"Spegel, spegel på väggen där. Säg vem som vackrast i världen är!" Ja det är inte utan att det gör lite ont när jag möter min spegelbild. Nu fanns ju inte alternativet kvar. Håret föll av mig. Och fort gick det, precis som peruk-frisörskan berättat att det skulle gå till. Började i slutet av förra veckan och i helgen så lossnade stråna ymnigt vid beröring. En obehaglig och konstig känsla. Undvek att röra vid det så mycket som möjligt. Känslan av att tvätta håret och att föna det sista gången och veta att det är just sista gången. Har försökt att avdramatisera det både för mig själv och min omgivning. Vi visste alla att det skulle ske. Ändå infann sig en stor klump i magen en halvtimme innan min tid hos frisören. För jo, jag gick faktiskt till min peruk-frisör för att raka av det. Ville bespara mig själv och mina närmaste den pärsen. Hon hade gjort det förr och jag kände att jag behövde hennes stöd i det här. Hon snurrade runt min stol så att jag slapp se när håret föll. Jag kände hur det rasade ner på axlarna och på golvet. Det var en ganska dramatisk upplevelse. Jag blundade när hon snurrade runt mig så att jag fick spegeln framför mig igen. Jag kisade upp ögonen och fick se... en helt annan syn än vad jag var van vid. Hon sa att mitt huvud har en fin form och att jag skulle vara glad över det. Hon liknade mig vid Sinead O'Connor. Just då ville jag inte alls vara lik henne. Men, jag var glad att jag tagit beslutet att göra det hos henne. Hon hjälpte mig, liksom hon hjälpt många tidigare, igenom en jobbig stund. Hon tog på mig min peruk och sparkade sedan ut mig i verkligheten med intygande att det inte syns att det är en peruk.

 

Och visst. Det är inget fel på peruken. Och visst är jag glad att jag har en fin huvudform. Men.. vart tog jag vägen? Vem är hon som jag ser i spegeln? Jag åkte hem till min väntande pojkvän. När jag öppnade dörren kände jag att det här var nästan lika jobbigt som att raka av det. Att möta honom när jag inte längre var jag. Som väntat så var han fantastisk med det här, som med allt annat i den här röran. Trots att jag inte längre hade något hår och bara har stubb eller peruk att välja på så åkte vi in till stan och hade en jättemysig kväll tillsammans. Nyttigt att ge sig ut direkt i stället för att gömma sig hemma. Nu har jag en resa att göra. För kärleken börjar hos oss själva. Vi måste tycka om oss själva för att kunna tycka om andra.

 

I dag är jag på väg till min nästa cellgiftsbehandling. Man skulle kunna tro att jag skulle börja vänja mig med att möta det otäcka och obehagliga vid det här laget. Men det finns en försvarsmekanism i vår ryggmärg som duckar för och backar när farorna hägrar. Men, jag ska ta min mamma i handen och ta mig an nr 2. Sen är det "bara" fyra kvar....

 

Senaste veckan har gått i "passa-på-stil". Bäst att passa på att gå den där promenaden nu när jag har ork och tempo. Bäst att äta god mat och ta det där glaset vin. Bäst att fika. Bäst att passa på att handla det där till ungarna nu. Bäst att... Ja, ni förstår själva. För jag vet att när jag kommer hem i eftermiddag så är det en annan Johanna igen. Inte konstigt att man förlorar sig själv i bland i allt det här.

 

Men, trots att jag har bråttom (mer än vanligt!) att hinna med allt innan jag ska till sjukhuset om ett par timmar så vill jag skriva den här bloggen. För jag har en ny utmaning! Och nej... den här gången handlar det inte om underkläder och inte heller om bröstcancer. Det finns andra sidor hos både mig och livet, även om det i bland inte känns så. Nej, jag har en utmaning TILL DIG! Jag har flera gånger beskrivit den kärlek jag möter bland vänner och bekanta i min process. Så många som har klivit fram. Så många som har gjort det där lilla extra. Fast de inte har behövt. Och det är det här jag vill utmana dig i. För jag har "haft turen" (ja- faktiskt) att drabbas av en sjukdom som många känner till och många har en relation till. Men, mitt i bland oss så finns det många som mår dåligt och som precis som jag behöver en hand att hålla i, det där samtalet eller lite extra omtanke. Jäklar om jag kunde dela med mig av lite av den kärlek som omhuldar mig till personer som jag vet behöver den.

 

Tyck att jag är jobbig. Månaden för Rosa Bandet har just startat och insamlingen till Världens Barn pågår. Jag hoppas så klart att du är med och bidrar här efter förmåga. Men, det finns saker att göra i din vardag som inte kostar något mer än en sekund av ditt liv. Så- här följer min utmaning!

 

 

För det är kärlek jag möttes med när jag öppnade dörren och kom hem i nyrakat huvud och en peruk och möts av ett leende och en kram. Om min pojkvän kan tycka att jag är vacker med både ärr och flint så måste nog jag försöka att se det han ser. Och det är kärlek jag möts av i alla sms och hälsningar, hejarop och omtankar från både väntade och oväntade håll. Kan jag genom den här utmaningen få någon att må lite extra bra en sekund i livet så är väl det kärlek det också. Pass it on...

Det var faktiskt det jag gjorde. Inget märkvärdigt med det. Men om jag reflekterar över vad som hänt efter det att jag skickade brevet så tycker jag att händelseförloppet speglar hur samhället ser ut i dag. I dag är allt mer eller mindre transperant. Så gott som alla företag och organisationer har som minst en hemsida där man informerar om verksamheten, mål och bjuder in till kontakt. De allra flesta är också aktiva i sociala medier via bl a Facebook, Twitter och Instagram. Som kund/konsument har du möjlighet att hitta information och även föra en dialog med företaget på ett enkelt sätt. I dag är det en självklarhet. Det är verkligen inte länge sen som vi som konsumenter såg personalen i de fysiska butikerna som de kontaktytor som var tillgängliga för oss. Är man missnöjd som kund i dag så har man makten och möjligheten att lägga ut dräpande kritik på deras sociala medier utan vidare. Skillnaden är att i dag sker mycket av feedbacken helt öppet för alla direkt. Det ställer så klart nya och enorma krav på företag och organisationer.

 

I min förra blogg så publicerade jag det brev som jag skickade till Lindex och Amelia med en utmaning att tillgängliggöra ett bättre bh- och badklädessortiment för alla med bröstprotes. Jag gjorde det här, likt jag gör så mycket annat. Jag talar om vad jag tycker och har jag förslag på förbättringar så delar jag gärna med mig av dem. Sen är det upp till mottagaren att välja att lyssna och ta till sig eller lyssna och förkasta. Men det är ett sätt för mig att inte hålla på att älta saker eller klaga. Gör- och gå vidare!

 

Nu verkar det inte som om jag kan gå vidare från det här riktigt än. För oj, vilken respons jag fick på brevet. Jag var nog inte riktigt medveten om vad jag satte i gång... För den som undrar (?) så har jag inga ambitioner att byta bransch och gå in i underklädesbranschen... Att mitt brev kunde tydas som affärsutveckling speglar väl bara mitt sätt att fungera, inget annat. Min grundsyn att se möjligheter i det mesta tillsammans med en stark drivkraft för rättvisa spelade också in. Till dags datum har jag haft nästan 1000 läsare på min senaste blogg! Otroligt. Det är tack vare alla er som hjälpt mig att sprida den på sociala medier som den når vidare. Redan dagen efter att jag publicerade mitt brev hörde Barometern av sig och ville göra ett reportage om min utmaning. När reportern frågade mig om de "var först" så undrade jag vad hon menade... Sen dess har jag blivit intervjuad i radion ett par gånger och även gjort en TV-intervju för Student-TV på LNU. Tydligen fanns det ett nyhetsvärde i det jag gjort. Det hade jag inte tänkt på...

 

Att sitta i bilen och lyssna på när Lindex presschef blir intervjuad om min utmaning var lite "overkligt". Att sedan höra henne berätta om att de antar min utmaning och genast ser över hur de kan öka tillgänglighet av bh:s och

t o m ska ta fram en kollektion med badkläder för oss med bröstprotes... det är coolt. Riktigt coolt! När jag hade skickat och publicerat brevet så tänkte jag för mig själv flera gånger att "det här kan ju inte vara första gången som det här kommer upp..." Och säkert var det inte det heller. Men när problemet lyfts på ett konstruktivt och direkt sätt och dessutom backas upp av en större massa, tack vare sociala medier, så är det så klart lättare att ta till sig idén. När jag lyssnat färdigt på radion parkerade jag bilen och gick in på E-handelsdagen, som jag är med och arrangerar. Jag var smått euforisk. Tänk- det gick hem! Under förmiddagen så spreds nyheten i publiken om att Lindex har antagit utmaningen. Facebook-statusar och tweets började sprida sig och radiolänken spreds nationellt och över landsgränser. Att det i publiken satt personer från t ex Borås som jobbar med kläddesigners och att via sociala medier nyheten spreds bland mina och andras vänner som jobbar med handels- och e-handelsutveckling nationellt gör det inte mindre. Bara genom att tala om att man antar utmaningen så har Lindex plockat hem bonuspoäng hos många. Marknadsföring när den är som bäst.

 

Vad jag vill förmedla med den här bloggen är att det faktiskt går att påverka. Enkelt. När man känner i magen att något är fel, eller om man stöter på ett problem som man faktiskt har förslag på lösning till så är det alltid värt att göra ett försök. För hur skulle samhället och världen se ut om vi nöjde oss med att konstatera problem eller situationer och aldrig försöka att göra något åt dem. Nu menar jag inte att vi alla ska springa runt och leta problem (au contraire!). Det är det alldeles för många som gör. Men vi ska veta att vi alla har möjligheten att vara med och påverka. Och eftersom du läser det här så är du i alla fall lite bevandrad i sociala medier...

