jagvågar.blogg.se

Vilken soppa

Publicerad 2012-12-18 21:27:11 i Allmänt,

Ännu en mysig soppkväll med goda vänner avslutad. Ett roligt initiativ från en av vännerna har blivit till en uppskattad tradition. Tradition ja. Ett av kvällens stora samtalsämnen var förstås de nära stundande julhelgerna. Vad skulle alla göra? Hur känns det? Och låt mig sammanfatta det med.. att vi har alla olika känslor inför, om och kring julen. Det är en helg som berör. Alla diskussioner och olika erfarenheter gör mig rikare. I kväll har jag fått en påminnelse om att det återigen handlar om inställning, ansvar och egna val. Har ju faktiskt skrivit här om alla dessa viktiga ingridienser. Men, ack så svårt det är att leva upp till de värderingar och det agerande som man vet är rätt. Tack och lov för oliktänkande. Och tack och lov för vänner.

Våra soppkvällar är väl att jämföra med dåtidens syjuntor. I stället för att dricka kaffe på fat och sticka, virka och stoppa strumpor så pratar vi samhällsutveckling, jobb, politik, kärlek, familjeband och livets väsentligheter. Att utbyta erfarenheter och ge varandra råd och vägledning i frågor och situationer som drabbar oss alla i olika steg i livet. Vi befinner oss i olika livssituationer och har olika förutsättningar och problem att brottas med.

Förutom goda råd och härligt umgänge så utbyter vi sopprecept. Kanske får vi en dag i hop till en egen kokbok? Funderar på innehållets betydelse. Vad är det stora utbytet när allt kommer omkring? Kanske skulle kvällens klokskap skrivas ner vid sidan av kvällens recept. En receptsamling att hålla i handen när man ska få i hop alla livets ingridienser att smälta i hop, gifta sig och överträffa förväntningarna? Nigella, Tina och Per Morberg släng er i väggen! Sopptanterna tar över! Slöööörp!

Kommentarer (1)

Inställning

Publicerad 2012-12-11 11:51:38 i Allmänt,

Sista andetagen i det mesta nu. Allt fler ser mer och mer härjade och slitna ut. Några dagar till, på alla möten pratas om att "nästa vecka stänger Sverige ner verksamheten"... Tänker..Är det verkligen så? Går alla ner på sparlåga i år och tar långledigt? Är det priset av det tempo som vi håller i dag- att det är legitimt att däcka vid ofrånkomliga långhelger. Vad skulle inträffa om vi plötsligt fick ett val, ett till alternativ: "Om du väljer att ställa in julen- tryck 1..."? Skulle vi då göra det?

"Julstämning på jobbet- äkta USB-gran"

Kom, kom signade jul...

För egen del ser jag fram emot att vara ledig. Julen i sig ser jag, helt ärligt, inte fram emot. Inte som förr. Jag var verkligen galen i jul och i att pynta, baka och tomta till det. Men de senaste åren har den lusten lagt sig. Troligen har det att göra med att jag blir äldre? Alldeles säkert har det att göra med att jag sedan ett par år tillbaka lever som frånskild. Som om det inte räcker med den vanliga logistiken och pusslandet av datum, helger och planering så ställer julen till det för många. Julen är ett känsligt kapitel för de flesta. Julen är barnens högtid- och hos vem ska då barnen vara? När ska granen kläs- har jag barnen då? När kan barnen träffa mormor och farmor? I mitt (vårt) fall så väljer vi att fortsätta att fira tillsammans, för barnens skull. Det fungerar än så länge. För mig är inte det här något enormt bekymmer, men vill gärna be alla uppmärksamma de slitningar som många, många i vår omgivning nu dras med. Det ska planeras, kommas överens och sen firas. Egentligen är det ju vilket datum som helst, den 24:e. Men.. det är så lätt att säga. Vi är många som sliter med önskemål, krav och kalendrar för att få i hop det. Lite extra omtanke eller hjälp kanske kan göra någons dag?

Från säker källa så vet jag i alla fall att tomten kommer till barnen (det var länge sen som han kom till mig)! Sen känner jag nog att det ändå blir skönt när han lämnar oss i fred igen. Ho, ho, ho!

Som det mesta här i livet så handlar det om inställning till saker och ting. I det snökaos som råder tycker jag dock att det är mycket som handlar om att ställa in. Inställda fester, möten och aktiviteter. Folk hinner inte, blir insnöade och till slut så är det det sunda förnuftet som får råda. Tror att beslutet att inte åka tåg till Lund i morgon är ett klokt beslut. Rapporteringar av förseningar, inställda avgångar och varningar på radion signalerar "ställ in".

Guldkorn av tacksamhet.

