Thank God, it's Friday!
Mars månad. Lika snuvad som vanligt, eller nej förresten värre, på våren. Just när vi såg att ljuset kom och det började sticka upp vårtecken i rabatterna och gräset började jobba sig upp under snön. Då slog den till igen. Snö, snö, snö och mera snö. Och värre kyla än när det är -20 grader. Det är en isande kyla som kommer inifrån. Tillsammans med vindar från sundet kyler den ner varje upptinad kropp igen. Det är lätt, väldigt lätt, att tappa sugen. Och jag tycker mig se många runtomkring mig om tappat sugen just nu. Motivationen tryter både på det ena och andra hållet.
Och ändå är det precis just nu som jag själv påbörjar att plocka upp mig själv igen. Inser krasst att om jag ska ha en miljondels chans att ställa upp i Stockholm Marathon den 1 juni så har det börjat bli bråttom. Riktigt bråttom. Så, ett sista försök. Med ännu lite värk i axlar och nacke och med en lite större mage att bära runt på...så har jag i alla fall tagit fram löparskorna igen och påbörjat en lång och jäkligt tung (även fysiskt...) resa. Att förfalla går fort. Att bygga upp tar betydligt längre tid och en större ansats.
Det är inte bara tempo i löparspåret. Det är ett jäkla tempo på många håll och kanter nu. Står inför en välbehövlig paus i helgen. För första helgen på länge har jag inga krav, inga måsten, inga barn att köra på utan bara mig själv att lyssna till. Och då passar jag på att lämna stan. Min retreat i livet finns i Oskarshamn. (Vem hade kunnat ana det???) Där får jag kärlek, blir bortskämd och bara är. Det är att ladda batterierna. I bland känner jag ett stort behov av att dra mig undan. Undrar om det är ett ålderstecken? Så var det aldrig förut? Men i takt med att måsten och krav och alla som rycker i en så drar jag i bland täcket över huvudet. Jag är den första att erkänna att jag har mig själv att skylla. Jag vill vara med där det händer. Och jag vill hinna träffa alla. Det är en ekvation som inte alltid går i hop. Så även om jag i bland känner att jag inte räcker till på alla fronter, så gör jag i alla fall så gott jag kan. Good enough var det.
Gårdagskvällen tillbringade jag i tv-soffan. Barnen var utflugna och jag var ensam hemma för första gången på länge. Passade på att träna och att göra ingenting. (Dubbla träningspass med andra ord..) Såg bl a ett tårdrypande avsnitt av "Sofias änglar" som handlade om en familj som tragiskt hade råkat ut för att en av sönerna hade blivit sjuk och fått en stor hjärntumör. Livet ställdes på ända och allt blev kaos. Läste i tidningen i dag om en mamma som för ett år sedan förlorat sin dotter på grund av en hjärntumör som inte upptäcktes i tid. I går var det en fruktansvärd trafikolycka i Ålem där två barn förlorade sin pappa. Det är svårt att ta in och förstå den sorg som slår ner och raserar familjer helt skoningslöst. Det händer. Känslan av hopplöshet och misstro infinner sig lätt. Varför? Carpe diem!
Är mitt uppe i en massa roliga, spännande och krävande processer på jobbet. Det trivs jag med. Känslan av att göra nytta, bidra och få vara med och utveckla ger energi att orka. Samma energi får jag när sonen berättar om hur han klarat prov, läxförhör eller nationella prov i skolan. Vi har hittat ett ganska fungerande system, där jag känner att jag hittat min roll och på ett litet litet sätt kan bidra i hans läxläsning och inlärning. Tidigare har jag inte känt att jag har behövts. Och eftersom en av mina starkaste drivkrafter är att få hjälpa till så fylls jag av en god känsla att kunna få bidra på ett hörn. Är inte det ett dilemma som förälder? Att få komma in och vara med? Alltmer så blir man en runtomkringliggande stödfunktion, en chaufför, kock eller bankomat. Att verkligen få dela upplevelser med barnen tycker i alla fall jag är något som jag får kämpa för.
Sammanfattningsvis; trött på vintern, tacksam över hälsa och gemenskap och lite fredagstrött.
Over and out!
