jagvågar.blogg.se

Att våga. Prova, säga vad man tycker, prova nytt, satsa, sticka ut hakan, säga vad man är bra på... Friskt vågat...hälften vunnet?

All I want for Christmas...

Publicerad 2017-12-01 09:44:00 i Allmänt,

I helgen så var det då äntligen advent och vi får tända upp våra ljusstakar och tillföra lite ljus i en av de mörkaste av vintermånader som jag har upplevt. Eller så har jag helt enkelt glömt hur mörkt det brukar vara?
 
Har under november månad gjort stora förändringar i mitt liv och har börjat pendla till en annan stad för att arbeta. Att börja pendla i en månad som bjuder på mörker, mörker och mörker och på det hala vägar och regn känns så där vältajmat. Men, Oskarshamns kommun känns lovande och jag bygger upp ett nytt nätverk. Hoppas att vi ska gilla varandra.
 
Har avkrävt mina ungdomar på en önskelista. De fyller båda år i december och sedan jul på det. Möjligheten att deras önskningar förverkligas ökar onekligen tack vare en lista. Kom på att det gäller även för mig. Så - här kommer årets önskelista från mig!
 
Fred på jorden.
Ja, aldrig har väl önskan känns mer aktuell än nu. Med flera galningar vid makten som kan ställa till med ohyggligt mycket oreda och hemskheter känns det oroligt och inte alls så där tryggt som man kan önska.
 


Hälsa
Ja, en självklarhet tills vi drabbas. Alltför många cancerbesked och andra åkommor drabbas personer som jag har i min omgivning. Och då förstår jag också att det gör det överallt. Hoppas på välmående och lycka för min familj, vänner och - ja så klart- alla! Vi har ett liv att förvalta. Bara ett. Gör smarta val och nyttja tiden vi har.
 
Ett moget och demokratiskt val
Jag uppskattar inte den dialog och smutskastningsröra som präglar den politiska debatten som jag har följt. Politik handlar om förtroende. Att bli folkvald och leva upp till folkets önskemål och vilja. Inte om makt och att bygga störst kungarike. Och inte om att kasta skit på andra. Håller tummarna för att politiker rannsakar sig själva och bygger upp egna värderingar och egen argumentation och förstår att vi väljare inte är dumma i huvudet, utan att vi ser när de inte har något eget att komma med utan i stället fokuserar på att dra ner andras argument och bråka. Det är 2017 och vi borde ha kommit längre. Så, jag uppmanar alla politiker att rannsaka sig själva och bidra till ett positivt politiskt klimat. Aldrig har vi väl tidigare behövt en stark ledning - och opposition med de samhällsutmaningar som råder. Vill ni ha min röst- tillför ett värde!
 
Låt det goda råda!
Många goda krafter verkar både i rampljus och i det dolda. Heja alla er som bidrar till en bättre jord, ett bättre samhälle, en friskare kommun och en kreativ och välkomnande miljö i skolan, på arbetsplatsen eller i föreningen. Ni är alla vardagshjältar. Jag önskar att ni får de förutsättningar som ni behöver för att orka fortsätta. Jag är så tacksam. Det finns de som står för mindre goda värden och som tillför våld, otrygghet, rasism och förstör vår trygghetskänsla. Vi behöver hjälpas åt. Tänk om de som "är fel ute" och som bidrar med dessa kalla faktorer fick medkänsla inslaget i ett paket med ett vackert band som står för respekt i julklapp. Kanske är det så att det är godhet och generösitet som kan råda bot? Jag slår in flera sådana stora paket i min fantasi och skickar dem vidare till utvalda mottagare.
 
Inser att barnen skulle fnysa åt den här listan och inte vara till någon hjälp alls för dem. Så jag slänger väl in några saker till. Parfym, pengar, kuddar, pläd, weekendresa och en lång och härlig solsemester i ett varmt, varmt och ljust land ........
 
 
Får jag bara en enda av dessa önskningar så blir jag glad och lycklig Tomten. Jag ska göra mitt bästa för att njuta av adventstider och välkomna en jul som den härliga högtid som den är tänkt att vara. Blir en jul i en ny kostym i år, i en ny familj. Men framför allt - det blir en jul med mina ungdomar. Egentligen så räcker det gott med det när jag tänker efter.
 
 
 
 
 

 
 
Kommentarer (0)

Ja mä!

Publicerad 2017-11-05 22:53:00 i Allmänt,

Vad är det som händer egentligen? Dagarna i ända så rapporteras det om män (ja, jag har faktiskt inte hört om några kvinnor i nyhetsflödet, men det är förstås inte alls otroligt) som trakasserar kvinnor i sin närhet. Det är klart att det är fruktansvärt och hemskt. Alla övergrepp som sker är en brist på respekt för en annan människa. Även jag har hamnat i situationer som i n t e varit ok. Men ändå så tycker jag att drevet efter nya och gamla syndare är en hetsjakt efter syndabockar. Självklart är jag absolut för nolltolerans. Men syftet bör inte vara att fylla tabloiderna. Att gräva i garderober och lyfta på stenar. Kanske skulle jag söka upp den där äckliga gubben på mitt första sommarjobb som gjorde närmanden på mig när han besökte mig på kontorsvaktmästeriet då han visste att jag var ensam? Eller kanske skulle jag outa den VD, som än i dag är aktiv i näringslivet, som skrockade och skrattade när han på ett skrytsamt och beklämmande sätt beskrev hur han i bland bad sin receptionist om hjälp att sätta i en sladd under bordet. Han skröt för mitt manliga sällskap att det var extra roligt då receptionisten var klädd i kort kjol. Vi var där i ett seriöst syfte för att diskutera affärer. Aldrig att jag kommer att delta i ett möte då han deltar igen. Det är klart att jag ångrar att jag inte konfronterade honom direkt. Kanske var det för att jag blev överrumplad. Jag tror faktiskt att det är en vanlig reaktion på ett sådant idiotiskt beteende. Hur om helst så radas syndarna upp. Byken ska tvättas. Och det kanske är det ändå är en sådan här motreaktion om krävs för att få till stånd en förändring. Återigen så förundras jag av kraften i en kampanj som nyttjar sociala media. Som en löpeld som inte går att stoppa. Ungefär som Trumps twittrande.
 
Jag hamnade framför Skavlans program i fredags. I bland, som denna gången, så är hans gäster oväntat intressanta. Det var förstås fantastiskt att höra den svensk-amerikanska austronaten Jessica Meir som troligen blir den första nordiska kvinnan i rymden. Här talar vi tålamod. Mycket plugg, hårda uttagningsprocesser och sedan väntan på uppdrag och sen väntan och träning innan slutligen själva rymdäventyret tar flera år. Fascinerande med en sådan drivkraft. Ändå var det när Skavlan intervjuade Putinexperten Masha Gessen som var programmets höjdpunkt. (Ja, alla Henrik Lundqvist-fans får ursäkta...) Hon var född i Ryssland och har lämnat landet två gånger, den senaste för inte så länge sedan då Putin införde hårda tag mot homosexuella och hon kände att hon och hennes familj inte längre känner sig säkra i sitt hemland. Ännu ett övergrepp och brist på respekt som gör mig ledsen och upprörd. Masha Gessen återvände till USA, som varit hennes hemvist vid en tidigare landsflykt. När hon beskrev hur det var att leva i ett land med Putin som ledare och sen jämförde det med hur det är att, som i dag, leva i ett land som USA med Trump som ledare. Hon visade på en sådan klokskap och satte verkligen ord på varför ledare som både Putin och Trump kommer undan med det dem gör. Hon jämförde det med ett barn som ljuger en i ansiktet, trots att sanningen är uppenbar. Likt ett barn som tar något från dig och du konfronterar barnet och anklagar hen för att ha tagit din ägodel och hen nekar dig rakt i ansiktet samtidigt som du ser att hen håller i föremålet. Det blir liksom omöjligt att argumentera med en sådan person. Jag tyckte att liknelsen var klockren och väldigt talande. Har flera gånger liknat det som händer i the great US vid en sandlåda. Därav min totala avsaknad av respekt. Hon pekade på faktumet att den amerikanska presidenten trots allt är folkvald och menar att många amerikaner i dag har svårt att veta hur de ska hantera den här situationen när någon de har röstat på beter sig på ett sätt som går emot så mycket vett och reson.
 
Bortskämda barn, eller uppvuxna sådana, har jag alltid haft svårt för. Ändå så finns dem där i bland oss. Dessa barn som inte kunnat eller vågat klippa navelsträngen från sin mamma finns mitt i bland oss. Efter att personligen haft den stora oturen att på nära håll fått erfara vad det gör med en man när han fortfarande sitter fast i mammans navelsträng och är oförmögen att ta itu med livets krav på mognad och vuxenhet så står jag fast i min övertygelse att det är ett av de viktigaste uppdragen som mamma till en son. Att lära honom att stå på egna ben, att han duger till att göra vad som krävs själv och att livet inte är en dans på rosor, utan att också fullt med motgångar och uppförsbackar. Även om det så många gånger är så mycket enklare att underlätta genom att "hjälpa till". Men, not on my watch! Det går inte att leva med en person som beter sig som ett bortskämt barn, vare sig som president eller i en relation. I know. I alla fall det senare. Inte heller går det att jobba med dem då de ofta putar med munnen ogillande då det inte går deras väg. Troligen är det lika svårt att leva med en kvinna med samma "symtom" som blivit bortklemad av sin pappa, men det har jag inga egna erfarenheter av. Kanske finns det kopplingar till det som brukar beskrivas som Oidipuskomplex? Jag tror på respekt för varandra och varandras livssituation. Kände ett behov av att sätta ner foten. Ja mä!
 
 
 
 
Kommentarer (0)

Dröm och verklighet

Publicerad 2016-12-27 10:15:24 i Allmänt,

S e m e s t e r!
Tog årets klokaste beslut och stämplade ut för en ledig vecka, trots att det är "arbetsgivarens jul". Kände ett starkt behov av att koppla av, ur och i från. Har nu, som alla andra, julen bakom mig, men ska i dag- äntligen- få träffa min familj för "julfirande". Skönt att höra att mina barn börjar resonera som så att det viktigaste med julen är att träffa familjen. Och det är ju det som det handlar om. Så klart att de inte hade uppskattat en jul utan klappar... men att ändå inse och uppskatta värdet av att träffa sin familj är en god egenskap.
 
Vi såg på "Tomten är far till alla barnen" på julafton. Tycker den filmen har så mycket i sig. Förhoppningar om en perfekt jul och många (!) exempel på moderna familjekonstellationer. Jag har en dröm om att en dag ha ett hem som jag kan öppna upp för alla i min familj, deras "nya" familjer och vänner. Jag saknar att vara den som andra kommer till. När vi diskuterade saken i julas så konstaterade jag att jag varit runt på rätt många olika julfiranden. Innan någon gör fler associationer till urmodern som bjuder in alla buksvågrar till ett gemensamt julfirande så vill jag sudda bort den bilden.
Och ja ja, jag vet och förstår att det bara är ett datum och hela året är fullt av andra datum. Och det är klart att det inte behöver vara julen egentligen. Men jag längtar till en dag då jag kan vara den som har en öppen dörr och möjlighet att vara värd för sammankomster. I februari. I augusti. Och i oktober. För mig är det viktigt att ha egna traditioner. Jag citerar mig själv från en annan konversation  i helgen som gick: "Man måste väl få drömma??"
 
 
Som förälder till tonåringar så blir det många diskussioner. Man får verkligen vända ut och in på sig själv. Rannsaka sig själv rätt ofta. Ta ett kliv tillbaka, fundera och sen ta upp dialogen. Vad tycker jag egentligen om det här? Är det här vad jag vill kommunicera till mina barn? Kan jag stå för det här? Det här är en tid full av prövningar och jag hoppas att jag kommer att ta mig igenom den här perioden med i alla fall "godkänt". Mycket av dialogerna landar kring respekt. Respekt för mig som förälder, andra föräldrar, vuxna, lärare, tränare, men också vänner. Vad är ok att göra och vad är inte ok? Det handlar också rätt mycket om att inte ta allt för givet. Jag är själv uppvuxen med förutsättningar som inte tillät mig att få alt jag pekade på. Så många gånger som jag stod vid sidan av när andra fick. Jag är själv i samma situation och behöver rätt ofta säga nej till mina barn, men tröstar mig att jag blev rätt ok trots allt. Trots att jag aldrig fick någon Salomonryggsäck trots att jag drömde om att få en. Ni som är jämngamla med mig minns nog hur alla, ja nästan alla då, hade den här ryggsäcken som skolväska. Det är egentligen helt obegripligt hur saker och ting kan slå. Ungefär lika otroligt som när "Crocs" slog igenom någon gång på 2000-talet. Fula, klumpiga, helt förkastliga både ur hänseende till skönhet och bekvämlighet. Och ändå så fick ungarna mig att handla dem med krokodil på, för de var "the real thing". I alla tider har det funnits saker som helt plötsligt är da shit. Jag skulle, for the record, aldrig köpa mig en Salomonryggsäck i dag. Tycker de är rätt fula.
 
