jagvågar.blogg.se

Åh, vad den killar och sticks, som Lotta på Bråkmakargatan skulle sagt. Den är dessutom varm, kvävande och har dålig passform. Dags att kasta den. Och inte i återvinningen, utan direkt på tippen. Sortering: Brännbart.

 

Vi är många som iklär oss rollen av martyrer. Vi verkställer och utför, och tar sedan på oss martyrrollen. Eller- är det så? Eller är sanningen den att vi faktiskt borde få mer cred för det vi gör? Att känslan av att inte få tillräcklig uppskattning för det vi gör faktiskt är befogad? Eller- ligger sanningen någonstans mittemellan?

Har vuxit upp i en stor familj. Tror jag kan räkna måltiderna på mina händer som inte inletts med scenariot att mamma innan, eller under första tuggan, utbrister i "Åh, vad det här var gott." Klart vi har "retat" henne för det och klart att vi har retat oss på det många gånger. Att inte ens låta omgivningen få en chans till att bilda sig en egen uppfattning. Att mer eller mindre ta på sig även jobbet att vara tacksam och ge uppskattning till sig själv. Nu med vuxna ögon så förstår jag bättre. Kan komma på mig själv att göra likadant i bland. Men, varför är det så svårt att ge lite uppskattning kan man undra? Varför var vi så dåliga på att ge mamma uppskattning och beröm för att hon 1) lagat maten och 2) serverat oss maten? Jag misstänker att det var att vi var dåliga på det som gjorde att hon utvecklade en egen "boost-rutin"? En annan teori är att vi av ren vana eller av uppfostran tar på oss offerkoftan redan under barndomen? För om jag tänker efter så gjorde nog mormor likadant...

 

Har alltid velat vara alla till lags. Alltid redo, som en (ursäkta uttrycket) jävla scout. Varför då? Vem är det som säger att jag alltid ska finnas där för alla? Jämt? (Och att skriva om det här kan ju också ses som ett behov av att lyfta fram hur duktig jag är som alltid är hjälpsam???) Nej, men jag vet att jag är långt i från ensam. Vågar mig på en vild gissning (inte alls förankrad eller vetenskaplig, jag vet...) på att många kvinnor faller in i rollen som "Fröken duktig". Perfekt utseende, hänga med i mode, träna, hänga med i trender, ha ett perfekt hem, vara den perfekte föräldern, sammanhållande och projektledande i familjen, attraktiv för befintlig eller obefintlig partner, vara fantastisk i sängen och ha massor av vänner, hobbies och egentid.

 

 

Det är viktigt att inte tappa bort sig själv i allt. Att det är jag själv som vill allt det där och att det inte bara handlar om att leva upp till krav från omgivningen. (Eller upplevda krav. De kanske inte ens ställs...) Det är lite som när flygvärdinnorna instruerar oss när de går igenom säkerhetsrutinerna. Man ska ta på sin egen syrgasmask innan man hjälper andra. I vissa relationer så hamnar vi i en, eller rättare sagt så tar vi på oss rollen, av att vara den som "tar omhand" och som fixar. Det är av ett eget val och inget annat. Men, såna vanor (ovanor?) är svåra att bryta. Omgivningen vänjer sig vid att kunna nyttja eller dra fördel av din insats. Då är det viktigt att den är lagom stor. Ingen mår bra av att du utplånar dig själv. De sista åren har jag laborerat lite och försökt bryta mönster och ta mig ur roller jag iklätt mig och känt att jag inte riktigt varit bekväm i. Det kan vara omvälvande för omgivningen och förvirring kan uppstå. Men inte sällan så blir resultatet så mycket bättre för alla. Min hjälp har visst tagits för given och jag har saknat uppskattning för mina insatser. Men i efterhand så har andra klivit fram, eller så finns inte ens behovet av en insats. Med facit i hand så kan det kännas lite snöpligt. Att gå omkring och uppleva krav som inte ens finns, att vara bitter för brist på uppskattning och att sen upptäcka att allt varit i onödan. Att lära av...

 

Så det finns martyrer. Sen finns det också de som utnyttjar martyrerna. De som tar på sig den hjälplösa rollen och som alltid tar för sig. De finns runtomkring oss. De känns ofta igen av att de tar mer energi än vad de ger. Inte sällan så är det "synd om dem". Och jag vet. Det är synd om många människor. Många har det otroligt svårt, jobbigt och tufft av många olika anledningar. Men, som Kay Pollack brukar säga: "Det beror inte på hur man har det, utan hur man tar det..." Att hjälpa dessa personer är egentligen inte att hjälpa dem. Det är faktiskt att stjälpa dem. De behöver ta ansvar för sitt egna liv och stå på egna ben. Men, även om det är svårt att upptäcka dessa personer eller deras utnyttjande så är det ändå det lättaste. Det är ännu svårare att inte hjälpa dem när de ber om hjälp. Det kan kännas onaturligt och jobbigt för en hjälpare. Men är en överlevnadsstrategi. Ger du lillfingret så tar de hela handen. Utan att tveka. De är beroende av dig och så länge som du tillåter det är du medberoende.

 

Är allas våra rop på tacksamhet (läs: uppmärksamhet) sunt? Eller är det ett symtom av att vi utvecklat så starka egon att vi tror att vi hjälper andra för andras skull fast vi egentligen lika mycket hjälper oss själva genom att hjälpa andra? Och om det är så? Är det så farligt då? Mitt svar är nej. Men att vara medveten om sina motiv tror jag är bra. För sitt eget välbefinnande. Egentligen tror jag det handlar om en kombination. Vi är många som mår bra av att hjälpa andra, finnas där, erbjuda en axel, skjutsa eller vad det kan handla om. Det är väl inget fel med det? Att må bra och få andra att må bra? Men när offerkoftan kommer på och vi blir martyrer så kommer det smolk i bägaren. Vi bör inte kräva av mottagaren att alltid visa tacksamhet. Det förtar lite av glädjen liksom. Men det är lätt att följa upptrampade stigar och falla in i gamla roller.

 

Jag och några riktigt goda vänner brukar hjälpa varandra när vi är "ute på glid". Vi brukar uppmana varandra när det behövs att slänga av oss offerkoftan. Den hjälpen både behöver jag och tar jag gärna emot. För jag hatar plagg som killar och sticks!