jagvågar.blogg.se

Visst söker vi alla efter lycka. När vi är barn drömmer många av oss prinsessdrömmar. Framtiden är rosenröd, kärleken blommar och prinsens ögon tindrar med ögonen. Och självklart kommer han på en vit häst... Att det sedan sker i en perfekt miljö där fantastiska träd, buskar och blommor utgör ett sagolikt vackert landskap, ja det tar vi liksom för givet. Sån är ju verkligheten. Eller... hur är det egentligen?

 

 

Jag har tidigare skrivit om det där ekorrhjulet som många av oss springer runt runt i. I helgen som var så kom jag och min pojkvän att prata om vad lycka egentligen är för något. Jag definierade då något, som jag för första gången känner, som jag nog kan kalla lycka för mig. För mig är lycka en känsla av att vara just där jag vill vara. Att inte känna en längtan vidare eller efter nästa steg... Fram tills nu har jag nog alltid varit en rastlös själ (på gott och ont) och det är nog ett karaktärsdrag för en person som jag, och jag är långt i från ensam, det är jag säker på. Men att aldrig vara nöjd, att hela tiden se till nästa drag och pusha vidare. Då är det svårt att känna tillfredsställelse. Kanske, kanske har det med åldern att göra. Att visheten följer med åren? Att man får lättare att inse vad som är viktigt eller inte och faktiskt känna sig lite jävla nöjd någon gång? (ursäkta språket)

 

Jag har inte någon brådska någonstans just nu. Trivs bra där jag är. Barnen mår bra och är i en härlig ålder där de verkligen utvecklas till egna starka individer. Har träffat en man som faktiskt älskar mig just som jag är. Har en trygg boendemiljö, min släkt och mina vänner har hälsan och jag har ett stimulerande jobb. Och jäklar anåda, om jag inte är lite nöjd. En gång till: Jag är nöjd!

 

Träffade en kvinna häromdagen som påminde mig om den stress som jag lämnat bakom mig, där prestation överstiger det viktiga. Jag minns hur jag tokjobbade i trädgården, piffade i hemmet och helt ofrivilligt hamnade i stressen bland grannar, vänner och kände tryck över att ha "det perfekta hemmet". Den jag träffade bodde i ett nybyggt hus och undrade hur hon hamnat där hon hamnat? Allt var självvalt och väldigt, väldigt bra. Men tempot och allt gjorde att hon inte kunde njuta av det. Vi är många pressade av alla måsten, både uppsatta från omgivningen, men framför allt uppsatta av oss själva. Det sista är viktigt. Och väldigt bra. För det innebär att vi alla också har makten och möjligheten att dra i handbromsen. Stanna upp, lukta på blommorna och njut av naturen, barnen eller din partner. Tävlingen handlar inte om vem som får upp häcken i området fortast, vem som har den perfekta gräsmattan, snyggaste utemöblerna, häftigaste grillen eller nyaste bilen. Tävlingen handlar egentligen- på sikt- om vilka som överlever fasen och fortfarande har en intakt familj kvar efter att sätta bo, småbarnsår och karriärklättring. Been there, done that. Jag tänker och prioriterar annorlunda. Därav min orensade rabatt. Jag brukade ansa och handklippa min stora ligusterhäck. Den blev ju så mycket finare då... Och ja då, jag erkänner. Trädgårdsarbetet var en terapi i en tid då jag inte mådde så bra. Men, det är ju det där med att göra saker för rätt anledning. Hm. Av just den anledningen har jag en ständigt växande stryktvättshög ovanpå en garderob. Tillhörde de som t o m strök örngotten förr... nu får jag leta i högen då jag inte hittar något i klädkammaren.

 

 

Men, jag uppmanar alla- stanna upp i vardagen och känn efter! Dofta på blommorna, se hur allt knoppas och njut av fågelsången som faktiskt kommit tillbaka. Ta en promenad, sätt dig i en stol i trädgården och njut en stund eller ta fram en bok och tillåt dig göra ingenting en stund. (Oj, så bra jag är på det själv då?? Men, jag övar ständigt och jämt!)

 

Många av oss känner oss själva ganska bra. Vi är medvetna om vilken typ av personlighet och beteendestil vi har. Men, jag tror att många av oss kanske inte tänker på mycket på, eller reflekterar över vilka våra drivkrafter är? För mig är det att hjälpa andra, att lära mig saker och att nå framgång. I vardagshjulet så kan man lätt tappa bort sina drivkrafter. Om du inte får utlopp för din kreativitet eller inte känner att du har något inflöde av ny kunskap kan det vara förödande. Så, fundera över vilka drivkrafter som du har, och fundera på om du får utlopp för dem.

 

Lycka ser säkert olika ut för oss alla. Kanske den t o m förändras över tid? Troligtvis. Jag väntar inte längre på den där prinsen på en vit häst, och ni har själva sett hur min trädgård ser ut. Bilen behöver tvättas och dammsugas. Men... kärleken blommar! Det är tur att jag har skaffat mig förståndet (=blivit äldre och visare) och förmågan av att njuta av den. Befinner mig precis där jag vill vara, bland stryktvätt, vardagsmåsten och mycket kärlek.

 

 

PS. Det är vår ute. Solen skiner. Ut och njut av livet. Carpe diem!

Tänkte i dag ta upp ett känsligt ämne. Känsligt därför att det är svårt. Känsligt för att vi är många som tycker mycket i ämnet och våra dåliga samveten också spelar in. Men vågar mig ändå på att slänga in stenen i glashuset...

 

Vi som har barn känner ständigt av pressen att hela tiden vara standby. Vi är många som ständigt skjutsar runt till träningar och matcher. Har man fler barn än ett så får man vara glad om aktiviteterna inte krockar. Och då pratar jag från egen erfarenhet och i den så har inte barnen en uppsjö med olika aktiviteter. Hur de föräldrar som erbjuder innebandy, fotboll, fiol, sång och dans klarar av vardagslogistiken är för mig en gåta. Nej, våra barn har fått välja.  Har två barn som går i 3:an och i 6:an. Det innebär att det ändå behöver läggas en hel del tid på läxläsning och att skoldagarna kräver sin prestation. Barnen spelar båda fotboll, i en och samma förening. Det är här jag ser en väsentlig skillnad från när jag var barn och spelade fotboll. För på min tid (på stenåldern) så vet jag inte med mig att mina föräldrar ens såg mig spela en match, och att de skulle bistått mig med att ta mig till träning vore en orimlig utopi. Vi cyklade dit vi skulle. Själva. Det fanns kanske en och annan förälder som hjälpte till att skjutsa till matcher? Det minns jag inte, men troligen var det så. Som barn till icke bilburna föräldrar så var det i alla fall inte vi. Men, jag minns inte en enda gång att jag fick frågan om var mina föräldrar var eller att jag kände mig dum för att mina föräldrar inte var aktiva runtomkring. Det fanns inga såna förväntningar.

 

Men. Det finns det i dag. Och jag är den första att erkänna att det är jättekul att följa ungarnas utveckling och att titta på matcherna är fantastiskt roligt och spännande. Hade inte bytt bort det för allt i världen. Men... det är inte bara den insatsen som förväntas av oss som föräldrar. Och det är nu jag känner att jag riskerar att uppfattas som gnällig. Det är inte min avsikt, utan jag vill bara lyfta på locket och väcka frågan. Kanske, kanske finns det en och annan som håller med mig. Eller så är jag helt snett på det. Den risken tar jag.

 

Föreningslivet är ett fantastiskt upplägg! Jag har själv varit, och är, aktiv i flera för styrelser för ideella föreningar. Jag hejar på föreningslivet, som spelar en stor och viktig roll i samhället. Och jag undrar hur det var när jag var barn med föreningslivet? Hur fungerade det då? Var jag helt enkelt blind för alla de insatser som gjordes runtomkring mig eftersom mina föräldrar inte deltog aktivt? Eller fanns det mer samhälleligt eller ekonomiskt stöd förr? Eller var det mindre komplicerat eller på en annan nivå då?