 
Blir bedrövad när jag tjatar och tjatar om att visa respekt för sin och andras egendom. Man ska vara rädd om sina saker. Motsatsen gör mig heligt förbannad. Och tyvärr verkar den inställningen vara ganska utbredd i kommande generationer. Peka på något och du får det. Går det sönder så  är det en självklarhet att det lagas eller ersätts. Inte sjutton var det så när vi var unga? Försöker beskriva och införa ordet "att skämmas" utan att överdriva det. Jag tycker att en gnutta skam är på sin plats då man råkar ut för en olyckshändelse som ger konsekvenser, om inte för en själv så för någon annan. Jag menar absolut inte skam som ska bestå eller att man ska bli bestraffad. Har själv både gjort många fel och orsakat olyckor och haft sönder saker. Men tror att den där molande känslan i magen och olusten faktiskt är en sund reaktion. Sen lär man sig att stå för sitt agerande eller det som har hänt och går vidare, ännu starkare.
 
Som så många andra så ligger jag i startblocken för att "komma i gång igen". Har varit hyfsat flitig på gymmet under december månad och ska försöka hitta tillbaka till löpningen igen. Jag både saknar den och behöver den. Motivationen har inte infunnit sig ännu, och som vi alla vet så är motivation a och o. Men, den kommer. Jag känner hur den är på gång. Ser en bild i mitt huvud över hur jag springer med starka och spänstiga steg på min slinga. Som med allt annat så behöver jag målbilder. Funderar på en rimlig nivå på "the new me". (Här hjälper det inte att drömma. Det handlar mer om att göra...) Har alltid haft en förkärlek för tv-program  som handlar om "före och efter". Så många som genom hårt arbete uppnår sina mål och drömmar.
 
 
Ni vet hur minnen dyker upp i sitt facebookflöde. Tycker att det är en rätt tänkvärd funktion. Tycker att man ska minnas tillbaka både på gott och ont som man har varit med om. I dag för tre år sedan så var vi på sjukhuset och jag fick mina sista cellgifter. Det var en dag som jag längtat efter och kämpat mot. Jag hade förstås ingen aning om resan som kvarstod efter sista cellgiftsdoserna Men mindes också i dag att jag några dagar senare fick en infektion och fick lägga in mig på sjukhus för behandling och uppsikt. Det hände några gånger under resan. Men just den här gången så var det förknippat med en total övergivenhet då jag blev lämnad i en sal mitt i natten. En känsla som jag alltid kommer att  ha med mig och minnas. Ni vet, i bland känner man att ett ögonblick är helt avgörande för framtiden. Det var ett sådant. 
 
Ytterligare några dagars ledighet innan traditionellt nyårsfirande tillsammans med bästa vänner och familj! Passar på att göra så lite som möjligt och ladda för ett år som jag gissar kan bli både spännande och intensivt. Njuter av att ha barnen hos mig dessa dagar och fyller på med deras närvaro också. Jag tror faktiskt att 2017 kan bli ett bra år. Ett riktigt bra år. Och kanske, kanske  någon av mina drömmar slår in?
 
"You may say I'm a dreamer
But I'm not the only one
I hope someday you'll join us
And the world will be as one"
(John Lennon)
Kommentarer (0)

"Till alla dem..."

Publicerad 2016-12-18 12:18:00 i Allmänt,

En sång som fastnat i mitt huvud är Mauro Scoccos "En sång till alla dem..." En fantastisk text och hyllning till alla människor som är ensamma. Den här bloggen är till alla dem som kämpar.
 
Livet är för så många människor en kamp. En ständig kamp som ofta utkämpas i det tysta. Låt mig förklara. Inte för att jag har svaren, men jag har många tankar kring det här som behöver luftas. Har de sista åren aktiverat mig i jämställdhetsarbetet och försöker att på något litet sätt bidra till en jämställd värld. För ju äldre jag blir så blir det allt tydligare att vi har en väldigt lång väg kvar till ett samhälle och en värld där alla har samma möjligheter.
 
Mina tankar är rätt enkelspåriga- och skulle kunna tolkas rätt av som väldigt långt i från jämställda. För jag tänker vinkla det från en kvinnas perspektiv, eftersom det är det som jag känner till bäst. Och än så länge så är det trots allt fler kvinnor som drabbas av det ojämställda i samhället och inte tvärtom, även om det absolut inte är hela bilden. Finns många män och för den delen personer med olika ursprung, sexualitet eller andra åsikter som drabbas av orättvisor. Men, i den här bloggen kommer jag att lyfta fram kvinnans perspektiv, eller rent av mitt.
 
Varje morgon under vinterhalvåret så möts jag av en granne, en kvinna som har bilen stående i närheten av min. Vi skrapar våra rutor. Det jag reflekterar över är att hon, till skillnad från mig, har ett mindre barn som hon först placerar i bilen. Jag följer hennes kamp då hon försöker att skrapa fram bilen samtidigt som hon ska hålla sitt barn nöjt inne i bilen. "Vänta lite bara. Mamma ska bara skrapa rutorna innan jag kommer in till dig..." Ja, vi är många som känner igen oss i den situationen. Men min reflektion är denna: Om en pappa hade gjort samma sak så är jag ganska övertygad om att han hade satt barnet i bilen och sedan skrapat bilen utan att bekymra sig så mycket för att barnet var nöjt i bilen. Nu får alla män ursäkta mig, jag menar inte på något sätt att ni är okänsliga. Utan jag är mer ute efter att visa hur vi kvinnor genom vår osäkerhet förmedlar en känsla av otillräcklighet till barnet i stolen så att han/hon blir osäker och också förväntar sig konststycket att föräldern är både inne i bilen och gör jobbet utanför. Vi förmedlar en känsla till barnen och sätter själva koreografin för vår scen. Tro mig, jag är själv en mamma som till och från har stimmat medan barnen lyfter skillnaden att deras pappa "bara gör". 
 
 
Allt fler studier och undersökningar visar på tragiska siffror att unga kvinnor mellan 20-30 år springer in i väggen av utmattning. En övertro på sig själv? Eller handlar det inte helt enkelt om alltför högt ställda krav på sig själv? En generalisering som jag tror det ligger en hel del i är kvinnor inte söker sig till jobb som de inte är säkra på att de klarar av. Män söker det jobb de vill ha. Jag brukar tjata om inställning med mina barn. Och här tror jag att vi kvinnor själva sätter krokben för oss själva. Inte sjutton har männen högre kunskap och därmed klarar fler eller de tjänster som utlyses. Nej, men de har ett självförtroende som många kvinnor saknar. Det är där som arbetet måste börja. Är lyckligt lottad att ha ett barn av "varje sort". Jag märker redan en stor skillnad i självförtroendet. Alltför många unga tjejer är alltför medvetna om omgivningen. Vad de förväntar sig, vad de kräver och hur man ska vara. Funderar mycket på hur jag ska kunna bidra till att förmedla ett självförtroende till dottern.
 
Har jobbat tillsammans med många kollegor i olika sammanhang. Det är lärorikt att jobba tillsammans med olika personer. Man växer genom att dela kunskap med varandra och nå mål tillsammans. Men, tyvärr, måste jag nog tillstå att det är så mycket lättare att jobba tillsammans med män än med kvinnor. Ja, ursäkta mig, alla kvinnliga tidigare och nuvarande kollegor, men jag tycker faktiskt det. Under en kort period under 90-talet jobbade jag på en arbetsplats med enbart kvinnor. Jag lovade mig själv att aldrig mer utsätta mig för det. Varje dag (!) var det tjafs och konflikter mellan några och samtal med chefen för att reda ut dessa. Har däremot goda erfarenheter att jobba i sammanhang där det varit överhängande män. Där är det mer rakt på sak och betydligt mindre tjafs. Ännu värre är att jag i flera olika sammanhang har stött på det som jag tror är kvinnor i arbetslivets största hot. Nämligen vi själva. Inte bara en gång utan flera så har jag setts som ett hot för den egna karriären, positionen eller varande. Och då ä jag en person som är totalt prestigelös och aldrig har haft en dold agenda eller varit ute efter någon eller någon position. Jag har vid flera tillfällen fått tala klarspråk med andra kvinnliga kollegor och chefer och tala om att jag inte är ute efter deras jobb eller arbetsuppgifter. Jag är, och har alltid varit, ute efter att få vara med och bidra. Inget annat. Som sagt, genom att dela kunskap så växer den. I samtliga fall då jag har upplevts som ett hot så har jag känt en begränsning i att jag inte heller kunnat leverera maximalt. Med andra ord så förlorar arbetsgivaren direkt på en sådan kamp eller upplevd konkurrenssituation. Och jag har väldigt svårt att tänka mig att männen håller på på motsvarande sätt. I stället ger man plats till varandra. Kanske, och till och med troligen, så klarar man det eftersom man har ett gott självförtroende och därför ser sin plats och roll som självklar och därmed inte behöver känna en kollega som ett hot.
Så min förhoppning och uppmaning till alla kvinnor är att försöka att tänka bort intriger, dolda agendor och se kollegor som hot. Använd dig i stället av alla krafter som själva kan få dig att växa! Ser du en kollega som är kompetent, eller har en vilja att bidra- nyttja det! Jag är helt säker på att en annan gynnsam effekt av ett sådant agerande är att du vinner än mer respekt av kollegor och chefer. För under ytan är den bästa ledaren den som lyckas få sina medarbetare att växa. Och jag, och säkert fler med mig, är trött på att behöva kämpa. Är det inte bättre att lägga energin på jobbet som ska göras?
 
All I want for Christmas...
Jag har och har haft flera väninnor i min närhet som balanserar på gränsen mellan att stå upp och hålla i hop och att rasa i hop i en hög och springa rätt in i väggen. Flera väninnor som tvekar på sin komptens och att de verkligen klarar sitt jobb. Väninnor som lever under en ständig press, flera har sjukdomar som förvärras av stress och kamp. Vet inte alls (!)  men det känns som att det är fler kvinnor än män som lider av sjukdomar med värk?  Den här bloggen är till er. Jag ser er och känner med er. Jag önskar er nya förutsättningar och chanser att resa er upp och få njuta av resan som kallas livet.
 
Vi är många som särskilt i dessa juletider lider av att ha splittrade familjesituationer och få i hop både logistik och ekonomi. Jag, och många, många fler med mig, och då tror jag övervägande kvinnor, betalar ett högt pris i rena kostnader varje månad för att inte leva i en tvåsamhet. Nu är jag säker på att många höjer ett ögonbryn eller två, men jag tror faktiskt att vi är fler kvinnor som har en knivigare situation än män efter separationer. Där kommer löneskillnader in, men också många kvinnor som "ger med sig" lättare och går ur den gamla relationen som förlorare ekonomiskt. Pengar är inte allt. Men de är rätt viktiga i ett samhälle som ställer höga krav på prestanda. Maslows behovstrappas lägsta steg trygghet  innefattar i dag också wifi och en hel rad tekniska utrustningar och hög prestanda överallt. Lägg till det separerade föräldrars dåliga samvete som också ska kompensera materiellt. Ja, kampen är i gång. En julönskning från mig är att så många separerade och skilda föräldrar som möjligt finner julefrid både om det är en "barnjul" eller en "barnfri jul". Glöm inte bort er själva och att den viktigaste gåvan ni kan ge till era barn är er själva. Många av oss börjar "få rutin" på sånt här, men en särskild omtanke skickar jag till alla de som för första gången hamnat i den här situationen. Det är jobbigt. Men det går...
 
 
Har vänner i min närhet som kämpar med sjuka barn. Här finner jag inga ord för vad jag känner. Jag skänker er många tankar ständigt och jämt, men lite extra så här i juletider. Jag förstår. Men ändå inte. Ni är hjältar som står upp och kämpar som ni gör. Glöm inte bort att ge er själva stunder att fylla på så att ni orkar. Den kampen ni för kräver uthållighet. Med tanke på det är jag förundrad och bestört över att flera av mina väninnor då får kämpa för att deras barns fäder ska ta sitt ansvar både genom närvaro och åtaganden. Hur man kan välja bort sitt eller sina barn är för mig en gåta. Den största förloraren är förstås den förälder som gör ett så felaktigt val. Barns kärlek förtjänar man. Och barn är ingen självklarhet. Vet flera som erfar det på det allra djupaste sätt ofrivilligt. Är säker på att julen är en utmaning på flera sätt för er. Kärlek och omtanke till er!
 
