Recept för lycka...
Det är inte klokt vad mycket klokskap det finns hos barnen. Jag förundras gång på gång över hur de samlar på sig kunskap, bearbetar den och sedan uttrycker den på ett ofta underfundigt och välformulerat sätt. När jag häromdagen väntade på min nioåriga dotter fick jag en stund över och läste de recept på lycka som de fått till uppgift att skriva på Alla Hjärtans Dag i klassen. Det jag läste gjorde mig så glad. Alla hade fått skriva upp sitt egna recept för lycka. Fascinerande och tänkvärt är att de alla skiljde sig åt. Lycka är inte något lättformulerat, utan ser olika ut för olika personer. Det glömmer vi i bland bort.
Jag lär mig om kärlek varje dag med mina barn. Det är både härligt och skrämmande att följa dem och försöka att leda dem. Det lätta är när någon kryper upp i ens knä och är gosesugen. Att ge av sig själv och sin famn när någon vill ha närhet och värme är en självklarhet. Då är det mycket mycket svårare att ge kärlek när man, för vilken gång i ordningen?, får kritik för att man lagat fel mat och att den är äcklig, eller anklagas för att bara vara ute för att jäklas när man påtalar att vi har grannar, när man uppgivet tjatar på dem att de ska sluta spela och komma tillbaka in i vår värld... Häromdagen fick jag en flashback från min tonårstid. Ni vet när man var så där trött och le på mycket. Jag minns hur jag inte orkade bråka med mamma, men ändå inte kunde låta bli att mucka. Känslorna tog överhand och styrde över den egna viljan. Jag fick en förnimmelse från just ett sådant ögonblick när sonen häromdagen visade på riktiga tonårstakter. Jag är tacksam att jag gjorde kopplingen. För det är så mycket lättare att stå ut med ett ovälkommet beteende eller en oförklarlig reaktion om man minns att den faktiskt inte har någon riktig grund. I bland när jag ser på sonen så ser jag i vilken konflikt han befinner sig i. Och det är då som kärleken betyder som mest. Det är då som föräldraskapet sätts på prov och utmanar. Att finnas där, inte överreagera och i stället visa att "jag älskar dig" när barnen troligen förväntar sig precis motsatta reaktionen. Jag hoppas att jag kan växa i min föräldraroll och kan praktisera just det.
Familjerelationer är ett svårt kapitel. Tror vi alla har både goda och dåliga erfarenheter och historier med oss från vår uppväxt. Lätt för att någonstans så är blod alltid tjockare än vatten och att allt går att förlåta. Men också svårt för att de relationerna också betyder så mycket. Och i bland suddas gränserna för vad som är familj ut. I bland har man tur och berikas med vänner som tar plats som om de vore familj. När barnen har svårt för att hålla reda på vad som är kusiner och inte så förstår man vad som spelar roll för barnen. De känner av kärlek och närhet, oavsett om den kommer från nära vänner eller "riktiga" familjemedlemmar. Jag är lyckligt lottad och har både en stor familj och nära vänner som jag räknar som familj. Vi finns där för varandra i både med- och motvind. Utan krav på måsten. Utan rätt och slätt finns där. Det är kärlek och lycka. Hoppas att mina barn kommer att vara lika lyckligt lottade när de blir vuxna en dag.
I bland växer familjen. Min familj är i tillväxt nu. Håller på att baka en egen kärlekskaka och tillsätter nya ingridienser. Jag släpper in i min familj och delar med mig av både barn, familj, släkt och vänner till min kärlek. Och jag släpps också in i en ny familj med barn, släkt och nya vänner. Visst är det alltid säkrast att hålla sig till beprövade recept som man vet går hem. Men, i bland måste man våga prova nya också. Likt en konditor blandar jag en smet med massor av saker som jag tycker om. Tror det blir med både topping och strössel också. Om du har tur, så kan du få smaka en bit!
