Att våga gå sin egen väg
Åh- alla dessa starka och fantastiska människor!!!
Runtomkring mig finns det gott om modiga och duktiga personer. I mitt umgänge handlar det mest om kvinnor, men för den skull vill jag inte påstå att det är något kvinnligt att våga gå sin egen väg eller att stå på sig när det blåser. Tvärtom faktiskt. Är ganska så övertygad om att i det fallet är vi kvinnor betydligt svagare än männen. Varför det är så? Svårt att säga. Men kanske är kvinnor snabbare med att anpassa sig efter givna förutsättningar och håller en lite lägre profil? Nu lyfter nog många som känner mig på ett ögonbryn... "här kan hon inte mena sig själv. Hon brukar väl hålla allt annat än en låg profil?" Men att inte hålla en låg profil och att våga ta plats är inte alltid liktydigt med att ha en hög självkänsla och ett gott självförtroende. För visst är det i bland så att vi vågar oss ut på okänt vatten mark och vågar prova om våra vingar bär över nya marker?
Vi människor är komplexa. Det bör man inte glömma bort. Jag kan vara stark och övertygande i många fall. Framför allt i sammanhang där jag är övertygad och där jag verkligen brinner för att få hjälp att få igenom mina drömmar och åstadkomma förändring. Men, jag kan också vara svag och ta illa vid mig, tappa fotfästet och backa tillbaka. I beslut och val där jag försöker att verkligen stå upp för mig själv och där det egentligen betyder som mest... där gör det också som mest ont, och där är man som mest sårbar. Och det är ofta betydligt svårare att vara tydlig och klar när det handlar om sig själv och ens egna välbefinnande. Kanske finns det en enkeldefinierad gräns här? Att privata situationer gör ondare än de i yrkessammanhang? Någonstans är det nog så, även om man givetvis också kan bli sårad, sågad och utnyttjad i jobbsituationer. Men det gör på något sätt ondare när det finns osämja, en olustkänsla eller t o m konflikt inom vänkretsen, familjen eller inom en relation. Det är där som det verkligen spelar roll. Och det är väl här som vi alla allra mest vill vara omtyckta och accepterade för den vi är? Som jag skrivit om förut så är det också svårt för ens närmaste omgivning när man helt plötsligt byter roll och inte gör som de förväntar sig. Jag försöker att stå upp för mig själv, att verkligen lyssna till mig och mina behov mer än omgivningens krav. Men, det är ack så svårt och långt i från smärtfritt, varken för omgivningen eller mig själv. Och det gör ont.
Men, tillbaka till alla dessa modiga i min omgivning! Jag har förmånen att i mitt umgänge få träffa kvinnor som alla på sitt sätt har gått på minor och fått börja om. Många har gått igenom separationer och skilsmässor, har ett "schemalagt föräldraskap" och sliter för att räcka till både privat och även på jobbet. Vissa har åkt på käftsmällar som gör ondare än andra genom att släppa in fel personer i sina liv, bli av med sin anställning eller mått riktigt dåligt. Men gemensamt för alla dessa är att de reser sig upp. Upp från dikeskörningen och upp på vägen igen. Mot nya mål. Har inte träffat en enda som gett upp, även om det många gånger kan kännas hopplöst. De vågar börja om. När en kärlek gått åt skogen så slickar man såren och söker vidare. När karriären tar stopp så söker man nya utmaningar, i bland på helt nya marker och t o m på nya platser. Att våga bryta upp är också en styrka. Med målmedvetenhet och styrka åstadkommer dessa kvinnor storverk i sina liv. Vi kan alla hamna där. Jag är så imponerad av flera av dem och är lyckligt lottad som får följa dem på ett hörn. Det är med stor respekt, men också med stor saknad som en av mina följslagare sen många, många år nu har lämnat stan för att gå vidare. Hon är en av de modigaste kvinnor jag vet och jag vet att hennes val är rätt och därför kan jag bara säga Heja, heja! Den här bloggen skriver jag för er fantastiska kvinnor och Babes!
En av mina favoritgrupper, Adolphson & Falk uttrycker det så bra:
"Att våga är att bara mista marken för en stund. Men att inte våga något fast man vill, är att förlora sig själv och mer därtill."