 

I dag krävs det en hel del tid och resurser för att barnen ska kunna vara aktiva i föreningslivet. Först och främst så sköts träningarna av fantastiska eldjälar som lägger ner enormt mycket tid på att vara med barnen, bidra i deras uppfostran och hjälpa barnen och ungdomarna att utvecklas. Hatten av för dem! Jag förstår vilken tid och vilket engagemang som krävs. Mycket mer än det som syns. Men sen är det vi andra som får uppdrag att fylla och utföra med jämna mellanrum. För fotbollsföreningen fixar vi fika till hemmamatcher, grillar korv på helgerna (året runt), inventerar ett stort varuhus ett par gånger om året, jobbar på travbingo och säljer underkläder... Listan kan göras lång. Framför allt kan den dubblas eftersom vi har två barn. I praktiken innebär det inte att bara barnen är uppbokade i föreningslivet, utan att vi som föräldrar ofta har något åtagande på helgerna också. Och som heltidsarbetande är de två dagarna som är på helgen rätt heliga och inget man slösar med. (och jag förstår att någon reagerar här att jag använder ordet slösar...det är ju för att barnen ska kunna...ja ja, jag vet...) När helgen kommer och man kollapsar i soffan så är det dags att kolla helgens schema. Ska jag baka något? Ska jag skjutsa? Eller ska jag stå och frysa häcken av mig och grilla i fyra timmar? Då inser man att det inte bara handlar om att pusha och inspirera mina barn till att röra på sig och ha kul på fotbollsplanen.

 

I bland så krävs det ännu lite till. Det är när det drar i hop sig till cuper. Det brukar vara fantastiskt uppskattat bland ungarna och också vara spännande att följa. Jag vet, både av egen erfarenhet och av vänners erfarenheter, att kraven på föräldrarna här ser lite olika ut. Jag är vän av att "alla ska kunna delta". Blir därför orolig när jag stöter på historier som tyder på att så inte är fallet. Vissa klubbar, lag och ledare ställer krav på att alla barn ska medföljande förälder på plats, var cupen nu ska spelas. Det har, tror jag, att göra med vilket ansvar och vilken roll som ledarna vill ta och vilket upplägg man väljer. Kanske är det av ren oförmåga att sätta sig in i hur omöjligt det kan vara för t ex en ensamstående förälder med flera barn att förlägga en helg på annan ort, eller hur en tusenlapp faktiskt kan vara skillnaden på att gå back en månad eller inte ekonomiskt? För här har vi alla olika förutsättningar. Med medlemsavgift, träningsavgift, utrustning och deltagande som innebär ytterligare kostnader så är inte föreningslivet öppet för alla. Här finns en svår nöt att knäcka tycker jag. Hur gör man då? För visst vill vi absolut att de som, kanske, behöver föreningslivet och gemenskapen mest ska kunna delta i det?

 

Jag funderar mycket över hur det blev så här? Föräldrar verkar i mycket högre grad än tidigare leva genom sina barn i dag. Det är barnens aktiviteter som styr vad hela familjen gör. Så var det väl inte förut? Jag säger INTE att det var bättre förr? Men, visst tål det att tänkas på? Är det konstigt- eller rent av dåligt- av mig att tänka tanken att det därför är ännu svårare för oss som lever i varannan-veckas-livet? För vi försöker dessutom att hinna med ett annat liv, förutom familjelivet. Jag inser när jag skriver det hur det kan läsas. Jag menar inte att det ska finnas någon gräddfil för separerade föräldrar. Och jag menar inte, absolut inte, att vår fritid är mer värd än de som lever i en tvåsamhet! Missförstå mig rätt. Men, jag tror att den sociala tillvaro man lever i en tvåsamhet mer är inriktad kring vad familjen gör i samlad trupp, mer än att låta individuella aktiviteter styra? Och är det så så är det i sig ett problem. För jag är övertygad om att alla har individuella behov, önskemål, drivkrafter att mätta. För de som står utanför tvåsamheten så kommer den bara inte om man vill, utan situationen kräver att du gör aktiviteter och tar steg för att inte vara helt ensam. Men, jag menar absolut att det måste finnas luft i kalendrarna för att kunna möjliggöra individuella spår. Om man nu vill fågelskåda eller spela golf spelar mindre roll. Men det är otroligt viktigt att vi alla hittar plats, tid och utrymme att andas. Och det i kombination med att vi ständigt ska stå på pass för våra barn? Fungerar den här ekvationen?

 

Och till slut slänger jag in brandfacklan om tacksamhet. För visst vore det enklare och roligare att ställa upp och göra saker och hjälpa barnen om de uppskattade det. I dag tas vi som föräldrar för givet av våra barn. Vi är chaufförer och de som packar fika, handlar utrustning och tvättar emellan aktiviteterna. Vad skulle barnen säga om du i stället säger: "I helgen kan du inte spela match Hugo för då ska jag på en Sambakurs i Varberg." Eller "Jag har mitt spinningpass på torsdag, så du får fixa skjuts till fotbollsträningen." Någonstans tycker jag ändå att det är dags för oss föräldrar att curla oss själva lite. Tror barnen mår bra av ett nej då och då. Genom att lägga ansvaret på dem själva och kanske inte alltid vara med på alla matcher så tror jag att de växer ytterligare. Och då, kanske kanske, är de i stället tacksamma de gånger som du lägger en hel lördag och sitter med i sporthallen eller står på en blåsig idrottplats i Lessebo?

Det är någonting som håller på att hända. Ett paradigmskifte? Njae, kanske inte. Men nya krafter står och knackar på dörren och det visar sig nu vilka som är välkomnande och öppnar dörren och vilka som slår igen dörren, drar på säkerhetskedjan och låter bli att öppna.

 

Jag talar om att våga släppa på prestigen. I min omgivning ser jag,möter jag, hör jag talas om och läser jag om brist på ett modernt och modigt ledarskap. Enligt min mening är det alltför många som går på i gamla fotspår. Kanske för att de inte förstår bättre? Men också för att de inte vågar. För att våga släppa in nya initiativtagare, personer som brinner och vill vara med och bidra med sitt engagemang kräver samtidigt att kräver också att våga släppa kontrollen och dela med sig av sitt ledarskap. På kort sikt är det kanske inte så farligt. Personer som brinner brukar vara rätt ihärdiga och den elden pyr vidare och blåser till liv så länge det finns syre. Men på lång sikt så är det som att kväva en eld och lägga en filt över glöden. Det är sorgligt.

 

I många sammanhang ser jag, tyvärr, exempel på dåligt ledarskap. Förvånansvärt många är protektionistiska, konservativa och försiktiga när de i stället borde ta till vara på den möjlighet som engagerade medarbetare, medborgare eller för den delen barn innebär. För om du tänker efter vilka stora ledare som gjort avtryck i ditt minne och i vår historia så är det personer som allierat sig med rätt personer, vågat tänka nytt och som provar nya vägar. Vi har väl alla haft både bra och dåliga lärare, tränare eller chefer? Fundera på vilka goda egenskaper som de besatt. Vad var det som gjorde att deras ledarskap gick hem och gjorde att du utvecklades? I dessa dagar med uppstart av allsvenskan så ligger mycket fokus på Nanne. Har han lyckats hitta de där kornen, ge luft till de nya att hitta sin plats och utvecklas eller kör han på med gamla beprövade kort. Inom idrotten är det väldigt rakt på sak och upp till bevis. Egentligen är det samma sak överallt, men det blir inte lika tydligt och inte i tabellform.

 

1. Prestige.
2. Kontrollbehov.
3. Hierarkiskt tänkande.
4. Feghet.
5. Otydlighet

 

Det känns som om frågan om vår regions framtid aldrig har varit mer på tapeten än nu. Vi pratar om samverkan över gränser och i tidningen ställs vi mot Växjö i kampen om att vara en attraktiv plats att bo på. Jag välkomnar debatten. Tävling och konkurrens är bra. Det är då vi vässar våra klor ytterligare. Och för att koppla det till det här med ledarskap så verkar det vara som om Växjö har vågat lite mer? Heja Kalmar!

 

Jag är ingen akademiker med en massa tjusiga poäng. Har lärt mig genom att jobba och hämta upp erfarenheter från olika arbetsuppgifter, arbetsgivare, kunder, branscher och framför allt människor. Det är en bakgrund som jag är stolt över. Jag har aldrig känt att jag har behov av att komplettera de akademiska poäng jag har med ytterligare. Det är inte på poängen det hänger. Det är, hur ska jag uttrycka det.... intressant att iaktta den akademiska världen på nära håll i olika sammanhang. Det verkar vara en väldigt gammal struktur som råder innanför väggarna. Där är det titel och poäng som bestämmer vem som gör vad. Det verkar finnas en respekt som sitter i ryggmärgen. Eller är det i väggarna?