Förra veckan fick jag blommor av en äldre dam. Jag hjälpte henne att återfå ett förlorat bankkort. Hon var så tacksam, tog sig tiden att söka upp mig flera gånger och levererade blommor. I går fick jag ett tack-mail från en student som tackade för "inspiration, engagemang och intresse" vid ett frukostmöte jag deltog i. Alldeles nyss ringde en äldre dam och tackade för hjälpen att koppla i hop henne med ansvariga på Varvsholmen så att hon kunde fira sin 80-årsdag i helgen som var. Hon hade sökt mig i går och lämnade en blomma och ringde upp mig i dag för att framföra sin tacksamhet.

Dessa guldkorn har ett gemensamt. Det är människor som tar sig tid att reflektera och även gör sig mödan att göra det där lilla extra och att säga tack. Det är sånt som får mig att le. Samtidigt är det lite tragiskt. Att det inte är en självklarhet, utan mer ses som "oförutsedda händelser" i vår vardag. Även här handlar det om inställning. Till livet och våra medmänniskor.

Kommentarer (1)

Det är de små sakerna som gör det...

Publicerad 2012-12-06 07:29:43 i Allmänt,

Hade i går kväll förmånen att vara med och provsmaka menyn som ska serveras på Guldfesten i Kalmar den 9 februari. I år fokuserar arrangörerna, med Näringslivskontoret i spetsen, på maten. Man vill överträffa förväntningarna hos gästerna. Därav provsittningen. Jag kan lova att alla ni som kommer att vara gäster på Guldfesten kommer att bli överväldigade över vad som serveras...

Men det var egentligen inte det jag ville lyfta fram i dag. Det är två saker. För att kunna erbjuda och leverera till Guldfesten har ett samarbete mellan två företag uppstått. Det är Bremersons och Kallskänken som tillsammans kommer att stå som leverantör av maten. Det är samarbetet i sig som jag gillar. Gå över gränserna, tillsammans är vi starka...och sen har vi kul också! I mina ögon Kalmars stjärnkockar!

Det andra jag vill lyfta fram är när någon brinner för något... när Johan och Martin pratar om mat, smaksättning och drycker så ..."går de i gång". Det är härligt. Jag förknippar känslan med eldsjälar.

Jag imponeras av människor som är riktigt kunniga i något område. När man märker att personen brinner för det han eller hon gör och att kunskapen och erfarenheten finns där.

På väg mot jobbet där vi i dag ska utse vinnaren av Kalmar Science Park Award. Vi måste välja ett bland alla våra duktiga företag. Det är en svår uppgift. Men rolig!

Funderar på mina egna drömmar och hur det blev... jag har alltid haft en längtan efter att kunna sjunga, men har inte blivit begåvad med någon sångröst. Har aldrig vetat klart vad jag ville bli när jag var liten. Ingen konkret dröm- flygvärdinna, brandman eller polis.. kanske är det därför det blev som det blev? Däremot vet jag vad jag vill och vad jag brinner för. Det är väl good enough så länge som det finns en mottagare och förutsättningar för att få göra det...

Snart helg igen. I veckan fick jag ett samtal från dottern. Hon beställde ett födelsedagskalas på fredag kväll. Hon bestämde menyn och upplägg. Det är bara att leverera. Stjärnklass var det!

Kommentarer (0)

All in...

Publicerad 2012-12-04 07:44:03 i Allmänt,

Ska man göra något så ska man göra det ordentligt. Annars kan man lika gärna låta bli. Precis som i kortspel så handlar det om att spela de kort man har och våga satsa. Har man tur så vinner man. Men fegar man ur och satsar halvhjärtat så kommer inte heller vinsten och potten att hamna hos dig. Enkelt. Javisst, men jag tycker mig se det alltför ofta i olika sammanhang. Det är då det blir mediokert. Satt för en tid sedan på ett föräldramöte där man informerade om något som kallas för "mattelyftet" eller liknande. Kommunfullmäktige hade klubbat satsningen och den går ut på att alla elever ska nå upp till en viss nivå i matematik i skolan. Det är väl bra i sig. (Tror bakgrunden är att vi internationellt sätt ligger efter i mattekunskaper?) Men när jag ställde frågan till rektorn om huruvida man satsar på de som kan nå över den nivån så var inte svaret lika klart. Jag vill inte alls dissa satsningen- tvärtom! Men... tror att vi måste våga ta ut svängarna, satsa lite hårdare och lägga ribban högre för att kunna konkurrera och nå högre mål.