 

Jag är säker på att en del tänker... herre Gud, har hon inget annat att göra än att "kämpa för underkläder"? Så jäkla ytligt... Jo då, ni som känner mig vet att jag brukar opponera mig i andra frågor. För ett par år sedan, t ex så skrev jag ett brev till rektorn på barnens skola, IT-samordnaren på skolan och en klassföreståndare där jag både ifrågasatte frånvaron av "utbildning" i etik på nätet och även föreslog flera organisationer som kunde bidra med att föreläsa i ämnet för både personal och elever. Min poäng var den att eleverna borde få lära sig om hur man bör vara, hur det fungerar, hot och möjligheter med Internet och sociala medier. Inte bara ge eleverna varsin e-postadress. Jag har ännu inte fått något svar från någon! Konstigt, med tanke på krav på oss som jobbar i det offentliga...

 

Ett annat exempel är när sonen berättar om hur det mer eller mindre är praxis att ha mobilen som ett verktyg i skolarbetet. Jag är absolut ingen bakåtsträvare och inser fördelarna med alla verktyg. Men när skolan inte tillhandahåller instrumenten, utan att det blir en "norm" att alla eleverna ska ha smartphones så blir jag rädd. För jag vet att det i varje klass finns barn som inte har någon smartphone eftersom föräldrarna inte har råd att köpa en sådan till dem. Ännu ett exempel på när man inte tänker igenom konsekvenserna fullt ut. När jag tog upp frågan med klassföreståndarna får jag höra att "det är upp till alla lärare att göra som man vill" och att en gemensam policy saknas. Min son kallade mig för trög. Det är säkert så han ser på det. Jag kan tycka att jag i så fall inte är ensam om att vara det...

 

Lindex har hört av sig till mig och bjudit in till dialog. Får se om det leder någonstans. Det är inte det viktigaste. Amelia var ännu snabbare att höra av sig när de fick mitt brev. Jag har haft en mailkonversation med deras chefsredaktör som berättade om att bl a den här frågan, men även frågor som jag känner igen som problem med sjukskrivningsregler, stödsystem och praktiska frågor, som t ex underkläder har tagits upp i tidningen då och då. Deras viktigaste nummer för året kommer ut i nästa vecka och är nummer där Rosa Bandet och kampen mot bröstcancer står i fokus. Tidningen var redan i tryck, som hon uttryckte det. Jag har lovat att köpa kommande nummer och har även tackat för det stora jobb som de gör. Efter att Lindex har nappat så har jag också informerat henne om det. Vi får väl se om de är intresserade av att följa den utmaningen längre fram?

 

Känns lite roligt också att berätta att jag i nästa vecka ska träffa ett företag som jobbar mycket med landstinget här i länet. De tillhandahåller olika former av hjälpmedel och proteser, och var faktiskt i gång redan med att ta in ett sortiment av underkläder för oss med bröstprotes. De vill ha hjälp med lite "smakråd" inför inköpet. Som jag sa till dem när jag fick frågan: "har jag satt i gång det här så får jag väl stå mitt kast..."

 

Annars har jag återigen ganska fullt upp med att orka med. Efter en dryg vecka då jag har mått precis som vanligt (!!!!) så känner jag hur jag mentalt räknar ner inför kommande behandling på onsdag. Cellgiftsbehandling nummer 2 av 6. Försöker se det som en nedräkning så att jag ska orka. Och ja ja.. jag är tacksam för behandlingen!! blir till mitt mantra. Hårstrån lossnar nu så sakteliga från mitt huvud. Upptäckten sänkte ner mig för en stund. Förra helgen träffades "Jojos Babes" på Stensö för första gången för att springa för livet. Mina fantastiska vänner!!! Vad gjorde jag utan er?

 

Glöm nu inte att bidra när oktober och Rosa Bandet sköljer över landet! Köp den dyrare plastpåsen på ICA, köp ett rosa band, En Amelia eller varför inte Lindex snygga armband som är specialdesignat för kampanjen? Ett sånt ska i alla fall jag försöka få tag i. Det finns mängder av sätt som du kan bidra, både som privatperson, men även som företag.

 

 

 

Ska försöka att samla på mig energi i helgen. Känner dessvärre av en förkylning och ska skynda in till bästisens Life-butik för att köpa Propex Express, för att försöka mota Olle i grind. Finns inget utrymme för sjukdomare här! På måndag är det provtagning inför nästa cellgiftsrunda. Och förseningar är inget som jag är vän av. Vill inte skjuta på kommande behandling. Fick av sonen bekräftat i veckan att jag har dåligt tålamod. Klokt- och helt riktigt. Jag mottar nyheten om att det är dags att skrapa rutan med en uns av glädje faktiskt. För det innebär att vintern närmar sig och jag kommer närmare slutet av den här jobbiga processen. Om jag håller planerad behandling så är cellgiftsbehandlingen slut i mitten av januari. Så- välkommen vintern, jag är redo!

 

Trevlig helg alla ni- och glöm inte att påverka och tycka till! Kram!

Summerar dagens shopping med en suck. Herre Gud, det känns som om jag befinner mig så långt från glamour man kan komma? Har inhandlat en protesvänlig bh och en peruk. För samma pengar hade jag kunnat köpa mig ett par bättre jeans och smink? Eller en snygg tröja och ett par höstboots? Problemet är att jag söks av många hjärnspöken just nu. I min värld så slutade världen att snurra den dagen som jag inledde min cellgiftsbehandling. Inte är väl höstens mode ens intressant för mig? Och att sminka sig- varför då? Och inte är det väl så att jag kan äta god mat, njuta eller t o m gå på en bio? Som tur är utmanas jag av min bättre hälft som övertygar mig om att jag visst kan. Skärpning på mig!  I onsdags åkte jag så till sjukhuset och lämnade över mig i deras vård. Dagen inleddes med en snabb operation för att sätta in en s k Port-a-Cath för att bättre kunna ge mig cellgifterna intravenöst. Tog min mamma i handen och gick sen vidare till Cytostatikamottagningen för att underkasta mig en behandling som jag bävat för. Vad skulle hända? Hur skulle jag ta emot det här? Hur skulle jag må? Osäkerheten var det absolut värsta med allt. Jag är van att vilja ha koll och veta vad jag har att tackla. Här var jag långt utanför min "comfort zone.". Det finns mycket att berätta om från själva behandlingen, och om hur det kändes. Men lämnar det hela därhän med att sammanfatta det med skrämmande, obehagligt och syntetiskt. En av sex behandlingar i gång i alla fall.  Har mått mycket, mycket bättre än jag någonsin hade vågat hoppas på. Är nästan uthärdligt. Det största är uppgivenheten över att inte kunna påverka hur jag mår. Längtar efter att må bra- riktigt bra- så att det gör ont i kroppen. Att vara frisk, känna energin i kroppen, att vara riktigt lycklig, glad och inspirerad. Det är ju sånt som de flesta av oss tar för givet när vi har det. Men, som jag längtar efter att få komma tillbaka!  Längtar nästan lika mycket efter att få ge. Att vara beroende av hjälp, stöd och att känna att man suger energi och är till besvär kostar på. I omvänt förhållande så håller jag med om att jag självklart hade varit den som givit om det hade varit så. Men det är riktigt prövande (och nyttigt?) att ta emot så mycket. Under sommaren har det stått tydligt för mig att jag har ett enormt nätverk med familj, kärlek, vänskap och omtanke runtomkring mig. Jag vet att alla inte är så lyckligt lottade som jag här. I min tid av prövning så finns det många, många som kliver fram och visar omtanke, kärlek, uppskattning och genuin välvilja. Det är fantastiskt och ger mig en ännu starkare tro på livet och kärleken! Fantastiska vänner som gör det där som gör så mycket.  Blev tagen på sängen av ett gäng av mina tjejkompisar för nån vecka sen. De hade så klurigt och kreativt sytt i hop gåvor till mig på alla nivåer.  De har bestämt sig för att jag ska springa Nattloppet i augusti nästa år tillsammans med dem. Och tro mig när jag säger att de här är inte tjejer som går i gång på att springa... nej, de gör det för mig och för min skull. En söndag i varje månad så har de bokat in en löparkväll på Stensö. Tillfälle att träffas, umgås, skratta och gå, lunka eller löpa... för livet och för varandra. Fy fan vad ni inspirerar mig tjejer!!!  Dessutom har de fyllt en kalender med roliga saker för mig att se fram emot tillsammans med dem under året som kommer. Allt på mina villkor och utifrån min ork. De nöjde sig inte med detta utan bjuder mig och min kärlek på middag vid valfritt tillfälle... och inte minst viktigt så har de gett pengar till Bröstcancerfonden. Jag är stolt över att ha såna fina vänner! Något för oss alla... Jag vet att det inte bara är jag som mår bra av dessa gåvor, utan att mina vänner mår bra av att kunna göra "något".  Jag funderar mycket över omgivningens reaktioner och sätt att hantera mig och situationen. Jag blir allt mer övertygad om att vi mår bra av att hjälpa till och göra något. Därför sköljs jag över av mail, sms, samtal, gåvor, förslag, besök, blommor och uppoffringar från så många både väntade och oväntade håll. Vart och ett blir all hjälp och kärlek likt ett lager bomull som skyddar mot det hårda och jobbiga. Ni hjälper mig att stå ut och att kämpa. Tack vare flera av er (ni vet vilka ni är...)  så har jag saker och händelser att längta efter och att se fram emot. Jag är överväldigad över kärleken.  Hur är det egentligen? Jag har alltid varit en person som tycker om och drivs av att hjälpa andra. Har försökt bidra både med tid och resurser. Tilltalades av Rotarys mission att göra gott genom olika aktiviteter och donationer. Har alltid varit intresserad av etik i arbetslivet och har en gång påbörjat en uppsats i ämnet: "Doing well by doing good".  Och det som tilltalar mig med kyrka och religion handlar just om att hjälpa andra. Och visst är det väl ok att hjälpa andra och samtidigt må bättre själv- eller kanske rent av gynnas av att hjälpa andra? För visst är våra egon inblandade när vi t ex skänker vinterkläder till Stadsmissionen eller vi betalar in pengar till ett fadderbarn någonstans i världen? Men vad gör det om vi alla mår bra av det?  Jag hoppas att jag kommer att få tillfälle att göra många goda gärningar framöver! Det skulle jag må bra av!     