 

Jag har förmånen att möta många inifrån akademin i många olika sammanhang i mitt jobb och ser vilken kompetens som finns där. Tillsammans med den enorma kompetens som många företag ute i verkligheten besitter så borde stordåd kunna utföras. Men inser att de skilda ledarstilarna i de båda lägrena ställer krav på båda parter för att kunna mötas. Tror mycket handlar om respekt för varandra och att vilja mötas.

 

I föräldraskapet handlar det om att våga möta sina barn med respekt och öppenhet. Då om någonsin ställs vi på prov om vi vågar släppa in, släppa lite av kontrollen och se individerna växa. Har själv sett bristen på effekt av inställningen att "Jag är förälder och jag bestämmer..." i stället för att på ett tydligt sätt visa målet och vägen dit. I många många sammanhang så återkommer vi till vad det egentligen handlar om. Det handlar om vad det är vi kommunicerar. Eller inte kommunicerar. Kommunikation är nyckeln till förståelse och kunskap.

 

Har alltid varit fascinerad av det här med ledarskap. Vad det är som gör att en del personer har förmågan att plocka fram det där lilla extra hos andra. Att inpirera och motivera är en konst. Prova, vetja!

 

It's that time of the month. Går igenom räkningshögen, betalar och sväljer. Någon som känner igen sig? På håret, eller back?

 

Att vara ensamstående förälder är synnerligen ingen lätt match när det kommer till ekonomin. Att vara barnfamilj innebär stora kostnader. Kostnaden för att ha ett barn upp tills dess det är 18 år är 1,4 miljoner kronor. Jag har två barn. Självklart är vi två föräldrar som delar på kostnaderna, trots att vi inte lever tillsammans. Men... I'm just saying. Det är inte barnen man blir rik av på bankkontot. De berikar bara alla andra delar av ens liv!

 

 

Har många gånger funderat över hur alla ensamstående föräldrar med en lägre lön än jag klarar sig? Eller går så många på socialbidrag? Jag lever inte i överflöd. Bor i en bostadsrätt i förorten, kör en ok bil, handlar förnuftigt och ger inte barnen mycket extra, tvärtom. Har inte varit på en utomlandssemester sedan jag blev ensamstående. Hur katten klarar sig alla??? Vill inte alls väcka någon slags empati eller tycka synd om. Nej, men det är faktiskt att ha i beaktning när vi alla träffar människor i vardagen. Att väldigt väldigt många får kämpa för att få i hop det. Jag går runt på kronan. Sparar inget. Inkomster och utgifter går jämt upp. Hur var det där med att ha en sparad årslön för oförutsedda händelser? Hm.

 

På fikarasten häromdagen hade vi en diskussion som tangerar ämnet. En mamma hade reagerat på att barnen i en klass skulle spara en peng varje månad för en gemensam skolresa. Insåg i diskussionen att vi har olika åsikter här. Jag står lätt upp för min. Jag tycker INTE att det är ok med initiativ som innebär att både barn och föräldrar får ont i magen, får en utanförkänsla eller en press att inte kunna vara med. För många är varenda hundralapp den som gör att man kan göra något extra på semestern. Då kanske man inte har lust att lägga den på en skolresa, utan den enda gemensamma aktiviten man har i familjen? Valet måste i alla fall få finnas. Sen inser jag också att det är en prioriteringsfråga. Och jag är absolut för klassresor och gemensamma aktiviteter för barnen. De är både roliga, spännande och lärorika! Det handlar inte om det. Men, vill slå ett slag för att ge alla chansen oavsett förutsättningar. Klart att alla ska med! Eller- vad tycker du??

 

Skuldfri, sparfri och berikad med fantastiska barn går jag en ny månad till mötes. Äntligen, äntligen April!! Längtar efter våren som aldrig förr! Nu är den snart här!

Mars månad. Lika snuvad som vanligt, eller nej förresten värre, på våren. Just när vi såg att ljuset kom och det började sticka upp vårtecken i rabatterna och gräset började jobba sig upp under snön. Då slog den till igen. Snö, snö, snö och mera snö. Och värre kyla än när det är -20 grader. Det är en isande kyla som kommer inifrån. Tillsammans med vindar från sundet kyler den ner varje upptinad kropp igen. Det är lätt, väldigt lätt, att tappa sugen. Och jag tycker mig se många runtomkring mig om tappat sugen just nu. Motivationen tryter både på det ena och andra hållet.

 

Och ändå är det precis just nu som jag själv påbörjar att plocka upp mig själv igen. Inser krasst att om jag ska ha en miljondels chans att ställa upp i Stockholm Marathon den 1 juni så har det börjat bli bråttom. Riktigt bråttom. Så, ett sista försök. Med ännu lite värk i axlar och nacke och med en lite större mage att bära runt på...så har jag i alla fall tagit fram löparskorna igen och påbörjat en lång och jäkligt tung (även fysiskt...) resa. Att förfalla går fort. Att bygga upp tar betydligt längre tid och en större ansats.

 

Det är inte bara tempo i löparspåret. Det är ett jäkla tempo på många håll och kanter nu. Står inför en välbehövlig paus i helgen. För första helgen på länge har jag inga krav, inga måsten, inga barn att köra på utan bara mig själv att lyssna till. Och då passar jag på att lämna stan. Min retreat i livet finns i Oskarshamn. (Vem hade kunnat ana det???) Där får jag kärlek, blir bortskämd och bara är. Det är att ladda batterierna. I bland känner jag ett stort behov av att dra mig undan. Undrar om det är ett ålderstecken? Så var det aldrig förut? Men i takt med att måsten och krav och alla som rycker i en så drar jag i bland täcket över huvudet. Jag är den första att erkänna att jag har mig själv att skylla. Jag vill vara med där det händer. Och jag vill hinna träffa alla. Det är en ekvation som inte alltid går i hop. Så även om jag i bland känner att jag inte räcker till på alla fronter, så gör jag i alla fall så gott jag kan. Good enough var det.

 

Gårdagskvällen tillbringade jag i tv-soffan. Barnen var utflugna och jag var ensam hemma för första gången på länge. Passade på att träna och att göra ingenting. (Dubbla träningspass med andra ord..) Såg bl a ett tårdrypande avsnitt av "Sofias änglar" som handlade om en familj som tragiskt hade råkat ut för att en av sönerna hade blivit sjuk och fått en stor hjärntumör. Livet ställdes på ända och allt blev kaos. Läste i tidningen i dag om en mamma som för ett år sedan förlorat sin dotter på grund av en hjärntumör som inte upptäcktes i tid. I går var det en fruktansvärd trafikolycka i Ålem där två barn förlorade sin pappa. Det är svårt att ta in och förstå den sorg som slår ner och raserar familjer helt skoningslöst. Det händer. Känslan av hopplöshet och misstro infinner sig lätt. Varför? Carpe diem!

 

 

Det är så jäkla lätt att tala om för andra hur de ska göra och ge råd hur jag skulle ha gjort. Och i teorin är det också lätt attveta vad som är rätt och fel. Men när det kommer till att g ö r a det rätta, vuxna och förnuftiga tar det lätt emot. Har blivit kallad naiv och är benägen att hålla med. När det kommer till väldigt personliga situationer så är jag naiv. Men, funderar över om vi inte alla är det lite till mans? 

 

Vi ser ju alla verkligheten med våra ögon. Alla förutsättningar och miljöer blir ju såsom vi ser dem och speglar egentligen inte någon gemensam bild! Även om vi ibland glömmer det. Vi är alla sändare och mottagare av information och vi uppfattas ofta på ett helt annat sätt än vi tror.

 

Det är svårt att vara vuxen och göra rätt saker. Men det är nödvändigt. Det är livets skola vi alla går i. Vi blir belönade, inte med betyg, men med bekräftelser på att vi gjorde rätt. Och likt betyget IG så får vi även bekräftelse när vi gör fel. Och de här betygen betyder väsentligt mycket mer än de betyg som vi kämpade  så för att erhålla i skolan. Att få kämpa och anstränga sig för erkännande i moralfrågor är därför inte heller oväntat. Ingenting är gratis?

 

Eller kan det rent av vara en tillgång? Lever efter devisen att "allt är möjligt, tills dess jag blir bevisad motsatsen". Ju äldre jag blir inser jag att vad som är möjligt har flera dimensioner. Vad som är görbart och vad som är hållbart är inte alltid överensstämmande. Det mesta har flera lager och är oftast mer komplext än det vi ser vid första anblicken. Men tror inte att motsatsen, att vara kritisk tills dess att det går, heller är svaret. 

