jagvågar.blogg.se

Kunskap är makt! Hear hear! Då och då har jag en diskussion med mina barn om just det. Jag vidhåller att man lär sig något nytt varje dag. Min son håller inte med mig och tycker nog att jag är gammelmodig. Men att få lära sig saker och att växa genom kunskap är något som vi tar för givet, men för många många runtom i världen, både historiskt, och tyvärr än i dag är det ingen självklarhet.

 

Senaste veckorna har jag hamnat i diskussioner med rätt många om just det här med lärare. Vilken makt de besitter! Och alla verkar ha minst en lärare som man kan berätta skräckhistorier om. Skrattade gott förra helgen när systersonen, som går på högstadiet, berättade om sin mattelärare som visat lösningen på ett problem. Systersonen hade ställt frågan till läraren om han var säker på att lösningen/svaret var korrekt. Inte en gång. Utan två gånger. Läraren hade stått på sig och undrade varför frågan kom. Då hade systersonen pekat på svaret och svarat: "jo, för facit visar ett annat svar". Jag ler för mig själv när jag ser situationen framför mig. Kan ju lätt se hur retfull en tonårings uppsyn kan uppfattas. Och när det dessutom visar sig att eleven har rätt... Nä, systersonen var inte imponerad varken av lärarens pedagogik eller kunskap, inte bara baserat på den här historien så klart. Skrämmande många lärare verkade han missnöjd med. Vi har haft tur med våra barn. Flertalet har varit och är fantastiska. Men, har råkat ut för några som både varit usla i sin profession och som man undrar över varför de överhuvud taget valt yrket, eftersom de inte varken tycker om eller kan hantera barn. Men, på det hela taget, fantastiska människor!

 

Jo, jag är uppvuxen i en lärarfamilj. Min pappa var adjunkt i franska och engelska och min mamma i engelska och svenska. Av oss fyra syskon har minsta systern följt i fotspåren och är Ma/NO-lärare på högstadiet. Så jag vet. Har hört allt och är så glad att jag inte följde min ursprungliga plan att bli lärare. Jag är förundrad över hur många som orkar, så många som är fantatsiska och orkar entusiasmera elever och lära ut. De fyller en av samhällets viktigaste funktioner. Ingen tvivel där.

 

Och ändå... vilka är det vi kommer i håg? Alla de dåliga så klart. Jag vet hur mamma i bland suckar när vi pratar om just gamla "skräcklärare"... och brukar säga. Oj, undrar vad säger de om mig? Jag minns att min pappa var en sån lärare som man antingen hatade eller älskade. Han gjorde avtryck, kan man säga.

 

Mina värstingar är alla mattelärare genom tiderna. Jag om någon hade behövt en bra mattelärare, med de förutsättningar jag har i ämnet. På högstadiet i Nyköping hade jag en tant på matten som när man bad om hjälp, bryskt fysiskt flyttade på en och satte sig ner på stolen och skrev ner lösningen. Sen gick hon därifrån. Inte så lärorikt. I min nya klass i Kalmar upptäckte jag hur långt efter jag låg och valde att gå ner på "allmän matte" för att ta mig igenom det. Valde den linje som innehöll mest språk och minst matte- humanistisk linje. Där träffade jag på han som nog ändå tar priset... som lektion ett förklarade följande för vår klass: "Jag vet att ni hatar matte. Och jag hatar elever som ni. Vi får helt enkelt försöka att stå ut med varandra." Där dog den eventuella gnistan som kanske någon i klassen hade kan jag säga. Det dråpliga var att vi sedan mer eller mindre alla sågs på Komvux där vi fick läsa upp ämnena och få behörighet. För egen del fick jag läsa ett år extra, för att ta in kunskapen jag borde fått på mitt år på gymnasiet. Men där träffade jag för första gången på en lärare som hade förmågan att förklara matte på flera sätt. Han hjälpte mig knäcka koden (om än tillfälligt, ska erkännas) och jag tog mig igenom matten. I efterhand är det nog det jag är mest stolt över som som kostat mig mest jobb. Den läraren jobbade då, och än i dag i det privata näringslivet (spelar det in?) och då som extra som mattelärare. Jag träffar på honom ute på Varvsholmen i lunchrestaurangen nästan dagligen. Jag är så tacksam.

Det är klart att vi alla måste ha haft förmånen att ha haft bra lärare också! Jag har själv väldigt goda minnen från t ex historielärare och samhällskunskaplärare från gymnasiet (den senare var jag rätt ensam om att tycka om minns jag...) som alla var väldigt kunniga i sitt ämne och hade förmågan att lära ut.

 

Som förälder till barn i skolan så inser jag hur annorlunda allt är nu från när vi gick i skolan. Det känns ändå rätt ok. Konstigt vore det annars. Men, en skräck jag har är hur jag tycker att skolan är helt fokuserad på och inställd mot att klara de nationella proven. Det är klart att de mäts på detta. Inser vikten av dem. Men, tycker att det är (nästan) löjligt hur uppjagade lärarkåren kan vara över både nationella prov och betygssystem. Någon stans är jag rädd att man tappar huvudsyftet med all undervisninng- lärandet för lärandets och kunskapens skull. Insåg i veckan att sonen har missat att verkligen ta in kunskapen i spanska. Han har lärt sig för att klara läxan, inte för att förstå. När vi pratade om det insåg jag att skillnaden för honom från att lära sig engelska är enorm. Det här är det första nya språket. Engelskan är han omgiven av hela tiden via tv, filmer och inte minst datorn. Men, spanskan lyser med sin frånvaro. Lite gammal hederlig nötateknik krävs här. Kändes rätt skönt att kunna bidra med något... matten lämnar jag gärna över till pappan i familjen. Det vinner vi alla på. Vi föräldrar bär ett stort ansvar att hjälpa våra barn med skolan. De själva har ett stort ansvar att lära sig. Men, lärarnas och skolans ansvar kvarstår. Hoppas jag har fel när jag känner att inlärningen drivs mot att klara proven i främsta hand. I min värld så är en av lärarnas främsta uppgifter också att entusiasmera och motivera till lärande. Att göra inlärandet så roligt och intressant som möjligt. Då krävs det kunskap, resurser, verktyg och självförtroende. Jag tycker lätt att lärarnas status bör höjas, både i anseende och i lön. Då tror jag att ansvaret kommer att axlas ännu bättre.

 

Har ju jobbat med utbildning ett tiotal år. Jobbar i dag tätt med företag där kunskap verkligen är makt, konkurrensverktyg och avgörandet mellan framgång och fall. Har förmånen att få vara med i spännande processer där företag och människor tvingas tänka i nya banor, komma på nya innovationer och lösningar, och inte minst uppmärksamma var behoven finns. Att dra nytta av den kunskap som människor besitter och sen göra smarta lösningar av. Det är roligt. Och det spelar roll. Det är så vi växer. Där tror jag inte vi skiljer oss åt från barnen i skolan. Ge oss utrymme, förutsättningar, stöd och tilltro, så åstadkommer vi storverk!

 

..."when I kissed the teacher..." Njae, kanske inte en kyss. Men, en kram kanske han kunde få den där matteläraren som hjälpte mig att knäcka koden och att förstå att det inte bara hängde på mig. Ja, en kram får det bli. Så förvånad han lär bli.