I mitt jobb får jag vara med om mycket utvecklingsprojekt och diskuterar frågor där det handlar om just det. Det är inspirerande att se de satsningar som görs och den viljan som finns. Men, i jämförelse med andra städer, regioner och aktörer så är det inte alltid att vi går "all in". Utan att lägga någon värdering i det vågar jag påstå att det är det som avgör om satsningar blir bra eller inte. Har i periforin sett projekt där satsningar gjorts, men inte tillräckliga. Då blir det just projekt som inte lämnar några beständiga avtryck. Kanske är då ett nej bättre, än ett "ja, lite grann då"? Satsa och tänk större, högre och längre!

Att våga satsa där det verkligen spelar någon roll. Att lägga sin energi och sitt fokus på familj, vänner och i relationer. Vi behöver alla bli sedda, uppmärksammade, älskade och omhändertagna. Genom åren har jag lärt mig, och säkert många med mig, att det gäller att omge sig med människor som ger energi och inte tar energi. För att kunna göra de rätta valen och våga ta avstånd från energitjuvarna gäller det att känna sig själv, sina behov och känslor. Och att våga stå upp för sig själv. Det handlar lika mycket om att våga släppa in de som vill komma dig nära och ge energi och kärlek. Att våga ta emot, även om det kan kännas otäckt, eftersom du samtidigt som du känner hur bra du mår av just det du får också inser hur du skulle sakna det om det en dag skulle försvinna. Men, om alternativet är att aldrig våga ta emot så är det i alla fall för mig inte ett alternativ. All in. Det får bära eller brista. Jag vågar!

Vintern verkar i alla fall ha gått all in...igen. För tredje året i rad så slår den till. Storslaget och på en gång. Nu när väl vinterdäcken åkt på och ungarna till slut accepterat de vinterkläder som jag handlat... så måste jag väl erkänna att det är lite mysigt med vinter. Kallt, men ljust och absolut mer energigivande än det gråa, mörka. Nya förutsättningar råder. Så även i min numera rödtapetserade hall...den ljusslinga jag hade uppsatt runt förra advent fick en..hm..helt annan inramning med det röda. För porrigt helt enkelt. Här har även jag mina gränser. All out! Ingen kan säga att jag inte är anpassningsbar. Är ju trots allt utbildad "förändringsledare"...

Kul att läsa goda exempel i tidningen om de som vågar fokusera och satsa! För en tid sedan hade jag förmånen att lyssna till Peter Månsson som driver företaget InfoMaker i Kalmar. Jag blev imponerad över företagets sätt att våga satsa, fokusera och på så sätt ta ledande position. För lite sen blev de utsedda till "region Sydosts främsta entreprenör" i Ernst & Youngs tävling "Entrepreneur Of The Year". Kul! Läser också om den storsatsning som görs på ICA Magneten i Lindsdal. Den satsningen har jag följt på nära håll. Jäklar vilket bygge. Roligt med eldsjälar som vågar satsa- utan garantier. De drar också hem potten... Man skulle kanske ha satsat på att bli ICA-handlare?

Spelar Wordfeud med min nioåriga dotter...det enda problemet är att hon verkligen går all in. Hon skickar nya inbjudningar hela tiden. När jag på ett vuxet sätt ber henne att sluta skicka fler inbjudningar bemöter hon det med att "när hon och brorsan spelade så hade de 24 eller 27 spel i gång samtidigt" och bad mig acceptera "bara ett till"... och inte kan man väl säga nej då. All in var det!

Kommentarer (0)

Simultan i kubik

Publicerad 2012-11-27 19:58:16 i Allmänt,

Är en sån där som byter toarullen under tiden jag "ändå sitter på toalettstolen". När jag sen ska tvätta händerna tvättar jag av handfatet lite. På vägen förbi hallbänken hänger jag upp en jacka, tömmer en väska med gymnastikkläder när jag passerar på väg in i sovrummet...där jag upptäcker att jag visst påbörjade att byta lakan i morse...

Tror vi är många som hela tiden gör saker parallellt. Och det är klart att det funkar. När det inte går överstyr och blir för mycket. Som just nu. Sitter och gör en presentation för jobbet, läser mail, lagar mat och vet att jag behöver betala räkningarna...innan jag om en liten stund behöver slänga mig i bilen för att hämta dottern från fotbollsträning inne i stan. Då, ja just då känns det som helt rätt ögonblick för att blogga lite. Hm.

I morgon bitti ska jag till Stockholm på ett seminarium. För att kunna åka till Stockholm får jag göra ett undantag från min ambition att i möjligaste mån inte resa under de veckor jag har barnen. I bland krävs omprioriteringar. För att kunna göra det har jag fått ta emot hjälp. Är överväldigad över att för omväxlings skull befinna mig på en plats i livet där hjälpen kommer utan att jag behöver be om den, naturligt och självmant. Då känns det också så mycket bättre att ta emot den... *glad*

Morgondagens seminarium, Stora Attraktionsdagen, genomförs av Kalmarföretaget Tendensor (och också ett företag inom Kalmar Science Park) som bjuder in beslutsfattare från hela landet att lyssna på hur man kan jobba med talangjakt. Konkurrensen om kompetens är stenhård och helt avgörande för vår regions utveckling och tillväxt. Ska bli riktigt spännande! Att arbeta med en regions attraktivitet och utveckling är ett område jag verkligen brinner för och vill bidra inom.