Barnen brukar skratta åt mig för att jag är så gråtmild. Men jag är det. Jag gråter ofta och tycker till och med om att bli berörd. Just nu gråter jag till Elgigantens reklam "säg det med en grej". Den där filmen där sonen ger sin cancersjuka- och därmed skalliga- mamma en hårtork i julklapp. De sätter fingret på något fint. Hoppet och tron på att det blir bättre. Jag blir berörd och minns.
 
Har just klarat av decemberpärsen med ungdomarnas födelsedagar och ser fram emot en jul med nya traditioner. Vår första jul tillsammans! Det känns bra då jag inte har barnen den här julen. Det här blir nog bra det här också.
 
Var rädda om varandra i juletiderna- och låt 2017 bli ett år då vi behöver kämpa lite mindre. Låt oss hjälpas åt i stället!
 
Kram
Kommentarer (0)

Provocerad

Publicerad 2016-10-30 21:21:39 i Allmänt,

Ett sånt där blogginlägg som jag tvekar lite till om jag ska skriva. Men, jag startade bloggen en gång för att just våga säga det jag tycker- så varför tvekar jag? Jo, jag ska skriva om något som jag är ganska säker på att jag delar med många andra. Något som man inte gärna pratar om därför att det är en jobbig känsla och nästan inte rumsren. För lite sen fick jag av en kompis hjälp att sätta ord på min känsla. Provocerad.
 
Vad du kan åstadkomma beror mycket på vilja och din inställning. Men väldigt mycket också på de förutsättningar som du ges. Är det så att alla får samma möjligheter att komma fram? Eller finns det gräddfiler? Vi talar mycket om jämställdhet och lika villkor. Men, hur är det egentligen i praktiken? Enligt min mening så har vi långt kvar till ett rättvist och jämställt samhälle. Tror definitivt att vissa utvalda glider igenom och kommer undan med ett halvdant jobb, eller t o m misslyckanden, medan vissa får betala ett högt pris för misstag eller när leverans inte "räcker till" och försvinner ut bakvägen. Har sett flera exempel på när "marionetter" blivit både tillsatta och bortplockade. Det är ett spel som pågår. Ryggdunk och hålla varandra om ryggen. Har med åren blivit mindre naiv och mer klarsynt. På gott och ont. Men sånt här blir jag riktigt provocerad av!
 
Upplever du tillit och att du har det mandat du behöver för att göra ditt jobb eller får du kämpa för att bli lyssnad på eller hitta en mottagare av ditt arbete? Ett modernt ledarskap tror på medarbetarna och litar på att de vill vara med och bidra och att de har rätt kompetens. Ett omodernt ledarskap är vagt och/eller kontrollerande. Det senare innebär att man inte får ut maximal utdelning av sina medarbetare och inte heller är hållbart i längden. Sånt slöseri provocerar mig. 
 
Klyftorna i samhället växer. Som så många andra blir jag provocerad av att se hur många människor med svåra utmaningar och tuffa förutsättningar helt öppet lever i fattigdom och utan frihet att göra sina val. När jag bodde i Frankrike en period på 90-talet minns jag tiggarna som kantade gatorna. Något som vi tidigare var helt förskonade från. I dag kommer ingen av oss undan. Oavsett huruvida de är organiserade eller sitter där av eget val så är det inte ett värdigt liv att leva. Jag blir beklämd. Vilsen. Och provocerad.
 
Har den senare tiden haft mina dubier kring hur olika förutsättningar spelar roll även på en i-lands-nivå. Tycker att det blir allt tydligare. Troligen eftersom jag har nått den åldern då många i min omgivning har nått så långt i karriären och har de tuffaste småbarnsåren bakom sig och har det helt enkelt gott ställt. I stället läggs fokus på mer ytliga saker och behov byts mot lust och lyx. Det är väl inget konstigt, utan tvärtom helt enligt plan och norm. Vackra hem, fina bilar, resor världen över och skönhetsbehandlingar är vardag. Men. Inte för alla. Vi är ändå rätt många som lever i en annan verklighet där begränsningarna känns allt tydligare ju mer omgivningen "vräker på". Här blir klyftorna också tydligare. Som ensamstående förälder så har jag tillsammans med många andra på sin höjd "en budget i balans". Pengarna är inne och vänder på kontot och sparande är för många en utopi och för en del en ynnest. Att det är olika tycker jag känns helt naturligt och det handlar om att vi alla ges olika förutsättningar.
 
Och jag erkänner. Visst kan jag vara avundsjuk i bland. På att kunna göra resor och uppleva världen. På att kunna ge mina barn det där som jag tycker tillhör en "minsta-nivå" utan vidare. På att kunna spara och buffra för framtiden. Men mer än att jag blir avundssjuk så blir jag provocerad över att vårt fokus verkar ha förflyttats till att konkurrera om att ha det största, finaste, senaste, mesta och resa till det mest exotiska resemålet. Måste det vara det som premieras? Blir vi så påverkade av alla Hollywoodfruar att vi anammar deras vanor och leverne precis som vi förfasar oss över hur tonåringarna tar över kändisarna i tabloiderna. Det är klart att de flesta av oss suktar efter lyx och flärd, men det som jag upplever som en tävlan tar jag gärna avstånd i från. Snälla, kan vi umgås utan att skryta och jämföra oss och våra senaste inköp? Jag varken vill eller kan hänga på i takt med alla vad gäller fina give-aways eller presenter när vi är bortbjudna. Och det handlar inte om att jag är snål. Utan tror jag om en kombination av arv och förutsättningar.
 
I morgon går jag till ett jobb där jag får utvecklas och bidra. Sen kommer jag hem till ett varmt hem och äter lagad mat tillsammans med mina friska barn. Det är inte alla förunnat. Jag är uppriktigt glad för alla som har pengar i överflöd eller tillräckligt för att uppfylla några av de drömmar som ni har. Det handlar inte om det. Att vara missunnsam ligger inte för mig. Tvärtom. Vad jag önskar är att vi alla minns att vi alla har olika förutsättningar och att vi bör vara ödmjuka för den verkligheten.
 
Jag är otroligt lyckligt lottad som har ett hem och en vardag som erbjuder mig och min familj trygghet, vi är friska och jag har både familj och vänner som är för mig ovärderliga. Rik.
 
Kommentarer (0)

Liberté, égalité, fraternité!

Publicerad 2016-07-15 10:17:48 i Allmänt,

Det gör ont att vakna till nyheten att ännu ett våldsdåd har skett. Den här gången i ”mitt” älskade Frankrike och i fantastiska Nice. Hade förmånen att under en kort tid (ja, det var på förra seklet… alltså rena stenåldern 1991) bo nere i Provence i Toulon, inte alls långt från Nice. Alla som varit där nere tror jag blir förälskade i minst en av många pärlor. En idyll. Och där slog våldet till i går. Datumet för dådet, Juillet 14, är ett slag i ansiktet på nationen. Det är hemskt med den utveckling som är i vår värld i dag. En osäkerhetskänsla som lägger ett täcke över oss. Alla viktiga dagar och stora evenemang känns som dragplåster, inte för de som vill fira, utan för de som vill göra avtryck på helt andra sätt. Vi lever under ett hot, och det innebär begräsningar. Och för de som känner mig så gillar jag INTE begränsningar.

 Stormningen av Bastiljen, 14 juli 1789

Så här dag 2 på min semester så tänkte jag dryfta några ord om just ”Frihet, jämlikhet och broderskap”.

Liberté- frihet

14 juli i går. 15 juli i dag. Det innebär att det i dag är tre år sedan som jag opererades. I förrgår var jag på den årliga mammografiundersökning och gick därifrån med en oerhörd frihetskänsla. Tack vare ett fantastiskt bemötande från personalen så fick jag besked under tiden som jag var där. Att kliva in i samma väntrum, samma miljö med så många minnen för att göra en, till synes, rutinundersökning väcker så mycket känslor. Dofter, ljud och omgivningen påminner om det trauma som jag då befann mig i. Att då få det bemötandet och hänsyn som jag fick i veckan handlar om respekt för mig och min situation. Värt att stanna upp och glädjas över. Särskilt som jag som numera landstingsanställd vet vilket fokus och jobb som läggs ner på just bemötande. Känns så tillfredsställande att se att det jobbet bär frukt. Det finns så många fantastiska människor som jobbar inom vården. Jag var väldigt berörd när jag lämnade Hus 2 och gick tillbaka till jobbet. Värst är nog att jag inser vad som gäller om ett negativt besked skulle komma. Jag vet vilket helvete det skulle innebära. Så frihetskänslan och lättnaden var överväldigande. Liberté!

Semestern kom till slut. Har valt en relativt sen semester i år. Och sista veckorna var lite kämpiga. Men nu är den här! Har försökt förklara för mina ungdomar hur det är att jobba hela året och sedan ha några få veckor på sig att vila. Det verkar som att det är svårt för två tonåringar som driver runt hela sommaren, har lov runt påsk, jul och ett sportlov, som sover bort förmiddagarna och är uppe så sent som det bara går att ta in och förstå upplägget. Liberté!

Egalité- Jämlikhet

Det blir, tyvärr, allt tydligare för mig att det inte är självklart med jämlikhet och jämställdhet. Har under det sista året aktiverat mig i nätverket 2Share som arbetar för en mer jämställd värld. Det har jag gjort för att lära mig mer. Vi med oss av våra erfarenheter, yrkeskunnande och kompetens till varandra. Vid en av våra träffar i våras konstaterade vi att det största hotet för ett jämställt samhälle kanske ligger hos kvinnorna. Allt för många duktiga, driftiga och framgångsrika kvinnor går omkring med en känsla av osäkerhet, att inte räcka till och en undran när de ska bli ”påkomna” för att de saknar kompetens för sitt uppdrag. Det bottnar troligtvis i en låg självkänsla. Det är tveksamt att det är lika många män som går omkring och oroar sig över samma sak. Kanske är det därför som kvinnor har ett ständigt behov av att stämma av och förankra beslut, medan männen ”bara kör”? Unga och driftiga kvinnor som satsar 110% för att klättra samtidigt som de ska prestera på alla andra arenor (Mission impossible…) riskerar att tidigt bränna ut sig. Good enough hade varit ett mer hållbart alternativ.

De flesta undersökningar visar att det är fler kvinnor än män som både påbörjar en högre utbildning och tar examen. Ändå så är män fortfarande i majoritet på chefspositioner, i ledningsgrupper och i styrelserummen. Varför är det så?

Jag är inte den som står på barrikaderna och slåss för total jämställdhet. Men inser att det jag kan göra är att dels jobba med mig själv, min attityd och självkänsla och agera förebild, både för mig själv och för mina barn. För det är klart att jag vill att mina barn ska få samma möjligheter, rättigheter och val som alla andra. Därför lyfter jag frågan. Och i tider där integration står högt på agendan så är Franska revolutionens paroll är mer aktuellt än någonsin. Ett samhälle för alla. Egalité!

Fraternité- Broderskap

Broderskap har för mig olika betydelser. På många sätt också högaktuellt. Den värsta associationen drar jag direkt. Det är de rörelser med extremister som offrar sig själva för brödraskapet, den goda saken, högre makter eller vad det nu handlar om. Extremism är ett otäckt fenomen.

Brödraskap med gamla anor lever kvar i vårt moderna samhälle. Är ”pittoreska” och lite ”hemliga” företeelser. Män (ja, oftast är det män) träffas i loger och i grupperingar. Det de gör är hemligt, men allmänt känt är att deras ritualer inte är ”purfärska”. Ibland tänker jag att jag skulle vilja vara en fluga på en vägg när de där brödraskapen träffas. Vore rätt roligt att se beslutsfattare och personer i ledande positioner samlas i en helt annorlunda konstellation. Jag inser förstås också att de här samfunden ofta gör nytta. Inte bara för brödraskapen i sig, utan även för att de ofta bidrar till samhället på olika sätt. Med hänvisning till det där med jämställdhet så undrar jag om inte ryggdunkandet och klia-varandra-på-ryggen-fenomenet härstammar från de här samlingarna. Och det säger jag, som är en ”professionell nätverkare”. Ja, det gör jag. Man ställer upp för sin broder/syster. Är du med i samma nätverk som någon så ökar sannolikheten till att du gör det lilla extra. Intet fel med det. Det är en av grundpelarna i nätverkstanken. Sen har varje sak sin plats, som det så fint heter. Och i sammanhang då beslut ska fattas eller val ska göras så krävs det mod och kompetens att kunna hålla isär vad som är vad. Det är när det modet saknas som saker tystas ner, dörrar stängs och inga förklaringar räcker till. Efter en tid glöms det bort. Kanske är det här (…och nu spekulerar jag vilt…) som männens akilleshäl finns? En oförmåga att säga nej då ord läggs i hans mun, föreslagna lösningar levereras med ett ryggdunk? Precis som kvinnans akilleshäl är låg självkänsla och bristande tro på sig själv så bidrar båda till en urholkning och en brist på mångfald och konkurrenskraft. Kan vi lära av varandra? Det största hotet för vår region, vårt land och våra arbetsplatser är när vi inte välkomnar alla, utan bygger murar för vissa och alltid tar den "enkla vägen" eller inte orkar eller vill lyfta blicken lite. Sätt allt i ett lite större perspektiv och nya möjligheter visar sig och du förstår vad som krävs. Fraternité!