Fuck cancer! Fuck, fuck, fuck!

 

Ja, om du inte vill höra en klagosång och om du känner att du inte orkar höra mitt ältande. Då kan du sluta läsa nu. För dig som orkar och vill veta hur orättvist livet kan te sig så bjuder jag på en alldeles sann och självupplevd mardrömshistoria.

 

Ja, jag fick bröstcancer. Har tidigare berättat om hur det upptäcktes och processens gång fram till operation, om min läkeprocess och hur låpig jag varit. Har också försökt att återge lite tankar om hur det är att plötsligt drabbas av en stor sorg, chock och möta en ny verklighet. Hur bitter och arg jag varit att just jag drabbats. I dag vill jag berätta om en fortsättning där orättvisan fortsätter och det blir tyngre och tyngre, trots att jag nu är frisk.

 

Efter att ha varit sjukskriven två månader så var jag så taggad för jobb. Jag ville inget hellre än att komma i gång igen. Och jobbet väntade och jag kände mig välkomnad tillbaka. Det var jobbigt att komma tillbaka eftersom jag kände mig utanför och inte insatt. Som vanligt efter en längre tids frånvaro så är det ändå slående hur snabbt man kommer in i saker och ting. Jag gick ut starkt för att efter några dagar bromsa mig själv lite. Kände att jag blev trött av att "vara ny" och gick ut i en mer "lagom ansats" (enligt mig själv). Körde i gång med aktiviteter och processer som legat vilande och hoppade in i flera fortgående. Visst kände jag till att jag hade ett läkarbesök på sjukhuset den 4 september. Men det var då det.

 

Så kom den 4 september. Infann mig ånyo laddad till tänderna. Hade en bild framför mig och hade för säkerhets skull ringt till Cytostatikamottagningen i förväg och förvissat mig om karaktären på mötet. Hade även ringt ytterligare en gång för att förhöra mig om "förväntad" handläggning. Det senare var för att kunna planera arbetet och även förvissa mig om att den sen länge inbokade semesterresan till Barcelona inte var i fara. Jag och min pojkvän möttes väldigt proffessionellt av en kunnig, empatisk och pedagogisk läkare som i lugn och ro beskrev vad hon kallade en "tuff behandling". Hon gick igenom de olika stegen och beskrev också konsekvenserna av varje behandling. Om vi säger så här... hon hade inte mycket roligt att komma med. När hon började prata första behandlingsdatum så stoppade jag henne. När hon ville köra i gång den 11 september, och ja, hon noterade just datumets historiska betydelse för mig så bad jag att få avbryta henne. Den resa som vi bokat till famljen till Barcelona den 20-27 september har för oss alla varit en livlina i sommar. Jag har under tre år stått emot barnens tjat och önskan om att komma i väg utomlands eftersom jag helt enkelt inte haft råd. Nu hade vi bokat en resa tidigt i våras och den var som ljuset i tunneln. Under de mörkaste stunder som varit så har jag sett fram emot att få åka i väg och bara bara vara. Visst hade jag haft orosmoment inför resan. Med ett bröst och bröstprotes så ställs vissa krav på badkläder, om vi säger så. Och sånt finns inte att få tag på annat än i en butik i Stocholm. Jag är en stor förespråkare av att handla via nätet. Men, tror bestämt på att man bör prova badkläder och underkläder på för att hitta den (nya!) storlek som man är. Men, jag hade smitt lite nödlösningsplaner för att hantera den problematiken. Det jag inte hade någon lösning på var den käftsmäll som vi fick när hon tydligt och bestämt avådde oss från att resa och vidhöll behandling den 11 september. Inga argument eller snyftningar hjälpte i det här sammanhanget. Och jag kände att jag litade fullt på henne och lade mig platt för hennes kompetens, erfarenhet och råd. Att köra i gång behandlingen efter den 27/9 var inte att tänka på. Vi åkte därifrån med information ända upp till öronen. Kan sammanfatta det med antiillamåendemedicin, cellgifter i olika stadier och av olika karaktärer, strålning och antikroppar. Inte all leka med. Det förstod jag. Däremot så påpekade hon för mig flera flera gånger under mötet: "Johanna, kom i håg att DU ÄR FRISK. Det här är en förebyggande behandling." Det kommer jag att ta med mig när jag brottas och kämpar. Några av alla effekter är att jag troligen kommer att bli torr i huden och i slemhinnorna, jag kommer att tappa smaken och jag kommer nästan helt säkert att tappa håret. Ingen pardon där heller. Nine-eleven, it is!

 

Nu kommer jag till något som du säkert kan se som en lång och tradig lista. Men jag väljer att berätta om den. Kanske kan du få dig en tankeställare och kanske t o m ta ett beslut om att säkra upp din tillvaro, om du kan och vill?

 

Som sambos på två orter så är vi skrivna på två orter. Som den moderna familj som vi är så är barnen också skrivna på olika adresser (läs- alltid en!) När man köper en resa så har de flesta av oss fått lära oss att 1) betala med kort 2) hemförsäkringen ska ha skydd. Jodå. Nu ska ju en resa avbokas och då lyfter man på de här stenarna... Jag och mina barn bor inte på adressen där betalande personen bor. Det är det första "felet". Det andra felet är att jag har ett "resetillägg" på den hemförsäkring jag så lydigt betalar på. Men, jag har inte ett "avbokningsskydd"... (Bye bye Trygghansa!) Pengar ut i sanden... check!

 

På mitt besök på sjukhuset så uppmanade de mig att skyndsamt kontakta en peruk-frisör. Det kan vara bråttom. De skickade med mig lite pengar att handla för, 2000 kr och en lista på ställen som kunde hjälpa mig. Förutom förnedringen och hopplösheten kring allt det här så fick jag förklarat för mig att just den här kliniken på sjukhuset är "snålare" än om jag fått pengar från Gyn. Då hade jag fått 3500 kr. Jag vet ärligt talat inte om jag hade velat byta, men kan ändå inte låta bli att fundera på hur skillnaden bestäms? Provade i alla fall ett par peruker och fick titta på bilder på olika modeller. Fick träffa en mycket hjälpsam dam som både med erfarenhet och empati fick mig att känna mig ok. Inte mer, men ok. Hjäääälp- vill inte! Här kommer min personliga nota att landa på mellan 1200 och 1500 kr ur egen ficka. Pengar ut i sanden...check!

 

På väg ut från frisören blir jag uppringd av min handläggare. Ja, man får en "egen sån" när man blir långtidssjukskriven. Var uppmärksamma att hos försäkringskassan är du inte någon människa av kött och blod som blivit sjuk. Nej, du är ett ärende. Punkt.

Eftersom jag var så tjänstvillig och bröt min sjukskrivning och ville gå in och jobba, komma i gång och bidra till samhället genom att arbeta så blir jag ett "avslutat ärende". Jag hade fyra eller fem dagar på mig att "känna efter" hur det kändes. Att jag tidigare beskrivit mitt case att jag nu mår bra och jobbar men kommer att gå in i en fas då jag ska behandlas och då troligen kommer att behöva sjukskriva mig igen spelar ingen roll. En gång till. Det spelar ingen roll. Nu hade tanten fått en ny sjukskrivning från min läkare och berättade för mig att hon nu öppnar ett nytt ärende på mig. Ny sjukperiod som innebär 1) en ny karensdag för mig och 2) arbetsgivaren tar över kostnaden de två första veckorna. Spännande är sen att höra att jag uppmanades att skicka in en kopia på sjukskrivningen, eftersom hennes kopia hamnar i det ärende som nu avslutas, eftersom det hör i hop. Så... jag kunde inte låta bli att informera henne om hur det kändes att vara en människa som drabbas av sjukdom, och att ha en sjukdom och en ärendehistoria som hänger i hop både i livet och i deras system... och att enda gången som det inte hänger i hop är när det ska betalas ut pengar. Det sociala skyddsnätet vi så ofta talar om har hål. Stora hål. Och brist på förståelse. För visst vore det väl mer rätt att behandla mig som ett ärende, oavsett om jag jobbat i två veckor, bara för att jag har kunnat? Pengar ut i sanden...check!

 

Det känns jäkligt orättvist att ha blivit sjuk. Sen känns det jäkligt orättvist att det är jag som får en massa nya kostnader samtidigt som jag får mycket mindre pengar att röra mig med. Skulle man kunna få en resa till Stockholm där underklädesbutiken finns betald? För förr eller senare så kommer jag att behöva mer än den bh jag hittat på Lindex. Och badkläder tänker jag komma att behöva! Jag kommer att behöva leta efter mössor, kepsar och sjalar att skyla mig med när en flint inte passar för situationen eller peruken inte känns bekväm. Och vem fan är snygg i sjal på huvudet? Jag tänker på Gudrun Sjödén och ser en massa gamla lärare framför mig. Det är väl ändå inte där jag har hamnat??? Och jag minns det läkaren sa till mig. Du är väldigt ung för att vara här. Även i våra ögon...

 

Så vad är det jag vill förmedla med all den här klagan? Ja, till att börja med så önskar jag att jag, trots en medveten ekonomisk prioritering, hade tecknat en sjukförsäkring för mig själv. Det räckte inte med att barnen är välförsäkrade och min hemförsäkring räckte tydligen inte till heller. Sen skulle jag vilja väcka frågan om hur den moderna familjen ser ut? Finns det hemföräkringar som tar hänsyn till den riktiga familjesituationen? Är det bara när man är gift som säkerheten är borgad- om den är det ens då om man bor på flera adresser? Sen är det det där vanliga... lev i dag och ta vara på nuet. För du vet faan inte när eller vem som drabbas nästa gång. Läste i en tidning att i Sverige så insjuknar en kvinna i timmen (!!!) i bröstcancer. En i timmen. Herre Gud!!! Och ändå så säger sig en underklädeskedja som Change sig inte "ha underlag nog" för att erbjuda bh med ficka i.