I gårdagens mailskörd trillade ett nyhetsbrev från Stockholm Marathon ner. Tydligen är det 26 veckor kvar till start nu...och träningsprogrammen kör i gång. Förstod på det jag läste att jag bör ligga på en tre pass i veckan och gärna komma upp dryga 3 mil i veckan... här är det största hindret känner jag. Att få in träningen mitt i all annan vardag. Det är min största utmaning. Större än själva träningen tror jag. När jag väl tränar så är jag rätt disciplinerad. Ställde mig på löpbandet i går kväll, bestämde mig för att springa 50 minuter och gjorde det. Och det är inte jättekul att springa på ett band under så lång tid... Men, som med så mycket annat så får man passa på när tillfälle ges.

Nu har jag hunnit hämta dottern. Dags att laga färdigt maten på spisen. Och ja, det är morgondagens middag. Bara en sån sak.

Kommentarer (1)

Prioriteringar

Publicerad 2012-11-23 06:04:35 i Allmänt,

Att sätta sig själv först. Är det egoistiskt, eller är det att "vara snäll mot sig själv"?

Befinner mig i ett spinn där mycket händer på alla plan. Hur jag än vänder och vrider på mig så räcker varken jag eller tiden till för att vara överallt. Då gäller det att prioritera. Häromkvällen fick jag höra av en vän att "jag borde sätta mig själv först". Jag blev väldigt förvånad över uppmaningen, eftersom jag mer känner att jag i bland går på den sköra linjen mellan att prioritera och vara egoistisk.

Hör till dem som lever varannan-veckas-liv och faktiskt oftast känner det som om jag får de bästa av två världar. Nära mina älskade barn med allt vad det innebär varannan vecka och frihet att göra vad jag beslutar mig för den andra veckan.

Om vi stannar upp där en stund. Träffade en klok kollega i Stockholm i veckan som belyste just det. Att inte känna mycket som måsten. I stället för att känna t ex stress över att inte hinna träna så tänkte han: "om jag beslutar mig för att inte träna så innebär det... om jag beslutar mig för att ligga på soffan i kväll så innebär det..." Han har ju rätt. Som allt annat så handlar det om val vi gör. Jämt och hela tiden. Och då är vi tillbaka vid hur vi prioriterar. Kalendern är fulltecknad. Det händer spännande saker. Tempot är högt och intrycken många. Då och då blir det "overload" i huvudet. Och har man då "glömt att prioritera" pauser i planeringen så blir det kännbart då, om inte förr. För hur kul och trevligt allt är så behöver ändå vi som människor ställtid.

Omvänd behovstrappa?

Gå tillbaka till Maslows behovstrappa. I bland känns det nästan som om man vänt upp och ner på den?

Mindre bra middagar i ett "övergivet hem". Du hinner inte (eller visst ja...du väljer att inte träna...) Av olika anledningar får du inte möjlighet att vara med de du tycker om. Barnfri vecka, fulltecknade kalendrar hos dig och dina nära. Pusslar med kalendrarna för att få till tid för att träffas, fylla på med närhet och vänskap.

Men...i tider då dessa basala behov ställs lite åt sidan, så är utrymmet ofta extra stort för egot. Du är med i en massa spännande sammanhang och känner att du utvecklas och får uppskattning.

Hur var det nu med att vara egoistisk? Eller att sätta sig själv och sina egna behov först? Ok, jag kan köpa att jag kunde vara bättre på det i bland. "Varannan-vecka-livet" är ju ändå en konsekvens av ett val, och inte ett val i sig. Att välja sina egna intressen framför barnens någon gång kan ju inte heller vara fel när jag tänker efter. Det är ju en lektion i livet i sig att dela med sig av till barnen. Att man inte alltid får som man vill. Säger jag...som den senaste veckan verkligen har sett mig själv som ett barn som står och hoppar och skriker "jag vill, jag vill, jag vill..." Men, vuxen som jag är så har jag bitit i hop...

Jag är övertygad om att vi som vuxna och som föräldrar ändå har ett ansvar att visa våra barn att jag som förälder också är viktig. Precis som alla människor i deras omgivning är viktiga. Den där puppan som de länge befinner sig i där de är världens centrum måste ändå spricka. Finns många viljor att tillfredsställa, och alla kommer inte att få vad de vill.