 

Mycket av vardagens och livets prövningar bottnar i att ha tålamod,visa hänsyn och vara prestigelös. Och, som jag försöker! För det är lätt att få  tunnelseende när det egna intresset får stryka på foten, för att "det är det rätta och långsiktigt det enda alternativet" vinner. Men som en kvinna-mitt-i-livet som tycker att tiden går alldeles för for och att åldern kryper sig på så kan det vara rätt ok att konstatera att man fortfarande kan vara en barnrumpa i bland... Men, säg inget till mina barn! 

Det är inte klokt vad mycket klokskap det finns hos barnen. Jag förundras gång på gång över hur de samlar på sig kunskap, bearbetar den och sedan uttrycker den på ett ofta underfundigt och välformulerat sätt. När jag häromdagen väntade på min nioåriga dotter fick jag en stund över och läste de recept på lycka som de fått till uppgift att skriva på Alla Hjärtans Dag i klassen. Det jag läste gjorde mig så glad. Alla hade fått skriva upp sitt egna recept för lycka. Fascinerande och tänkvärt är att de alla skiljde sig åt. Lycka är inte något lättformulerat, utan ser olika ut för olika personer. Det glömmer vi i bland bort. 

 

 

Jag lär mig om kärlek varje dag med mina barn. Det är både härligt och skrämmande att följa dem och försöka att leda dem. Det lätta är när någon kryper upp i ens knä och är gosesugen. Att ge av sig själv och sin famn när någon vill ha närhet och värme är en självklarhet. Då är det mycket mycket svårare att ge kärlek när man, för vilken gång i ordningen?, får kritik för att man lagat fel mat och att den är äcklig, eller anklagas för att bara vara ute för att jäklas när man påtalar att vi har grannar, när man uppgivet tjatar på dem att de ska sluta spela och komma tillbaka in i vår värld... Häromdagen fick jag en flashback från min tonårstid. Ni vet när man var så där trött och le på mycket. Jag minns hur jag inte orkade bråka med mamma, men ändå inte kunde låta bli att mucka. Känslorna tog överhand och styrde över den egna viljan. Jag fick en förnimmelse från just ett sådant ögonblick när sonen häromdagen visade på riktiga tonårstakter. Jag är tacksam att jag gjorde kopplingen. För det är så mycket lättare att stå ut med ett ovälkommet beteende eller en oförklarlig reaktion om man minns att den faktiskt inte har någon riktig grund. I bland när jag ser på sonen så ser jag i vilken konflikt han befinner sig i. Och det är då som kärleken betyder som mest. Det är då som föräldraskapet sätts på prov och utmanar. Att finnas där, inte överreagera och i stället visa att "jag älskar dig" när barnen troligen förväntar sig precis motsatta reaktionen. Jag hoppas att jag kan växa i min föräldraroll och kan praktisera just det.

 

Familjerelationer är ett svårt kapitel. Tror vi alla har både goda och dåliga erfarenheter och historier med oss från vår uppväxt. Lätt för att någonstans så är blod alltid tjockare än vatten och att allt går att förlåta. Men också svårt för att de relationerna också betyder så mycket. Och i bland suddas gränserna för vad som är familj ut. I bland har man tur och berikas med vänner som tar plats som om de vore familj. När barnen har svårt för att hålla reda på vad som är kusiner och inte så förstår man vad som spelar roll för barnen. De känner av kärlek och närhet, oavsett om den kommer från nära vänner eller "riktiga" familjemedlemmar. Jag är lyckligt lottad och har både en stor familj och nära vänner som jag räknar som familj. Vi finns där för varandra i både med- och motvind. Utan krav på måsten. Utan rätt och slätt finns där. Det är kärlek och lycka. Hoppas att mina barn kommer att vara lika lyckligt lottade när de blir vuxna en dag.

 

I bland växer familjen. Min familj är i tillväxt nu. Håller på att baka en egen kärlekskaka och tillsätter nya ingridienser. Jag släpper in i min familj och delar med mig av både barn, familj, släkt och vänner till min kärlek. Och jag släpps också in i en ny familj med barn, släkt och nya vänner. Visst är det alltid säkrast att hålla sig till beprövade recept som man vet går hem. Men, i bland måste man våga prova nya också. Likt en konditor blandar jag en smet med massor av saker som jag tycker om. Tror det blir med både topping och strössel också. Om du har tur, så kan du få smaka en bit!

 

 

 

 

Kunskap är makt! Hear hear! Då och då har jag en diskussion med mina barn om just det. Jag vidhåller att man lär sig något nytt varje dag. Min son håller inte med mig och tycker nog att jag är gammelmodig. Men att få lära sig saker och att växa genom kunskap är något som vi tar för givet, men för många många runtom i världen, både historiskt, och tyvärr än i dag är det ingen självklarhet.

 

Senaste veckorna har jag hamnat i diskussioner med rätt många om just det här med lärare. Vilken makt de besitter! Och alla verkar ha minst en lärare som man kan berätta skräckhistorier om. Skrattade gott förra helgen när systersonen, som går på högstadiet, berättade om sin mattelärare som visat lösningen på ett problem. Systersonen hade ställt frågan till läraren om han var säker på att lösningen/svaret var korrekt. Inte en gång. Utan två gånger. Läraren hade stått på sig och undrade varför frågan kom. Då hade systersonen pekat på svaret och svarat: "jo, för facit visar ett annat svar". Jag ler för mig själv när jag ser situationen framför mig. Kan ju lätt se hur retfull en tonårings uppsyn kan uppfattas. Och när det dessutom visar sig att eleven har rätt... Nä, systersonen var inte imponerad varken av lärarens pedagogik eller kunskap, inte bara baserat på den här historien så klart. Skrämmande många lärare verkade han missnöjd med. Vi har haft tur med våra barn. Flertalet har varit och är fantastiska. Men, har råkat ut för några som både varit usla i sin profession och som man undrar över varför de överhuvud taget valt yrket, eftersom de inte varken tycker om eller kan hantera barn. Men, på det hela taget, fantastiska människor!

 

Jo, jag är uppvuxen i en lärarfamilj. Min pappa var adjunkt i franska och engelska och min mamma i engelska och svenska. Av oss fyra syskon har minsta systern följt i fotspåren och är Ma/NO-lärare på högstadiet. Så jag vet. Har hört allt och är så glad att jag inte följde min ursprungliga plan att bli lärare. Jag är förundrad över hur många som orkar, så många som är fantatsiska och orkar entusiasmera elever och lära ut. De fyller en av samhällets viktigaste funktioner. Ingen tvivel där.

 

Och ändå... vilka är det vi kommer i håg? Alla de dåliga så klart. Jag vet hur mamma i bland suckar när vi pratar om just gamla "skräcklärare"... och brukar säga. Oj, undrar vad säger de om mig? Jag minns att min pappa var en sån lärare som man antingen hatade eller älskade. Han gjorde avtryck, kan man säga.

 

Mina värstingar är alla mattelärare genom tiderna. Jag om någon hade behövt en bra mattelärare, med de förutsättningar jag har i ämnet. På högstadiet i Nyköping hade jag en tant på matten som när man bad om hjälp, bryskt fysiskt flyttade på en och satte sig ner på stolen och skrev ner lösningen. Sen gick hon därifrån. Inte så lärorikt. I min nya klass i Kalmar upptäckte jag hur långt efter jag låg och valde att gå ner på "allmän matte" för att ta mig igenom det. Valde den linje som innehöll mest språk och minst matte- humanistisk linje. Där träffade jag på han som nog ändå tar priset... som lektion ett förklarade följande för vår klass: "Jag vet att ni hatar matte. Och jag hatar elever som ni. Vi får helt enkelt försöka att stå ut med varandra." Där dog den eventuella gnistan som kanske någon i klassen hade kan jag säga. Det dråpliga var att vi sedan mer eller mindre alla sågs på Komvux där vi fick läsa upp ämnena och få behörighet. För egen del fick jag läsa ett år extra, för att ta in kunskapen jag borde fått på mitt år på gymnasiet. Men där träffade jag för första gången på en lärare som hade förmågan att förklara matte på flera sätt. Han hjälpte mig knäcka koden (om än tillfälligt, ska erkännas) och jag tog mig igenom matten. I efterhand är det nog det jag är mest stolt över som som kostat mig mest jobb. Den läraren jobbade då, och än i dag i det privata näringslivet (spelar det in?) och då som extra som mattelärare. Jag träffar på honom ute på Varvsholmen i lunchrestaurangen nästan dagligen. Jag är så tacksam.