 

Ska försöka gräva ner stridsyxan och komma till sans. Försöka njuta av den kommande helgen. Ska försöka att acceptera att jag återigen får gå hem. Det är superspännande på jobbet just nu. Saker och processer som jag har jobbat med och brunnit för i flera år börjar bli verklighet. Det känns också som ett slag i ansiktet. Jag som brukar klaga på att vi är trögrörliga ber nu en stilla bön om att "vänta lite, lite på mig"... Jag tycker att jag är värd att få vara med och skörda. Jag förtjänar inte det här. Faktiskt.

 

 

 

 

Oj. En veckan på jobbet. Chockartat. Huvudet snurrar och jag är matt. Men, så roligt att vara i gång igen! TACK för alla hejarop och famnar! Värmer ända in i hjärtat.

 

Drar mig undan för en så vanlig helg som vanligt. Fredag och jobb avklarat. Känsla av nöjdhet. Och..så kommer barnen! Vi har hela ligan hos oss i helgen som kommer. Fem personer- härligt! Enda inbokade aktiviteten är en fotbollsmatch. Tid för återhämtning. Vi börjar med tacos, som sig bör, och en härligt kall Corona.

 

 

Funderat en hel del i veckan över hur barnen växer. Vi  har dem "till låns". Mer och mer handlar det om att serva och sen hålla sig undan. Men, ärligt talat så är det en rätt go känsla. Det tyder på självständiga och trygga individer som klarar av livet. Förundrad tar jag ett kliv tillbaka och försöker njuta av just den känslan. Att barnen är trygga är särskilt viktigt just nu. Det är  inte bara jag som går igenom en kris och en förändring, utan även dem. (Även om jag nog sörjer mitt bröst mer än dem...) Klart att de måste få känna oro och få svar på sina frågor. Men rätt rustade klarar de även det här. Tillsammans. Vet inte, men det känns som om jag har saknat barnen och deras energi mer än vanligt den här veckan? 

 

Jag är inte ensam om att kämpa mot cancern. Den här veckan har jag fått många historier berättade för mig. Tror många av oss fungerar så. Vi vill relatera den sitation som vi möter och därför delar alla med sig av sina möten med cancer... Det gör mig ingenting.

 

En vän lade ut en bild på ett armband hon köpt. Jag kände att "ett sådant måste jag ha!" Sagt och gjort, jag beställde på nätet. Tog 2 minuter och jag stödde därmed "Ung Cancer". Gå gärna in på deras hemsida och shop. Kostar 100 kr. Och jag tycker armbandet är coolt. Och budskapet gillar jag skarpt! www.ungcancer.se

Nej, nu måste jag laga tacos! Och... ölen är slut. Blev en kort blogg den här gången...

 

Ha en fantastisk helg alla! Kram!

 

 

Åter på jobbet. Tillbaka till verkligheten och vardagen. Kändes konstigt att gå in i första mötet, slå sig ner vid konferensbordet och delta i verksamheten. Allt var precis som vanligt. Fastän jag inte varit med. Om vi stannar upp där en sekund så är det i sig något att bära med sig. Ingen är oersättlig. Vi kan leva i tron att vi är det. Men så är inte fallet. Efter den första chocken att någon försvinner så faller omgivningen in i att lösa eventuella problem och att fylla det tomrum som uppstått. För sitt egos skull så hoppas vi nog alla att tomrummet ska vara svårt att fylla och att saknaden ska kännas.Men det är work as usual som gäller. (Självklart!)

 

Jag minns i början av 2000-talet då jag fick lämna min arbetsgivare sen tio år tillbaka på en eftermiddag. Centralt beslut att lägga ner en verksamhet som omfattade ca 100 personer runtom i landet innebar att vi blev visade till dörren med en axelryckning. Samma arbetsgivare som gladeligen hade tagit emot hundratals övertidstimmar, helgarbete utan ersättning. Vi som jobbat länge såg nog mer jobbet som ett kall än ett jobb. Namnet var inpräntat i pannan och när äktenskapet en dag tog slut abrupt förstod jag ingenting. Det jag minns framför allt från den tiden var hur i n g e n lyfte på luren och uttryckte sina känslor eller gjorde något försök att hitta en lösning. Som en av de främsta säljare inom koncernen och Sverige kändes slutet bittert. Det tog mig många år att komma över att bli avpolletterad, men har tagit med mig lärdomen att ingen är oersättlig även om det känns så.

 

Första dagen på jobbet gick åt till att försöka "komma i fatt" och se vad som händer just nu. Efter att ha stängt av jobbet så totalt som jag gjort så var det en rejäl ombootning som gällde. Det kändes skönt att känna att jag varit efterlängtad och jag blev varmt mottagen. Det kändes också skönt att känna hur hjärncellerna fick börja arbeta igen. Hösten är och har alltid varit en hektisk tid och jag känner att jag har att göra från början. Skönt!

 

Är förundrad över den kärlek och omtanke som jag möts av. Fick i går fick ta emot ytterligare hälsningar med post och blomsterbud i går. För att inte tala om ett alldeles fantastiskt erbjudande. Oj, vad det känns i hjärtat! Flera jag mött har spontant och förvånat uttryckt "Men du ser ju ut precis som vanligt ju!" Det känns ju bra! Ni som försökte övertala mig och lugna mig inför operationen- ni hade rätt. Personligheten sitter inte i tuttarna. Har ju det mesta av mitt utseende intakt och jag både ler och skrattar fortfarande.

 

Fortsätter min 5:2-fasta och tror stenhårt på att den kan ge mig positiva hälsoeffekter. Det känns nyttigt och välgörande!   Deltog i ett radioprogram i förra veckan då vi diskuterade fastan med en dietist. Hon bekräftade det jag ändå ser som en viktig lärdom jag erhållit, nämligen att "det inte är farligt att vara hungrig". Jag, precis som så många andra, lever i tron att man behöver äta så fort man är lite sugen eller hungrig. Det behöver man inte. Kroppen behöver en viss mängd näring. Men inte alls i den omfattning som vi stoppar i oss. Som så mycket annat sitter det i våra huvuden...

 

 

Jag vill inte alls sätta mig på några höga hästar här. Älskar godis och framför allt god mat. Kan väldigt lite om det här med näringslära och har dålig karaktär. Dietisten påpekade något som jag faktiskt inte tänkt så mycket på, även om det är pinsamt att erkänna det. Att personer med ätstörningar genom all fokus som den här metoden (och andra!) får vatten på sin kvarn att inte äta. Det är jag den sista att vilja bidra till. Har själv varit nära personer med ätstörningar och det är hemskt, absolut avskyvärt. Men de jag möter som är nyfikna på eller som kör enligt 5:2-metoden så verkar det vara just hälsoeffekterna som de är ute efter framför en viktnedgång. Att den sedan gett ett litet resultat på vågen gör inte ont. Men lugn... ännu så länge så ser jag ut "precis som vanligt". Puh.

 

Det är vad man har rätt till som "kund" till Landstinget. Så här första gången får man faktiskt två. Det var en ytterst udda upplevelse att kliva in i förrådet och välja och prova ut en silikontutte. Gick därifrån med två nya kompisar och en hel "goodie-bag" med skötselanvisningar och underhållsmedel. Inte alls så glamoröst som det verkar på tv. Men det är klart...då är det skönhetsoperationer där båda boobsen fått sig ett önskat lyft. Har funderat en hel del på det här med proteser. För vems skull är det vi har dem? Märker hur jag själv väljer olika alternativ för varje dag, beroende på lust och bekvämlighet. Jag tycker med bestämdhet att det är upp till mig själv hur jag vill göra. Mitt val ska styras av hur jag själv vill ha det. Inte för att tillfredsställa omgivningen. Så klart är det många frågor som poppar upp i huvudet om vardagen och hur det kommer att bli i vissa situationer. En sak som jag stör mig på och funderar ganska mycket över är det faktum att jag ALDRIG har sett någon bröstopererad kvinna i något omklädningsrum, i någon offentlig dusch, bastu eller simhall. Jag kan tycka att simhallen är en plats där man ändå får ha respekt för att man riskerar att bli uttittad och kan t o m tycka att det kan vara onödigt att "utsätta" besökarna för något som kan kännas "obekvämt" för dem. Men, är absolut inte säker på min ställning här. Men så många gånger som jag har duschat efter träningspass på gym eller på liknande platser och aldrig har råkat på någon som visar upp sig med ett eller inget bröst. Hur är det möjligt? Var nionde kvinna drabbas av bröstcancer, och jag vet med bestämdhet om flera som har drabbats. Är det så att dessa kvinnor "gömmer sig" och väljer att åka hem och duscha i stället? Om det är så så är det fruktansvärt. Jag hoppas att jag kommer att vara starkare än så.

 

Min "shoppingtur" i det där förrådet på sjukhuset kom direkt efter mitt möte med min läkare. Det gick inte alls som jag ville. Ytterligare ett bakslag och en käftsmäll. Det var tydligen inte nog. Hon konsulterade mig och förordade att jag ska genomgå cellgiftsbehandling och även ta antikroppar. Jävlar. Satan. Nu blev jag rädd på riktigt. Försökte lyssna och ta in vad hon sa. Och eftersom jag har turen och förmånen att ha en av världens främsta på bröstcancer som läkare så svarade jag henne självklart att jag absolut litar på henne och vill ta emot det hon föreslår. Även om det känns för djävligt. Jag vet att det här egentligen inte har förändrat min sjukdom, utan att det handlar om en behandlingsform och kan t o m sträcka mig till att känna mig glad att de gör allt vad de kan för att jag ska vara bra. Men... jag är skiträdd för behandlingen och de effekter den har. Skiträdd.