Jag summerar den här veckan som en händelserik, spännande och intressant vecka. Har haft förmånen att vara i Stockholm tillsammans med branschkollegor där vi diskuterar och utvecklar, för Sverige, viktiga innovationssystem, verktyg för att vara en del i att utveckla företag och regioners utveckling och tillväxt. Inser att jag är otroligt lyckligt lottad att få vara med och bidra i dessa sammanhang. Årets Marknadsföringens Dag på GFA med BlondinBella och the Brand Man. Två högklassiga föreläsningar på en eftermiddag. Och då har vi dagens stora möte på Varvsholmen kvar. Vi ska prata Innovationsstrategi med runt 100 personer. Det ligger mycket jobb bakom allt det här. Men, det är en enorm tillfredsställelse att få vara med och se frukten av det jobb vi lägger ner. Där är det hög grad av "självförverkligande".

Säger ändå... Thank God it's Friday! Mina hjärtan kommer till mig och aktivitetskalendrarna är fullbokade, mer än vanligt. Men, hoppas ändå, och kommer att välja att den här helgen innehåller det jag mest av allt behöver och längtar efter. Närhet, kärlek...och jäklar om det inte ska bli lite "riktig" mat och träning också!

Kommentarer (2)

Tid...

Publicerad 2012-11-19 17:25:52 i Allmänt,

Är det något vi konsumerar hur mycket som helst av så är det tid. Vår tids största bristvara är nog tid. De som jobbar har för mycket att göra på alldeles för lite tid. För de som befinner sig utanför arbetsmarknaden springer tiden i från dem, av andra anledningar. För att inte tala om hur fort åren går... var på återträff med gamla jobbarkompisar från 90-talet häromdagen. Det är drygt 20 år sedan jag började jobba.

I ett galet tempo stressar vi runt som yra höns. Kalendrarna fylls med möten och aktiviteter. Så här på senhösten- innan decemberhysterin- dragit i gång ska allt ske verkar det som. För i december brakar det loss med Luciatåg, julavslutningar och julfester. I december ska alla umgås och ha trevligt. (Varför inte prova en Januari-fest i stället?) I min familj har vi kryddat det där lite extra, eller ganska mycket extra faktiskt. Båda barnen fyller år i december, så det blir både kompiskalas och släktkalas innan jul. Inköp av både presenter och julklappar, i olika inslagspapper, på en gång.

Det är tur att det mesta av det man gör är roligt! Lyckligt lottad på så sätt. I mitt arbete träffar jag otroligt mycket intressanta människor och har möjligheten att vara med och vara delaktig i mycket utveckling. Det är väldigt sällan som jag sitter på ett möte och tänker att mötet är onödigt eller inte ger något. Faktiskt.

Det gäller att ändå, mitt i alltihopa, stanna upp och reflektera över vad som händer och vad man gör.. och inte minst över vad som egentligen är viktigt. Sen många år tillbaka så har jag satt ett motto att leva efter. Det är "att vara närvarande". Inte så komplicerat eller konstigt, utan egentligen precis tvärtom. Men, när jag känner att jag är här och nu och inte "fladdrar i väg" i tankarna. Då mår jag bra, presterar bra och det mesta fungerar.

En del runtomkring mig reagerar på att jag alltid har så mycket att göra. Ja, jag tycker om när det händer saker. Har slutat att säga att "ja, just nu är det lite mycket...", för jag har insett att jag är en sån människa som ser till att ha mycket omkring mig och trivs med det. Jag har väldigt sällan tråkigt.

Kan lugna alla i min omgivning som på något sätt var involverade i förra årets julkalenderhysteri att årets julkalender, allt enligt önskemål från dottern, redan är inköpt. I tid. Det räknas väl nästan som "i förtid"? Annars är jag väldigt mycket "just-in-time". Lite jobbigt att erkänna, men precis som min mamma alltid på på minuten till möten i skolan så vi alltid kom in bland de sista, så är jag precis likadan. Ok då, i bland är jag någon minut sen. Men... att vara tidsoptimist, det kan väl ändå inte vara negativt?

I morgon drar jag till Stockholm. Då håller jag tummarna för att SAS både finns...och är i tid.

Kommentarer (0)

Längtan. Och att höra till.

Publicerad 2012-11-15 07:36:45 i Allmänt,

Jag är en sån där tråkig mamma som predikar för mina barn: "I bland måste man ha tråkigt, annars kan man aldrig ha riktigt roligt!" Sant. Javisst. Men, hur lever jag själv? Ser hela tiden till att roa mig, njuta av livet, få ut mer och letar ständigt efter kickar.

