jagvågar.blogg.se

Visst är man nyfiken på vad som kommer runt hörnet? Jag är ivrig och vill gärna veta. Samtidigt inte. För det är väl just det som är tjusningen med livet? Alla nycker, gropar och toppar.

 

Varför är det så att vi ändå behöver bli påminda om hur skört livet är, hur små vi är i den stora världen, hur viktiga våra val är? När någon blir sjuk, går bort, blir av med sitt jobb, råkar ut för olyckor eller på något sätt blir drabbade av något som försämrar (eller i varje fall förändrar?) livet radikalt. Vi rusar på i full fart framåt. Tar vardag och saker för givna. Ända tills den dagen då vi inte längre kan räkna med det som var självklart förut. Inte katten vill vi veta när det inträffar? Men det är bra att vara förberedd på att det kan hända.

 

Hade någon frågat mig för 20 år sedan så hade jag aldrig kunnat gissa att jag är där jag är i dag. Och inte räknade jag som liten med att få handskas med min sjuka pappa som tonåring? Kunde väl aldrig tro att jag skulle bo i Kalmar? Och att jag inte skulle läsa på högskola? Jag trodde att jag skulle bli lärare och då var högskolestudier ett självklart val. Inte trodde jag heller att jag skulle jobba med regional utveckling och att hjälpa företag? Tänk om... tänk om jag hade haft en väg utstakad. "Johanna, du kommer att jobba med företag och du kommer att..." Vilken väg skulle jag då tagit? Vilka val hade jag då gjort? Inte ens så här i efterhand hade jag kunnat svara på de frågorna. Finns det någon "adekvat" utbildning för det här jobbet egentligen? Tror mer att det är livets erfarenheter som spelar roll.

 

Nej, jag är övertygad om att det är tur att vi inte vet. Tror faktiskt att slutresultatet hade blivit sämre då.

 

Varför tankar om det här nu då? Är det den olust, eller närapå maniska rädsla som jag utvecklat i dessa influensatider? "Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte bli sjuk..." Eller är det det faktum att jag i min omgivning just nu har flera personer som står utanför arbetsmarknaden av olika anledningar? Kanske beror det på att jag själv gjort en resa med mig själv, där jag i vissa stunder inte mått bra, trots att jag egentligen är en väldigt välmående och positiv person? Hur hamnade jag där? Fanns det någon mening med det?

Och jag vet flera som befinner sig i de där jobbiga och krävande faserna där allt känns tungt och motigt och som kämpar för att hålla i hop allt. Och det är svårt att stå vid sidan och inte kunna hjälpa. Vissa tillstånd och händelser kan man undvika till en viss del. Men det mesta här i livet smyger sig på när vi minst anar det. I bland befinner vi oss faktiskt bara på rätt eller fel ställe i livet. Finns det en mening med allt som händer? Har vi alla ett öde? Och var finns Gud kring allt det onda som händer? Jag säger som en klok vän till mig brukar säga i bland: "Jamen det vet väl inte jag? Hur skulle jag kunna veta det?" 

 

Jag tillhör de lyckligt lottade i dag. Mår bra, har en familj och släkt där de flesta är friska. (Det i sig är egentligen fantastiskt... vi är fyra syskon och har åtta barnbarn i familjen.) Barnen klarar sig bra, har vänner och utvecklas på ett bra sätt. Har gott om kärlek och vänner runtomkring mig. Har ett fantastiskt jobb där jag får utrymme att utvecklas. Men jag har också gått igenom mina törnar, blivit uppsagd, omorganiserad, blivit övergiven, förrådd, mått dåligt och drabbats av sjukdom i familjen.

 

Det är klart att jag inte vill måla fan på väggen. Men, det är väl just nu när allt faktiskt är bra, som det är viktigt och stanna upp. Tänka efter och inte ta allt för givet. Kanske kan det spela roll i hur du tacklar tuffa tider? För, även om det är jobbigt att tänka tanken fullt ut, så har säkert de som drabbas av en eller flera olyckor i livet också varit lyckligt lottade vid något tillfälle. Även dem tänkte säkert... "det händer aldrig mig..."