 

Jag var så laddad inför mitt sjukhusbesök. Som alla andra gånger jag gått dit. Trodde verkligen att den här mardrömmen skulle vara över. Den bitterhet och ilska som jag känner då och då vet inga gränser. På väg från sjukhuset såg jag en av stans A-lagare. Och även om man inte får tänka så så gjorde jag det... "varför drabbas jag och blir sjuk... det finns personer som super och knarkar och missköter sig och ändå lever vidare..." Jag skäms över min reaktion, men vill ändå stå för den. Jag är den första att känna empati med alla som har det svårt i samhället och brukar försöka hjälpa till där jag kan. Men i en så stark motvind som jag befann mig i då så slant ändå tanken ut... Där ser man hur överlevnadsinstinkten och självbevarelsedriften finns där i ryggmärgen.

 

Så klart att jag kommer att anta den här utmaningen och ta emot behandlingen och kämpa vidare. Och så klart så kommer jag att klara det här. Har inget annat val helt enkelt. Har ju faktiskt ingen aning om hur den här behandlingen kommer att påverka mig. Väntar på kallelse och vet inte när skiten ska börja. Har förstått att reaktionerna ser väldigt annorlunda ut hos olika personer. Kanske jag inte behöver må så illa? Kanske, kanske så slipper jag att tappa håret? Just håret var det som barnen reagerade mest över och ett förbud att hämta i skolan utfärdades på stört. Och jag förstår precis och känner igen min reaktion. För även om håret, precis som jag sa till barnen, växer ut igen så är håravfallet något som är så konkret och påtagligt som visar på sjukdom på riktigt. Det är många nya situationer att möta och tackla i det här. Det är nog tur att vi inte vet vad vi har framför oss.

 

Det är säkert någon som funderar och tänker: "Varför är hon så öppen med allt det här?" Svaret är enkelt. Jag blir rädd när jag tänker på att det runtomkring oss finns många som gömmer sig, lever i förnekelse eller inte vågar möta livet på riktigt. Fan. Kunde det hända mig så kan det hända dig.

 

Jag tänker försöka att flytta fokus till allt det där som fanns innan allt det här hände. Vill engagera mig och vara med och bidra. Tror att vägen tillbaka till mitt gamla jag går genom att återvända till vardagen och livet även om vägen kan vara både gropig och kurvig. Jag saknar mig själv så in i bomben. Inte bara mitt ena bröst, utan min styrka och positiva inställning. Försöker hitta tillbaka. Men på resan får min omgivning ta stryk, och det gör ont att veta. Jag har lite motigt att tycka om mig själv just nu. Men jobbar på det. Och en sak vet jag. Jag vill möta människor runtomkring mig som jag är och inte gå omkring och låtsas. Möt mig som jag är. Med eller utan silikon.

Att göra skillnad. Att betyda något. För någon. Att genom att vara och finnas till bidra till att någon mår bättre. Det är en av livets starkaste drivkrafter för de flesta tror jag. Om vi tänker efter så har vi alla dessa energibärare, inspiratörer och förebilder runt omkring oss. Alla syns inte i så tydligt och står i frontlinjen. Många smyger med vid sidan om och gör inte så mycket väsen av sig, utan bara finns där. Heja alla inspiratörer!

 

I livets berg- och dalbana så kommer människor och går. Våra möten med människor är en del av livet. Vissa möten passerar nästan omärkta. En del sätter djupa spår och lämnar avtryck i vårt inre. Det är precis så som vi själva också påverkar de vi möter. Vi får alla chansen att göra ett bra intryck och sätta avtryck. I bland gör vi det och i bland gör vi det inte. Och sen är det ju så att man omöjligtvis kan tycka om alla människor, det vore konstigt. Men, att ta varje möte på allvar och att möta alla människor med respekt kan vara början på fantastiska möten och upplevelser. Att våga ge av sig själv innebär att man också får så mycket mer tillbaka.

 

Där jag befinner mig nu, mitt i en karusell där livets allvar knackat mig på ryggen, kommer så klart en massa tankar på kring hur jag lever mitt liv. Ungefär som en sån där vanlig 40-årskris där man stannar upp och utvärderar. Är jag nöjd så här? När sjukdom adderas märker jag hur många blir skärrade, och en del blir till och med rädda. En del backar undan och drar sig tillbaka medan de flesta med empati stöttar och drar lärdom. Det har sagts förut, men jag säger det igen. I kriser och motgångar märker man vilka som verkligen finns där. Känner mig verkligen lyckligt lottad över att ha så många runtomkring mig som hejar på. Resten klarar jag mig utan.

 

Det har varit en händelserik (läs: jävla) sommar. Minst sagt. Men trots alla prövningar så är jag lyckligare och starkare än någonsin. Sorg betyder inte att det inte finns någon plats för lycka. Jag tror tvärtom att lyckan känns ännu mer och ännu starkare.

 

I förra veckan tog vår familj avsked av en familjemedlem. Vår älskade Lennart lämnade oss efter en lång tids kamp och sjukdom. Mitt i sorgen är vi tacksamma för alla åren vi fick dela med honom. Han kämpade i över 20 år mot sin sjukdom Parkinson. Hela tiden med min mamma vid sin sida. I nöd och lust (nej- i lust och nöd..) levde de lyckliga tillsammans i ungefär 30 år. Saknaden efter honom är stor, men hans avtryck bär vi alla med oss. Lennart var en sån där person som gärna bidrog och hjälpte andra. Han tvekade aldrig att ställa upp och förväntade sig aldrig något stort erkännande för sina insatser, trots att han förtjänade det. Lennart var en stor kunskapskälla och omvärldsbevakare för mig och jag kommer att sakna honom också som bollplank. Jag rör mig i ditt farvatten Lennart, och jag ska försöka att hålla kursen då jag navigerar mig fram.

 

Min respekt för hur Lennart tacklade och levde med sin sjukdom växer nu när jag själv blivit sjuk. Bröstcancer går ofta att stoppa och bota. Parkinson är en sjukdom som forskare och läkare ännu inte funnit bot mot. Min farfar dog i diabetes i början av 1920-talet, innan insulinet fanns. Det är faktiskt inte så länge sen... Jag inser och uppskattar mer än någonsin vikten av kampen och forskningen kring de sjukdomar som finns. Blev därför varm om hjärtat när en vän häromdagen uppmanade sina vänner på Facebook att skänka en slant till forskning hellre än att följa uppmaningen att sätta ett hjärta på sin status för att visa att man stöttar kampen mot Bröstcancer. Jag säger inte att något av det är fel. Men, så rätt hon hade. Det är inte svårt att bidra. Egentligen är det väl ett svårare beslut att ställa sig vid sidan av och inte stötta? Jag tror. Nej, fel... jag vet att jag har bidragit till att flera personer i min närhet har tänkt efter och uppskattar sin hälsa efter att jag har delat med mig av min historia och verklighet. Jag tror att många blivit omskakade och vet att min blogg gjort direkt nytta då vänner bokat in sig för undersökningar. Jag är överväldigad över den feedback jag har fått från er som läser över hur berörda ni har blivit. Förvånad, och varm om hjärtat stärker både skrivandet och ert stöd mig.

 

Jag hör till dem som alltid gillar när hösten börjar närma sig. Luften blir friskare och en tid för uppstart och nya utmaningar står för dörren. Kan riktigt längta efter att få krypa in med tända ljus och klä på mig stickade tröjor, jeans och boots. Sån har jag alltid varit. Och så även i år. Märker på mig själv hur jag får mer och mer energi tillbaka. Börjar bli lite rastlös av att lösa korsord och sudoko, läsa böcker, plocka hemma och kolla facebook... Orkar allt oftare svara på mail och sms och svarar oftare när telefonen ringer. Från att ha varit "på" 24-7 så var det jäkligt skönt att dra sig undan. Har inte läst ett jobbmail och har inte heller lyssnat av några meddelanden. Har bekvämt lämnat mina arbetsuppgifter åt sidan och har full tillit att det som behövts görs har gjorts av mina kompetenta kollegor. Har aldrig kunna släppa kontrollen så helt och hållet. Det har varit riktigt skönt och välbehövligt.

 

Försöker mig på en nystart och laddar batterierna. Har gett 5:2-dieten ett försök och fastade första dagen i måndags och i morgon är det dags igen. De som känner mig känner till mina blodsockerdippar och undrar nog hur det här ska gå? Men, när forskning visar att det är ett väldigt bra sätt att både gå ner i vikt, men framför allt är gynnsamt och förebyggande mot både cancer och diabetes så är det värt ett försök. Man tror t o m att en cellgiftsbehandling kan få bättre effekt om man period-fastar. Dieter och bantning har aldrig varit något för mig. Är för mycket av en livsnjutare för det. Att få leva "som vanligt" fem dagar i veckan känns därför bra.

 

Ser fram emot en helg med hjältar in action. Ska besöka Mini-Triathlon och Ironman. Att möta dessa hjältar förra året när jag volontärjobbade hjälpte mig att anmäla mig till Stockholm Marathon. Kan de, så borde väl ändå jag kunna? De inspirerade mig och fick mig att pusha mig lite till. Ser fram emot härliga möten och upplevelser dagarna som kommer. Heja alla ni som jag känner som utmanar er själva i veckan! Jag tycker att ni är coola! Inspire me!

 

I morgon är en viktig dag för mig. Återbesök på sjukhuset och besked om jag behöver någon mer behandling. I mitt huvud är jag färdig med det här nu. Men får ont i magen av nervositet inför morgondagen. Har gått till alla sjukhusbesök med gott mod och positivt tänkande och fått några käftsmällar. Men... nu räcker det väl?

Vem är den här bittra, tråkiga och tjuriga kvinnan? Har svårt att förlika mig med henne. Gnällig, tjatig och kort stubin. Ser problem i stället för möjligheter. Skäller på sina närmaste och famlar sig fram med ursäkter för sig själv och sin inställning.