Varför är det så att så många av oss ständigt jagar vidare. Mycket vill ha mer. Vi vill högre, djupare, snabbare och längre. En vanlig diagnos i dag är nog "onöjdhet". Det har förstås mycket att göra med att en av våra drivkrafter som är starkast är självuppfyllelse. Sverige ligger faktiskt i topp jämfört med andra länder enligt studier. För oss är det tydligen viktigt att få egentid och att göra det vi själva vill. Det är säkert en följd av frånvaro av kriser och krig i vår historia sedan en lång tid tillbaka. Bortskämda och ovetande skulle kanske en elak tunga säga.

När man byggt den där perfekta familjen, byggt en otroligt vackert hus och fyllt det med designprylar. Köper rätt kläder och hänger i rätt umgänge. Vad finns då kvar?

Den inre tillfredsställelsen är värd så mycket mer. Att känna sann lycka. Och jag säger inte att den inte finns i de där perfekta hemmen, inte alls. Men jag är rädd för att hos väldigt många är det mycket fasad och yta. Det är när murar rämnar, när olyckor sker och vi ställs inför svårigheter som gör att vi måste tulla på allt vi har, anpassa oss efter en mindre matsäck eller göra avkall som vi ger oss tid, eller tvingas, att bygga oss själva inifrån.

Många lever i någon form av utanförskap. Det kan vara att man inte har kompisar, inte får inbjudningar till saker, inte tillhör någon klubb eller står utan jobb. I vårt samhälle, i den här tiden är det lätt att "försvinna". Funderar över hur människor blir behandlade på olika sätt beroende på var de befinner sig i livet. Det kan vara när någon blir utan jobb, eller när någon separerar. När man faller "ur sitt sammanhang" vet i bland inte omgivningen hur de ska hantera situationen. En parmiddag med en singel mitt i alltihopa. Han jobbar ju inte längre där- ska han få inbjudan ändå? Otäckt tycker jag, hur snabbt spelplanen kan förändras.

Att inte ha allt och att få längta. Det tror jag är bra. Men, oj så jobbigt det är! Barn längtar efter födelsedagar och julafton. Många av oss längtar efter någon, en känsla eller en tillhörighet. Och visst är det ganska gott att längta efter någon...särskilt om den personen också längtar.

Kommentarer (3)

Att aldrig räcka till…

Publicerad 2012-11-13 16:04:54 i Allmänt,

Till att börja med. Jag är inte unik. Inte alls. Jag vet att vi är många som känner igen oss i att aldrig, eller sällan, känna att vi räcker till. Men..i bland känns det mer påtagligt än andra dagar. Då är det viktigt med humor. Att kunna sätta sig själv lite på avstånd och faktiskt skratta åt sig själv.

Gårdagskvällen präglades av just den känslan. Hur jag än vände och vred på mig så var jag inte…tillräcklig. Hämtade dottern s e n t (!) på Fritids. Hon uttrycker klart och tydligt hur hungrig hon är. När önskemålet om att köpa mat till middag kommer så ger jag med mig direkt. Skönt. Då slipper jag komma på vad sjutton jag ska laga till middag.
Efter en fantastisk näringsrik och välkomponerad måltid är det så dags för läxläsning. Jag är humanist och biter gärna tag i läs- och skrivläxor, engelska och spanska. Nu hade sonen hade läxa i NO. Förklara och förstå bakterier, organismer, arter, familjer och släkter…fotosyntes och förbränning. Eftersom det är en så där 30 år sedan jag själv läste om det här bad jag att få ”läsa in mig lite” innan jag skulle förhöra. Under tiden som jag försöker orka att ta in en massa (för mig så gott som ny??) fakta så sitter dottern bredvid och ställer frågor om bråktal och 6:ans multiplikationstabell. När jag kände mig ”redo” kallade jag på sonen och förstod…ännu mindre. Efter ett tag kallade jag in mitt äss i rockärmen- lillasyster som är NO-lärare på högstadiet. Oj, så bra! Det gäller att kunna be om hjälp när det behövs…

Rundade av läxläsningen med att sätta upp de sista tapetvåderna i hallen med den extrarulle som jag köpte på vägen hem från jobbet. När jag hänger (!) uppe i ett jäkligt krångligt hörnparti och svär för mig själv så passar sonen på att ta tag i onsdagens logistikfråga. Eftersom han har kompisen på telefon och frågan om jag kan skjutsa dem på skoltid i samband med Elevens val kommer upp, får jag slänga mig ner från stolen, ta fram kalendern…och visst vill man vara en bra förälder och ställa upp..så…ja, jo, kanske att jag kan skjutsa? Hur dags?? (Har redan utlovat både hämtning av dotterns kompis och skjuts till tisdagens fotbollsträning. ) Saker och ting tar alltid längre tid än man tror… Tapetserade till långt in på kvällen. Sonen klagade att jag störde honom eftersom jag tapetserade utanför hans rum. Med andra ord var det mitt fel att han inte kom i säng. Inga jätteapplåder från barnen för mamma som gör fint hemma, alltså.

