VM i curling
Tänkte i dag ta upp ett känsligt ämne. Känsligt därför att det är svårt. Känsligt för att vi är många som tycker mycket i ämnet och våra dåliga samveten också spelar in. Men vågar mig ändå på att slänga in stenen i glashuset...
Vi som har barn känner ständigt av pressen att hela tiden vara standby. Vi är många som ständigt skjutsar runt till träningar och matcher. Har man fler barn än ett så får man vara glad om aktiviteterna inte krockar. Och då pratar jag från egen erfarenhet och i den så har inte barnen en uppsjö med olika aktiviteter. Hur de föräldrar som erbjuder innebandy, fotboll, fiol, sång och dans klarar av vardagslogistiken är för mig en gåta. Nej, våra barn har fått välja. Har två barn som går i 3:an och i 6:an. Det innebär att det ändå behöver läggas en hel del tid på läxläsning och att skoldagarna kräver sin prestation. Barnen spelar båda fotboll, i en och samma förening. Det är här jag ser en väsentlig skillnad från när jag var barn och spelade fotboll. För på min tid (på stenåldern) så vet jag inte med mig att mina föräldrar ens såg mig spela en match, och att de skulle bistått mig med att ta mig till träning vore en orimlig utopi. Vi cyklade dit vi skulle. Själva. Det fanns kanske en och annan förälder som hjälpte till att skjutsa till matcher? Det minns jag inte, men troligen var det så. Som barn till icke bilburna föräldrar så var det i alla fall inte vi. Men, jag minns inte en enda gång att jag fick frågan om var mina föräldrar var eller att jag kände mig dum för att mina föräldrar inte var aktiva runtomkring. Det fanns inga såna förväntningar.
Men. Det finns det i dag. Och jag är den första att erkänna att det är jättekul att följa ungarnas utveckling och att titta på matcherna är fantastiskt roligt och spännande. Hade inte bytt bort det för allt i världen. Men... det är inte bara den insatsen som förväntas av oss som föräldrar. Och det är nu jag känner att jag riskerar att uppfattas som gnällig. Det är inte min avsikt, utan jag vill bara lyfta på locket och väcka frågan. Kanske, kanske finns det en och annan som håller med mig. Eller så är jag helt snett på det. Den risken tar jag.
Föreningslivet är ett fantastiskt upplägg! Jag har själv varit, och är, aktiv i flera för styrelser för ideella föreningar. Jag hejar på föreningslivet, som spelar en stor och viktig roll i samhället. Och jag undrar hur det var när jag var barn med föreningslivet? Hur fungerade det då? Var jag helt enkelt blind för alla de insatser som gjordes runtomkring mig eftersom mina föräldrar inte deltog aktivt? Eller fanns det mer samhälleligt eller ekonomiskt stöd förr? Eller var det mindre komplicerat eller på en annan nivå då?
I dag krävs det en hel del tid och resurser för att barnen ska kunna vara aktiva i föreningslivet. Först och främst så sköts träningarna av fantastiska eldjälar som lägger ner enormt mycket tid på att vara med barnen, bidra i deras uppfostran och hjälpa barnen och ungdomarna att utvecklas. Hatten av för dem! Jag förstår vilken tid och vilket engagemang som krävs. Mycket mer än det som syns. Men sen är det vi andra som får uppdrag att fylla och utföra med jämna mellanrum. För fotbollsföreningen fixar vi fika till hemmamatcher, grillar korv på helgerna (året runt), inventerar ett stort varuhus ett par gånger om året, jobbar på travbingo och säljer underkläder... Listan kan göras lång. Framför allt kan den dubblas eftersom vi har två barn. I praktiken innebär det inte att bara barnen är uppbokade i föreningslivet, utan att vi som föräldrar ofta har något åtagande på helgerna också. Och som heltidsarbetande är de två dagarna som är på helgen rätt heliga och inget man slösar med. (och jag förstår att någon reagerar här att jag använder ordet slösar...det är ju för att barnen ska kunna...ja ja, jag vet...) När helgen kommer och man kollapsar i soffan så är det dags att kolla helgens schema. Ska jag baka något? Ska jag skjutsa? Eller ska jag stå och frysa häcken av mig och grilla i fyra timmar? Då inser man att det inte bara handlar om att pusha och inspirera mina barn till att röra på sig och ha kul på fotbollsplanen.