 

Det är lite väl mycket nu. När jag verkligen tänker efter och tillsammans med mina allra närmaste pratar om allt så förstår jag i och för sig att det inte är så konstigt att jag inte är i balans. I dag är det tre veckor sedan jag opererades. Tre oändligt fyllda veckor. Fyllda av rädsla, ångest, oro, glädje, samvaro och sorg. Tillsammans med de som betyder något. Klimax nåddes för en dryg vecka sedan då jag tillbringade veckan i Oskarshamn. Dottern spelade fotbollscup i Vimmerby och sov tillsammans med fotbollsvänner över torsdag-söndag. Som vanligt hade vi beslutat oss för att åka upp över dagarna. Att pendla till Vimmerby från Oskarshamn är dessutom lite närmare än från Kalmar, så det såg jag inte som något bekymmer. Så drabbades vår familj av en stor sorg. Min "plast-pappa" drabbades av stroke och gick sedermera bort vid sin vistelse på Västkusten. Min mamma och mina systrar åkte under några dagar kors och tvärs över landet. Själv var jag fast där jag var. Dödsbudet nådde min dotter som befann sig i Vimmerby. Dottern var förtvivlad. Jag lovade henne att åka upp i ottan till henne för att finnas med henne. En halvtimme efter det samtalet så blev sonen akutsjuk och kräktes tills han svimmade i mina armar. Mina armar som inte fick bära...

Om jag någon gång har velat dela mig i två så var det då. Jag kunde inte dela på mig. Hjälpen kom från exakt det håll som jag förväntade mig. Ränderna går aldrig ur på en zebra.

 

Dagen därpå tillbringade jag med att försöka få liv i en sargad son. Framåt kvällen stegrade min smärta i mitt opererade bröst och det var svullet och rodnade. Vid kontakt med sjukvårdsupplysningen så uppmanade man mig att ta mig till närmsta akutmottagning. När man bor i Oskarshamn innebär det en resa på 8 mil. Jag fick lämna en halvpigg son bakom mig och bad en stilla bön att han skulle fortsätta att må bra. Satte mig bakom ratten mitt i natten och körde mig själv till akuten. Fick sällskap av min evigt stöttande storasyster på en akutmottagning som svällde över av "leftovers" från festivalen i Emmaboda... Det var ingen fara med mig, men jag behövde det lugn som den kirurgläkare gav mig efter en kontroll. Stapplade hem till Lindsdal vid fyratiden på morgonen och slängde mig i sängen några timmar innan jag tog bilen upp mot Oskarshamn och sedan vidare till Vimmerby.

 

Kanske är det inte konstigt att jag är lite utmattad? Kanske är det t o m normalt att reaktionerna på allt smyger sig fram när lugn och ro infinner sig i sällskap av de närmaste på Västkusten i mammans sommarhus? Stor sorg av en familjemedlem med allt vad det innebär. Sorg på grund av min sjukdom. Ledsen kan jag köpa. Men när det tar sig uttryck i ilska blir det så mycket jobbigare. Kämpar vidare och är tacksam för den hjälp och kärlek jag får.

 

Väl hemma igen bestämmer jag mig för att fokusera på mig själv, bygga upp mig både fysiskt och psykiskt igen. Jag behöver sätta mål!? Träning har alltid fungerat som en ventil. Efter att ha sluppit "häfklamrarna" som höll i hop mig har jag blivit så mycket rörligare. Kan numera sträcka på mig på ett annat sätt är mer och mer självständig. Häromdagen var jag (tydligen...) och handlade själv för första gången sen operationen. Insåg det faktumet då jag skulle transportera varorna till bilen och från bilen... ooops.

 

Har satt upp en målsättning att promenera och röra mig allt mer. För första gången på länge slog jag i dag på RunKeeper. Kanske kan det få i gång mig,  tänker jag? Promenerar i en raskare takt, funderar och lyssnar på musik som jag tycker om. När jag gick i kapp och passerade ett par kände jag en känsla av tillfredsställelse. Ok, de hade barnvagn och hund. Men ändå. Halvvägs ute på rundan händer det något. Något av ett "break-through"? Känner hur jag går från offer till att bli förbannad. Riktigt jävla förbannad. Nu jävlar får det vara nog. Funderingar på att snart, snart kanske komma i gång och springa igen? Tänk vilken seger det vore att återigen ställa mig på startlinjen till ett Marathon?!? Funderar även på andra målsättningar. Jag känner då och då en frustration över att inte få använda min kapacitet fullt ut. Att jag inte utnyttjas på bästa sätt. Att jag har mer att ge. Jag upplever en rädsla från olika håll för att jag är så ärlig och rättfram. Jag säger det som jag är. Lägger fram förslag som jag står för och är tydlig med vad jag vill. Jag bestämmer mig under min promenad för att vara väldigt noga med var jag lägger min energi. Tänker inte slösa bort en minut till av mitt liv. Jag kommer att kräva mer. Av mig själv och av min omgivning. Jag kommer också att ge mer. Och jag kommer att fortsätta att ta emot mer.

 

Resan tillbaka har börjat. En nära vän sa till mig att det ändå är ok att vara bitter. Så ok. Jag är bitter för att just jag blev sjuk! Jag är bitter över att min ekonomi raseras på grund av att jag drabbas av en sjukdom. Jag är bitter över att när jag för första gången på flera år har lyckats få i hop pengar till en utlandssemester så försvinner pengarna på räkningar. Jag är bitter på att jag inte kan bada mer i år. Att jag kommer att vara på en solsemester i Spanien med ett bröst. Att jag inte har kunnat delta i Kalmars Halv-Marathon, Kalmarmilen eller Nattloppet. Att jag inte kommer att kunna jobba som volontär i IronMan-tältet i år. Jag är bitter för att jag inte kunde åka karuseller med ungarna på Liseberg i förra veckan då jag kom dit för första gången på sex år. Och jag är bitter för att jag är bitter...

 

 

Livet går vidare. En gång till. Livet går vidare. Det är det som är det konstigaste med allt det här. Ingenting stannar upp och väntar på mig. Det är fortfarande mjölk som ska handlas, relationer som ska vårdas, fotbollscuper som ska spelas och veckor som ska planeras. Men... hur sjutton går jag vidare? Har tappat min förmåga. Har fullt upp att leta efter mig själv. För första gången i mitt liv så kan jag inte själv. Tackar alla goda och högre makter att jag inte är själv att gå genom det här. För varje litet steg jag tar och för varje dag som går så har jag en hand att hålla i. Och många fler att sträcka mig efter.

 

Trodde jag var förberedd. Så fel jag hade. Gjorde som jag gör med allt annat i livet. Sätter upp mål, fokuserar och gör. Kom till sjukhuset laddad till tårna. "Nu gör jag det här!" Den första dagen på sjukhuset var både jag och mitt sällskap ganska säkra på att min nästa blogg skulle handla om förbättringspotential kring logistik, bemötande och rutiner. Det var rätt skönt att kanalisera min oro i frustration, ilska och förvåning över hur en dag och resurser slösades bort. Dag ett slutade med att vi checkade ut oss själva och åkte hem för en bättre uppladdning inför operationsdagen. Och den här bloggen handlar inte om förändringsarbete... För jag orkar faktiskt inte fokusera på något annat än mig själv just nu. Har fullt upp med att hitta tillbaka till mitt starka och vanliga jag. Saknar mig själv. Människor i min omgivning uppmanar mig att ta det lugnt. Att ha tålamod. De har nog rätt.

 

Frågan som i alla fall jag då och då har ställt mig när jag sett människor gå igenom kriser eller förluster är "Hur sjutton klarar man sånt?" Ja, jag var inte förberedd när allvaret kom i kapp. När varje ögonblick av lycka också innebär en ångest. Jag vill här citera min fina vän Jessica Bergsjö, som jag tycker uttryckte det så fint på min facebookstatus häromdagen. Hon brukar sätta ord på känslor, och den här gången beskriver hon det tillstånd som jag befinner mig i just nu.

 

 

 

 

 

 

 

 

Att befinna sig i ett vakuum. Att stanna upp utan att riktigt veta nästa steg är helt nytt. Befinner mig på okänd mark och tassar fram. Är sjukskriven för första gången i mitt liv. Vad gäller? Vad händer? Hur gör man? Och- vad är ok att göra under sin sjukskrivning?

Är uppvuxen med Luther på axeln och ett fröken-duktig-manér. Är man sjuk gör man inget ansträngande, man går inte ut. Är man hemma från skola eller jobb så stannar man inne. Förlegat? Säkert. Men det sitter i benmärgen. Försöker att samla kraft, mod och samla mig inför operation nästa vecka. Har bestämt mig för att göra saker som jag mår bra av. Jag äter gott, dricker gott, unnar mig både vila, lättja och goda stunder. Att jag sen fysiskt mår precis som jag gjorde innan gör att det krockar lite i tankarna i bland. I förra veckan så tog jag på mig joggingskorna för första gången sedan jag sprang Marathon den 1 juni. Jag fick intuitivt en spärr hos mig som hade hindrat mig att ta ett steg. Uppfylld av känslan att inte vara frisk och med oro i kroppen gjorde att jag helt enkelt inte kunde förmå mig att träna. Det i kombination med mina förutfattade meningar om vad man får och inte får göra hindrade mig. Jag tog en väldigt lätt joggingrunda på fem kilometer, denna gången med ett väldigt lugnt tempo och med lugn och go musik i öronen. Långt från prestationskrav och träningsanda. Efter ett par kilometer kände jag ju att jag faktiskt kunde springa. Det var ett stort steg att ta mig ut. Men, eftersom jag vet att jag alltid har mått bättre av träning så tvingade jag mig i väg. Och jag dog inte av det.

 

Lata dagar med barnen och familjen. Strandhugg i en brassestol och härliga grillkvällar blandas med basket, äventyrsgolf och fotboll. Mitt i alltihopa så är ju livet ganska härligt. Det är en ordentlig krock. Att faktiskt då och då må bra, njuta och glädjas åt saker. Framsidan har förstås en baksida. När det känns så där bra och jag känner mig som mest lycklig så blir jag ofta melankolisk och nedstämd som följd. Det här är en inre resa som jag hoppas lära mig och utvecklas av.