Det är klart att vi alla måste ha haft förmånen att ha haft bra lärare också! Jag har själv väldigt goda minnen från t ex historielärare och samhällskunskaplärare från gymnasiet (den senare var jag rätt ensam om att tycka om minns jag...) som alla var väldigt kunniga i sitt ämne och hade förmågan att lära ut.

 

Som förälder till barn i skolan så inser jag hur annorlunda allt är nu från när vi gick i skolan. Det känns ändå rätt ok. Konstigt vore det annars. Men, en skräck jag har är hur jag tycker att skolan är helt fokuserad på och inställd mot att klara de nationella proven. Det är klart att de mäts på detta. Inser vikten av dem. Men, tycker att det är (nästan) löjligt hur uppjagade lärarkåren kan vara över både nationella prov och betygssystem. Någon stans är jag rädd att man tappar huvudsyftet med all undervisninng- lärandet för lärandets och kunskapens skull. Insåg i veckan att sonen har missat att verkligen ta in kunskapen i spanska. Han har lärt sig för att klara läxan, inte för att förstå. När vi pratade om det insåg jag att skillnaden för honom från att lära sig engelska är enorm. Det här är det första nya språket. Engelskan är han omgiven av hela tiden via tv, filmer och inte minst datorn. Men, spanskan lyser med sin frånvaro. Lite gammal hederlig nötateknik krävs här. Kändes rätt skönt att kunna bidra med något... matten lämnar jag gärna över till pappan i familjen. Det vinner vi alla på. Vi föräldrar bär ett stort ansvar att hjälpa våra barn med skolan. De själva har ett stort ansvar att lära sig. Men, lärarnas och skolans ansvar kvarstår. Hoppas jag har fel när jag känner att inlärningen drivs mot att klara proven i främsta hand. I min värld så är en av lärarnas främsta uppgifter också att entusiasmera och motivera till lärande. Att göra inlärandet så roligt och intressant som möjligt. Då krävs det kunskap, resurser, verktyg och självförtroende. Jag tycker lätt att lärarnas status bör höjas, både i anseende och i lön. Då tror jag att ansvaret kommer att axlas ännu bättre.

 

Har ju jobbat med utbildning ett tiotal år. Jobbar i dag tätt med företag där kunskap verkligen är makt, konkurrensverktyg och avgörandet mellan framgång och fall. Har förmånen att få vara med i spännande processer där företag och människor tvingas tänka i nya banor, komma på nya innovationer och lösningar, och inte minst uppmärksamma var behoven finns. Att dra nytta av den kunskap som människor besitter och sen göra smarta lösningar av. Det är roligt. Och det spelar roll. Det är så vi växer. Där tror jag inte vi skiljer oss åt från barnen i skolan. Ge oss utrymme, förutsättningar, stöd och tilltro, så åstadkommer vi storverk!

 

..."when I kissed the teacher..." Njae, kanske inte en kyss. Men, en kram kanske han kunde få den där matteläraren som hjälpte mig att knäcka koden och att förstå att det inte bara hängde på mig. Ja, en kram får det bli. Så förvånad han lär bli.

 

 

 

Lätt det är att bli fast i gamla invanda mönster. Att bryta ett mönster eller hur man är tillsammans med andra kan vara en enorm utmaning. Det är ju alltid lättare att se när andra går i fällor och bryter löften om att "aldrig mer gå på det där..." Att man själv sen går likt en av Pavlos hundar går på nit efter nit, det är inte lika lätt att upptäcka..förrän skadan är skedd. Jag är en av de där vännerna som ofta kommer med goda råd till mina vänner om att de bör uppmärksamma signaler, vara på sin vakt när de närmar sig gränser eller hur de skulle kunna vara i relationer. När fällan nyligen klippte till med historiska vingslag och fällde mig stod jag där lika förvånad som alltid. "Hur sjutton hamnade jag här- igen?"

 

Tur att inget är beständigt. Tur att vi alla har möjligheten att förändra våra liv, göra våra val och inte tvingas till att stanna kvar i roller och sammanhang vi inte trivs eller passar i. Tur att förändringens  (förbättningens?) vindar ändå blåser. Men, när är det egentligen dags att bryta upp och gå vidare? Visst ligger det ändå mycket i att man bör sluta när man ligger på topp? Men, just då kan det vara svårt att kliva av, just därför att det går bra och att det är roligt?  Men, som alla ögonblick så går de över. Eller är det så att du helt enkelt inte kan se dig någon annan sits än den du har? Jag tror det är viktigt att se i dag, i morgon och i horisonten. Kan jag se mig själv här i dag? I morgon? Och vill och kan jag se mig själv här om några år? Är det här min slutstation? Eller vad finns runt hörnet?

 

Såg för någon vecka sedan ett program med Anja Pärson. De filmade henne i hennes liv som det ser ut nu, där familjeliv fått ta plats i stället för den alpina karriären och det hårda jobb som det innebar. Jag har aldrig varit otroligt duktig på något och fascineras av dem som är det, t ex elitidrottsmän. Det fokus och den insats som de lägger och deras målsättning imponerar mig grymt. Men, hur kommer man fram till att det är dags att kliva av karriären? En annan liten- men stor man- som nyligen meddelade sin avgång är ju Påven Benedictus XVI, som slutar sitt jobb (eller ja ja, kall?) i månadsskftet. Han skyller på att han inte orkar längre. Lite fantastiskt är det att det inte har hänt sedan 1400-talet att en påve avgår självmant. Hörde på radion att hans föregångare vägrade kliva av just av anledningen att det är något som man inte gör helt enkelt, och då var han ju riktigt sjuk och gammal. Vet inte, men jag tror jag föredrar nuvarande Påvens inställning. Och kanske var det trötthet som avgjorde även för Anja Pärson? Eller Carolina Klüft för den delen? Hon klev av innan hon ens fyllde 30... Och något som man alltid bör ha med sig är att ingen är oersättlig. Nya erövringar och nya rekord kommer att slås och nya relationer kommer tack och lov att uppstå.

 

 

Tror det är viktigt att faktiskt våga tänka tanken att bryta banor. Att leka med tanken och fantisera med den. Vill du få nya möjligheter måste du vara öppen för dem.Makes you think. "Vart är jag på väg?" som Christian Luuk skulle ha sagt.

 

För visst är vi alltid på väg. I mitt liv är det så i alla fall. Väldigt sällan slår jag mig till ro. Alltför sällan, jag vet. Men jag tycker ju om att se, upptäcka och uppleva. Och det finns så mycket att vara med om. Det är bara att omfamna det och kasta sig ut. Oj, så lätt att skriva, men ack så svårt att göra. Träffade några väninnor häromdagen och vi diskuterade just det där med att våga ge sig hän. Att våga satsa och sänka garden. Vi var ändå eniga att det inte finns något alternativ. Vi ska leva livet. Inte överleva det. Men då var vi tillbaka vid det där med invanda mönster och roller... Jag har ju både läst och utbildat i det här med beteendestilar och vet att det är väldigt väldigt svårt att bryta och förändra värderingar hos en människa. Ändå lägger otroligt många oändligt mycket tid på att försöka förändra människor i sin omgivning. I know, I know. Men, f-n vet om jag inte lärt mig den här gången?? Om jag inte kan åstadkomma de förändringar som jag vill se i en situation/relation eller sammanhang? Då får jag i stället jobba med mitt eget förhållningssätt. Det kan jag påverka. (Ja, kära vänner, jag hör vad ni säger...)

 

Slutsats: Det är alltså lättare att förändra sitt eget förhållningssätt eller situation än att försöka påverka personer eller omgivningen till förändringar. Då är det lättare att kliva av, abdikera, byta riktning eller mål. Helt plötsligt så känns det där med att kliva av inte omöjligt... och när man vågar och gör det, ja då öppnar sig nya möjligheter. Livet är spännande.

 

 

 

 

Så lägger vi ännu en Guldfest bakom oss. Det är alltid roligt att hylla personer och företag som lyckas med det de gör. Så även i år. Hur var det då frågade vänner jag talade med i går, som inte var där? Svårt sammanfatta en fest som pågår under nästan nio timmar. Men, låt mig försöka:

Bra förfest! Nästan 70 personer som trängdes i vår inkubatormiljö. Bra mingel, bra folk (våra gäster ju...), ok bubbel och bra nätverkande. Alla var taggade. På plats i Sporthallen (förlåt- Sportcentrum!) flöt det på. Logistiken fungerade så långt. Alla hittade sina platser och satte sig lydigt på plats. Johan Signert skötte sitt uppdrag med bravur. Det har funnits en tid före Johan Signert, när vi hyrde in "proffs från Stockholm" som t ex Adam Alsing. Men, med JS vid rodret så får festen en högre igenkänningsfaktor, och det är bra. Guldstjärna till honom!