I bland så krävs det ännu lite till. Det är när det drar i hop sig till cuper. Det brukar vara fantastiskt uppskattat bland ungarna och också vara spännande att följa. Jag vet, både av egen erfarenhet och av vänners erfarenheter, att kraven på föräldrarna här ser lite olika ut. Jag är vän av att "alla ska kunna delta". Blir därför orolig när jag stöter på historier som tyder på att så inte är fallet. Vissa klubbar, lag och ledare ställer krav på att alla barn ska medföljande förälder på plats, var cupen nu ska spelas. Det har, tror jag, att göra med vilket ansvar och vilken roll som ledarna vill ta och vilket upplägg man väljer. Kanske är det av ren oförmåga att sätta sig in i hur omöjligt det kan vara för t ex en ensamstående förälder med flera barn att förlägga en helg på annan ort, eller hur en tusenlapp faktiskt kan vara skillnaden på att gå back en månad eller inte ekonomiskt? För här har vi alla olika förutsättningar. Med medlemsavgift, träningsavgift, utrustning och deltagande som innebär ytterligare kostnader så är inte föreningslivet öppet för alla. Här finns en svår nöt att knäcka tycker jag. Hur gör man då? För visst vill vi absolut att de som, kanske, behöver föreningslivet och gemenskapen mest ska kunna delta i det?
Jag funderar mycket över hur det blev så här? Föräldrar verkar i mycket högre grad än tidigare leva genom sina barn i dag. Det är barnens aktiviteter som styr vad hela familjen gör. Så var det väl inte förut? Jag säger INTE att det var bättre förr? Men, visst tål det att tänkas på? Är det konstigt- eller rent av dåligt- av mig att tänka tanken att det därför är ännu svårare för oss som lever i varannan-veckas-livet? För vi försöker dessutom att hinna med ett annat liv, förutom familjelivet. Jag inser när jag skriver det hur det kan läsas. Jag menar inte att det ska finnas någon gräddfil för separerade föräldrar. Och jag menar inte, absolut inte, att vår fritid är mer värd än de som lever i en tvåsamhet! Missförstå mig rätt. Men, jag tror att den sociala tillvaro man lever i en tvåsamhet mer är inriktad kring vad familjen gör i samlad trupp, mer än att låta individuella aktiviteter styra? Och är det så så är det i sig ett problem. För jag är övertygad om att alla har individuella behov, önskemål, drivkrafter att mätta. För de som står utanför tvåsamheten så kommer den bara inte om man vill, utan situationen kräver att du gör aktiviteter och tar steg för att inte vara helt ensam. Men, jag menar absolut att det måste finnas luft i kalendrarna för att kunna möjliggöra individuella spår. Om man nu vill fågelskåda eller spela golf spelar mindre roll. Men det är otroligt viktigt att vi alla hittar plats, tid och utrymme att andas. Och det i kombination med att vi ständigt ska stå på pass för våra barn? Fungerar den här ekvationen?
Och till slut slänger jag in brandfacklan om tacksamhet. För visst vore det enklare och roligare att ställa upp och göra saker och hjälpa barnen om de uppskattade det. I dag tas vi som föräldrar för givet av våra barn. Vi är chaufförer och de som packar fika, handlar utrustning och tvättar emellan aktiviteterna. Vad skulle barnen säga om du i stället säger: "I helgen kan du inte spela match Hugo för då ska jag på en Sambakurs i Varberg." Eller "Jag har mitt spinningpass på torsdag, så du får fixa skjuts till fotbollsträningen." Någonstans tycker jag ändå att det är dags för oss föräldrar att curla oss själva lite. Tror barnen mår bra av ett nej då och då. Genom att lägga ansvaret på dem själva och kanske inte alltid vara med på alla matcher så tror jag att de växer ytterligare. Och då, kanske kanske, är de i stället tacksamma de gånger som du lägger en hel lördag och sitter med i sporthallen eller står på en blåsig idrottplats i Lessebo?