En skön semesterkänsla börjar infinna sig. Kommer att inleda med två dagars golftävlingar. Utmanande och framför allt väldigt roligt. Hoppas att vädergudarna levererar annat än det regn som utlovas. Sen väntar en vecka med Gothia Cup med dotterns fotbollslag. Ser fram emot att få vara med och på nära håll få se världens största fotbollsturnering för ungdomar. Förväntningarna är höga. Har laddat upp med plåster, compeed och solskyddsfaktor. Tack vare alla er som köpt kakor, strumpor och kalsonger så kommer vi i väg! Vilket äventyr för dessa fantastiska tjejer! Liberté, égalité, fraternité! På ett väldigt, väldigt bra sätt!

Kommentarer (1)

Funderingar i midsommartider

Publicerad 2016-06-26 19:50:00 i Allmänt,

För trettio år sedan gick jag ut högstadiet. Minns ännu hur stora och förståndiga som vi tyckte oss att vara. Vi kände oss oövervinnerliga och hade svaret på det mesta. Låt mig kort konstatera att ja, hm. Det har hänt en hel del sedan dess. I dagarna påminns jag genom sonen som befinner sig på sommarlov mellan högstadiet och gymnasiet. Det betyder långa nätter med kompisar och grupptryck och att prova gränser. Jo tack. Det är ganska slitsamt att vara tonårsförälder. Det vet alla som varit tonåringar och alla som haft tonårsbarn. För även om inte sonen tycks tro mig när jag säger att "jag förstår" så har jag faktiskt också varit tonåring. Det kanske är därför som jag är så orolig?  Och ja, jag ligger vaken tills han kommer hem. Hönsmamma maybe. Men det är av kärlek.
 
Fotbollsfebern kring EM vill inte riktigt infinna sig. Jo, som mest den matchen då jag tillsammans med sonen och hans fotbollskompisar i TV-soffan och kollade på en av Sveriges matcher. Såg till min förvåning när jag borstade tänderna senare på kvällen att jag haft tröjan på mig ut- och in hela kvällen. Suck. Ungefär som häromdagen när jag upptäckte att ena byxbenet var uppkavlat och inte det andra när jag gick omkring. På golfbanan häromdagen fick jag återigen vända min tröja ut- och in i ett buskage. Märkte tvättrådslappen av en slump då jag skulle putta och den fladdrade i vägen. Dessa tecken tillsammans med ett absolut behov att ha glasögon med mig var jag än går och ett mer eller mindre konstant frågande "Va?" gör att jag börjat fundera sista veckorna på hur gammal jag är egentligen och om jag borde vara orolig. Men min slutledning är nog ändå att jag som de flesta andra helt enkelt längtar efter semester. Men pinsam är jag allt. Precis som tonårsdottern så många gånger fastlagt. Fotboll och semester kan jag sätta likamedstecken mellan i år. Första semesterveckan kommer att tillbringas i Göteborg då dottern ska spela Gothia Cup. Tror att fotbollsfebern kommer att infinna sig då. Ser fram emot en rolig, gärna skön och härligt vecka med gänget. Och framgångar så klart.
 
Ett år har snart passerat på mitt "nya" jobb. Det har varit ett roligt, spännande och intensivt år. Någon klok person i min omgivning tyckte inte alls att det var konstigt att jag känner mig trött. Att byta miljö och få nya arbetsuppgifter och nya kollegor och sammanhang tar på krafterna. Hon har förstås rätt. Men som alltid så blir jag så engagerad och går upp i det jag gör så att jag inte reflekterar så mycket över just såna detaljer. Men, med semestern i antågande så känns det rätt bra. Jag har ytterligare några veckor kvar att avsluta det jag påbörjat och förbereda inför en intensiv och spännande höst. Precis som vanligt så gäller Kay Pollacks gamla käpphäst. "Det hänger inte på hur man har det. Det hänger på hur man tar det." Det här första året har lärt mig oerhört mycket. Nya verksamheter, en helt ny omgivning tillsammans med förutsättningar och chanser att både utveckla och utmana mig själv. Jag minns när jag för 10-15 år sedan var skräckslagen för att föreläsa och hela tiden undrade när de skulle komma på mig att jag inte kunde något. De sista åren har jag utmanat mig själv och älskar numera att föreläsa, moderera och leda både övningar, workshops i olika sammanhang. Det är genom utmaningar som man växer.
 
Vid sidan av tonåringar och jobb så tillbringas väldigt mycket tid på golfbanan. Är så ofantligt lycklig över att både kunna och få spela golf. Och det säger jag trots att höjningarna av mitt handicap har avlöst varandra. Men att få komma ut, känna på bra slag, naturupplevelser och träffa en massa härliga människor. What's not to like? Tycker ju om att utmana mig själv och i golfen så finns det alltid nya utmaningar att hitta. Det är väl just det som gör golfen så spännande. Att få alla moment att stämma känns i bland som en utopi. Mina förebilder är damerna 80+ som deltar i damtävlingarna som ingenting. Sån vill jag också bli!  Och när jag drar runt på min golfvagn och scorar poäng så kommer mina ungdomar att vara tonårsföräldrar och i sin tur tjata och oroa sig. Undrar jag om vilket betyg jag kommer att få från mina ättlingar när de ser tillbaka på den här tiden. Den som lever får se.
Kommentarer (0)

Nu kör vi!

Publicerad 2015-10-11 10:55:17 i Allmänt,

Riskerar att trötta ut min omgivning i oktober månads utmaning. Men de som känner mig vet att när jag ger mig in i något så är det "all in" som gäller. Lugn. Det är snart november...
 
Har fått mestadels positiva reaktioner på mitt engagemang i att samla in pengar för att stötta forskningen om Bröstcancer. Går nu in i en mer aktiv fas i arbetet. Kommande veckan ska jag ha min första föreläsning. Jag ska besöka tre av Kalmars Rotaryklubbar och först ut är Afterwork-gruppen nu på onsdag. Det är en hel del jobb med att planera en presentation, och det är alltid svårt att prata om sig själv. Att sedan lyfta på stenar som jag inte lyft på tar också en del kraft. Men, det är också nyttigt och ger mig drivmedel att köra framåt.
 
I veckan ska jag också göra nedslag i några andra grupper. Tar tillfället i akt då det är årsmöten och föreningsmöten. Varje krona räknas. Hämtar den rosa bilen i slutet av veckan och har tillsammans med en vän börjat smida kreativa och lukrativa planer som kommer att dra in pengar. Jag har förstått att de som känner mig också känner min vinnarskalle. Barnen är också involverade och följer insamlingen. Försöker att kombinera "Klart att det är viktigt att vinna!" med "Det viktigaste är ändå att vara med.." Som i så många andra fall finns det inte någon given väg i uppfostran.
 
Jag har haft en händelserik och rolig vecka bakom mig. Att börja ett nytt jobb där allt är nytt- människor, namn, miljöer, arbetsuppgifter...ja, allt. Det är spännande och utmanande. Jag känner direkt hur jag förväntas leverera. Känner igen "nervositeten" som en kär gammal vän. Den brukar dyka upp när jag står inför en utmaning. Det ska kännas så. Jag har redan fått spännande uppdrag att ta mig an och jag söker nu efter slutdestinationen för att kunna ställa in GPS:en för att ta mig och mina medpassagerare hela vägen fram och samtidigt bjuda på en angenäm resa.
 
Veckan har också innehållit både utvecklingssamtal och gymnasiemässa. Det är spännande att följa barnens utveckling, att försöka att sätta sig in i deras värld och jag känner en sån glädje över att få vara förälder till såna fantastiska barn. Som jag brukar säga. Tankens kraft. Det mesta sitter i våra huvuden. Vi bestämmer själva var vi ska och hur långt vi kommer att nå.
 
Nästa vecka är det startskott för en hälsoutmaning på jobbet. Vi har bildat lag och samlar poäng. Laget jag är med i är grymt taggade och tänker ta hem det här. Ett bestående intryck från den gångna veckan är att jag har hamnat i ett fantastiskt gäng. Högt i tak, god stämning och kollegor som bjuder på sig själva. Känner hur viktigt det är och gläds åt det bemötande jag har fått. Det ger mig drivmedel.
 
Det är något särskilt med hösten ändå. Tillfälle att stanna upp och reflektera för att sen ta nya tag. En kort titt i backspegeln för att se efter att allt är grönt. Sen lägga i växeln, gasa och köra vidare mot nya mål.
 
 
PS. Tror inte att någon har missat att du kan skänka pengar till min insamling på www.bilkompanigoespink.se Där väljer du själv om du vill vara anonym eller ange ditt namn. Om du är sugen på att provköra en ny kärra, så gör det under oktober månad så bidrar du också med pengar till forskningen.
Kommentarer (0)

Jag anstränger mig... för den goda sakens skull...

Publicerad 2015-10-04 20:11:00 i Allmänt,

Oktober månad. En rosa månad. Ja, ja. Jag är medveten om att det är insamlingar från höger och vänster. Men ändå. När jag fick frågan om jag kunde tänka mig att ställa upp och bli en av tre "Pink Pilots" i Bilkompanis oktoberkampanj så kunde jag inte säga nej. Det spontana tanken var- "Nej!! jag vill inte bli förknippad med sjukdom. jag är frisk. Jag vill att alla ska tänka frisk när de ser mig." Men.. det är ändå att vara lite självisk. Jag får och kan hantera allas reaktioner och inställning. Här får jag en möjlighet att faktiskt göra skillnad. Att hjälpa till. Sådana chanser brukar inte jag passa på. Och inte den här gången heller.
 
 
 
När jag pratade med mina barn om mitt engagemang i kampanjen och att prata om och synas kring det här så kom det avgörande från sonen som uttryckte det så här: "Men mamma, det är klart att du ska göra det här. Det är ju för en god sak."
 
Lite viktig information. Jag är inte köpt av avsändaren av kampanjen. Jag får noll, njet och nada för att ställa upp på det här. Jag kommer att ha tillgång till en rosa bil under en vecka för att sprida budskapet. Jag kommer att köra runt i bilen mellan den 15 och den 23 oktober. Hör av dig om du vill ut och åka en sväng...eller om du har något förslag på plats dit du tycker att jag ska åka. Är intresserad av allt som kan ge pengar! (Det bor ju ändå en liten tävlingsdjävul i mig...och visst vill jag samla i hop mest pengar...för den goda sakens skull...)
 
 
 
Annars så innebär det här faktiskt (!) en insats från min sida. Jag har lagt tid på att spela in film och radioreklam och några möten i samband med det här. Och förutom själva kampanjen så har jag just bokat in mig som föreläsare på Kalmars Rotaryklubbar. Jag funderade länge och väl på hur jag ska kunna bidra ytterligare till att samla in pengar till det här ändamålet. Jag kom fram till att jag kan berätta om min resa, dela mina erfarenheter och på så sätt ge ytterligare ljus på en sjukdom som faktiskt ändå finns bland de flesta av oss, fast somliga går igenom den i tysthet. Att boka in sig som föreläsare innebär i sig en hel del jobb. Inte bara tiden jag lägger på det här, utan också att gräva i gamla minnen och utsätta mig själv för en del plågsamma sådana. Jag har lagt så mycket av det här bakom mig.
 
Jag är frisk. Jag tänker aldrig på att jag har varit sjuk eller att jag kan bli sjuk igen. Genom att gå tillbaka och följa resan i backspegeln så blir jag chockad över hur jag har kunnat glömma och lägga allt det här bakom mig. Men det har jag faktiskt. Jag vet många som varit sjuka som lever resten av sina liv i rädsla. Det gör jag inte. Är nöjd med att jag har lyckats vända eländet till ett bränsle.
 
Så jag anstränger mig verkligen. Jag hoppas nu att ni också gör det. Genom ditt bidrag så kan du vara med och
hjälpa alla vi som någon dag drabbas. Direkt eller som anhörig. Tyvärr så är det inte ett om utan ett när.
 
Här skänker du pengar till MIN insamling:
http://www.bilkompanikalmar.se/goespink/
 
 
Om du inte vill eller kan ge pengar så är ett alternativ att du åker till Bilkompani och provkör en bil. Då skänker de pengar i stället.
 
Den närmaste tiden kommer du att få ta del av en del tjat från min sida med uppmaningen och utmaningen att vara med och bidra. Jag bjuder på mig själv. På filmen du kommer att kunna se får du se en superspänd jag som försöker att komma i håg allt jag skulle säga. Så går det när man inte övar inför en inspelning... sonens kommentar var: "Mamma, du hade ju kunnat se lite glad och avspänd ut!?" Well... filmstjärna blir jag nog aldrig. Men...det bjuder jag på. Vad bjuder du på? 
 
