jagvågar.blogg.se

Nu är det så där synd om mig igen. Har tagit på mig offerkoftan, trots att den killar och sticks. Men, det är väl som munkarnas tagelskjorta. Den måste på i bland för att fördriva lättja och urspårade tankar.

 

Är så frustrerad över hur lite jag får till träning just nu. Behöver, måste och ska ligga i hårdträning. Men, får till allt för få och alltför korta pass. Behöver nöta, nöta och nöta. I stället får jag till intensiva, korta och stressade stunder på gymmet. Solen skiner i helgen, allt är upplagt för fantastiska löprundor utomhus. Och tro mig, jag har läst om en och annan sån i helgen på Facebook. Grrr, det gör ont i mig av avundssjuka.

Är det inte jobb så är det möten eller så är det aktiviteter eller saker som drar i mig. Faktiskt till största delen sånt som jag inte kan styra över själv, utan helt enkelt bara står i vägen för mina träningspass. En liten del beror det på mig själv, så klart. När jag inte orkat övervinna min egen trötthet eller t o m utmattning och gett mig av till gymmet. I helgen och veckan som kommer så njuter jag av att ha barnen hos mig. Och slå nu inte bakut någon när jag säger att de också utgör ett hinder för min träning. Jag älskar dem över allt annat, tro inget annat! Och min prioritering är ingen annan än att de kommer först. Men... det innebär också att bortprioriterat blir min träning...

 

I dag var jag 100% övertygad om att få till en riktig långrunda. Sonen på fotbollscup hela dagen och dottern hemma och hon var sugen på att vara med kompisar. Nu blev det så att de hamnade hos oss, och inte hos kompisen, vilket i sig är hur mysigt som helst. Och det är väl inte ok att lämna ungarna hemma själva och ge sig ut på en löprunda? Det känns oansvarigt... och får mig (hemska tanke) att jämföra mig med den gamla skatan Anna Wahlgren i rutan hos Skavlan i fredags... Man lämnar inte sina barn hemma själva. Punkt. Särskilt inte med en dotter som är i ett stadie där mamma inte kan lämna hemmet ens för att vara borta några minuter utan att hon oroar sig. Nej, då försöker man i stället att styra upp umgänget till att de ska byta plats för ett tag och gå hem till kompisen en vända? (Nöden har ingen lag!) Men. Patentlösningen fungerade inte i dag. Därmed fast vid hemmet.

 

Och ja, för att förtydlga. Jag njuter av att ha barnen runtomkring mig. Jag hör hur de leker, har sett kojan de byggt, fascineras över deras upptåg och njuter också av storebror som chillar på sitt rum. Men den njutningen i sig gör ju det ääääändååå svårare att ta sig i väg och träna... när de väl är här.

 

Bytte lite träningsstrategi i veckan, och tyckte jag var jättesmart. Tänkte mig att få till 3 mil utspritt över veckan. Sprang 7 km i tisdags, tänkte mig en mil på torsdagen, men fastnade sent på jobbet och kunde inte uppbringa orken. I stället planerade jag och tänkte smita lite tidigare från jobbet på fredagen för att hinna springa milen innan jag hämtade dottern på fritids. Men... fastnade på jobbet och stressade halvt i hjäl mig och klämde in 5 km på fredagseftermiddagen. Då återstod den nätta sträckan av 18 km och jag hade väl tänkt mig i alla fall klara av 14 i dag i solskenet. Det var inte första träningsveckan som gick åt skogen, om jag säger så. Paniken inför Stockholm Marathon den 1 juni börjar så smått infinna sig. Det här med marathon kanske inte är något för heltidsarbetande, ensamstående varannan-veckas-mammor egentligen? Eller jo, det är nog just för oss som de här loppen finns till. För att sporra oss och för att överhuvud taget få oss att ge oss i väg på träning alls?

 

Jag gläds med alla mina facebook-kompisar som har berättat om och lagt ut bilder från fantastiska löparrundor och aktiviteter i solskenet. Kul för er! Nu tar jag av mig koft-helvetet och går och myser med barnen i stället. Ingen idé att gråta över spilld mjölk heter det. Blev ingen träning den här helgen heller. Men.. tack vare "husarresten" har jag ett välstädat hem, rena träningskläder, nöjda ungar och ingen träningsvärk. Det kunde så klart vara mycket mycket värre. Det inser jag.