 

Maten! Ja, den var oslagbart den bästa hittills. Har avverkat sju Guldfester nu tror jag, och inget kan mäta sig med den middag vi fick njuta av i lördags! Tillhörde de lyckligt lottade som fick vara med och provsmaka och benchmarka menyn i förväg för ett par månader sedan. Och jag intygar att grabbarna lyckades servera samma klass på maten när vi var sju personer som i lördags då vi var 700 personer! Det är starkt. Blir svårslaget...

 

Tempot kunde varit högre och festen hade lite svårt att sparka i gång. Men, vi var många som till slut kickade i gång och körde järnet på dansgolvet. Bra gung för en simhallsentré (förlåt, Sportcentrums entré...) Sen finns det många detaljer att fila på. Men att rodda en fest i den här storleken är inte gjort i en handvändning. Betyg: Väl Godkänt.

 

Inför festen så skrev jag om att jag trodde att flugan skulle vara het i år. Så var ju också fallet. Många män i fluga var det. Vissa hade läst bloggen och antagit utmaningen då jag skrev att bära fluga "kräver sin man". Hatten av för er grabbar! Kan inte låta bli att dela med mig av en syn från i lördags! Björn Mortensen gick "all in" vad gäller den utmaningen kan man säga. Härligt med glädjespridare! Pris för största fluga går, utan konkurrens, till dig! (Och ja, jag har stämt av med honom att jag skulle lägga ut en bild på honom....)

 

Guldskimret lägger sig över vår stad. Det är Guldfest på lördag! Helt plötsligt så struntar vi att vara så där svenska och lagom. Härlig injektion av skryt, självförverkligande, beröm och massor med glitter och glamour. Och det i ett kallt, blåsigt, vintrigt och (ursäkta språket) jäkligt tråkigt februari som har mycket mycket mer att önska. Timingen couldn't been better. Ler för mig själv när jag tänker på hur många vi är som under en längre tid planerat vad man ska ha på sig. Har personer runtomkring mig (inga namn nämnda!) som har beställt upp till tio klänningar på nätet för att prova ut den perfekta stassen. På herrsidan verkar det som om flugan kommer slå igenom i år. Men personligen tror jag att den kräver sin man. Om ni förstår vad jag menar...

 

Upp på scenen ska alla dessa fantastiska hjältar som gör skillnad. De som i sin vardag kämpar på något sätt. Härligt att några av dem faktiskt får ett erkännande inför 700 personer. Ofta kämpar nämligen dessa hjältar på i skymundan. Några av de viktigaste priserna, enligt mig, är de som går till "Bästa medarbetare" och "Bästa arbetsplats". Det sista är ett helt nytt pris, men ack så viktigt! Härligt när det inte bara är cheferna som står på barrikaderna tycker jag. Det är annars ett alltför vanligt fenomen. I mina ögon är den bästa ledaren den som vågar släppa fram medarbetarna och ta ett kliv tillbaka. Den norske hotellkungen Stordalen berättade för lite sen i Skavlan-soffan att mycket av hans framgång ligger i att han vågar anställa personer som är duktigare än han själv. Hear, hear!

 

Så, den här veckan så vaxas det, ansas det, brun-utan-solas det säkert på många håll och kanter. Frisörer och skönhetssalonger får säkert ett uppsving inför helgen. Lite roligt är det ändå när man tänker på hur mycket tid och energi det läggs från alla. Och ännu roligare är det när man tänker på att samma personer också är dem som diskar, skurar sina badrum och sorterar sopor...

 

De största hjältarna är de som levererar utan att kräva tack tillbaka. Funderar på att kanske inrätta någon form av utmärkelse här hemma. Veckans vardagshjälte? Och den här veckan skulle priserna se ut så här:

(Prisudeltning sker bland de närmaste, i mysbyxor och luvtröja.)

 

En riktigt hjälte, som jag gärna vill passa på att lyfta fram är Lennart Skoog, min mammas man. Under många år var han ordförande i KIUS, Uppfinnarföreningen. Vi har träffat ett otal lustiga människor i vårt hem under åren. Säga vad man vill om uppfinnare, men de är ett annorlunda släkte! Har själv medverkat i produktutveckling och framtagande av presentationsmaterial. Under många år så var Lennart hela föreningen och den som mötte alla med idéer. Han agerade bollplank, stöttade kring patent och vägledde. I år har samma förening fått lite mer muskler och arrangerar i maj Uppfinnarriksdag. Jag minns att Lennart under 90-talet också arrangerade samma riksmöte. Inte förstod jag då vad det var han gjorde egentligen. Vilken insats det var han bidrog med. Men i mitt jobb i dag så möter jag ständigt hans gamla hejdukar och kontakter. Jag går liksom i hans fotspår, och alla minns Lennart som en hjälte. Jag kommer i håg att jag faktiskt en gång för länge sedan såg en annons i Barometern där de efterlyste nomineringar till "någon slags hjälte" i samhället och att jag då, som väldigt ung, ändå skickade in nominering av Lennart. Inser så här i efterhand att det måste ha varit min första kontakt med Guldfesten. Han fick aldrig priset. Men, i mina- och i många andras ögon är Lennart en riktig samhällshjälte. Han får mitt Guldpris!

 

Har fullt upp med att planera och fixa inför Guldfesten. Vi blir som vanligt ett stort sällskap som går med jobbet och vi delar också ut ett pris. Det är en av många höjdpunkter på jobbet. Så roligt att få lyfta fram ett företag eller en entreprenör som förtjänar sin stund i rampljuset. Det största problemet jag har inför lördagen är om jag ska play it safe och ta mina gamla skor som jag vet jag inte får skavsår i, eller om jag ska inhandla ett par snyggare? Då förstår ni nivån på dilemman...

 

Den gångna veckan har återigen påminnt mig om att livet inte är för evigt. Sjukdom kan slå till plötsligt och hårt. Vi måste komma i håg att leva här och nu. Glad över den goda utgången.

Och till sist: Leve alla hjältar- både de som vinner, och andra som står bredvid och bidrar!

Nu är det så där synd om mig igen. Har tagit på mig offerkoftan, trots att den killar och sticks. Men, det är väl som munkarnas tagelskjorta. Den måste på i bland för att fördriva lättja och urspårade tankar.

 

Är så frustrerad över hur lite jag får till träning just nu. Behöver, måste och ska ligga i hårdträning. Men, får till allt för få och alltför korta pass. Behöver nöta, nöta och nöta. I stället får jag till intensiva, korta och stressade stunder på gymmet. Solen skiner i helgen, allt är upplagt för fantastiska löprundor utomhus. Och tro mig, jag har läst om en och annan sån i helgen på Facebook. Grrr, det gör ont i mig av avundssjuka.

Är det inte jobb så är det möten eller så är det aktiviteter eller saker som drar i mig. Faktiskt till största delen sånt som jag inte kan styra över själv, utan helt enkelt bara står i vägen för mina träningspass. En liten del beror det på mig själv, så klart. När jag inte orkat övervinna min egen trötthet eller t o m utmattning och gett mig av till gymmet. I helgen och veckan som kommer så njuter jag av att ha barnen hos mig. Och slå nu inte bakut någon när jag säger att de också utgör ett hinder för min träning. Jag älskar dem över allt annat, tro inget annat! Och min prioritering är ingen annan än att de kommer först. Men... det innebär också att bortprioriterat blir min träning...

 

I dag var jag 100% övertygad om att få till en riktig långrunda. Sonen på fotbollscup hela dagen och dottern hemma och hon var sugen på att vara med kompisar. Nu blev det så att de hamnade hos oss, och inte hos kompisen, vilket i sig är hur mysigt som helst. Och det är väl inte ok att lämna ungarna hemma själva och ge sig ut på en löprunda? Det känns oansvarigt... och får mig (hemska tanke) att jämföra mig med den gamla skatan Anna Wahlgren i rutan hos Skavlan i fredags... Man lämnar inte sina barn hemma själva. Punkt. Särskilt inte med en dotter som är i ett stadie där mamma inte kan lämna hemmet ens för att vara borta några minuter utan att hon oroar sig. Nej, då försöker man i stället att styra upp umgänget till att de ska byta plats för ett tag och gå hem till kompisen en vända? (Nöden har ingen lag!) Men. Patentlösningen fungerade inte i dag. Därmed fast vid hemmet.

