Allt sitter i huvudet
Jag är min främste fiende och motståndare. Ingen annan. Skriver det direkt, så det blir sagt.
Sen jag anmälde mig till Stockholm Marathon har min träningsvilja, motivation och ork sipprat ur mig. Vart tog du vägen? Kom tillbaka illa kvickt! Börjar faktiskt bli lite bråttom nu... Vad är det som gör att man trots att man har konditionen, de fysiska förutsättningarna, lagt pengarna på anmälan och offentliggjort sitt träningsmål har så jäääääkla svårt att få ändan ur vagnen? Lathet, slöhet, lättja, olust, slapphet och likgiltighet hittar förbi alla de där faktumen. Har aldrig varit med om dess like.
Ändå har jag mängder med människor i min omgivning som peppar mig, pushar mig och uppmuntrar till träning och ger mig goda tips och råd.
Men, jag vet. Funkar bäst under press. Och den börjar komma nu. Jag vill INTE komma till Stockholm oladdad och otillräckligt tränad. Ska jag ge mig på det där sen så länge uppsatta målet så ska det f-n ske med hyfsade förutsättningar. Det ska helst vara en rolig upplevelse och ingen lång mardröm man ställer sig på startlinjen för. Tiden närmar sig med stormsteg. Det är faktiskt bara 135 dagar kvar
Gör vad jag kan för att inspirera mig själv. Tittade på Stockholm Marathons hemsida. Där finns massor av träningsprogram, tips, bilder och annat. Tydligen är det nytt rekord på antal anmälda deltagare i år. Och vad säger ni? 21 518 löpare från 81 nationer kan väl inte ha fel???? Det måste väl ändå borga för att det här är åtråvärt och något man bara längtar och trängtar efter. Tittar man på efterfrågan så är väl svaret ett solklart JA! Arrangören ber till och med dem som anmält sig och som tvekar att avboka sin plats till förmån för andra. Jisses, det är ju en omvänd affärsidé?! Pengarna är cachade, och ett visst svinn underlättar ju faktiskt själva genomförandet i sig... Det är nog bara i idrottsvärlden sånt händer?
Andra sätt att lura sig själv är att gå via träningskläder! Alltid kul att ha fräscha träningskläder och lite extra motiverande är det allt. Har en vän som springer en del. När det är dags för D-dagens lopp så är hon alltid snyggast och trendigast. Fokus ger resultat, som alltid. En förebild för oss andra! Dags för mig med nya löparskor i alla fall. I sedvanlig ordning har det kommit fjorton nya funktioner som gör att man springer mycket bättre sen sist man köpte skor. Det som inte hade ändrat sig var prisskillnad mellan butik och nätet. Faktiskt förvånande att försäljningen av vissa varor i butik sker. Halva priset och då skeppas det från ett annat europeiskt land...så får det bli. För att springträna i dåliga skor, det är som att cykla med lite luft i däcken eller att segla utan vind. Onödigt alltså.
Hör till de där odrägliga personerna som lägger ut träningsresultat på facebook. Ber om ursäkt för det. Men, det funkar faktiskt för mig. Jag känner en press när jag inte tränar. När jag får uppehåll i min träning så är det till slut alltid någon som frågar "det var ett tag sedan du tränade, inte sant?". Och det är exakt den boosten som jag behöver. Bli lite irriterad, skämmas lite och få lite jävlar anamma i mig. DÅ tar jag tag i mig själv igen. Häromdagen språkade jag med en person som också har anmält sig till Marathon för första gången. Han frågade hur det gick (så där så att man nästan kan känna att man är "en av de där seriösa elitlöparna" ni vet...) Nåväl, han berättade om sina långpass och träningar och vi var ändå eniga om att det var lite motigt på träningsbiten just nu. Han satte lite griller i huvudet på mig och i går så tog jag då tag i hela min kropp, släpade min in på gymmet och tvingade mig att köra ett löppass på band under en timme. (Här måste jag stanna upp med ett par reflektioner och förtydliganden som jag tycker är värda att nämnas... Först och främst- ställ er på ett löpband och spring en timme så ser ni hur kul det är. Sen skrev jag hela min kropp. Jag har inte samma förutsättningar som alla små gasellöpare vi ser överallt, de är flugvikt och jag är...och jag bär min kropp varenda meter jag springer. Bara så att alla fakta ligger på bordet.) Det gick bättre än jag trodde. Är ju en envis en. Och jäklar vad skönt det är med träningsvärk i dag. Och till alla som hela tiden säger till mig att jag tränar jämt och ständigt..nej, det stämmer inte riktigt. Jag har i år sprungit 2,5 mil. Så det så.
Så i mitt fall handlar det om att få med huvudet. Det tillsammans med den tidspress jag börjar hamna i. Kanske det här går ändå?
