Teori vs praktik. På riktigt.
Det är så jäkla lätt att tala om för andra hur de ska göra och ge råd hur jag skulle ha gjort. Och i teorin är det också lätt attveta vad som är rätt och fel. Men när det kommer till att g ö r a det rätta, vuxna och förnuftiga tar det lätt emot. Har blivit kallad naiv och är benägen att hålla med. När det kommer till väldigt personliga situationer så är jag naiv. Men, funderar över om vi inte alla är det lite till mans?
Vi ser ju alla verkligheten med våra ögon. Alla förutsättningar och miljöer blir ju såsom vi ser dem och speglar egentligen inte någon gemensam bild! Även om vi ibland glömmer det. Vi är alla sändare och mottagare av information och vi uppfattas ofta på ett helt annat sätt än vi tror.
Det är svårt att vara vuxen och göra rätt saker. Men det är nödvändigt. Det är livets skola vi alla går i. Vi blir belönade, inte med betyg, men med bekräftelser på att vi gjorde rätt. Och likt betyget IG så får vi även bekräftelse när vi gör fel. Och de här betygen betyder väsentligt mycket mer än de betyg som vi kämpade så för att erhålla i skolan. Att få kämpa och anstränga sig för erkännande i moralfrågor är därför inte heller oväntat. Ingenting är gratis?
Är det enbart negativt att vara naiv?
Eller kan det rent av vara en tillgång? Lever efter devisen att "allt är möjligt, tills dess jag blir bevisad motsatsen". Ju äldre jag blir inser jag att vad som är möjligt har flera dimensioner. Vad som är görbart och vad som är hållbart är inte alltid överensstämmande. Det mesta har flera lager och är oftast mer komplext än det vi ser vid första anblicken. Men tror inte att motsatsen, att vara kritisk tills dess att det går, heller är svaret.
Mycket av vardagens och livets prövningar bottnar i att ha tålamod,visa hänsyn och vara prestigelös. Och, som jag försöker! För det är lätt att få tunnelseende när det egna intresset får stryka på foten, för att "det är det rätta och långsiktigt det enda alternativet" vinner. Men som en kvinna-mitt-i-livet som tycker att tiden går alldeles för for och att åldern kryper sig på så kan det vara rätt ok att konstatera att man fortfarande kan vara en barnrumpa i bland... Men, säg inget till mina barn!