 

Och ja, för att förtydlga. Jag njuter av att ha barnen runtomkring mig. Jag hör hur de leker, har sett kojan de byggt, fascineras över deras upptåg och njuter också av storebror som chillar på sitt rum. Men den njutningen i sig gör ju det ääääändååå svårare att ta sig i väg och träna... när de väl är här.

 

Bytte lite träningsstrategi i veckan, och tyckte jag var jättesmart. Tänkte mig att få till 3 mil utspritt över veckan. Sprang 7 km i tisdags, tänkte mig en mil på torsdagen, men fastnade sent på jobbet och kunde inte uppbringa orken. I stället planerade jag och tänkte smita lite tidigare från jobbet på fredagen för att hinna springa milen innan jag hämtade dottern på fritids. Men... fastnade på jobbet och stressade halvt i hjäl mig och klämde in 5 km på fredagseftermiddagen. Då återstod den nätta sträckan av 18 km och jag hade väl tänkt mig i alla fall klara av 14 i dag i solskenet. Det var inte första träningsveckan som gick åt skogen, om jag säger så. Paniken inför Stockholm Marathon den 1 juni börjar så smått infinna sig. Det här med marathon kanske inte är något för heltidsarbetande, ensamstående varannan-veckas-mammor egentligen? Eller jo, det är nog just för oss som de här loppen finns till. För att sporra oss och för att överhuvud taget få oss att ge oss i väg på träning alls?

 

Jag gläds med alla mina facebook-kompisar som har berättat om och lagt ut bilder från fantastiska löparrundor och aktiviteter i solskenet. Kul för er! Nu tar jag av mig koft-helvetet och går och myser med barnen i stället. Ingen idé att gråta över spilld mjölk heter det. Blev ingen träning den här helgen heller. Men.. tack vare "husarresten" har jag ett välstädat hem, rena träningskläder, nöjda ungar och ingen träningsvärk. Det kunde så klart vara mycket mycket värre. Det inser jag.

Åh- alla dessa starka och fantastiska människor!!!

 

Runtomkring mig finns det gott om modiga och duktiga personer. I mitt umgänge handlar det mest om kvinnor, men för den skull vill jag inte påstå att det är något kvinnligt att våga gå sin egen väg eller att stå på sig när det blåser. Tvärtom faktiskt. Är ganska så övertygad om att i det fallet är vi kvinnor betydligt svagare än männen. Varför det är så? Svårt att säga. Men kanske är kvinnor snabbare med att anpassa sig efter givna förutsättningar och håller en lite lägre profil? Nu lyfter nog många som känner mig på ett ögonbryn... "här kan hon inte mena sig själv. Hon brukar väl hålla allt annat än en låg profil?"  Men att inte hålla en låg profil och att våga ta plats är inte alltid liktydigt med att ha en hög självkänsla och ett gott självförtroende. För visst är det i bland så att vi vågar oss ut på okänt vatten mark och vågar prova om våra vingar bär över nya marker?

 

Vi människor är komplexa. Det bör man inte glömma bort. Jag kan vara stark och övertygande i många fall. Framför allt i sammanhang där jag är övertygad och där jag verkligen brinner för att få hjälp att få igenom mina drömmar och åstadkomma förändring. Men, jag kan också vara svag och ta illa vid mig, tappa fotfästet och backa tillbaka. I beslut och val där jag försöker att verkligen stå upp för mig själv och där det egentligen betyder som mest... där gör det också som mest ont, och där är man som mest sårbar. Och det är ofta betydligt svårare att vara tydlig och klar när det handlar om sig själv och ens egna välbefinnande. Kanske finns det en enkeldefinierad gräns här? Att privata situationer gör ondare än de i yrkessammanhang? Någonstans är det nog så, även om man givetvis också kan bli sårad, sågad och utnyttjad i jobbsituationer. Men det gör på något sätt ondare när det finns osämja, en olustkänsla eller t o m konflikt inom vänkretsen, familjen eller inom en relation. Det är där som det verkligen spelar roll. Och det är väl här som vi alla allra mest vill vara omtyckta och accepterade för den vi är? Som jag skrivit om förut så är det också svårt för ens närmaste omgivning när man helt plötsligt byter roll och inte gör som de förväntar sig. Jag försöker att stå upp för mig själv, att verkligen lyssna till mig och mina behov mer än omgivningens krav. Men, det är ack så svårt och långt i från smärtfritt, varken för omgivningen eller mig själv. Och det gör ont.

 

Men, tillbaka till alla dessa modiga i min omgivning! Jag har förmånen att i mitt umgänge få träffa kvinnor som alla på sitt sätt har gått på minor och fått börja om. Många har gått igenom separationer och skilsmässor, har ett "schemalagt föräldraskap" och sliter för att räcka till både privat och även på jobbet. Vissa har åkt på käftsmällar som gör ondare än andra genom att släppa in fel personer i sina liv, bli av med sin anställning eller mått riktigt dåligt. Men gemensamt för alla dessa är att de reser sig upp. Upp från dikeskörningen och upp på vägen igen. Mot nya mål. Har inte träffat en enda som gett upp, även om det många gånger kan kännas hopplöst. De vågar börja om. När en kärlek gått åt skogen så slickar man såren och söker vidare. När karriären tar stopp så söker man nya utmaningar, i bland på helt nya marker och t o m på nya platser. Att våga bryta upp är också en styrka. Med målmedvetenhet och styrka åstadkommer dessa kvinnor storverk i sina liv. Vi kan alla hamna där. Jag är så imponerad av flera av dem och är lyckligt lottad som får följa dem på ett hörn. Det är med stor respekt, men också med stor saknad som en av mina följslagare sen många, många år nu har lämnat stan för att gå vidare. Hon är en av de modigaste kvinnor jag vet och jag vet att hennes val är rätt och därför kan jag bara säga Heja, heja!  Den här bloggen skriver jag för er fantastiska kvinnor och Babes!

En av mina favoritgrupper, Adolphson & Falk uttrycker det så bra:

 

Jag är min främste fiende och motståndare. Ingen annan. Skriver det direkt, så det blir sagt.

Sen jag anmälde mig till Stockholm Marathon har min träningsvilja, motivation och ork sipprat ur mig. Vart tog du vägen? Kom tillbaka illa kvickt! Börjar faktiskt bli lite bråttom nu... Vad är det som gör att man trots att man har konditionen, de fysiska förutsättningarna, lagt pengarna på anmälan och offentliggjort sitt träningsmål har så jäääääkla svårt att få ändan ur vagnen? Lathet, slöhet, lättja, olust, slapphet och likgiltighet hittar förbi alla de där faktumen. Har aldrig varit med om dess like.

Ändå har jag mängder med människor i min omgivning som peppar mig, pushar mig och uppmuntrar till träning och ger mig goda tips och råd.

Men, jag vet. Funkar bäst under press. Och den börjar komma nu. Jag vill INTE komma till Stockholm oladdad och otillräckligt tränad. Ska jag ge mig på det där sen så länge uppsatta målet så ska det f-n ske med hyfsade förutsättningar. Det ska helst vara en rolig upplevelse och ingen lång mardröm man ställer sig på startlinjen för. Tiden närmar sig med stormsteg. Det är faktiskt bara 135 dagar kvar

Gör vad jag kan för att inspirera mig själv. Tittade på Stockholm Marathons hemsida. Där finns massor av träningsprogram, tips, bilder och annat. Tydligen är det nytt rekord på antal anmälda deltagare i år. Och vad säger ni? 21 518 löpare från 81 nationer kan väl inte ha fel???? Det måste väl ändå borga för att det här är åtråvärt och något man bara längtar och trängtar efter. Tittar man på efterfrågan så är väl svaret ett solklart JA! Arrangören ber till och med dem som anmält sig och som tvekar att avboka sin plats till förmån för andra. Jisses, det är ju en omvänd affärsidé?! Pengarna är cachade, och ett visst svinn underlättar ju faktiskt själva genomförandet i sig... Det är nog bara i idrottsvärlden sånt händer?