Dagen började med att jag fick mig en skopa av sonen för att jag väckte honom i morse. Han tycker om att vakna själv. Dottern surade när jag krävde svar på tilltal och stegade i väg mot bilen i förväg. När vi efter en tyst färd mot skolan parkerar frågar hon mig ”Packade du min frukt, mamma?” Alltså åkte jag till skolan två gånger..igen. För det är klart att jag inte klarar av att dottern är utan frukt p g a mig. Hon kan ju hungra ihjäl, ju. Och…hur skulle det se ut?? Förberedelsen inför morgonens ledningsmöte blev en mental variant i kombination med fruktleverans.

Inget av det här är några stora bekymmer, utan kan verkligen sorteras under ”i-landsproblem”. I min närhet finns det många som har det så mycket värre. Livet är inte alltid lätt. Det vet jag själv, av egen erfarenhet. Därför vill jag också räcka till för de som behöver lite stöd eller en extrahand, eftersom jag vet vad det kan betyda. Därför tar det också på krafterna att känna att man inte riktigt räcker till..här heller.

I bilen på väg in till jobbet kommer jag ihåg. Sjutton, det var i dag vi skulle ta nya porträttbilder till hemsidan. Då borde man vara lite snygg också. Vilken jäkla press- överallt och hela tiden! Jag ger upp. Tittar på mitt favorithalsband med inskriptionen ”Good enough”. I bland får det räcka.

Kommentarer (0)

Andra chansen...

Publicerad 2012-11-11 18:19:00 i Allmänt,

Jag tror på andra chansen. Att ge alla en andra chans. Och att ta den.

Häromdagen vid fikat på jobbet pratade vi om par som varit gifta länge. Det är fantastiskt tycker jag när man möter par som bevarat kärleken och går genom livet sida vid sida. Nu är det inte alla förunnt att träffa rätt "första gången". I dag firar min mamma och hennes man 24 årig bröllopsdag. Min mamma träffade, vad jag skulle kalla hennes livs kärlek, mitt i livet i fyrtioårsåldern. I den ålder jag är i nu. I dag reflekterade jag över att de "hunnit" vara gifta i hela 24 år, trots att de träffades "mitt i livet". Det är sånt som ger mig, och säkert fler med mig, hopp. Det är inte för sent.

Vi ges alla förutsättningar i livet. Sen är det upp till var och en att förvalta dem. Göra vägval, även om de inte alltid är lätta. För vem har sagt att livet ska vara lätt? Så brukar jag tänka när jag, på min väg och i jakt på min lycka, stöter på hinder, uppförsbackar och idioter som utgör hinder. Andra chansen, here we go!

Något som fick andra chansen i helgen är min hall. Har under en längre tid renoverat min lägenhet. En känsla, en idé har grott i i mig. Hela hallen har varit neutralt vit. Och, visst bor jag i en ganska mörk lägenhet. Men... jag är en person som mår bra av färg. En vilja att ta in färg i hallen blev till ett spontant ryck. Tio i två i lördags svängde jag in på Colorama, bläddrade igenom några kataloger. Fann vad jag sökte och när expediten berättade att hon hade tapten hemma var saken biff. Lördagskvällen var räddad! Och som jag myser i min numera varma, röda hall. Om det inte blir perfekt första gången...gör om, gör rätt.

Det är ju fars dag i dag också. Min pappa finns inte längre. Men jag sänder en extra tanke till honom i dag.Det slår mig att han nog hade tyckt om min röda hall. Han är nog ihågkommen som "mannen som körde den röda vespan med den röda hjälmen."

Nu söndagsmys med kidsen. Välförtjänt middag efter en härlig, lång löparrunda. Weekend completed. Go kväll!

Kommentarer (0)

Det här med prestige...

Publicerad 2012-11-09 09:59:02 i Allmänt,

De senaste åren har det blivit allt tydligare för mig. Att vara prestigelös är för mig en självklarhet. Det är sån jag är. En av mina starkaste drivkrafter är att få hjälpa andra. Det går jag i gång på.

I mitt jobb har förmånen att träffa många intressanta och spännande människor, ledare och entreprenörer så har jag också möjlighet att reflektera över vad det är som gör att en del lyckas bättre än andra. Jag är ganska övertygad om att de ledare i samhället som vågar släppa på sin prestige lyckas bättre än andra.

Det kan handla om att våga anställa personer som besitter högre och djupare kunskap än jag själv som chef gör. Våga släppa loss de krafter som genereras när man delegerar ett ansvar. Eller att våga överväga att tänka nytt, släppa in nya idéer, gränsdragningar och dela med sig av makt och beslut. Ingen av oss är bäst på allt. För att utvecklas krävs det insikt och mod att ta hjälp. De ledare som vågar göra det här blir, enligt mig, framgångsrika i sitt ledarskap, når högre mål och bidrar på ett bättre sätt till utveckling.