 

Efter min förra blogg då jag berättade om min förestående operation så har jag blivit kontaktad av så många som varit med om samma eller liknande. Så klart att det här inte är unikt. Tvärtom. Det är också något som är en tröst. Det går oftast över. Så glad och tacksam för all kärlek jag visats i det här sammanhanget. Men...det är svårt att ta in att det är mig ni pratar om när ni beskriver det "där hemska" och hur tråkigt det är. Känner att jag står som betraktare utanför mig själv i bland. Glömmer bort att det är jag som är den som är "sjuk". Någon sa till mig att det är viktigt att prata om det för att göra det verkligt. Så är det nog. Samtidigt så orkar jag inte älta. Jag fyller på med energi och kärlek inför nästa vecka. Oron växer för varje dag samtidigt som jag bara vill få det här överstökat. Klassiskt försvarsmekanism skjuter i från. Dagarna och veckorna går lika fort som vanligt. Kort sagt. Livet går vidare.

 

I helgen som var firade vi min storasysters 50-årsdag. Nu har jag två äldre syskon som passerat den gränsen. Näst på tur är... jag. Nåväl, det är ett tag kvar. Födelsedagen innebar att hela familjen samlades. Det är relativt ovanligt och väldigt, väldigt roligt. Vi är ju fyra barn och vi har alla två barn var. Tillsammans med respektive med medföljande släkt blir vi ett väldigt stort gäng. Fantastiskt att få se och följa familjens tillväxt och se hur liten blir stor. En stor familj är en ynnest att vara rädd om.

 

Min lilla familj och jag drar runt med vår packning. Sover ömsom i Kalmar, ömsom i Oskarshamn med avbrott för lyxiga avbrott på Öland. Vi njuter av varje dag och det som bjuds oss. Det är spännande att se nya familjeroller växa fram med nya familjemedlemmar. Tryggheten ger ett skönt flow och en härligt känsla. Vi vänjer oss vid varandra och lär om. Då och då så fungerar symbiosen i en familj. Eftersom det finns ganska många perioder då det stångas om allt och tjafs vinner över all annan kommunikation i en familj så gäller det att njuta av stunder av flow. Glad över att jag är närvarande med mina barn och får känna den här härliga känslan som vi har just nu. Laddar på med den känslan som kan vara bra att dra fram vid framtida drabbningar som kommer. Två barn som är på väg in i pubertet och tonår. Tänk vad vi har framför oss...

 

Det blir en dag på stranden. I en brassestol där jag kan känna värmen på kroppen. Svalkande bad som kyler ner. Just nu är det som bäst. Varma dagar och kvällar. Nu gäller det att njuta av den svenska sommaren, livet och verkligheten. Det gör jag. Varför skulle jag inte?

 

 

Sätter mig ner och tvekar. Ska jag eller ska jag inte? Men känner att jag kan helt enkelt inte låta bli. Det här blir min absolut viktigaste blogg. Livsviktig. Då och då får jag hälsningar och hurrarop från läsare att de uppskattar att jag vågar vara så personlig när jag skriver. Det är av min mening att annars är det inte mycket värt att skriva. Och kan jag inspirera någon med det jag skriver, så är det bara en bonus.

 

Den här bloggen känns ändå tung att skriva. Hade hoppats att aldrig behöva skriva den. Men, den har ett viktigt budskap- så därför...

 

Tre dagar innan jag sprang Stockholm Marathon var jag på ett återbesök på sjukhuset. Jag hade gått på den återkommande mammografiundersökningen och de var inte riktigt nöjda med bilderna. På plats där fick jag träffa en läkare som talade om att de har hittat "mikrokalk" i mitt ena bröst. Jag gick därifrån med skakiga ben och en kallelse till en biopsi. Positiv som jag är så intalade jag mig att det är bra att kontrollera och att det inte behöver betyda något. Så jag beslöt mig för att springa i Stockholm. Och jag beslöt mig för att köra på som vanligt och såg inget annat alternativ.

 

Efter ytterligare undersökningar så gick jag till sjukhuset med förhoppningar att lämna det här kapitlet bakom mig. Fick i stället besked att de hittat vad de kallar ett "förstadie" till bröstcancer. Men, va f-n... vad är det som händer?  Världen rasar och jag prioriterar raskt om i mitt liv. Drar mig undan och försöker samla på mig energi att gå den tuffaste kampen i mitt liv.

 

Med det här blogginlägget vill jag inte vara någon "Drama Queen" och ber inte heller om en massa "tyck synd om mig". Jag är en person som är ärlig och öppen, så varför inte vara det även nu? Jag hoppas genom att vara så här öppen med allt slippa svara på en massa frågor eller möta en massa funderingar om varför jag inte syns, märks eller är med. Nej, jag ska inte springa Halvmarathon i helgen i Kalmar trots att jag varit där och tjatat om ett sådant lopp i stan. Och det stämmer, jag har inte tränat något sen Stockholm Marathon. Och nej, jag kommer inte att vara tillgänglig på jobbet som jag trodde under delar av sommaren. Och kanske upplever ni mig tråkigt att jag inte med här och där... Så det ena skälet till den här bloggen är av rent egoistisk karaktär. Det andra skälet är så mycket större!

 

Jag vet att det i min omgivning finns kvinnor som slarvar med att gå på sin mammografi. Gör inte det! Jag har inte känt någon förändring, och gör det fortfarande inte. När det gäller sådana här saker är tiden avgörande. Att upptäcka sånt här i tid är en livsviktig faktor.  Jag har inte heller varit duktig på att undersöka mina bröst regelbundet, trots att man vet att man borde... nu hade det inte hjälpt i mitt fall, men det kan ju vara så man upptäcker något.  Att inte ta sin hälsa på allvar och dra nytta av de möjligheter som vi får till kontroller och undersökningar är dumt. Rent av idiotiskt. Så, lova mig att ni inte är så dumma!

 

 

 

Jag vet att mina prognoser är goda. Det här är bara ett förstadie som de upptäckt tidigt. Jag tänker mig att vara frisk efter min operation om ett par veckor.Bara så ni vet. Är väl omhändertagen av vården och har ett stort nätverk med vänner utanför min familj. Jag försvinner ett litet tag, men kommer snart tillbaka!

 

Till slut.. inte en massa tyck-synd-om-mig. Var som vanligt och Carpe diem! I dag skiner solen och jag har barnen hos mig. Det här ska bli en bra dag! Och det är fredag och det betyder helg och avkoppling med nära och kära.

 

Visst är det underligt hur saker och ting ändrar betydelse i ett ögonblick. Och jag som aldrig köpt något "Rosa band"...

 

 

 

 

Högre makter råder över vad som sker, hur allt blir och vart vi är på väg. I helgen till exempel så lyssnade vädergudarna på oss. Den fest som vi arrangerade på fantastiska Ekerum i helgen genomfördes i ett perfekt väder. Låt mig upprepa det där. Perfekt väder. Solen stod högt på himlen hela dagen. Att det regnade dagen innan, på kvällen och att det blåste upp och molnen hopade sig dagen efter känns oviktigt. Lördagens sol och blåa himmel innebar en fantastisk inramning till en fest som jag kommer att leva på länge.

 

Vilka vänner, och vänners vänner, och vänners vänners vänner! Härligt att samla i hop människor från så många håll och grupperingar. Mångfald berikar verkligen. Det kom gäster från Stockholm, Göteborg och Karlskrona för att tillsammans med Kalmarfolk och Ölänningar trivas på en riktig sommarfest. Picknick i gröngräset, skumpa på uteserveringen med utsikt över Kalmarsund tillsammans med lekvilliga och härliga människor. Lite fascinerande är det hur vuxna människor går i gång på tävlingar. Fokus och tävlingsvilja ersätter osäkerhet och försiktighet. Alla gästerna delades in i lag och tävlingen bjöd på kreativitet, fantastiskt fjäskande för oss arrangörer och många, många skratt. Jag hade fantastiskt roligt och jag tror att vi alla hade det. Dagen toppades med middag och disco innan några av oss rundade av med ett nattdopp i havet. (ja ja, inte alla badade...) Fotsulorna brände och efter alldeles för få timmars sömn så lämnade en efter en Öland med många nya härliga minnen och vänner.

 

Tempot är högt nu. I förra veckan hade jag förmånen att delta i en rad olika utvecklande aktiviteter genom jobbet. I bland måste jag stanna upp och reflektera över vilka spännande möten mitt liv består i. Var på en aktivitet där vi som var där fick presenterat för oss om  arbetet med bildandet av en ny storregion i vilken vi skulle ingå tillsammans med bl a Skåne. Förändringar krävs i strukturerna och förändringar blir det. Känns viktigt att i såna sammanhang få lyssna med företagens och näringslivets öron. Som i alla förändringar krävs det flexibilitet och förmåga att tänka nytt. Tänker nytt gör man i Borås. I förra veckan var jag där och blev imponerad över hur staden växer och satsar. På vår sommarlunch med jobbet blev det många möten med härliga entreprenörer och det känns gott i magen när man får höra att man växer eller tar nya affärer tack vare det jobb som vi gör. Sånt växer jag av.