 
Kommentarer (0)

Once in a lifetime

Publicerad 2015-10-01 15:39:00 i Allmänt,

New York är en fantastisk stad som har allt. Och lite till.
 
Undrar hur många övergångsställen som vi gick över under dagarna på Manhattan. Ett otal. Vi har tillryggalagt ett antal (hur många?) mil under dagarna. Vi har varit ute mellan 10 och 14 timmar och promenerat. Ställde just in joggingskorna i skåpet. De har fått jobba hårt den sista veckan. Glöm fashionabel i New York. När du ska göra den stan så är det joggingskor som gäller. Jo visst åkte de högklackade fram ett par kvällar. Men annars är det Walking som gäller.
  
Jag är just hemkommen efter en fantastisk resa till the Big Appple tillsammans med fantastiska vänner. Här följer en reseberättelse. Läs den om du vill och orkar. Jag känner ett behov av att få ner lite av alla intryck och minnen. Det svämmar liksom över. Lite reflektioner över saker som vi som kommer från den  lilla lilla staden Kalmar till den stora stora metropolen New York gjorde följer också med. Under några få dagar så lyckades vi med bedriften att besöka alla Manhattans olika distrikt. Det innebar att vi fick se och uppleva många olika ansikten av New York. Vissa gjorde starkare intryck än andra. Här finns verkligen något för alla. Just därför är det bra att ha lite koll på vad man vill se. Jag förlitade mig helt på mina vänner som hade förberett sig genom att köpa en reseguide till staden som hjälpte oss igenom distrikten, lyfte fram höjdpunkter, coola miljöer, restauranger, barer och upplevelser. Inte så att vi följde den slaviskt. Men vi hade en ganska bra bild över vad vi kunde förvänta oss av de olika distrikten.
 
Mina fantastiska reseguider och vänner. Till och med under en kort paus på hoteller så jobbade de hårt. <3
 
 
Vi landade på Newark torsdag eftermiddag lokal tid. En relativt liten flygplats för att vara New York. Eftersom påven var i stan så var halva Manhattan avstängd och vi fick gå av flygbussen vid en busshållplats på 42nd Street. Vi fick stånga oss igenom Times Square- det galnaste av galnaste ställen- med våra resväskor. Kändes som rusningstrafik. Men frågan är väl om det finns någon annan? Här finns allt. Otrolig mängd människor på en och samma plats, Nakna cowboys i gathörnet, poliser som dirigerar trafik, olika aktiviteter och jippon jäms med alla neonskyltar och bildskärmar som projicerar filmer och budskap. Här blandas turister med affärsmän och människor utklädda till Ninja Turtles, Svampbob Fyrkant och gorillor.
 
Efter en kort paus på hotellet så begav vi oss mot Broadway. Vi hade bokat biljetter till Lejonkungen. Hemma kändes det som en bra idé. Att vi sedan kämpade i kapp med oss själva för att hålla oss vakna igenom föreställningen är en annan sak. En fantastisk uppsättning. Koreografin och framträdandet var enormt. När ensemblen gjorde den första entrén reste sig håret. Och ändå så gick det inte att hålla sig vaken och alert. Hur mycket vi än ville och kämpade. Trots allt var vi väldigt nöjda med vårt val. En fantastisk föreställning som rekommenderas.
 
 
American breakfast. Som sig bör.
 
Första morgonen intog vi så frukost på en diner i närheten av kvarteret innan vi tog tunnelbanan Downtown. Här kommer en liten observation.
 
  • Som i så många andra städer så har man även i New York ansträngt sig för att göra det enkelt och lättillgängligt att åka tunnelbana. De har lyckats på sätt och vis. Men som svensk är vi nog ganska bortskämda med en enkelhet, tydlighet och användarvänlighet. Det märktes att det har gjorts mycket för att erbjuda tjänster till exempel med skärmar med självservice. Men oftast saknades helt logiken och innehöll ungefär 20 för många steg och knapptryckningar. Hyfsat enkelt var det ändå att köpa biljetter i automater vid varje tunnelbana. Men då kortköp endast fungerar så där var tredje gång så är man ofta förpassad till att det är cash som gäller. Som på så många andra ställen i den här stan. Fortfarande. En annan reflektion är att då tunnelbanebiljetterna är "valdid for two hours" så innebär de att de gäller för enkel resa. Inte att de gäller i två timmar. Kommer du utanför spärrarna eller ska hoppa på nästa så är det ny biljett som gäller. Sen är det ganska billigt att åka tunnelbana. Kostar 3 dollar, alltså ungefär lika mycket som att åka lokaltrafik med KLT här hemma. I sig något att fundera på. Men oj så hjälpsamma människor är i tunnelbanorna. Vi och många andra fick hjälp. Man hjälps helt enkelt åt i den här storstan. All the way. Vi såg hur människor följde med och visade och verkligen tog sig an den som frågade. En härlig känsla i en så stor stad.
 
 
Vi gick ut hårt med turistandet och tog färjan över till Staten Island, ett fantastiskt bra sätt att få se Frihetsgudinnan på. Vi njöt av färjeturen på Hudson River och fick se både Statue of Lliberty och en fantastisk skyline av Manhattan.
 
There she is!
 
Väl tillbaka på Manhattan så strosade vi igenom Battery Park mot Ground Zero. Men eftersom påven var på ingång så var hela området avspärrat. Jag vet inte om jag någonsin sett så många poliser som i New York. Enligt Google finns det ca 38000 NYPD:are. Många av dem var i tjänst just där och då vill jag lova.  I stället promenerade vi vidare mot Brooklyn Bridge, ett annat måste. Vi var inte ensamma på bron på något sätt. Ändå var det en härlig upplevelse. En fantastisk bro och en härlig utsikt när du är uppe på bron.
 
Efter en snabb lunch begav vi oss mot Chinatown och Little Italy. En otrolig känsla när man på ena sidan övergångsstället befinner sig i asiatiska kvarter för att på andra sidan landa in mellan mysiga restaurangar och fik i Italien. Många intryck på väldigt kort tid. Av de två föredrar jag absolut Little Italy som är charmigare. Vi promenerade vidare genom Soho och Nolita. Ett klassiskt photo opportunity dök upp vid Flat Iron Building innan vi passerade Union Square och Farmers Market, en mysig marknad som bjöd på ett annat gatuliv och några av alla de musikanter som vi såg under våra promenader runt Manhattan. Fantastisk stämning, även här.
Brooklyn Bridge, Union Square, Farmers Market och Flat Iron Building
 

På fredagskvällen hade vi bokat bord på Red Rooster i Harlem. Det är svenske kocken Marcus Samuelssons restaurang. Vi hade fått många tips från vänner att besöka just den här resturangen och våra förväntningar var höga då vi steg ur taxin mitt i hjärtat av Harlem. Och förresten, att stoppa en taxi på gatan är precis så där lätt som det verkar i alla filmer och serier. Vi klev in på restaurangen och fick ett bord i området runt baren, precis som vi blivit tipsade om. Ju längre kvällen gick, desto mer folk blev det i lokalen och ljudvolymen steg. En DJ spelade hög musik med mycket bas i ena hörnet och bartenders blandade drinkar på löpande band. Passar på att slänga in nästa reflektion från "kusinerna från landet":

  • Antalet personal som arbetar på restauranger, i affärer och överallt överstiger flera gånger om hur det ser ut i Sverige. Och när vi på många ställen märkte hur de jobbade, bristen på effektiva rutiner, bristande logistik och personalens attityd så förstod vi att de behöver vara många för att få jobbet gjort. Vid flera tillfällen såg jag möjligheten att ta jobb som förändringsledare "over there" och jobba med att förbättra deras processer. T ex var det ett företag att lyckas köpa bussbiljett ut till det fantastiska Outletområdet. Först fick vi tre olika instruktioner om hur vi skulle gå till väga. Då vi till slut befann oss på ett ställe som säljer biljetter så fick vi vouchers då vi betalade. Dessa vouchers var vi sen tvungna att komma tillbaka med dagen efter för att hämta ut våra bussbiljetter för att sedan kunna bege oss till bussens hållplats. Den hållplatsen var dessutom väldigt flyktig och fanns enligt utsago på flera olika ställen. Man får vara envis, påstridig och utrustad med en stor portion tålamod för att ta sig an turistfällorna. Skam den som ger sig.
  • Försäljare av biljetter till bussar, shower och turistattraktioner fanns precis överallt på gatorna. Troligtvis fick dessa betalt enbart på provision. Ganska påstridiga, men oftast väldigt vänliga.
 
Red Rooster gjorde oss inte besvikna. Väldigt god mat och en fantastisk miljö. Att få sitta där mitt i pulsen och hänga med Harlemborna kändes nästan surrealistiskt. Här var vi i minoritet.
 
 
Lördagen tillbringade vi på ett otroligt stort Outletområde, Woodbury Common Outlet. Här fanns ungefär 250 affärer med ALLA berömda märken representerade. Mest galet var det förstås inne i Michael Kors-butiken. Vi funderade under dagen över vilken omsättning som en sån här outlet har varje dag? Dollarna rullar på bra vill jag lova. Vi kämpade på bra i "shopping-heaven" och var där mellan 10 och 18. Med ett antal påsar så återvände vi till storstan. Vill man shoppa märkeskläder och saker så är det en bra idé att ta sig ut till Woodbury. Där finns allt. Bussresan tog en timme och kostade 400 kr t o r. Det i sig är ju värt en reflektion. Kan tyckas lite galet att lägga en hel dag på ett shoppingcenter utanför stan. Men att kunna köpa såna här varor är väl lite "once in a lifetime".
 
Halftime-break
 
 
Tillbaka på Manhattan stannade vi och våra påsar till på Angelos pizzeria och fyllde på energi efter en hård dags shopping och att ha landat mitt i smeten kring Times Square en lördagskväll. I sig en galen upplevelse. Pulsen hade gått upp ytterligare. Efter att ha lämnat av alla shoppingpåsar så tog vi oss en promenad. Vi gjorde ett försök att ta oss upp i Rockefeller Plaza, men det var stängt. Vi gick vidare och gjorde en snabb visit på Grand Central Station. En fantastisk byggnad som är väl värd ett besök. Rekommenderas!
 
 
Söndag morgon köpte vi med oss frukost och gick ner ett kvarter från hotellet till Central Park. Vilken fantastisk plats! Bara Central Park skulle kunna få mig att flytta till New York. En oas mitt i storstan. Här finns det så mycket platser att bara vara på, hänga i och njuta av. Vi åt vår frukost medan vi tittade på ett par gäng som spelade beachvolleyboll. Sedan strosade vi runt, tittade, lyssnade och insöp den fantastiska platsen i lugn och ro.
 
Vart vi än vände oss i Central Park så var det underhållning och musik. Fantastisk oas och en lisa för själen!
 
 
 
 
Timmarna gick fort och vi njöt av varje minut innan vi begav oss vidare till det vi trodde skulle vara en av veckans höjdpunkter, en gospel-brunch. Det visade sig vara en riktig turistfälla och flopp. Pinsamt låg nivå på underhållningen, men så amerikanskt! Brunchen var god och vällagad. Men rekommenderar att spara de dollarna till något annat. BB Kings Jazzklubb i sig var nog ett anrikt ställe. Kommande veckan skulle Dionne Warwick sjunga här. Men Harlem Gospel Choir levererade inte en minut mer än de var tvungna. Pinsamt låg nivå faktiskt. Inte alls vad vi hade förväntat oss.
 
Efter resans lågvattenmärke (måste väl alltid finnas ett sådant?) toppade vi med New Yorks, enligt mig, allra härligaste distrikt. Vi promenerade runt i Meat Packing District och hamnade i Greenwich Village. Promenerade på det fantastiska konstgjorda promenadstråket High Line som är beläget ovanför mark. En faktiskt rofylld plats, trots mängden människor som promenerade här. Efter en paus på en härlig rooftopbar med utsikt över Hudson River så gick vi genom Chelsea Market. En fantastiskt saluhallsmijö med stort utbud om du är hungrig eller bara vill njuta av en cool miljö. Vi besökte (så klart!) Carrie Bradshaws hem (för den oinvigde-  TV-serien Sex & the City) och åt middag i Carries kvarter på en fantastisk italiensk restaurang som faktiskt hade egen vingård och olivoljetillverkning. En riktig höjdare.
 