I en tid där många företag nu står inför tuffa tider, när alla kommuner kämpar om nya invånare och etableringar är det ännu viktigare att hjälpas åt och att jobba tillsammans. Kanske ta in ny och oväntad kunskap i din affärsidé? Kanske slå i hop flera kommuner? Kanske ruska om i organisationen? Jag har den naiva inställningen att de flesta faktiskt vill vara med och hjälpa till och bidra. Utmaningen för ledare är mer att mobilisera, bjuda in till och våga använda alla resurser. Att tänka utanför den berömda boxen. Släpp in det nya och förvänta dig resultat!

Så oavsett om du är företagsledare, näringslivshöjdare eller entreprenör- våga erkänna att hjälp och nya idéer behövs.

Översatt till det privata planet är det egentligen samma sak. Där har jag, och jag tror inte jag är ensam, en stor utmaning i att våga be om hjälp. Det är något jag jobbar med ständigt. Att förstå att ensam inte är stark och att jag inte behöver skämmas för att be om hjälp. Jag börjar så smått förstå att jag inte behöver vara någon superwoman med ett kliniskt rent hem, tom tvättkorg, ekologisk mat på bordet och nöjda barn som går på fjorton aktiviteter i veckan. I stället behöver jag ta hjälp i bland, för att få i hop pusslet. Det är ok att inte alltid räcka till. (Oj... Sa jag det??)

Som alltid är det skönt med fredag. Går en helt oplanerad helg till mötes. Med ett väldigt inrutat och aktivt liv är det i bland ett måste att bara vara. Så, det är mitt mål med den här helgen.

Trevlig helg!

Kommentarer (1)

Vågar jag? Så klart jag gör. Eller???

Publicerad 2012-11-08 08:50:52 i Allmänt,

Ända sedan jag var liten har jag alltid fått höra: "Du som ändå inte bryr dig om vad folk säger...du kan väl säga.." OK då. Har länge funderat på det här att blogga. Har mycket att säga. Kanske är det här ett ställe för mig att ösa ur mig? Får se. En må pröve i alla fall...

Att våga är viktigt för mig. Att våga ge sig in i nya saker, ut på nya marker och att utmana mig själv har alltid triggat mig. Är en igångsättare och ingen förvaltare. Jag tror stenhårt på att göra val i livet. De flesta av oss har fått förmågan och förmånen att själva välja vilken väg vi vill gå på. Det är inte alltid lätt. Men det är väl det som är livet. Att få ta konsekvenserna av mindre bra val och att få njuta av framgångarna då vägvalet varit rätt.

Jag är nyfiken av min natur. Är ständigt på jakt efter ny kunskap, nya trender. Vad är det som händer i samhället? Kopplat till historia och våra förutsättningar- vad kan vi göra av det här då? Min positiva läggning gör nog att jag ser det mesta som en utmaning. Allt är möjligt tills dess jag blivit bevisad om motsatsen!

Att utmana...

Jag utmanar ständigt mig själv. Inte sällan sticker jag ut hakan i mitt jobb. Pushar för det jag tror på. Envist predikar jag och lobbar för idéer jag tror på. Vill så gärna vara med och påverka och bidra till mer, bättre, större och attraktivare...

Påfrestande? Too much? Jovisst. Jag är övertygad om att min omgivning ser på mig så då och då. Men, det är priset man får ta av att sticka ut hakan och ...våga.

Mål...

Utan mål är jag en vilsen själ. Det gäller på alla plan. Jobb, privat och träning. Sedan några år tillbaka löptränar jag kontinuerligt. Har genomfört fyra Stockholm Halvmarathon sedan 2008. Första gången var målet att ta mig runt. Den känslan när jag passerade mållinjen var grym. (Bild nedan) Följande lopp har jag satt upp tidsmål och strävat efter att förbättra mina resultat. I september i år fick jag en mental kollaps under loppet. Kände därför att det är dags att ta tag i den dröm jag så länge har pratat om... om det är någon som kan förverkliga den drömmen så är det jag. Därför har jag nu anmält mig till Stockholm Marathon 2013. Så den 1 juni står jag på startlinjen. Förhoppningsvis laddad till tänderna och mer fit än någonsin. Någon gång framåt kvällen så står jag förhoppningsvis nöjd och lycklig på mållinjen. För det är sån jag blir när jag uppnår mina mål. Hög av lycka.

Nu är jag nöjd med morgonens mål. Att starta en blogg. Nu är det väl upp till mig att förvalta den och uppnå mina mål med den. Here we go!