Fobier. Rädsla eller galenskap?
Ok, här kommer mina bekännelser. Tar risken och hänger ut mig själv. Medveten om att listan kommer att bidra till att jag blir uppfattad som konstig och kan få en och annan att höja på ögonbrynen. Men tror också att vi alla bär på rädslor för olika saker. Riktiga saker, eller saker vi bävar för skulle kunna finnas?
Har en dotter som är inne i någon fas. (Tänk, när det gäller barnen så kan man skylla på olika faser...) Hon är konstant orolig. Om man lyssnar till henne kunde man tro att vi har för vana att överge henne, glömma bort henne, gå vilse och inte ha koll på något. "Mamma-du hittar väl?" undrar hon försynt 28 gånger när vi ska åka till systern, farmor eller hem... Bara att använda det stora tålamodet och vänta på att det går över. Måste här tillägga att jag ännu inte gått vilse, glömt mina barn eller har för vana att låta dem vänta ensamma någonstans. Tar förstås tacksamt emot tips om någon har sådana.
På tal om faser...så har jag själv utvecklat och förstärkt ett antal fobier. Kärringvarning eller så blir jag galnare helt enkelt. Har i hela mitt liv varit maniskt rädd för ormar. Ända sen barn har jag drömt mardrömmar efter att bara ha sett bilder på ormar. När jag är ute i naturen så stirrar jag i backen, missar mycket upplevelser på grund av de där ringlande kräken. Har aldrig råkat ut för något, bara sett asen. På mina löpturer trotsar jag min rädsla. Men bara för att jag måste. För inte alltför många år sen så hoppade jag upp på min stackars mammas rygg då en liten liten kopparödla (hallå- de ser faktiskt ut som ormar och är lika farliga!) ringlade mellan henne och mig. Jag skrek och gick till anfall. Hm. Say no more.
Min höjdrädsla blir faktiskt värre och värre. På Varvsholmen på jobbet är det döjobbigt att gå över bron på översta våningen. Jag stålsätter mig och bara ..går. Hissar med glasade golv göre sig icke besvär. Värst var nog ändå när jag var i Mexico med min man. På en utflykt åkte vi till Chichen Itza, senare utsett till ett av världens sju underverk. Lite coolt att faktiskt ha varit där. Men, det känns inte fullt lika roligt att erkänna att jag klarade att kliva upp fyra trappsteg innan jag fick backa hem och nerifrån backen vinka upp till mitt sällskap som tillsammans med de flesta tog sig till toppen. Vid såna tillfällen känner jag en klar begränsning, och sådana hatar jag.
Tillsammans med höjdrädslan har min klaustrofobi blivit värre. Får kämpa med mig själv att ta mig in i trånga utrymmen, eller utrymmen som jag upplever trånga. I somras var det Stadshustornet i Stockholm, för ett par somrar sen fyren på Gotska Sandön och i höstas hade jag en potentiellt katastrofal upplevelse då jag fick panik ombord på ett av Kalmarflygs plan på Bromma. I det sista fallet var jag tvungen att sätta en gräns. Djupandades och läste allt som fanns i stolsfickan framför mig. I'll be damned i fall jag inte ska kunna flyga heller...
Den fobi som de flesta av mina vänner känner till och retar mig för är nog ändå min motvilja mot trä i munnen. Klarar inte att äta en glass ända in på pinnen. Vid behov av tandpetare blir det jobbigt. Det är väl att likna med den vanliga fobin mot gnissel på griffeltavlor som så många delar. (Den klarar jag rätt bra, faktiskt.) Så jag kan inte skratta åt sonen som inte kan skrapa av smörknivar i trä mot smörpaket i plast... Han har väl att brås på stackaren...
Men seriöst hörrni..visst har ni också några fobier?