En annan höjdare, i ordets riktiga bemärkelse, var när jag utmanade mig själv. Tack vare mina vänner så to jag mig upp i Top of the Rock i Rockefeller Building. Runt 70 våningar upp, ca 250 meter ovan mark tror jag med den, enligt många, bästa utsikten över stan tittade vi ut över Manhattans skyline och fick bästa utsikten över Empire State Building. Att vi sedan prickade in tidpunkten för månförmörkelsen var ju förstås extra coolt och en bonus. Att jag grät när jag åkte hissen upp och skakade i kroppen är en annan sak. Hade mina vänner inte ryckt med mig in i hissen hade jag aldrig fått foten över hissens tröskel. Livrädd och gråtande välkomnades jag av personalen där uppe "Enjoy your Life!" Tacksam att mina vänner fick upp mig. Puh. Här slänger jag in ytterligare en reflektion:
  • Amerikanarna har förstått att ta bra betalt för sina attraktioner. Det kostade t ex 300 kr att ta sig upp i Top of the rock för att titta på utsikten. Men det här med lättillgänglighet har de inte förstått sig på. Att hitta till rätt plats och entré, hiss och ställe för att köpa biljetter var ett företag. Så många olika råd, hänvisningar och instruktioner. Alla är väldigt hjälpsamma. Men frågan är vem man ska lyssna på? Tydlig skyltning har inte nått den amerikanska turismverksamheten. Vi var inte ensamma att leta oss fram. Någonstans. Roligast var vid ett tillfälle då jag hamnade bredvid ett sällskap från New Mexico. De undrade, precis som vi svenskar, över varför New Yorkarna skulle krångla till allt.
Bildbevis från Top of the Rock.
 
 
Måndagen tog vi oss till Tribeca för frukost på ett riktigt frukosthak. Pancakes, coming up! Vi tog oss återigen ner till Ground Zero och besökte Nine Eleven Memorial Park. Det var en plats som berör alla. En plats som symboliserar hur hård och kall vår värld på många sätt har blivit. Amerikanarna har lyckats att göra platsen som rymmer så många hemska minnen till en vacker plats för eftertanke. Vi nöjde oss med att besöka minnesplatsen och köade inte för att ta oss in i museet. Besök den här platsen om du är i New York!
 
 
Eftermiddagen innehåll ett ganska långt besök på Outlet-varuhuset Centrury 21(ja, vi hade shopping kvar att göra...) tog vi vägen förbi Wall Street och åt lunch i Little Italy och promenerade genom Soho innan vi och våra shoppingpåsar tog tunnelbanan tillbaka till våra kvarter. Vi packade våra väskor och däckade av utmattning. Sista förmiddagen tillbringade vi återigen i Central Park innan vi begav oss ut mot flygplatsen.
 
 
 
Väl hemma försöker jag att summera mina intryck och känslor. New York är en alldeles fantastisk stad. Här finns något för alla. Om jag ska plocka några av russinen ur kakan så blir det ändå oasen Central Park, Meat Packing District för att det är så coolt och en härlig stämning, Ground Zero för att det berör och färjan till Staten Island förbi frihetsgudinnan. Efter en veckas drömsemester som har gjort stora, ja rent enorma hål, i plånboken är det lite roligt att notera att favoriterna var gratis. Att leva och hänga i New York är dyrt. Sällan har väl dollarn varit så dyr för oss svenskar som nu. Det blir att leva på nudlar, knäckebröd och många, många sagolika och fantastiska minnen! Tack New York för att du finns! Bara att bo mittemot  Carnegie Hall där Art Garfunkel spelar i nästa vecka och att sedan komma hem till lägenheten i Lindsdal ger en perspektiv på tillvaron. Jag kommer att sakna alla hjälpsamma och trevliga människor som gärna pratar och hjälper till. En fantastisk känsla att kunna känna sig välkommen och trygg i en så stor stad. Kommer förstås också att ta med mig intrycket av rätt så många uteliggare som bodde på gatorna. En påminnelse om skillnaden som råder mellan samhällsklasserna i det amerikanska samhället. Minns de tvära kasten mellan kaos och idyller som staden bjuder på.
 
Sitter i solskenet och skriver det här och njuter av vad det här livet har att erbjuda, som inte fanns någonstans i New York. Lyssnar till tystnaden, eller The sound of silence, som Art Garfunkel kallar det. Jag är otroligt nöjd med min drömsemester och så tacksam för att kunna dela upplevelsen med mina vänner. Men trots allt... it's good to be home!
 
 
Kommentarer (0)

Också ett utanförskap

Publicerad 2015-04-05 11:06:46 i Allmänt,

Då och då läser vi, hör vi och reagerar på hur barn och ungdomar inom idrotten hamnar utanför. De platsar inte i laget, är inte tillräckligt duktiga, ambitiösa eller blir helt enkelt utkonkurrerade av "bättre" lagkamrater. Vi upprörs och tycker till. Men hur är det när det beteendet smyger sig upp i åldrarna. När vi, oftast utan att vara medvetna om det, gör val och prioriteringar som ger samma effekt? När du ska forma ett lag, t ex en arbetsgrupp så väljer du så klart de projektdeltagare, medarbetare som är bäst för laget och som bidrar till förmågan att nå målet. Men om vi för en stund lägger bort det där målinriktade, även om det är svårt för någon som jag som drivs av målsättningar... Men om vi tittar närmare på tesen som vi då och då förmedlar i alla fall till våra barn: "Det viktiga är inte att vinna, det är att vara med och att ha roligt!" När jag tänker efter så är det alltför sällan som vi kommunicerar det vuxna emellan. Om vi inte längre behöver tänka på att toppa laget utan helt enkelt ska vara med, delta och ha roligt. Då finns det ju plötsligt utrymme för att bygga in ännu mer empati, medmänsklighet och snällhet. Jag talar inte om något meseri eller något ömkande. Utan helt enkelt förnuft och känsla. För varför är det så att i vårt samhälle så finns det så många som känner sig utanför, så många som inte känner någon tillhörighet och så många som saknar sammanhang? Integrationsfrågan står högt på mångas agenda och är en svår nöt att knäcka. Viktigt att hela tiden ha med sig är att det vi säger, och framför allt gör, visar vi vår kommande generation. Vi sätter standarden och normen.
 
På ett mindre, mycket mindre, perspektiv så är det många som har allt, befinner sig i en trygg tillvaro, men ändå upplever ett slags utanförskap. På en föreläsning med Kjell A Nordström jag var på för lite sen så fick vi höra om hur otroligt många människor som lever ensamma. Sverige leder den ligan faktiskt. Har du någon gång levt själv/ensam? Kommer du i håg hur det var? Det finns ju faktiskt de som aldrig har provat på att leva själv. De som går direkt från barndomshemmet in i studentkorridorer eller flyttar i hop med sin partner. Men de flesta av oss har vid något skede i livet levt ensamma. Om inte annat så i glappen emellan. Lite senare i livet så lever många i ett annat tillstånd med barn, liv och rörelse "på deltid" och ett tyst hem mellan varven. För att återkomma till den där föreläsningen med Kjell A Nordström, så räknas barn under 18 inte in i statistiken. "De finns alltså inte."  Låt mig bara säga att i min värld så finns de i allra högsta grad. Ett tydligt exempel som visar att statistik och verklighet inte alltid stämmer överens. För alla oss som befinner sig i den här minst sagt varierande livsstilen blir skillnaderna väldigt påtagliga. När det är tyst. Då är det tyst.
 
Utanförskapet var det ja. Min röda tråd luddade av sig och ledde mig in på villospår. Nystar mig tillbaka till dagens essens. Jo, även om många av oss har vad vi behöver materiellt och har mycket att vara glada och tacksamma för så är vi alla precis så små inombords som de barn som alltid blev valda sist då det var dags för brännboll i skolan eller då man inte fick vara med i skolkören för att man inte var tillräckligt bra. När vi hamnar utanför den där osynliga, men tydliga, sociala strukturen som bygger på tvåsamhet eller barnfamilj. Tänk efter en liten stund. Har du inte sett den där "ensamma mamman" som är på cup med sitt barn mitt i husvagns- och grillningsmaffian som intagit campingplatsen som ligger så trevligt intill cupområdet. Den där mamman kanske varken har tillgång till husvagn, har hon råd att hyra den så kanske hon inte kan köra den och tänk dig själv in i situationen att ta på dig hela det ansvaret själv? Eller se framför dig pappan som besöker Valborgselden med sina barn. Inte tillsammans med det där stora gänget med par och familjer, nej för dit blev han och barnen inte bjudna då det konceptet byggde på "jämna par". Jag skriver inte det här av bitterhet, men vill ändå påkalla uppmärksamhet till faktumet att det runtomkring oss alla finns de som sliter "lite mer" för att kunna delta i etablissemanget. Jag är en social jävel och kan ta för mig. Jag har löst både en och annan cup, bokat alternativa boenden och hängt på föräldragäng även som ensamstående. I bland kostar det på lite extra. Då kan jag tänka på dem som inte är lika sociala eller som inte orkar. Jag har många vänner och behöver inte någonsin vara ensam. Ändå sårar det när inbjudan uteblir p g a relationsstatus. Jag är övertygad om att det är många som far illa just på grund av sådana här situationer. Jag är helt övertygad om (Människan är god i grunden) att sånt här inte sker för att någon vill göra någon något illa. Men genom att skriva om det här hoppas jag att kanske väcka någon tanke hos någon. Det är så lätt att glömma bort, t o m när man själv har varit med om det i "ett tidigare liv", och så lätt att faktiskt göra annorlunda. Det är faktiskt inte alla som längtar efter helgerna, högtiderna eller sommarsemestern. Precis som alltför många barn bävar för helger och lov så ställer ledigheter större krav och känslan av att vara utanför ligger närmare tillhands.
 
Jag träffade en kvinna häromdagen som berättade att hon när hon separerade gjorde något så ovanligt som att köpa sig ett hus till sig och sina varannan-veckas-boende-barn mitt i ett villaområde bland kärnfamiljer. Hon vittnade om hur det i bland kunde kännas "konstigt". I vårt samhälle där ensamstående är en växande målgrupp borde det väl inte vara så? Bara en reflektion. Jag vill be dig att tänka på det här. Se dig omkring i din omgivning. Är det någon i din omgivning som du "glömmer bort" i bland? Finns det någon granne, vän eller i barnens omgivning som du skulle kunna "släppa in" eller helt enkelt inte "räkna bort"? För om vi nu hade lagt bort det där tävlingsmomentet och vi inte ska nå något mål utan det viktiga var att alla fick vara med och att vi skulle ha roligt så kanske det vore det rätta att göra?
 
Och precis som i allt annat så vilar ansvaret hos oss alla att göra det bästa vi kan. Vi gör alla våra egna val. Jag vill inte på något sätt lägga över ansvaret på någon annan. Den där pappan hade säkert blivit medbjuden på Valborgsfirandet om han ställt frågan om de fick komma. Och den där mamman hade säkert fått plats i något yttertält tillsammans med föräldragruppen på den där campingplatsen om hon bett om det. Vi kan alla bjuda till. Ta med dig den tanken i tider som stundar av cykelfester, skolavslutningar, cuper, Valborg, Midsommar och semesterfirande. Det vi alla kan bidra med är att vara lyhörda, uppmärksamma och tillmötesgående. Det är väl så som vi skulle vilja att våra barn är med sina vänner? Och du- vad är det värsta som kan hända?
 
 
PS. Jag är väldigt medveten om att det finns betydligt allvarligare utanförskap både i vårt och i många andra samhällen. Jag hoppas att du kan ha överseende för min kanske till synes "ytliga" reflektion.
 
Kommentarer (0)

Uppskattning är underskattat

Publicerad 2015-02-09 06:49:26 i Allmänt,

Jag har aldrig blivit uppvaktad på Alla Hjärtans Dag. Nej, inte en gång faktiskt. Däremot har jag köpt kort, presenter, blommor, lagat överraskningsmiddagar, arrangerat skattjakt för barnen och både köpt, och till och med bakat vaniljhjärtan. Tillhör du de där som får blommor levererade till jobbet från kärleken? Eller som blir utbjuden på middag för en têtê-a-têtê? Jo, för det är inte bara i filmer som jag sett det hända. Minns alldeles speciellt när jag gick på High School i USA som 16-åring. När skolexpeditionen körde ett announcement i högtalaren över hela skolan: "Bobbey Greve har blommor att hämta i expeditionen." Och Bobbey var inte ensam.
 
Jag är den första att skriva under på att Alla Hjärtans Dag är ett enda stort kommersiellt jippo. Jag fattar det. Men ändå... Och det är klart att det är ännu bättre- och framför allt- ännu mer genuint om uppskattningen kommer vilken annan dag som helst på året. Man kan tycka vad man vill om påtvingade traditioner. Men en jul som den som just passerat, utan julklappar tycker jag saknar något. Det roligaste med julen är att köpa och förbereda julklappar. Att lägga ner sin själ på att hitta något för just den personen. Men, helt ärligt, så är det också en härlig känsla att få. Det betyder ju att någon annan bryr sig tillräckligt mycket för att vilja anstränga sig för just dig. Det betyder mer än själva gåvan.
 