 

I alla dessa intressanta möten som jag har i arbetet så handlar det också om en förmåga och makten att själv bestämma sig för om man vill se möjligheter med något eller om man hellre avvaktar eller t o m tar avsteg från det nya och okända. De som känner mig vet att mitt tålamod inte är så stort. Jag vill se utveckling och vill föra saker och ting framåt. Långbänkar riskerar att bli som gammalt tuggummi som kletar sig fast och förstör. Jag har varit med länge nog för att inse att processen måste få ha sin gång och att en del saker (ganska många) behöver få mogna för att bli riktigt bra. Men när bakåtsträvare drar i handbromsen eller tar på sig att föra talan i saker som de inte ha mandat att representera blir jag trött. Vi har alla makten att göra våra egna val. Oavett om vi är personer, företagare eller organisationer. Sen finns det olika intressenter runtomkring som kan påverka riktning, beslut och till och med få oss att ändra riktning. Och vanligt är att motståndare brukar uttala sig högre än de som är påhejare. Motstånd är bra, men bakåtsträvare ska vi akta oss för. Jag brukar framhålla att inte säga något också är att säga något. Jag brukar också tala om mod. Mod att våga säga var man står i frågor och modet att visa vad jag tycker är något som jag mer och mer saknar i en del debatter. I medgång och i lätta situationer växer anhängarna i klasar. Men när det blåser runtomkring en person eller en fråga så är skörden av anhängare betydligt sämre. En del frågor får oproportioneliga mått. Själv tycker jag att det får finnas gränser. Gå vidare! I bland önskar jag att de värsta motståndarna och bakåtsträvarna stannade upp och gjorde en konsekvensanalys på vad effekten av deras motstånd blir. Man får (och bör) välja sina strider.

 

I en diskussion som jag hamnade i i förra veckan kom vi in på det här med politik. Har reflekterat över att det är väldigt tyst på den politiska fronten sen en tid tillbaka. Är det så att alla laddar för valet nästa år? Eller har politikerna fullt upp med annat? Det kan väl inte vara så att man är överens på alla fronter? Just nu finns det ingen fråga som verkar het. Vill komma tillbaka till det här med makt i sammanhanget politik. För enligt vår demokrati så väljer vi våra politiker att representera oss på olika nivåer. Det är vår talan som de ska föra. I bland känns det som om de kör sin egen agenda, väljer riktning vid olika tillfällen.I min idealistiska värld så borde en politiker välja spår och sedan leva efter en ideologi som ens politik förordar. Inte debattera för en sak i plenum och sedan agera själv i en annan riktning. Sådant agerande har aldrig varit tilltalande i något forum. Jag frågar mig om de ideologiska värderingarna är tydliga- ens för de som är engagerade- så att man vet hur man står i olika frågor? Eller är det ett mer flytande beslut? Jag tycker om samverkan och det viktigaste är ändå att utvecklingen går framåt, att jobbet görs och att vi tar hand om samhället och sköter det på bästa sätt. Partifärgerna är i mina ögon väldigt utsmetade och politiken ganska osexig i nuvarande gestalt. Att vara politiker måste vara ett jäkla slitgöra, har själv tackat nej till flera förfrågningar att engagera mig. Så på så sätt lyfter jag på hatten från de som orkar. Jag uppskattar de som vågar röra om och som vågar ifrågasätta. I lagom mängd och i rätt sammanhang. Tror att det för utvecklingen framåt.

 

Håller tummarna att högre makter är med mig och pekar ut min riktning åt rätt håll. Hoppas på att klyschan "What goes around comes around" eller det faktum att jag faktiskt gör så gott jag kan ger mig makten att själv bestämma över nästa steg.

Tillbaka i vardagen igen efter en känlosam helg. Jäklar- jag klarade det!!! Har pratat om att springa ett Marathon under flera år. Till slut tröttnade både jag- och min omgivning- på det och jag anmälde mig. Eftersom träningsmotivationen tröt, nacken värkte och allergin satte hinder i vägen så var det tungt ett tag i början på våren. Kastade in handduken mentalt. Men... envis som jag är så kunde jag inte riktigt släcka ner den glöd som pyrde försiktigt. Men eftersom jag inte är totalt dum i huvudet så lade jag i slutet av april ned allt vad marathon hette. Tills 1 maj kom. Nu eller aldrig. Och när min motiovationskälla och "PT" kom förbi på jobbet och gav mig den där pushen över stupet så var satsningen ett faktum. Med stöd, push och pep från nära och kära så gjorde jag ett försök. När jag insåg att jag faktiskt kunde gå, inte behövde springa så fort utan göra ett helt annat lopp så förstod jag att även jag skulle kunna ta mig runt. För två veckor sedan sprang jag 2,5 mil på hemmaplan. Det var en mental seger och gav mig styrka och insikt att det här "kan nog gå". Hade aldrig sprungit så långt tidigare och kände att jag inte var helt slut. Gav mig in i träsket och stängde in mig i bubblan. Och tro mig. Det är många i min omgivning som har väntat på "tiden efter"... sorry för insnöandet och tjatet, men jag var tvungen. Tack till er som stöttat och trott på mig. Jag lovar att försöka att släppa det här nu...efter den här bloggen...

 

I fredags morse tog så åkte vi då upp med bilen mot Stockholm. Med stöttande pojkvän och mamma i baksätet och en mottagningskommitté á la grande av storasyster med familj som innebar pastaparty och övertagande av familjens master bedroom så fick jag de bästa av förutsättningarna. Efter att ha kolhydratladdat och druckit hela fredagen så slocknade jag tidigt och sov som en stock till min förvåning. Med nio timmars sömn (!) och en bra frukost i magen hade jag inget att skylla på. Vädret verkade optimalt, även om man pratade om regn under eftermiddagen. I efterhand har jag läst och förstått att vädret var långt i från optimalt med otroligt hög luftfuktighet som tog knäcken på många. Sjukvårdarna hade mer än vanligt att göra och runt 1000 löpare klev av banan.

 

Väl på Östermalms IP så gick jag in i en bubbla. Det var dags. Bara att köra på. Starten gick mycket lättare än jag trodde. Det var trångt. Men inte så hysteriskt som jag fått det berättat för mig. Hade support hela vägen mot start och det kändes tryggt att ha en hand att hålla i.

 

 

 

I efterhand är jag mest av altl nöjd med att jag följde min strategi. Jag genomförde loppet på det sätt som jag hade föresatt mig. Jag rusade inte i väg i starten. Jag gick i alla backar, stannade vid varenda vätskekontroll och drack, åt av allt som bjöds mig. Tänkte att det måste finnas en anledning till att de serverar banan just här, eller saltgurka (fy f-n så äckligt!!) eller buljongsoppa. Tryckte i mig medhavd energi-gel och fyllde på, fyllde på och fyllde på. Sista milen gjorde ont i hela benen. Sprang till 95 %, men tillät mig att gå när det behövdes. Det var otroligt svårt att sätta fart och springa igen på så stumma ben när man hade gått. Orken fanns där, men det gjorde ont. Känslan när man passerat Västerbron för andra gången och passerar Stadshuset för andra gången och speakern säger att "nu har ni bara sex kilometer kvar till mål" gav en ordentlig push mentalt. Sen sprang jag... Fick stöd och hejarop och till och med en co-runner vid Karlaplan av älskade bror! Han peppade mig och tyckte att jag såg stark ut. Med två km kvar så var det precis vad jag behövde höra. Och när Stadion kom upp i synfältet fick jag gåshud. Och när jag kom in på stadion rös jag av välbehag. Kände mig som OS-vinnare minst och spurtade varvet runt. Var den kraften kom i från vet jag inte. Möttes av pojkvännen och storasyster på läktaren, fick min medalj och tog emot det värmande plasttäcket som delades ut. Med stapplande steg tog jag mig sen nerför de ökända trapporna på Östermalms IP och hämtade ut korv, öl och kläder. Fyll på, fyll på! Är övertygad om att jag klarade loppet och återhämtningen på ett så bra sätt som jag faktiskt gjorde tack vare att jag åt och drack konstant.

 

 

Västerbron var inte värst. Långt i från. Det var Djurgården. Så jäkla tråkigt att spriga längs Gärdet. Inget att titta på, ingen publik och med ca 2 mil passerat så började det göra ont. Började närma lite kramp och fick dra ner på tempot. Många, många krampade längs med vägen ut från Djurgården. Märktes att ett par mil klarar alla, sen börjar det kännas. Det fina fina regn som föll i början var gudomligt. När himlen öppnade sig halvvägs så var det "mindre kul". Men förutom att man fick skutta lite mellan vattenpölarna så gjorde det inte så mycket.

 

Sammanfattar loppet som en stor framgång. Jag utmanade mig själv och klarade mitt mål. Att jag sedan kunde springa om "5-minuters-markörerna" på slutet och komma in på en tid under fem timmar var bara en bonus. Inte alls viktig för dagen. Var så jäkla nöjd att ta mig runt. Är så tacksam för allt stöd och pep från alla håll, supporten jag fick i helgen var förstklassig! Till och med min mamma som varit skeptisk från början var där och uttalade sig på vägen hem att "Det var roligt att ha varit där och varit med en gång..." Tur för henne att jag anmälde mig då...

 

Min son gjorde klart för mig i förra veckan att han inte förstod varför man anmäler sig till ett lopp för att spriga så långt, betala 1000 kr om man inte tänker vinna. Dottern är mest intresserad av det faktum att man får en medalj. För mig handlade om att utmana mig själv och att vinna en mental seger. Ett par dagar innan jag sprang fick jag ett besked som höll på att kasta omkull mig och omintetgöra mitt lopp. Man ska aldrig ta något för givet. Att vi finns och mår bra är en ögonblicksbild och ett nuläge. Det kan ändras på ett ögonblick. Bestämde mig för att fokusera på nuet och att springa det här för att jag vill och för att jag kan det nu.

 

På hemvägen bjöd jag och min mamma pojkvännen på en nostalgitripp i min gamla hemstad Nyköping. Efter ett besök på min gamla gata och vid pappas grav (han hade tyckt om att jag sprungit marathon!) så har han fått berättat för sig var jag gick på kyrkans barntimmar, var jag spelade flöjt, vilken sten som gett mig den bula jag ännu har i pannan. Jag provklättrade "bergen" och mina fötter kom i håg stegen och skrevorna, jag var bara "något stelare" efter lördagen.

 

 

Skönt att komma hem igen. Blev firad med tre-rätters på Ernesto i går kväll. Ett fantastiskt bra sätt att avsluta en laddad helg på. Blir stelare och stelare i kroppen och funderar på hur min mötestäta dag ska förlöpa. Kanske ståendes?