jagvågar.blogg.se

Vaknar. Sträcker på mig. Det är mörkt och  tidigt. Rastlösheten motverkar möjligheten att somna om. Vill så mycket och tankarna snurrar. Tydligen hade Maya-indianerna fel i alla fall. Känns onekligen som om världen finns kvar i dag, den 22:a. Men..å andra sidan, vem har inte haft fel? Jag gör fel ständigt och jämt. Hör liksom till. För vem har alla svaren från början?

 

Som förälder till barn som växer (!) så förändras spelplanen, förhållningssätt och situationerna allt mer. Har alltid hört till dem som är lite rädd för det tunga ansvar som föräldraskapet för med sig. Att ge en god grund att stå på, rätt värderingar och empatisk förmåga. Det är inte lite som krävs av oss mammor och pappor. Sonen kom hem med sina första betyg häromdagen. Han har alltid klarat skolan bra och vi som föräldrar har aldrig behövt oroa oss särskilt. Den största utmaningen för oss nu, var väl att kunna tyda och förstå om huruvida och till vilken grad betygen var bra eller inte. Då blir det lite jobbigt. Särskilt för en del märker jag. "Så här var det inte när vi gick i skolan. Då var det ...så här..." Men det är klart att en känsla av frustration infinner sig när man inte förstår något. (Tell me about it...) Men. Förändringar krävs i en utvecklande värld. Dagens skolbarn ställs inför nya krav och ett helt annat samhälle än när vi växte upp. Globalisering, nya slags företag, ny logik och en snabbare takt. Likt vi föräldrar bär ett stort ansvar för våra barns uppfostran bär de som styr landet ett tungt ansvar för att tillhandahålla en skola och verktyg som krävs. Hoppas att de tar sitt ansvar på lika stort allvar som lilla jag.

 

Genom åren har jag råkat ut för stora och små förändringar. En del har förändrat mitt liv- vägskäl. En del smyger sig mer på. Jobbade inom IT-branschen från början av nittiotalet (...ja, innan Internet fanns, på stenåldern alltså). Vi var ett tajt gäng och vi jobbade hårt och nådde höga mål. En dag blev vi kallade till ett kontorsmöte där en av våra kollegor meddelar att han skulle sluta och gå till en "kollega i branschen". Stämningen var spänd. Många av oss grät och vi kunde inte förstå vad det var som hände. Låt oss konstatera att förändringstakten inte var så hög då... Samma företag köptes senare upp av en stor koncern med parollen "Förändringar är vårt normaltillstånd". Likt Telia (omorganisationernas mästare?) förändrades spelplanen ständigt och jämt. Var nog en spegling av tiden och hur samhället förändrades. Och, i de flesta fall, nödvändiga förändringar.

 

Runtomkring oss blåser det nu ganska kalla vindar i den lågkonjunktur som råder. Människor som länge bidragit och dragit sitt strå till stacken ställs på bar backe när omorganisationer och sparpaket drar över näringslivet. Tror att vi till mångt och mycket kan köpa att det krävs. Sån är verkligheten. Men, i bland är det svårare att förstå. När lösningarna känns kortsiktiga och ogenomtänkta. Jag känner med dessa personer som drabbas. Minns så väl när jag runt 2003 åkte ut med huvudet före från min arbetsplats sedan tio år. Det var samma arbetsplats där jag tillsammans med kollegor tillbringat helger och kvällar... utan ersättning. Vi jobbade och slet och nådde också höga mål. När jag blev avpolleterad var jag en av koncernens främsta säljare i Sverige. Ändå blev jag drabbad. "I didn't see that one coming..." På en eftermiddag förändrades min spelplan. I mitt fall så blev det en spark framåt och jag gick vidare. Men, känslan av att bli utputtad från boet, gänget och inte längre få vara med att leka gav en bitter smak i munnen som höll i ganska länge. Jag kände mig kränkt ganska länge minns jag.

 

Som i alla förändringar i livet, på alla plan så tror jag att tydlighet är A och O. Visa vägen, förklara med bestämdhet och stå stadigt. Vid uppsägningar, omorganisationer, vid uppbrott i relationer, i nya relationer så måste vi ta ansvaret och visa att "nu är det så här". Att inte våga vara tydlig, att mjäka med eller  ta lite i taget hjälper ingen. För den som blir drabbad och som hamnar på en ny spelplan är det schysstaste med raka rör. Om vi som ansvariga ledare, partner eller förälder visar en osäkerhet eller inte vågar så kommer beslut och steg te sig obegripliga för den som "drabbas". Minns när jag som femtonåring "tvingades" flytta med min mamma och syster från Nyköping, där alla vänner, mitt liv och min trygghet..och min pappa fanns. Vi flyttade med min mammas nya man till en ny stad och började om. Jag var inte, hur ska jag uttrycka det, helt nöjd med min mammas beslut. Men, inte en gång backade hon. Hon visade vägen. Den väg som gällde då och där. Visst sjutton var det jobbigt ändå. Det är det. Men jag tar med mig det i mitt föräldraskap. Vid några tillfällen i livet så måste vi introducera jobbiga nyheter, faser och förändringar i våra barns liv. Jag har själv behövt göra det. Men det som känns bra är att vi som föräldrar tillsammans genom hela resan hållt dem stadigt i handen och visat dem vägen. Det är att vara förälder.

 

För mig som är en person som tycker om när det händer saker, och som har en postitiv grundinställning så är det kanske lättare att ta sig an förändringar och nya förutsättningar. Har jobbat med och lett förändringsprocesser i organisationer och vet att det inte är samma sak för alla. Det jag hela tiden brottas med är en ständig kamp med mig själv. Vill mer och vill vara där jag inte är. Jag har svårt att nöja mig med halva kakan, vill ha hela. Går gärna all in och vill nå toppen, på alla plan.

 

När vi var små och vår mormor tyckte att vi tjatade så brukade hon säga till oss: "Vill och vill! Din vilja sitter uppe i björktoppen!"