Egentligen handlar det om hyfs och uppfostran, kan jag tycka. En klapp på axeln, ett värmande ord eller en innerlig kram. Ett samtal betyder att någon bryr sig. Det är så enkelt egentligen. Jag är en känslomänniska. Och jag älskar beröm och komplimanger. Jag har i förhållanden jag varit i t o m varit så frank att jag desperat uttryckt: "det är ju så enkelt att göra mig nöjd... säg något uppskattande. Hitta på något, ljug. Det funkar ändå..." Jag ler för mig själv när jag tänker tillbaka på det. Och även om mina barn har tyckt (eller i alla fall gett uttryck för...) att jag har varit tramsig och t o m jobbig med mina ansträngningar att fira dagar som Alla Hjärtans Dag, Mors Dag eller andra påhittade högtider så verkar det ändå ha gett effekt. Min upp över öronen förälskade son har förberett i god tid en superromantisk gåva till sin kärlek. Ingen är mer nöjd än jag. Barn gör som föräldrar gör. Och i det här fallet tar jag åt mig hela äran.
 
Vi är alla människor i ett stort ekorrhjul och ekosystem. Ju bättre vi kommunicerar och möter varandra, desto bättre blir världen. Att möta någon med ett leende är bästa vapnet i en konflikt. Att bjuda på sig själv och anstränga sig ger tusenfalt igen. Det är jag helt övertygad om. Fundera lite utanför dig själv och sätt dig in i vad din omgivning behöver och skulle uppskatta. Det är inte helt säkert, nej inte ens troligt, att det är samma som dina behov. I bland ser jag människor som har extra svårt för det här. Att förmå att lyfta blicken utanför sitt egna ego. De här inredningssakerna tycker jag om, så dem köper jag till xx i present. För någon är det viktigt med ordning och reda och då utgår hen från att alla uppskattar och mår bra av struktur. För så  enkelt är det faktiskt inte. Livet kräver att man anstränger sig. Och när man gör det, så märks det och ger positiva effekter. Alla dagar i veckan. Att inte bli uppskattad för det man gör, kan eller försöker göra kan släcka vilken låga som helst. I samhället. I arbetslivet. I vänskapskretsen. I familjen. I relationen. Här har vi alla ett ansvar tänker jag.
 
I helgen var det dags för den årliga Guldfesten. Hela idén med den festen är att visa uppskattning för de där som anstränger sig, gör det lilla extra och som kämpar. En väldigt bra idé. Särskilt i en månad som februari, där man helst av allt vill ligga under täcket och gömma sig. Det var många värdiga vinnare som fick ta emot hyllningar för deras prestationer. Stort grattis till dem! Heja er!
 
Guldfesten gjorde mig uppmärksam på ett par saker. Först och främst blir jag överväldigad över alla glädjeyttringar jag får av så många människor. Människor som ärligt bryr sig om hur jag mår. Men samtidigt är det väldigt ansträngande att hela tiden få frågan hur jag mår. Även om jag absolut förstår och hade ställt samma fråga. Jag mår bra. Är friskare än någonsin fysiskt. Har faktiskt varit frisk länge. Jag får så många känslosamma kommentarer, berättelser och glädjeyttringar. Här talar vi uppskattning! Jag fick mig en stor egoboost i helgen på det sättet. Många, många berättar hur de följt mig och uppskattar hur jag varit öppen med min sjukdomstid. Tack alla härliga människor för den kärlek ni visar mig. Nu skulle jag vilja gå vidare. Något som jag kan känna skräck för är att "fastna" i facket som "hon som var sjuk..." Jag är framför allt Johanna. En kvinna, en person som finns här. Mer levande än någonsin. En människa med samma glädjeämnen och bekymmer som alla ni andra. Försöker också få i hop mitt livspussel. En visdom från resan jag nu vill lägga bakom mig är i alla fall. Det är inte i håret som lyckan sitter. Livet är betydligt mer komplicerat än så. Jag har hår i dag. Men har tappat bort flera andra pusselbitar som jag söker efter. Men jag är faktiskt en jäkel på att lägga pussel. Trots att det är så tålamodsprövande. Men, jag tycker ju om utmaningar. Det är bara att bygga vidare.
 
 
 
 
 
 
 Pussel eller legobygge. Vem f-n har sagt att livet ska vara lätt.
(snodd bild)
 
 
Kommentarer (0)

I bland suger det verkligen att vara vuxen

Publicerad 2014-11-30 14:32:05 i Allmänt,

Satte mig ner en stund. Även om timingen var den sämsta tänkbara. Stressad över alla måsten och alla bör, en dag som denna. Första advent. Men gjorde ett försök till att göra i n g e n t i n g och bara få skriva av mig alla känslor. Tog 35 sekunder innan jag fick sällskap av dottern. Lite sällskapsjuk och nedstämd då hon skadade sig på fotbollscupen i går. Hon har ont och vill kunna röra sig som vanligt. Passade på att ta en kram i förbifarten. Tydligen var hon hungrig. Mitt på dan. Lunch, ja visst ja. Det var det också. Har just slängt ut ouppfostrad son med uppmaning att infinna sig till middag i kväll och fick ett enda stort "Varför?" som svar. Med en blick som sade allt. Då kommentaren fälldes strax efter att mitt försök att få honom att ta med sig soporna då han skulle i väg och fick till svar att "han inte skulle åt det hållet..." Som om jag har vägarna förbi just till sophuset? Blev helt oresonligt arg och diskussionen blev inte bättre av en ovilja från hans håll att förstå att varför vi hjälps åt hemma och varför middag är en nödvändighet.
 
Traskar ut i köket. Hittar några stackars halvfabrikatköttbullar i frysen som räddar nödsituationen. Länge sen jag var stolt över mitt hantverk i köket känner jag. Har tappat lusten här.
 
Min son brukar i bland säga till mig att han tycker att det verkar så himla tråkigt att vara vuxen. Och vet ni, jag är benägen att hålla med honom. Det är väldigt många måsten och krav. Hela livet känns i bland som om de är fyllda med dem. Saknar guldkanten i vardagen som inte synts till på ett tag. Spenderar rätt många dagar i sporthallar med fotbollsspelande barn. Det i sig är en glädje. Men att köpa hem, packa och fixa med mat, fickpengar och alldeles för många sockerkalorier i medhavd matsäck, ett ständigt ifrågasättande om de verkligen "måste duscha där och inte hemma". Tidiga morgnar och sena kvällar. Ett pusslande för att få i hop träningar, föreningsuppdrag, middagar och läxläsning med tvätt av kläder emellan träningarna och sen se till att hemmet inte dammar igen. Fick höra för någon dag sedan från en person att denne "inte klarade av en massa krav och  måsten just nu". Jag svarade att..."det är ju så livet som vuxen ser ut ju..."  Här finns inget utrymme för föräldrar och vuxna att vila ut, ta time-out, springa runt och "leta efter sig själv". Faktiskt inte. Och framför allt så har vi ett jävla ansvar att göra det absolut bästa vi kan- även om det tar emot. Tiden rinner i väg från en och varje dag är faktist dyrbar. Så har du en gång skaffat barn, gått in i en relation eller vänskap eller tagit på dig andra åtaganden så har du ett ansvar att göra ditt yttersta för att fungera och vara en del av det. Vi har inget val. Det är en kunskap som jag försöker förmedla till mina barn. Att de är en del av det här hemmet, laget, klassen eller släkten. Med det följer vissa krav. För inte hade jag något val då jag för ett och ett halvt år sedan blev sjuk? Inte var det någon som frågade mig om det passade in att hela livet skulle raseras just nu i mitt liv? Nej, livet ger oss inte alltid ett val. Ser framför mig en maskin med flera knappar att trycka på: Knapp 1: Ett lyckligt liv utan bekymmer i lugn och ro. Jag gör vad jag vill och sätter mig själv i första rummet. Knapp 2: Jag väljer att leva livet tillsammans med andra. Det innebär i sig en del krav från omgivningen, men de ger mig också en känsla av delaktighet och mening. Knapp 3: Stå kvar och gör absolut ingenting.
 
Tidningar och sociala medier dränks i adventsljusstakar och recept på hemmagjord glögg, fantastiska lussebullerecept och alla marknader som man bara MÅSTE vara med på. Jag uppmanar alla att faktiskt skänka en tanke åt alla som inte ser fram emot en glädjefylld jul. Alla som är ensamma, alla som vet att jul innebär kaos hemna eller alla som inte kommer få de där julklapparna. För vi längar faktiskt inte alla till julen. Gläds och njut! Men gör det där du är. Gläns över sjö och strand, men inte över andra. Förra året minns jag att jag längtade till julen och gjorde allt jag kunde för att riktigt "göra jul".
 
 
Måste komma i håg att pynta kontoret på jobbet med min USB-gran...
 
Ser bilden av ett barn framför mig som lägger sig ner på golvet och skriker och gråter för att han el hon inte får som hon vill. Visst kan det kännas lockande i bland. Har inget kontrollbegär, men erkänner en stark frustration då jag själv inte får vara med och godkänna eller kunna påverka min situation. Som barn kunde det i bland fungera med att lägga huvudet på sned och säga "snälla, snälla...". Men som vuxen verkar det mer handla om att gilla läget.
 
Här bjuder jag på min tio-i-topp-lista över saker som jag här erkänner att jag gärna skulle vilja slippa eller i vart fall inte tycker om, men som följer med vuxenskapet:
 
  1. Att plocka i och ur diskmaskinen så gott som varje dag
  2. Tvätta
  3. Handla mat. Känns som jag alltid är i affären och aldrig har något hemma.
  4. Betala räkningarna varje månad
  5. Projektlederiet med ungarnas saker som behövs...bankkort, månadspeng, fickpengar, nya fotbollsskor, Halloweenkostymer etc...
  6. Damma och dammsuga
  7. Att alltid sätta sig själv i minst andra hand
  8. Alla beslut. Vad vi ska ha till middag, om semestern, vad vi ska göra
  9. Alltid hålla i hop, trots att man är dödens slut och inte alls har lust.
  10. Tjata om allt som måste göras
Någon som känner igen sig eller vill komplettera?
 
En man som jag känner har gett mig rådet att "göra mycket" av något för att det ska bli bra. Har bestämt mig för att gå "all in" när det gäller adventspynt i år därför. Inte för att jag vill. Men för att jag måste. Breaking News: Att vara vuxen är ingen lek. Och innebär en massa måsten och krav." Men, precis som med födelsedagar så är alternativet ännu värre. Det är nämligen att inte leva alls. Nehej, nu har jag inte tid längre. Sista vändan med dammsugaren, fram med pyntet, hänga tvätten och bädda sängarna. Sånt är livet. Och jag skulle inte vilja vara utan det. Inte en sekund.
Kommentarer (0)

Draken lyfter i motvind

Publicerad 2014-10-25 10:48:07 i Allmänt,

Livet kan vara tufft. I bland tuffare än annars. Det känns som att det är så att en del får mycket. Sällan kommer en olycka ensam. En konstig ekvation. Har hört många säga att kriser och olyckor drabbar starka människor just därför att de är starka. Well, det som inte dödar stärker.
 
Och det är väl att spela de kort man har fått på handen. Försvinner esset eller jokern så sitter du där med en lite sämre hand, men ändå en giv. Förutsättningen är att man är överens om vilket spel man spelar. Lägger just nu patiens. Och som vanligt så går den sällan ut. Är så mycket bättre på sällskapsspel.

 
Hösten har anlänt. Som vanligt en intensiv period för uppstart och full fart. Det är som om alla tar sats mot vintern och julen och kör på i full fart. Varje år samma sak. Känner en stor längtan att komma vidare, att tiden ska gå fort härifrån då jag inte trivs. Samtidigt bävar jag för hur fort tiden går och kan lätt vaggas in i ångest över den högtid som närmar sig ovillkorligen. Karin Ström, en fantastisk artist, uttrycker det så bra i låten Stillbild:
 
"Om jag kunde frysa tiden till en stillbild så hade jag fryst den just nu. Jag är så rädd för alla dagar efter denna. Jag är så rädd för att tiden ska ta slut."
 