Andra sätt att lura sig själv är att gå via träningskläder! Alltid kul att ha fräscha träningskläder och lite extra motiverande är det allt. Har en vän som springer en del. När det är dags för D-dagens lopp så är hon alltid snyggast och trendigast. Fokus ger resultat, som alltid. En förebild för oss andra! Dags för mig med nya löparskor i alla fall. I sedvanlig ordning har det kommit fjorton nya funktioner som gör att man springer mycket bättre sen sist man köpte skor. Det som inte hade ändrat sig var prisskillnad mellan butik och nätet. Faktiskt förvånande att försäljningen av vissa varor i butik sker. Halva priset och då skeppas det från ett annat europeiskt land...så får det bli. För att springträna i dåliga skor, det är som att cykla med lite luft i däcken eller att segla utan vind. Onödigt alltså.

Hör till de där odrägliga personerna som lägger ut träningsresultat på facebook. Ber om ursäkt för det. Men, det funkar faktiskt för mig. Jag känner en press när jag inte tränar. När jag får uppehåll i min träning så är det till slut alltid någon som frågar "det var ett tag sedan du tränade, inte sant?". Och det är exakt den boosten som jag behöver. Bli lite irriterad, skämmas lite och få lite jävlar anamma i mig. DÅ tar jag tag i mig själv igen. Häromdagen språkade jag med en person som också har anmält sig till Marathon för första gången. Han frågade hur det gick (så där så att man nästan kan känna att man är "en av de där seriösa elitlöparna" ni vet...) Nåväl, han berättade om sina långpass och träningar och vi var ändå eniga om att det var lite motigt på träningsbiten just nu. Han satte lite griller i huvudet på mig och i går så tog jag då tag i hela min kropp, släpade min in på gymmet och tvingade mig att köra ett löppass på band under en timme. (Här måste jag stanna upp med ett par reflektioner och förtydliganden som jag tycker är värda att nämnas... Först och främst- ställ er på ett löpband och spring en timme så ser ni hur kul det är. Sen skrev jag hela min kropp. Jag har inte samma förutsättningar som alla små gasellöpare vi ser överallt, de är flugvikt och jag är...och jag bär min kropp varenda meter jag springer. Bara så att alla fakta ligger på bordet.) Det gick bättre än jag trodde. Är ju en envis en. Och jäklar vad skönt det är med träningsvärk i dag. Och till alla som hela tiden säger till mig att jag tränar jämt och ständigt..nej, det stämmer inte riktigt. Jag har i år sprungit 2,5 mil. Så det så.

Så i mitt fall handlar det om att få med huvudet. Det tillsammans med den tidspress jag börjar hamna i. Kanske det här går ändå?

 

Åh, vad den killar och sticks, som Lotta på Bråkmakargatan skulle sagt. Den är dessutom varm, kvävande och har dålig passform. Dags att kasta den. Och inte i återvinningen, utan direkt på tippen. Sortering: Brännbart.

 

Vi är många som iklär oss rollen av martyrer. Vi verkställer och utför, och tar sedan på oss martyrrollen. Eller- är det så? Eller är sanningen den att vi faktiskt borde få mer cred för det vi gör? Att känslan av att inte få tillräcklig uppskattning för det vi gör faktiskt är befogad? Eller- ligger sanningen någonstans mittemellan?

Har vuxit upp i en stor familj. Tror jag kan räkna måltiderna på mina händer som inte inletts med scenariot att mamma innan, eller under första tuggan, utbrister i "Åh, vad det här var gott." Klart vi har "retat" henne för det och klart att vi har retat oss på det många gånger. Att inte ens låta omgivningen få en chans till att bilda sig en egen uppfattning. Att mer eller mindre ta på sig även jobbet att vara tacksam och ge uppskattning till sig själv. Nu med vuxna ögon så förstår jag bättre. Kan komma på mig själv att göra likadant i bland. Men, varför är det så svårt att ge lite uppskattning kan man undra? Varför var vi så dåliga på att ge mamma uppskattning och beröm för att hon 1) lagat maten och 2) serverat oss maten? Jag misstänker att det var att vi var dåliga på det som gjorde att hon utvecklade en egen "boost-rutin"? En annan teori är att vi av ren vana eller av uppfostran tar på oss offerkoftan redan under barndomen? För om jag tänker efter så gjorde nog mormor likadant...

 

Har alltid velat vara alla till lags. Alltid redo, som en (ursäkta uttrycket) jävla scout. Varför då? Vem är det som säger att jag alltid ska finnas där för alla? Jämt? (Och att skriva om det här kan ju också ses som ett behov av att lyfta fram hur duktig jag är som alltid är hjälpsam???) Nej, men jag vet att jag är långt i från ensam. Vågar mig på en vild gissning (inte alls förankrad eller vetenskaplig, jag vet...) på att många kvinnor faller in i rollen som "Fröken duktig". Perfekt utseende, hänga med i mode, träna, hänga med i trender, ha ett perfekt hem, vara den perfekte föräldern, sammanhållande och projektledande i familjen, attraktiv för befintlig eller obefintlig partner, vara fantastisk i sängen och ha massor av vänner, hobbies och egentid.

 

 

Det är viktigt att inte tappa bort sig själv i allt. Att det är jag själv som vill allt det där och att det inte bara handlar om att leva upp till krav från omgivningen. (Eller upplevda krav. De kanske inte ens ställs...) Det är lite som när flygvärdinnorna instruerar oss när de går igenom säkerhetsrutinerna. Man ska ta på sin egen syrgasmask innan man hjälper andra. I vissa relationer så hamnar vi i en, eller rättare sagt så tar vi på oss rollen, av att vara den som "tar omhand" och som fixar. Det är av ett eget val och inget annat. Men, såna vanor (ovanor?) är svåra att bryta. Omgivningen vänjer sig vid att kunna nyttja eller dra fördel av din insats. Då är det viktigt att den är lagom stor. Ingen mår bra av att du utplånar dig själv. De sista åren har jag laborerat lite och försökt bryta mönster och ta mig ur roller jag iklätt mig och känt att jag inte riktigt varit bekväm i. Det kan vara omvälvande för omgivningen och förvirring kan uppstå. Men inte sällan så blir resultatet så mycket bättre för alla. Min hjälp har visst tagits för given och jag har saknat uppskattning för mina insatser. Men i efterhand så har andra klivit fram, eller så finns inte ens behovet av en insats. Med facit i hand så kan det kännas lite snöpligt. Att gå omkring och uppleva krav som inte ens finns, att vara bitter för brist på uppskattning och att sen upptäcka att allt varit i onödan. Att lära av...

 

Så det finns martyrer. Sen finns det också de som utnyttjar martyrerna. De som tar på sig den hjälplösa rollen och som alltid tar för sig. De finns runtomkring oss. De känns ofta igen av att de tar mer energi än vad de ger. Inte sällan så är det "synd om dem". Och jag vet. Det är synd om många människor. Många har det otroligt svårt, jobbigt och tufft av många olika anledningar. Men, som Kay Pollack brukar säga: "Det beror inte på hur man har det, utan hur man tar det..." Att hjälpa dessa personer är egentligen inte att hjälpa dem. Det är faktiskt att stjälpa dem. De behöver ta ansvar för sitt egna liv och stå på egna ben. Men, även om det är svårt att upptäcka dessa personer eller deras utnyttjande så är det ändå det lättaste. Det är ännu svårare att inte hjälpa dem när de ber om hjälp. Det kan kännas onaturligt och jobbigt för en hjälpare. Men är en överlevnadsstrategi. Ger du lillfingret så tar de hela handen. Utan att tveka. De är beroende av dig och så länge som du tillåter det är du medberoende.

 

Är allas våra rop på tacksamhet (läs: uppmärksamhet) sunt? Eller är det ett symtom av att vi utvecklat så starka egon att vi tror att vi hjälper andra för andras skull fast vi egentligen lika mycket hjälper oss själva genom att hjälpa andra? Och om det är så? Är det så farligt då? Mitt svar är nej. Men att vara medveten om sina motiv tror jag är bra. För sitt eget välbefinnande. Egentligen tror jag det handlar om en kombination. Vi är många som mår bra av att hjälpa andra, finnas där, erbjuda en axel, skjutsa eller vad det kan handla om. Det är väl inget fel med det? Att må bra och få andra att må bra? Men när offerkoftan kommer på och vi blir martyrer så kommer det smolk i bägaren. Vi bör inte kräva av mottagaren att alltid visa tacksamhet. Det förtar lite av glädjen liksom. Men det är lätt att följa upptrampade stigar och falla in i gamla roller.

 

Jag och några riktigt goda vänner brukar hjälpa varandra när vi är "ute på glid". Vi brukar uppmana varandra när det behövs att slänga av oss offerkoftan. Den hjälpen både behöver jag och tar jag gärna emot. För jag hatar plagg som killar och sticks!