I gamla fotspår...
Lätt det är att bli fast i gamla invanda mönster. Att bryta ett mönster eller hur man är tillsammans med andra kan vara en enorm utmaning. Det är ju alltid lättare att se när andra går i fällor och bryter löften om att "aldrig mer gå på det där..." Att man själv sen går likt en av Pavlos hundar går på nit efter nit, det är inte lika lätt att upptäcka..förrän skadan är skedd. Jag är en av de där vännerna som ofta kommer med goda råd till mina vänner om att de bör uppmärksamma signaler, vara på sin vakt när de närmar sig gränser eller hur de skulle kunna vara i relationer. När fällan nyligen klippte till med historiska vingslag och fällde mig stod jag där lika förvånad som alltid. "Hur sjutton hamnade jag här- igen?"
Tur att inget är beständigt. Tur att vi alla har möjligheten att förändra våra liv, göra våra val och inte tvingas till att stanna kvar i roller och sammanhang vi inte trivs eller passar i. Tur att förändringens (förbättningens?) vindar ändå blåser. Men, när är det egentligen dags att bryta upp och gå vidare? Visst ligger det ändå mycket i att man bör sluta när man ligger på topp? Men, just då kan det vara svårt att kliva av, just därför att det går bra och att det är roligt? Men, som alla ögonblick så går de över. Eller är det så att du helt enkelt inte kan se dig någon annan sits än den du har? Jag tror det är viktigt att se i dag, i morgon och i horisonten. Kan jag se mig själv här i dag? I morgon? Och vill och kan jag se mig själv här om några år? Är det här min slutstation? Eller vad finns runt hörnet?
Såg för någon vecka sedan ett program med Anja Pärson. De filmade henne i hennes liv som det ser ut nu, där familjeliv fått ta plats i stället för den alpina karriären och det hårda jobb som det innebar. Jag har aldrig varit otroligt duktig på något och fascineras av dem som är det, t ex elitidrottsmän. Det fokus och den insats som de lägger och deras målsättning imponerar mig grymt. Men, hur kommer man fram till att det är dags att kliva av karriären? En annan liten- men stor man- som nyligen meddelade sin avgång är ju Påven Benedictus XVI, som slutar sitt jobb (eller ja ja, kall?) i månadsskftet. Han skyller på att han inte orkar längre. Lite fantastiskt är det att det inte har hänt sedan 1400-talet att en påve avgår självmant. Hörde på radion att hans föregångare vägrade kliva av just av anledningen att det är något som man inte gör helt enkelt, och då var han ju riktigt sjuk och gammal. Vet inte, men jag tror jag föredrar nuvarande Påvens inställning. Och kanske var det trötthet som avgjorde även för Anja Pärson? Eller Carolina Klüft för den delen? Hon klev av innan hon ens fyllde 30... Och något som man alltid bör ha med sig är att ingen är oersättlig. Nya erövringar och nya rekord kommer att slås och nya relationer kommer tack och lov att uppstå.
Tror det är viktigt att faktiskt våga tänka tanken att bryta banor. Att leka med tanken och fantisera med den. Vill du få nya möjligheter måste du vara öppen för dem.Makes you think. "Vart är jag på väg?" som Christian Luuk skulle ha sagt.
För visst är vi alltid på väg. I mitt liv är det så i alla fall. Väldigt sällan slår jag mig till ro. Alltför sällan, jag vet. Men jag tycker ju om att se, upptäcka och uppleva. Och det finns så mycket att vara med om. Det är bara att omfamna det och kasta sig ut. Oj, så lätt att skriva, men ack så svårt att göra. Träffade några väninnor häromdagen och vi diskuterade just det där med att våga ge sig hän. Att våga satsa och sänka garden. Vi var ändå eniga att det inte finns något alternativ. Vi ska leva livet. Inte överleva det. Men då var vi tillbaka vid det där med invanda mönster och roller... Jag har ju både läst och utbildat i det här med beteendestilar och vet att det är väldigt väldigt svårt att bryta och förändra värderingar hos en människa. Ändå lägger otroligt många oändligt mycket tid på att försöka förändra människor i sin omgivning. I know, I know. Men, f-n vet om jag inte lärt mig den här gången?? Om jag inte kan åstadkomma de förändringar som jag vill se i en situation/relation eller sammanhang? Då får jag i stället jobba med mitt eget förhållningssätt. Det kan jag påverka. (Ja, kära vänner, jag hör vad ni säger...)
Slutsats: Det är alltså lättare att förändra sitt eget förhållningssätt eller situation än att försöka påverka personer eller omgivningen till förändringar. Då är det lättare att kliva av, abdikera, byta riktning eller mål. Helt plötsligt så känns det där med att kliva av inte omöjligt... och när man vågar och gör det, ja då öppnar sig nya möjligheter. Livet är spännande.