Jag tar helt enkelt sats. Ser mig som en drake som motvilligt kämpar sig upp i motvinden. Ser framför mig hur den när den får luft under vingarna lyfter med kraft och är fri för vinden. För vad är alternativet? Att ligga skrynklig på marken. Det är inget liv för en drake. Jag har högre mål än så. Vi har alla ansvar för vårt egna liv. Det kan vi inte lägga över på någon annan. Vi förvaltar vårt arv, vår miljö och vår avkomma. Jag grät när jag läste tidningen häromdagen om en förälder som mist sin son tragiskt då han valt att ta sitt liv.  Hennes kloka ord har etsat sig fast i mitt huvud. "Ungdomar är inte beredda på vuxenlivet. Att det kommer kriser. Många saknar kanske verktygen att ta sig igenom svårigheter." Oj, vilket ansvar vi har här. Kriser och olyckor kommer att drabba oss alla.  Det är det som är livet. Genom att inte ge våra barn verktygen och en verklig bild av livet gör vi dem en stor björntjänst. Vart är samhället på väg egentligen kan jag undra för mig själv? Vår oerhörda fixering kring våra ego och våra bilder över hur allt ska vara perfekt och just som vi vill ha det. Bidrar det till att vi målar över verkligheten och livet med ett rosa skimmer. Allt är så bra, så bra. Sen- bam- så slår verkligheten våra barn i huvudet. Den dagen då de möter en lärare som vågar ställa krav, då man ska söka jobb, då någon blir sjuk, då jag tvingas försaka något eller tvingas dela den för mig så självklara 100-procentiga uppmärksamheten. 
 
Jag var på en föreläsning i går som handlade en del om värderingar och vår syn på oss själva och samhället. Bl a använde sig föreläsaren av en av mina favoritundersökningar "Ingleharts Value Map". Jag har bloggat om det förut.  Vi svenskar ligger högst av alla på skalan av vår vilja att förverkliga oss själva. Ja, med tanke på hur individuella vi är och hur lite stora bekymmer som vi har i vår skyddade del av världen så är det väl inte så konstigt.
 
 
 
Så när jag skriver om kriser så är jag väl medveten om att det vi kallar kriser. Kriser med konflikter, relationer eller orättvisor så är det inte jämförbart med delar av världen där man lever med k-pistar i sin omgivning, ebolaepedemier som skördar offer eller svält. Det är inte alla förunnat att ta "time-out" och fundera på vad vi vill göra med våra liv. Många är glada över att få vara vid liv.
 
Nu lever vi i den här verkligheten. Och det handlar mycket om mod. Mod att våga se livet i vitögat och ta sig an och visa den verklighet som är sann. Och det är som med allt annat att träning ger färdighet. Krisvana. Eller kanske är det livsvana? Nu har jag i alla fall en växande verktygslåda för krishantering. När du står där mitt i skärselden så kanske inte verktygen är det första du tänker på, men ack så viktiga för att du ska ta dig vidare. Och jag samlar i hop verktyg till mina barn och visar dem hur verktygen kan användas på olika sätt. En del monterar ner och en del sätter i hop.
 
Det är lätt att få en känsla av att jag tycker att det här är lätt och att jag har koll på detta. Au contraire, just nu är jag mer vilse än någonsin tidigare. Men jag är medveten. Stormar bedarrar. I positiva ögonblick kan man se en uppsida på det mesta. Har aldrig varit mer livsvan, friskare och mer medveten. Vår familj har gett sjukdom en käftsmäll än en gång. Har fått träning i att vara anhörig och allt vad det innebär. Kämpar med att slå tillbaka mot den känsla av kränkning som inbrott i mitt hem innebar. Tar tillbaka mark som jag förlorat under fötterna.
 
Jag försöker i stället att lägga fokus där det ger utdelning. Ta för mig av de möjligheter som faktiskt finns. Har svårt att förstå de som väljer att slänga bort möjligheter. Det är inte vad jag kallar för en vinnande strategi. Vem sakar ett klätt kort eller bryter en stege? För mig är målet självklart. Royal straight flush. Har väl aldrig varit någon stjärnspelare, men jag har fått lära mig att spela mina kort på bästa sätt. Delar vi upp livet i olika segment så hittar vi olika arenor och olika möjligheter. Har haft en otroligt spännande vecka på jobbet. Trivs när jag utmanas att prestera och det har jag gjort den här veckan. Fyller på med energi från positiva källor runt mig.
 
Att ge upp ligger inte för mig. Det har det aldrig gjort. Hoppet är det sista som överger en människa. Jag har höga förväntningar. Hoppas fortfarande.
Kommentarer (2)

Hitta passionen! I allt.

Publicerad 2014-08-06 09:15:14 i Allmänt,

Vaknade tidigt i dag. Härligt att kunna andas lite lättare luft igen och höra regnet smattra på rutorna. Smyger mig upp för att inte väcka barnen som sover sommarlovstungt och drar mig iväg mot jobbet. En dag som denna känns det inte tungt att jobba. I dag var en sån där dag då jag vaknade med skrivlust. Och som den lust-junkie jag är så följer jag min instinkt.
 
Fundera en stund över vad det är som får dig att gå i gång. Vad brinner du för? Det blir allt tydligare för mig att för att göra något bra, för att lyckas så gäller det att vara passionerad i det du gör. Din passion ska märkas. Genom din drivkraft, ork, energi, blick och handlingar. Om vi tittar omkring oss så ser vi såna där människor som faktiskt skakar om lite. Det finns gott om entreprenörer, ídésprutor, galenpannor, uppfinnare och kärring-mot-strömmenpersoner. Tack och lov för dem! I bland skakar vi på huvudet åt dem. Men visst berikar de vår värld? Som med så mycket annat så handlar det om att våga.
 
Min dotter vågar.
 
Det finns pionjärer. Sen finns det early adapters. Och sen är vi många som står bredvid och tittar på. Jag minns när jag och en vän drev en KY-utbildning (YH-utbildning i dag) och bl a hade vi en Entreprenörsskola. När studenterna skulle välja ett examensarbete så var det en av studenterna som envist valde att skriva om en företeelse som han kallade för "blogg". Inte förstod vi något av vad han berättade för oss. Men han, tillsammans med en lokal entreprenör, var delaktig i uppbyggnaden av blogg.se som driver den här blogg-plattformen. På 90-talet så skakade vi lite på huvudet (inte så att han såg det...) men i dag finns det väl inte någon som inte vet vad en blogg är.
 
Häromdagen träffade jag en av stans mest framgångsrika entreprenörer. Jag kände honom redan på gymnasietiden och  har följt honom lite på avstånd. En generös man med stort hjärta. Tack vare ett sju-helvetes-driv, våghalsiga idéer och sin övertygelse har han lyckats skapa en verksamhet som är framgångsrik och som också är vägledande för många. Och det som gör mig väldigt glad är att han verkar ha väldigt, väldigt roligt. Han har funnit passion i det han gör. Keep up the good work!
 
Sedan jag började mitt jobb på Kalmar Science Park för sju år sedan (!) så har jag fått möjligheten att träffa många spännande entreprenörer. Den ena affärsidén var olik den andra. Inte sällan har jag fått släppa på mina gamla tankemönster. Titta runtomkring dig hur många gratistjänster som det finns i dag. Vi är i dag vana vid att få tillgång till det mesta utan att det kostar oss en enda krona. Eller möjligtvis freemium-modell som "lurar in oss" i ett beroende som vi sen tycker det är värt att betala för, typ Spotify. För inte så länge sedan var det här en omöjlig prismodell. Det gäller att tänka om, tänka nytt och leda vägen.
 
Alla goda idéer behöver inte ens vara nya. När jag växte upp som barn så hade vi ingen bil i familjen. När vi storhandlade så gick vi tillsammans med mamma på Kronhallen i Nyköping, den lokala ICA-affären. Vi plockade i hop vagnen, eller vagnarna, med varor och sen körde personalen hem dem senare på eftermiddagen. År 2013 omsatte försäljning av mat på nätet 2,2 miljarder kronor. Jag undrar om Kronhallen fortfarande kör ut matleveranser?
 
http://dhandel.se/wp-content/uploads/2014/05/infographic-Digital-mathandel-2014_LU3.pdf
 
 
Sonen pratar om sin you-tube-kanal, streaming och hur han planerar att kunna i alla fall delvis försörja sig på det viset. Nej, det finns inga sommarjobb att få tag i i dag. Men erkänn att det finns nya och för många av oss obegripliga sätt att tjäna pengar på.
 
Ledarskap forsätter att fascienera mig. Ledarskapet måste så klart både utvecklas och förändras allteftersom verkligheten och målen förändras. Jag har förmånen att få jobba tillsammans med personer i olika sammanhang som brinner för ett modernt ledarskap och som hjälper till att påverka och driva utvecklingen framåt. Genom att som ledare våga släppa kontrollen och förlita sig på att medarbetarna själva kan avgöra hur och vad de behöver göra för att nå sina mål kan man nå oanade höjder. En förgrundsfigur (han var långt före sin tid...) var Ricardo Semler. Han är känd för sitt radikala ledarskap då han fick Semco SA, ett industriföretag i Brasilien, att öka inäkterna från 4 miljoner US$ år 1982 till 212 miljoner US$ år 2003. Han ledde företaget genom en form av industriell demokrati. Han satte upp vilka mål som skulle uppnås. Sen lät han medarbetarna bestämma hur och när. De fick jobba hur lite eller hur mycket som de ville, på valfria tider och på det sätt som de ansåg vara bäst.
Här är en länk till en dokumentär, om du är intresserad.

http://urplay.se/Produkter/177180-Varlden-Lyckat-ledarskap

 
Jag är helt övertygad om att den här ledarskapsstilen bara är i sin linda. Vi har kommit långt från Taylorismen och monotont arbete. Det börjar hända saker i kulisserna. Samhället bygger alltmer på eget ansvar och individuellt ansvar. Tänk efter själv. Vi börjar komma dithän att vi själva kan bestämma tider för våra sjukhusbesök, vi tillåts att jobba på distans och industrisemesterna är snart ett minne blott. När vi lever i en sådan värld av valfrihet så kommer vi att att ställa nya krav på våra ledare.
 
Just nu ligger mycket fokus på jobbet att färdigställa allt inför vår stora e-handelsdag som går av stapeln i Kalmar den 23 september. Är du alls lite lite nyfiken på vad som händer på nätet så bör du komma dit. Är jäkligt nöjd med startfältet. Min förhoppning är att vi i år också ska lyckas locka till oss lite fler "vanliga" handlare för att de ska få se möjligheterna med nätet. Det är snart inte möjligt att ha en fysisk butik utan att finnas sökbara på nätet längre. Även här finns det pionjärer, early adapters och de som står kvar på perrongen. Jag hoppas att vi i alla fall ska få några att våga hoppa på tåget. En av talarna är Johan Stäel von Holstein. Där har vi en entreprenör som har vågat trots att många lyft på ögonbrynen. Jag ser fram emot att få lyssna till hans erfarenheter, både lyckade och misslyckanden. Det är ju så vi lär oss. Sist jag lyssnade till honom var på ett frukostmöte i Kalmar i september 2007, den allra första arbetsveckan på Kalmar Science Park. Sen dess har mycket vatten runnit under mina broar, och jag gissar under hans med...
För att du inte ska missa det här, så lägger jag med en länk. (Är emot att göra reklam och brukar inte skriva om jobb här... men att promota sitt "egna" arrangemang måste väl ändå anses vara ok?)
 
http://www.kalmarsciencepark.se/aktuellt/aktiviteter/?id=4203
 
I somras så letade jag bland mina gömmor och hittade en uppsats som jag skrev under tiden jag pluggade vid Växjö Universitet. Den handlar om förståelse, drivkrafter och värderingar. En tanke som for genom mitt huvud när jag läste min uppsats var: "Hur hade jag skrivit den här i dag, med den kunskap som jag har i dag?" I bland är det roligt att gå tillbaka och titta på saker man gjort, stanna upp, reflektera och utveckla vidare. För det är det som mycket går ut på. Hitta tillfällen, områden och miljöer där du får möjlighet att utveckla dig och din passion! Då blir det bra!
 
 
PS 1: Tack alla ni som visar vägen! Kärlek till er!
 
PS 2. Kan inte låta bli. På förekommen anledning:
En påfart till motorvägen är just det. En sträcka där man är på väg ut på motorvägen. Det betyder att du behöver gasa och accelerera upp farten så att du håller rätt fart då du kommer ut på motorvägen. Det behöver att du i n t e bör vänta med att gasa tills dess att du är ute på motorvägen.
 
En avfart från motorvägen är just det. En sträcka där man är på väg från motorvägen. Det betyder att du behöver bromsa och minska din fart till lämplig hastighet då du lämnar avfarten och kommer ut på vägen. Du behöver alltså i n t e bromsa i n n a n du kommer på avfarten.
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)

Om

Min profilbild

En kvinna mitt i livet. I mina bästa år. Galnare och mer nyfiken på livet än någonsin. Har ett spännande och innehållsrikt liv, enligt mig själv. Är till och från nöjd med var jag befinner mig och nöjd med de val jag gjort och vill samtidigt ha ut mer av livet. Jobbar med utveckling. Av företag, näringsliv och region. Vid sidan av det är jag varannan-vecka-mamma och försöker få i hop pusslande med skola, läxor, fotbollsträningar och kompisar. Har två underbara barn som gör livet så mycket rikare. De gör de mig hel. Min familj och mina vänner fyller upp en stor del av mitt liv.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela