jagvågar.blogg.se

Att våga. Prova, säga vad man tycker, prova nytt, satsa, sticka ut hakan, säga vad man är bra på... Friskt vågat...hälften vunnet?

Vem fan har sagt att det ska vara enkelt?

Publicerad 2014-03-30 10:55:24 i Allmänt,

I går såg jag något vackert. Jag tittade ut från mitt vardagsrumsfönster. Utanför går det en cykelväg där det dagligen passerar rätt många människor. Många som springer, en del som cyklar och en hel del som promenerar. Jag har t o m en granne som brukar gå med barnvagn och hund läsandes en bok. På riktigt så går han så ofta. Men i går var det så att jag hajade till när jag tittade ut genom fönstret i det härliga vårvädret. Det var ett äldre par som hade stannat upp. Det såg ut som om de var ute på en utflykt. Han hade en mindre ryggsäck på sin rygg och jag såg framför mig hur de hade med sig kaffetermos och fika. De hade stannat upp och stod vända mot varandra och pratade. Han tog sin hand och strök henne varligt på kinden med en genuin känsla. Jag blev alldeles varm i kroppen av att se dem.
 
De flesta av oss är sökare och jagar genom livet. Men något sade mig att de här två var precis där de ville vara. Just här och just då.
 
Det har varit tyst från mig en tid. Har temporärt tappat orden. Och när jag inte vet vad jag ska skriva så känns det urvattnat och onödigt att ens lägga tiden på att blogga. Och jag är rätt övertygad om att det vore bortkastad tid både för mig och er som faktiskt (!) läser min blogg. Så därför har jag låtit bli. Är det kanske så att allt inte ryms på en gång? Jag har så fullt med tankar och processer i mitt huvud och i min själ att jag kanske inte orkar att kanalisera ut en del av dem? Jag vet inte. Men jag vet att jag är ute på en lång resa, och en ganska strävsam sådan. Hoppas kunna angöra och förtöja i hamn snart och guppa vidare mer stillsamt efter att stormarna bedarrat. Lite som Robert Broberg sjunger i sin Båtlåt:
 
Det var en båt som sa till en annan;
"va du va stilig Vi borde borda  varann,
Gjorda för varann och köla lite grann,
Som bara båtar  kan"
Badda bam bam bam bam
Badda bam bam bam

Andra båten  sa;
"klart att jag vill va
Med och kryssa
Kyssa din stiliga för,
I  en stillsam slör,
Vi varann förför
Som bara båtar gör"
Badda  bam

Våren är här och det är så jävla skönt att jag var tvungen att ta till en svordom. Sommartid och nya tider. Har aldrig längtat så efter ljus och nya möjligheter tidigare i mitt liv. Snart ett år sedan som allt började. Säger som jag sagt så många gånger förut... tur att att man inte vet vad man har framför sig. Och framtiden bär aldrig några garantier. Men framtiden bär med sig möjligheter att plocka. Vi bygger själva vår framtid, utifrån de förutsättningar som vi ges. Så enkelt är det. Vi väljer själva om vi vill vara här eller inte. Låter så jäkla enkelt, men det är långt i från enkelt. För förutsättningarna kan ändras och vad händer om du är den ende som vill vara där? Känns det lika bra då? Eller innebär det ändrade förutsättningar i sin tur? Som jag brukar säga till mina vänner: "Vem fan har sagt att det ska vara enkelt?" När jag skriver det här så är jag smärtsamt medveten om att jag känner personer som kämpar i uppförsbacke just nu. Människor som lever med barn som är sjuka varpå deras liv blivit upp-och-nervänt. Där varje dag är en osäkerhet. Då är det fan inte lätt välja var man vill vara... Förstår jag väl, och jag hoppas att jag inte missförstås för att vara naiv och blåögd. Men faktum kvarstår, att det hjälper till att befinna sig i en kris, sjukdom eller katastrof om man i ursprungsläget befinner sig där man vill vara. I en period i mitt liv var jag ute på hal is och inte där jag borde varit. En tanke som återkom i mitt huvud var faktiskt "Vad händer om jag blir sjuk?" Med facit i hand så förstärker det min övertygelse att välja att vara där vi vill vara.
Träffade en vän för lite sedan och vi pratade om det här med ensamhet och tvåsamhet. Hon är en fantastisk människa som lever i ensamhet just nu. Och obs obs! Ensamhet behöver inte betyda att man känner sig ensam! Hon har varit i flera tvåsamheter och vi pratade om det här att det känns allmänt vedertaget att alla söker någon att leva med. Om man känner sig ensam i en tvåsamhet så kan ensamheten vara att föredra kom vi fram till. I vår diskussion konstaterade vi att just det där att dela allt med någon, att faktiskt kunna lägga huvudet i den andres knä och bli omhändertagen eller bli klappad på kinden är det saker som gör att man strävar efter en tvåsamhet. Annars kan det vara rätt bekvämt att leva själv. Mindre att ta hänsyn till och frihet att göra som man vill. Och ändå så ger vi oss i kast med att försöka att lyckas i relationer. Och vet ni. Jag tycker att det är värt det. Varje minut och timme. Att få en relation att lyckas i med- och motgångar kräver hårt jobb och framför allt vilja. Men samtidigt är det det som är så jävla underbart med kärlek. Det brinner till. Inte slätstruket och intetsägande, utan berörande och t o m jobbigt i bland. Med mitt resonnemang innebär det att de flesta av oss faktiskt kämpar för vår tillvaro. De som söker tvåsamhet och de som lever i tvåsamhet. Och kanske är det så det är? Är det därför som vi blir så lyckliga och förväntansfulla när vi ser dem där fantastiska äldre paren som är så rädda om varandra? Är det kanske en insikt som kommer med åldern? I så fall kanske det inte är så farligt att bli gammal ändå? I så fall vill jag vara där jag är nu. Och sen.
 
Känner hur jag är fylld med energi igen. En fantastisk känsla som jag har längtat efter. Jag far runt som en Duracellkanin och gör allt på en gång. Är härligt att må bra igen. En gång till. Det är härligt att må bra igen. Jag ber till högre makter att få fortsätta att må bra.  Och att få ta mig igenom den här stormens nålsöga och lägga till. Jag är frisk. Jag väljer att vara glad. Jag väljer kärlek. Vad väljer du?
 
 
Kommentarer (0)

Allt har sin tid

Publicerad 2014-03-17 00:13:00 i Allmänt,

Min tid är nu. Tydligare än någonsin förstår jag att det är här och nu det händer. Genom reflektion och självrannsakan möter jag varje dag och varje utmaning med en ny tillförsikt. Jag har fått en ny chans och jag har bestämt mig för att göra det bästa och mesta av den. En ny chans och ny förmåga är en ynnest som inte är alla förunnat. Jag har själv ansvaret för att bygga min egen verklighet. Sen händer det alltid saker och förändringar gör att verkligheten kommer att ändras över tid. Men det går inte att skylla på  någon annan och det går inte heller att sätta på sig skygglappar och blunda för det som är. Har blivit smärtsamt medveten konsekvenserna av hur det kan gå när någon går genom livet med en slags "stängdhet". Enligt mig är det att inte leva fullt ut. Att undvika och ducka för sanningen, ämnen, situationer och konflikter. Att inte förvänta sig mer. Eller att fastna i ett nät av bitterhet som förminskar världsbilden och möjligheter. Slöseri. Lika tragiskt är det när någon fastnar i det som varit utan att komma vidare. Det finns något positivt med avslut, trots att själva ordet är negativt laddat. Ett avslut öppnar upp för reflektion och en möjlighet att ta lärdom. Jag befinner mig i ett skede där mycket präglas av avslut, men också nystart.
 
Vår familj har sedan många decennier haft ett sommarhus på Västkusten. Min morfar blev förtjust i en tomt längs med Gullmarsfjorden och bestämde sig raskt för att bygga upp ett hus där familjen skulle kunna tillbringa somrarna på. I den stugan har jag varit i stort sett varje sommar i hela mitt liv. Många minnen med mormor och morfar, med mamma, med syskon och med alla syskonbarn och egna barnen. Långsamma dagar med promenader, plock av blommor, blåbär och svamp, rensning av fiskenät och krabbfiske växlat med dagar fyllda med stora släktsammankomster med en härlig kaos och röra då alla ska samsas kring mat, sovplatser, utflykter och renoveringsprojekt.
 
Jag minns lata dagar som barn och tonåring då jag lyssnade på Sommarlovsföljetonger på radio liggandes i hammocken med humlor som surrade runtomkring mig samtidigt som en lite salt doft steg upp från fjorden. Varma sommareftermiddagar då vi flockades runt den svartvita TV:n då Borg, McEnroe och Connors gjorde upp i Wimbledon. När "dagens händelse" var när man åkte till Konsum i Brastad och handlade mat med mormor och morfar. Den där lunchen som höll på att aldrig ta slut då mormor hade bestämt sig för att jag och min lillasyster s k u l l e lära oss att äta kalvsylta och inte fick lämna bordet förr. Jag minns också sommardagar då jag som vuxen tillsammans med övriga familjemedlemmar lagt en ganska stor del av tiden på att få fram mat på bordet till ett helt kompani tre gånger om dagen. Hur jag en sommar målade hela huset och ammade sonen i pauserna. Härliga middagar på altanen och lika härliga frukoststunder på trappan.
 
(Är det inte konstigt hur vuxna minnen ofta cirklar kring mat. När man försöker minnas tillbaka från sin ungdom så kommer jag mer i håg känslor och stämningar.)
 
I stugan på Västkusten har systersönerna ätit pizza för första gången, ett stort antal fisketurer (men ändå alldeles för få...) med torskpilkning tagit plats, egenkomponerade visor framförts vid födelsedagsuppvaktningar, ett flertal män fallit i sjön vid årlig isättning av brygga, otaliga våfflor gräddats på uteplatsen, oändligt antal potatisar skrapats och enorma mängder fiskar fiskats, rensats och ätits.
 
Men. Nu är den tiden förbi. Med nya förutsättningar så kommer vi att lämna Gökeplatsen (ja, stället heter så!) med många minnen från flera tidevarv. Tiderna har förändrats. Det är inte som förr på Gökeplatsen.  När morfar byggde så var det ett obebyggt område med nybyggaranda. Sen dess har de flesta husen bytt generationer flera gånger. Den största förändringen står nog ändå Norrmännen för. Stuga efter stuga har bytt skepnad från enklare boningshus till vitmålade palats med präktiga stenlagda uppfarter. Minst varannan bil på Västkusten verkar vara Norgeregistrerad och pengarna gör bevisligen avtryck. Allt har sin tid.
 
Det finns ett uttryck som säger att man ser hur fort tiden går genom att titta på sina barn. Så sant som det är sagt. Utan att jag förstår hur det har gått till har jag en tonåring i huset som med sprucken röst debatterar omkull mig på nolltid. Med fötter som aldrig verkar sluta växa och en omättlig hunger. När barn blir tonåringar krävs det ett nytt förhållningssätt och en ny plan för föräldraskapet. Det gäller att hänga med och anpassa sig efter den nya verklighet som helt plötsligt smugit fram runt hörnet. En värld där gaming är lika verklig som frukostbordet. Skillnaden är att den ena är för oss föräldrar totalt outforskad mark. Men eftersom en förälders främsta roll är att leda våra barn och agera vägvisare så finns det egentligen inte något alternativ än att försöka att sätta sig in i barnens verklighet. Även om den känns främmande och kanske t o m otäck. När vi jämför med den värld som omgav oss när vi var barn och ungdomar så skiljer sig den markant från den som omger våra barn. Det är inte så konstigt att barnen skrattar åt oss när vi gör våra jämförelser. Att det faktiskt har funnits en tid utan mobiltelefoner och Internet då vi hade två kanaler att välja på känns så klart chockerande för våra kids. Lika främmande och annorlunda kan det vara när vi synar den verklighet som omgett våra föräldrar i deras uppväxt. Genom att titta på våra föräldrar så ser vi alltså också hur fort tiden har gått. Vi präglas och bär med oss märkningen livet ut. Både gott och ont. Det är inte så länge sedan som den svenska flaggan var en självklarhet på skolavslutningar, den gamla psalmboken användes, skilsmässor var otänkbara och Europa präglades av efterkrigstid som följdes av det Kalla kriget. Skrivstil var en självklarhet och man kommunicerade via brev.
 
Det jag vill få sagt är att det vill till att vi anstränger oss och möter upp och bygger upp en bro mellan våra verkligheter. Och framför allt försöker att förstå. Allt har sin tid.
 
Börjar bli hög tid att avsluta den här bloggen. Klockan är alldeles för mycket. Jobb i morgon. Och en intressant resa till Lund för att studera ytterligare kring Öppen Innovation/Open Innovation. Det hela går ut på att man kan lämna över en frågeställning, ett problem eller ett behov till en process dit man bjuder in aktörer att tänka nytt, komma på nya idéer eller att utveckla vidare. I Lund och på jobbet tänker vi oss att använda  metoden i företagsutveckling för att hjälpa verksamheter att komma vidare och möta framtiden bättre rustad. När jag tänker efter så är det väl precis det jag gör med mig själv just nu. Jag ser över min situation och mig själv och funderar på hur jag ska vara så bra rustad för att möta framtiden som möjligt. Sen tar jag hjälp och tar emot input från andra. Och i processen känner jag mig både öppen och innovativ. För det var länge sedan jag insåg att "själv är bäste dräng". Jag tar hjälp av några i min närhet och tar sats mot framtiden. Allt har sin tid. Och min är nu. Så det så.
 
Kommentarer (1)

Ett hårresande förslag

Publicerad 2014-03-03 02:52:00 i Allmänt,

Vaken igen. Hjärnan går för högvarv samtidigt som mitt ärr värker och jag är varmare än varm. Tittar lite på gamla foton och saknar mitt gamla jag. Korrigering: saknar mitt hår och min tränade kropp. Det senare är jag på gång med och fjunet växer det också. Längtar efter att kunna dra handen genom mitt hår igen.
 
Hittar foton med mig för några månader sen. Ser hur uppsvullen jag var i ansiktet och hur cellgifterna satte sina spår i blicken. Är inte särskilt glad i den här bilden, men delar med mig av en speciell anledning.
 
Jag och min peruk.
 
På bilden provar jag min nya peruk. För er som följt min resa så känner ni till hur man som cancerpatient från Landstinget får bidrag till en peruk då man genomgår behandlingar som medför att man tappar sitt hår. Något som jag reagerade på när jag befann mig i det stadiet var hur bidraget också skiljde sig från cancerform/avdelning. Det visade sig i alla fall att som bröstcancerpatient fick du lite mindre. Jag har bl a på den här bloggen varit väldigt öppen med hur sjukdomen inte bara slagit ner i sig själv, utan även slagit stora hål i ekonomin. Nya utgifter, men framför allt en sänkt inkomst under lång tid. 
 
Jag tänker nu så här. Om fler än 7000 kvinnor drabbas av bröstcancer varje år så kommer de att hamna i samma situationer som jag varit i. Och jag inser också att fler än jag kommer få det svårt att få i hop ekonomin. Och inser också att många kommer få det ännu svårare. Och eftersom jag nu är innehavare av en peruk som är otroligt lite använd, men som ändå varit min räddare i nöden och en livsnödvändighet i en utsatt situation så tänkte jag nu låta någon annan dra nytta av den. Jag tänker mig att lämna tillbaka min peruk till den fantastiska kvinna som driver Carl M Lundh på Funkabotorget. Jag har en knappt använd peruk med originalkartong samt medföljande specialschampo och balsam till. Har inte stämt av den här iden med frisören alls. Men tror att hon inte alls skulle ha något emot att förmedla min gåva vidare till rätt person.
 
Samma kvinnor kommer också att behöva köpa bh:s och badkläder för proteser. Även det stora utgifter. Och för många ännu en utgift som gör ännu större hål. Kanske kunde jag be gänget på Team Olmed som säljer dessa viktiga plagg om hjälp?
 
Om den ursprungliga iden inte fungerar så tänker jag att jag skulle kunna kolla vidare med bröstsköterskorna som "delar ut bröstproteser" eller kuratorn som träffar många bröstcancerdrabbade kvinnor. Jäklar om inte jag skulle kunna hjälpa någon. Och om jag drömmer lite vidare...så vore det ju fantastiskt om jag skulle kunna göra mer. Eller ännu bättre vi? Tänk att förmedla praktisk nytta som gör otrolig skillnad till kvinnor som kämpar. Min peruk med tillbehör kostade mig 1300 kr. Bh:s och badkläder kostar nog från 300 och uppåt? Kanske vore det bra att be kurator eller bröstsköterskorna om hjälp att se till att de "bäst behövande" får hjälpen?
 
 
Same wig. Different woman. 
 
Vet inte om jag är knäpp? Men skulle vi tillsammans kunna hjälpa någon av dessa drabbade kvinnor genom att samla in pengar som betalar en peruk eller ger ett bidrag till köp av underkläder? Eller så gör jag det här på mitt egna lilla vis i liten skala. Vad säger ni? Om jag får respons på iden kan jag tänka mig att managera upp det. Jag vet hur mycket allt stöd och hjälp av all möjlig och omöjlig karaktär har betytt för mig. Jag har länge funderat på hur jag skulle kunna ge tillbaka eller vidarebefordra den generositet som jag mött. Kanske är det här ett sätt? Eller inte?
 
Ni har säkert hört talas om att det är ett bra att skriva ner saker man tänker på för att kunna slappna av. Nu har jag skrivit av mig en av tankarna som far. Ta emot! 
Kommentarer (1)

Dina bröst är som svalor som häckar...

Publicerad 2014-02-28 04:28:00 i Allmänt,

 
Jag tycker om skarvar. När två helt olika världar/verkligheter möts. Eller när situationer uppstår till följd av krockar eller sammanträffanden. Jag är i slutfasen av min behandling då jag genomgår strålning varje dag på sjukhuset. Varje morgon åker jag in till sjukhuset, parkerar bilen och går igenom en av oändligt många och långa sjukhuskorridorer. Väl där blir jag mottagen av två sköterskor som tar hand om mig. Lite rullande band över det känns det som ur patientens perspektiv. Jag får ta av mig på överkroppen och lägga mig på en brits som höjs upp och ställs in så jag hamnar på exakt rätt ställe. Jag har stora riktmärken på bröstkorgen som ser till att strålningen hamnar exakt där den ska. själva behandlingen tar bara några få minuter och då ligger man själv i rummet. Uppsikt sköts från ett annat rum. Jag brukar alltid blunda. Dels för att jag inte vill se. Men också för att passa på att ta en mikropaus i vardagen. Oftast så spelas musik i bakgrunden och jag har hört både rock, country och schlager. En blandad kavalkad för att passa en blandad skara patienter kan tänkas. Häromdagen så skrattade jag i alla fall för mig själv... När jag ligger där hör jag "Dina bröst är som svalor som häckar..." Det hjälper att ha humor i alla situationer. Och där och då kändes låtvalet dråpligt. 
 
Den här bloggen kommer till mitt i natten. Då jag borde sova gott. Inte vet jag om det är åldern, men det här med att sova hela nätterna känns som en ynnest mer och mer. Särskilt då jag är lite uppe i varv så har jag för ovana att vakna och ligga och vrida mig. Häromdagen pratade vi om just det här vid fikabordet på jobbet. Jag tyckte en kvinna i samlingen hade hittat ett bra förhållningssätt när hon sa att "hon bestämt sig för att inte göra någon stor grej av det". Precis som med allt annat så väljer man själv hur man förhåller sig. Och jag har faktiskt slutat att jaga upp mig så för sömnlösa nätter eller sömnlösa stunder. Det hjälper ju inte. Tvärtom. Men trött blir man ju...
 
Jag har fått lite kommentarer på min sista blogg. Inte så mycket på innehållet, som verkligen inte var något unikt, utan mer var en känsla av att jag var tvungen att få ur mig uppmaningen av att vara rädda om varandra. Nej, kommentarerna har mer gällt att bloggen var så kort. Oroliga ögonbryn har höjts och funderingar kring hur jag mår har kommit. Fantastiskt att så många följer mig och bryr sig. Min respons är: Jag mår bra. Bättre än på länge. Men det har varit några jobbiga veckor. Helt ärligt så ställer kriser saker och ting på sin ända. I alla fall för mig så uppstår behov av att göra livsavgörande förändringar. Tror att det är en högst naturlig följd på en kris. Men både krisen, uppvaknandet och arbetet tar på krafterna. Det tillsammans med en vardag där man förväntas leverera på alla plan kostar så klart på. Jag har turen att ha en förstående omgivning runt omkring mig. Och jag är övertygad om att vi alla är vinnare av det som kommer ur den här krisen. Kanske t o m att det är en mening med allt som har hänt? Tanken är svindlande. Jag jobbar vidare. Men om någon tycker att jag är undandragen så är det helt riktigt. Men det är ett privilegium jag har upptäckt med livet. Att sätta sig själv först och tillåta sig att försvinna i sig själv i bland.
 
Att orka. På ett bra sätt. Ja, det kräver att man sätter gränser för sig själv. Det tror jag att de flesta av oss jobbar med. Heja, heja! Jag ser och känner igen mig i många i min omgivning. Vi är många som vill mycket och som räcker till mer än vi borde. Levererar på alla plan och njuter av det. Så länge det känns bra och vi får uppskattning för det vi gör är det ett framgångsrecept. Men när det blir till måsten och vi känner att resultatet och vi själva inte längre bidrar utan suger. Då är det dags att ifrågasätta sig själv och sina val. Jag har alltid sett mig som väldigt prestigelös. Och det tror jag är en egenskap som hjälper till när jag måste sålla eller göra val. Jag rensar nu upp och tackar nej. Lägger fokus där jag behöver lägga det. Fokus ger resultat- det är gammal käpphäst. Jag har sakta men säkert klivit av de styrelseuppdrag jag haft under åren. Tackade nyligen nej till ett styrelseuppdrag i ett bolag. Det var svårt att säga nej eftersom uppdraget var spännande, utmanande och lockande. Och jag kände mig så klart utvald och smickrad av förfrågan. Jag tror att här har vi nöten i duktighetsfällan. Redan sedan lagen på gymnastiklektionerna skulle göras upp så ville man bli vald. "Välj mig, välj mig!" När vi blir sedda, uppmärksammade och valda så är det som om djävulen far i oss högpresterande människor. Vi vill så gärna bekräfta för den som valt oss att valet han/hon gjorde var HELT rätt! Vi kör på som duracellkaniner och alla är nöjda. Men när batteriet till slut börjar tröttna och skutten blir färre eller lägre så har leveransförmågan minskat och skutten kommer till bara då man får en liten putt. Då är det dags att antingen ladda eller byta batteriet eller inse faktumet att man är slut som kanin. Vad jag vill säga med det här är egentligen att det är ett, enligt mig, ett fullt normalt beteende att anta utmaningar och gå in med liv och lust i saker. Men också att vi måste lära oss att inse att vi har begränsat med batterikraft och att det gäller att hushålla med sin energi. Nu tänker jag slänga in en brinnande fackla här... Så här när den internationella kvinnodagen närmar sig... Är det så att vi kvinnor är bättre på att ta på oss alldeles för mycket och för många utmaningar och mycket sämre på gränsdragningar? Jag tror faktiskt det. En uppmaning till alla fröken Duktig jag känner... stanna upp! Är det här långsiktigt hållbart? Får DU ut vad du vill av ditt engagemang? Jag brukar tänka så här i bland (förlåt, nu svär jag i kyrkan!): "Skulle en man ställt upp på det här?" Hemskt ressonnemang, jag vet. Men det håller dessvärre oftast och hjälper mig då och då att hålla huvudet högt.
 
Jag har lärt mig massor av saker genom att sitta i styrelser i en rad föreningar. Stänger inte alls dörren för det för all framtid. Men just nu behöver jag lägga fokus på saker som är viktigare för mig. Jag hoppas på nya förfrågningar så klart. Välj mig, välj mig!
Har en känsla av att det här med åldern också spelar in i vårt förhållningssätt. Erkänner att jag har lättare för de senare åren att acceptera att jag inte kan vara med överallt och faktiskt acceptera det. Bättre att välja sina strider och verkligen kämpa för det man brinner för. 
 
Börjar faktiskt känna att tröttheten gör sig påmind. Skönt. Då ska jag passa på att sova en stund till. Date med strålmaskinen i morgon bitti igen. Och...for the record. Jag har aldrig förstått den där textraden om "bröst som svalor som häckar"... Känner mig mer stympad, ärrad och börjar bli riktigt bränd och flammig. Men faktiskt mer hel än på länge. 
 
 
Kommentarer (0)

Var rädda om varandra!

Publicerad 2014-02-20 10:14:19 i Allmänt,

Redan sexologen Malena Ivarsson uppmanade oss att vara rädda om varandra då hon intog TV-sofforna på var det 80-talet och gav oss råd. Inget komplicerat, men ack så svårt.
 
Jag har fått tid för reflektion. Tid för att stanna upp och göra förändringar. Låter självklart men är inte något självklart. Under den sista tiden slår mig faktumet hårt i huvudet. Att det gäller att leva här och nu. Jag träffar dem varje morgon i väntrummet på sjukhuset. En del har peruk. En del har mössa. En del ser "helt friska ut". Jag har också fått dåliga nyheter från flera håll de sista dagarna i min omgivning. Alla drabbas av den här jävla sjukdomen. Jag är så glad, så glad att jag är på väg ur det och inte på väg in i det. Så glad så glad. Men så ledsen så ledsen för allt elände som den har skapat och bidragit till. Bare with me!
 
Vi kan inte ta något eller någon för given. Var ödmjuk för livet. Ta vara på det du har här och nu. Gör så gott du kan. Och ge dig själv och dina nära tillfälle, möjligheter och chanser. Lev här och nu. Inte i det som varit och inte heller i det som du inte vet något om, nämligen framtiden. Output blir inte bättre än input. Var inte så naiv att du hela tiden strävar efter mer i stället för att vara nöjd där du är.
 
Min uppmaning till er påminner om den som Sergeant Phil Esterhaus  upprepade i TV-serien Spanarna på Hill Street. Han inledde varje dag med att uppmana sina kollegor "Let's be careful out there."  Var försiktiga där ute. Och var rädda om varandra!
 
 
 
 
Kommentarer (0)

Om att komma tillbaka

Publicerad 2014-02-04 09:08:54 i Allmänt,

Sitter i kafeterian på sjukhuset med en kaffe. Mellan två besök på sjukhuset. Är trött, riktigt trött på det här stället. Känner till korridorerna och husen alldeles för bra. Längtar tillbaka till en tid då jag också var vilse i den här miljön. Tiden före och tiden efter.
 
Har fått en ny morgonrutin den här månaden. Befinner mig på onkologiska kliniken varje morgon för att få mig en stråldos. Fantastiskt hur de kan räkna ut var och hur mycket de ska stråla och effekten som de har. Eftersom sannolikheten trots allt är ganska stor att du någon gång kommer att hamna här där jag befinner mig så vill jag lugna er genom att säga att strålningen inte alls känns. Det gör inte ont på något sätt. Önskar att jag var lite mer "teknikfrälst"så att jag gick i gång på high-tech-faktorn, men jag tycker mest att det känns obehagligt att ligga på en brits som hissas upp, laserstrålar som ställs in och utrustning som cirkulerar runt min kropp.vill inte vara här. Men ändå vill jag inte hellre vara på något annat ställe. I dag är det Världscancerdagen. Osäker på om det ska firas eller om det är en dag för eftertanke eller? Kunde läsa i dagens Barometer på debattsidan om de köer som finns inom cancervården. Frågan är het och återkommer i debatter, artiklar och i sociala medier. Och visst är det för jäkligt att behöva vänta i det utsatta läge som man befinner sig i när man fått diagnosen cancer. För tid är en avgörande faktor för utfallet. Det vet alla. Jag hoppas att beslutsfattare tar sitt ansvar och bekämpar köer och hittar på lösningar som gör situationen bättre här. Känner mig riktigt riktigt lyckligt lottad över det bemötande och det professionella system jag mötts av här i landstinget som bröstcancerpatient. (Jag är ännu inte till freds med att det är det jag är....) Kan du göra något eller bidra? Gör det!
 
Är i vardagen igen. Som jag sa till någon så är det fantastiskt att få vara det. Ändå kämpar jag på med att få i hop pusslet med jobb, ungarnas aktiviteter, mat, handling och läxor. Jobbar fr o m den här veckan halvtid. Är jättesvårt att hålla nere tempot och sätta gränser. Är faktiskt bra på att i n t e svara i telefon näR jag inte jobbar. Något har jag lärt mig. Sen är det en konst att parera allt med alla dessa sjukhusbesök. Men det är denna månaden. Sen slipper jag denna morgonrutinen. och som sagt, jag är tacksam.
 
Svårt att komma tillbaka på alla plan. Eller så ställer jag höga krav? Vill vara tillbaka i matchen fullt ut på jobbet, privat och socialt. Så kanske det inte funkar?
 
Kroppen är också på väg tillbaka. Håret kommer mer och mer men inte lika fort som jag hade önskat. Men ger ändå en positiv boost. När alla har problem med vilken klänning man ska ha på Guldfesten till helgen så ligger mitt problem på ett lite "högre" plan. Tack vare en fantastisk väninna, och tillika date på festen, så har det problemet minimerats. Hon är en fantastisk kvinna och hon är min skyddsängel. Jag har ingen aning om hur jag kommer se ut på lördag. Men det lär vi märka, både jag och ni... Och vet ni?! Ni får ta mig som jag är. Som jag sa till min dottet när hon betraktade mig i morse när jag sminkade mig. "Det är tur att skönheten sitter på insidan, eller hur?" Ser fram emot ett festligt spektakel med glim och glam! 
 
Nu är det dags för nästa besök. Får lämna min plats på vilken faktiskt solen strålar in. Förstod att januari månad har varit ovanligt grå. Jo tack, har lagt märke till det. Men nu vänder det. Nu är det, ursäkta ordvalet, Strålande tider!
Kommentarer (1)

Du har plats nr 17 i turordning... Ögonblicksbild från hemmaprojektledarträsket...

Publicerad 2014-01-27 12:18:46 i Allmänt,

Sitter i ännu en telefonkö. Den här gången är det Telia. Hur är det möjligt att göra så krångliga fakturor att vi inte förstår dem? Minns från min tid på WM-data att det drevs något projekt åt just dem för att göra just fakturorna "användarvänliga". Inte riktigt i mål än alltså, en så där 10-15 år senare. Vissa saker verkar vara omöjligt att få till även om det känns rätt enkelt för oss oinsatta. Bara att acceptera, slå på högtalaren på telefonen och vänta...
 
Befinner mig i dag i hemmaprojektledarträsket. Räkningarna ska betalas. Det i sig ett spännande uppdrag med räkningar från decembers synder, nya årsavgifter och en lönespec på 0,00 kr. Trycker in siffrorna, blundar och räknar till 100 med Telia-damen i bakgrunden. Förnekelsen gör mig sällskap. Jisses vad jag behöver komma i gång och jobba igen.
 
Förutom räkningar och årsbesked i drivor så kör skolorna ett race med infolappar. Dags för utvecklingssamtal igen. Huggsexa om tider som är humana (läs sen eftermiddag) och aja baja om man glömmer lämna in lapparna i tid. För vilken gång i ordningen sorterar jag in papper i mappar och försöker att hålla skrivbordet någorlunda rent. Det är en förutsättning eftersom sonen och hans kompisar inte alltför sällan belägrar bordet med dator, speltangentbord, spelmus x 2-3... mammas tid och plats är förbi. Längre från routern laggar ju wi-fi. Dotterns (10 år) gälla röst lyder från hennes rum: "Maaaaamma! Ditt wi-fi suger!!!" Jaha konstaterar jag och skakar av mig. Kan inte vara alla till lags. 
 
"I don't know the key to success. But the key to failure is trying to please everyone." (Bill Cosby)
 
Januari betyder nystart och full fart framåt. Själv försöker jag förhålla mig till att inte rusa i väg i full fart. Följer rådet att jobba deltid en liten tid till. Jobbet pockar på uppmärksamhet och saker är i görningen som kräver fokus och närvaro. Står också på tröskeln inför strålning fem veckor framöver. Tröttsamt mycket besök på sjukhuset fortfarande. Men- jag mår bra! En gång till. Jag mår bra!!! Förändringens vindar blåser runtomkring mig och jag försöker att se alla förändringar och nya tider an med en positiv inställning. Det kommer att bli bra. Det kommer att bli bra.
 
Annars då? Jo, smider lite planer på ett "nygammalt plan" med en vän. Är i inledningsskedet och velar lite fram och tillbaka. Är rätt skönt att känna igen processen. Idé- förankring- just do it! Vi får se. Kan bli hur kul som helst om det blir av. Försöker också att komma i fatt på hemmaplan. Tonårsbarn och pubertet, en hel del fokus från min sida att ta igen. Hur mycket ska de få spela? Hur ska jag få barnen att hjälpa till? Hur kan jag hjälpa dem på bästa sätt? Ja. Såna där viktiga frågor utan självklara svar.
 
Nu har jag kommit fram och igenom telefonkön, betalat berget av räkningar. Ett måste till innan bilen går mot Oskarshamn igen. En promenad i vinterrusket som dök upp från ingenstans. Fy katten vad jag längtar efter våren!
 
Kommentarer (0)

Scary things...

Publicerad 2014-01-23 11:10:15 i Allmänt,

Om man har varit riktigt rädd någon gång så undviker man gärna att uppleva den känslan igen. Men vad är rädsla? Den ser, som jag ser det, olika ut för oss alla. Vi är rädda för stort och smått. Det kan handla om både saker och händelser i riktiga livet eller bara förnimmelser eller känslor. En rädsla kan vara en känsla som tar över och förlamar, men också något som kan pusha på och t o m ha en positiv inverkan.
 
Jag har aldrig varit mycket för att se skräckfilmer. Jag har undvikit dem eftersom jag lätt fick mardrömmar av dem. Lärde mig att jag varken njöt av det i stunden eller efteråt. Men minns när jag var i 10-årsåldern (?) och kröp mig fram i smyg på hallgolvet för att kunna, liksom de äldre i familjen, få titta på filmer eller serier i bland trots att jag var skickad i säng. Jag minns också väl ett sånt tillfälle då jag såg en sån otäck film att jag länge, länge var livrädd för att gå och lägga mig och sova.
 
När mina barn visar tecken på rädsla och jag märker att det bottnar i saker de har sett på nätet eller i någon film så försöker jag uppmuntra dem att självmant undvika att titta på sånt som de i magen känner att de faktiskt blir skrämda av. Nu är det ju så att barn och ungdomar som är 10 och 13 inte skräms av något. Det finns inget som visas på TV eller nätet som är otäckt. För några månader sedan stannade sonen uppe efter att jag gått och lagt mig, vilket i sig inte är en ovanlighet. Men när jag kom upp och skulle titta till honom fick jag se hur han såg på ett tv-program där en man satt på en annan man och misshandlade honom och slog honom till döds med slag mot huvudet så både blod och inälvor sprutade... Sonen tyckte inte att det var så märkvärdigt. Men jag slog av tv:n ganska omgående. Och jag vet, jag vet att han klarar att se sånt och jag lever inte i en sådan skyddad värld att jag inte förstår att han ser på saker när jag inte är med som jag tycker är otäckt, men inte han. Känner att jag i det här sammanhanget måste komma med ett litet erkännande... Den här mamman orsakade själv många nätter av sömnlöshet och mardrömmar för sina barn. Efter lång tids forskande vad det var som de var rädda för så visade det sig att det var att när jag visat musikvideon Thriller med Michael Jackson för dem inte bara introducerat bra musikhistoria utan också skrämt skiten ur dem. Så kan det gå, även då man har goda föresatser...
 
Men som förälder tycker jag ändå att vi bör förmedla de normer som vi tycker gäller. Därför så struntar jag i att jag då och då blir anklagad för att leva på stenåldern och inte fatta någonting.
 
Jag är rädd för mycket. Jag har också med åren utvecklat en rad fobier. Personer i min omgivning blir i bland förvånade över det. "Men Jojo, du som är så klok i övrigt. Hur kan du ha så här konstiga och många fobier?" Ja. Säg det??? Min största fobi är mot ormar. Sjukt rädd för dem. Jag är också rädd för höjder och blir alltmer klaustrofobisk med åren. Är livrädd för sprutor och har stor respekt för djupa vatten. Allt detta kan jag själv påverka och undvika i någon mån. Antingen så utsätter jag mig inte för dem, eller så får jag hantera dem. Då finns det större rädslor som är så mycket svårare. Men jag tror att vi är många som delar rädslan jag tänker på.
 
Make it Count!
Vi har ett liv. Varken mer eller mindre. En början och ett slut. Däremellan är det som gäller. Jag tror inte på att gå omkring och vara rädd för slutet och döden. Jag är ovän av att ta ut saker och ting i förskott. Det har aldrig hjälpt. Jag är livrädd för att misslyckas med det som verkligen är viktigt och betyder något. För att få ut det mesta av livet och stunden så gäller det att ha klart för sig vad som är viktigt. När jag stannar upp och reflekterar över vad som är viktigt för mig får jag till följande livsviktiga prio-lista:
 
1) Kärlek.Till mig själv, en själsfrände/livskamrat, barn, familj, vänner, omgivning, det jag gör etc etc...
2) Trygghet. I mig själv, i relationer, i livssituationen, i jobb etc etc...
3) Frihet. Att själv välja hur, var, med vem och på vilket sätt jag lever etc etc
 
Om man har koll på det här så är det lättare att göra val. Och då ökar chansen att få ut så mycket som möjligt på den där mellansträckan som kallas livet. Det otäcka och skrämmande är att i bland så har du inte något val eller möjlighet att påverka. Ett slag kommer och knockar dig från höger utan att du är beredd på det. Det är då det tar som hårdast, får dig att gå i backen och ligga nere för räkning. "1-2-3-4-5-6..." Innan du hör 10 så gäller det att du reser dig upp igen... Att inte själv ha kontroll över och inte kunna påverka allt på prio-listan är nog det som skrämmer och skakar om mig mest av allt. Sen får man vackert acceptera att inte alltid nå upp till alla punkterna samtidigt.
 
De flesta av oss har på något sätt gått igenom kriser, förluster och jobbiga perioder i livet. Det är min erfarenhet att även allt jobbigt har en början och ett slut. Genom att ta tag i en pyrande eld innan den flammar upp kan du i bland undvika en stor eldsvåda. Men det kan också vara oundvikligt att förlora allt och att nå den riktiga botten innan uppbyggnad och omstart kan ske. När det inte kan bli jobbigare, värre eller sämre så kan det bara bli bättre. När jag har pratat med några om det här så inser jag också att det kräver ett mod att våga nå botten. I bland tror jag t o m att det krävs att man bottnar. Sen krävs det mod och också en stark vilja för att kunna resa sig igen. Viljans kraft är enorm.
 
Och kom i håg: "I varje motgång vilar en möjlighet. Livet är oberäkneligt. Valet står mellan att finna sig i det som kommer i ens väg och ta sig igenom det, eller streta emot och vägra se verkligheten som den är." (Patricia Tudor-Sandahl)
 
Intet nytt...
Alltså. Det här är inget nytt. Det är bara en liten påminnare eller en liten klocka som jag ringer i för mig själv och kanske för er? Jag har på tidigare bloggar syftat till Maslows berömda behovstrappa. Men jag tycker att det är intressant att faktiskt konstatera att trots all utveckling och förändring så kommer vi ändå tillbaka till våra grundläggande behov. Jag hittade en prio-lista med några år på nacken, som Bertrand Russell (brittisk filosof, matematiker, historiker och pacifist som fick Nobelpriset i litteratur 1950) satt i hop. Enligt honom så var det följande som gjorde hans liv värt att leva:
  • sökande efter kunskap
  • längtan efter kärlek
  • empati med dem som har det svårt
 Bodil Jönsson skriver i sin bok "Vunnet och försvunnet, om rytmen i livet" följande:
"Att få höra till, höra samman, älska och bli älskad är upplevelser som står allra högst på våra listor över det viktigaste i livet." "Att någon annan faktiskt är beroende av dig lockar fram egenskaper hos dig som du mår väl av. Att känna oss behövda hindrar oss från att bli alltför självupptagna."
 
Det får mig att tänka på Barnabokens uppfostringspedagogik som går ut på att göra barnen delaktiga i vår vardag genom att hjälpa till. Gör man inte det så kan barnens varande uppfattas "meningslöst". Hemska tanke. Tack och lov att jag i går kväll satte mig och gjorde upp en lista på saker som barnen kan (och bör...) hjälpa till med. Sent ska den här mamman vakna...
 
På facebook kan man också läsa sanningar. Hittade i dag ett budskap, en "favorit i repris": 
"Det handlar inte om att hitta någon man vill gå till sängs med, det handlar om att hitta någon man vill vakna upp bredvid. Det handlar inte om att hitta den man vill leva sitt liv med, det handlar om att hitta den som man inte vill leva utan. För världen är du bara någon. Men för någon är du hela världen."
 
Känner att det blev en hel del svammel i dag. Kände ett behov av att fundera ett varv för att konfrontera mina inre rädslor för att inte lyckas, inte räcka till eller att göra fel. I glapp och faser av förändringar ställs vi mot väggen. Och som tonårsmamma, partner och karriärkvinna (tre överraskningar i ett??) behöver vi i bland fundera över vad som är viktigt och vad vi tycker och står för. Så jäkligt är det. Over and out.
 
Kommentarer (0)

Hurdana är vi egentligen?

Publicerad 2014-01-16 11:34:00 i Allmänt,

I dag är en sån där dag då kylan biter i så där extra kallt. Var ute en kort sväng på området och gick genast tillbaka in. Det är sådana dagar som kräver särskild motivation att ta sig ut. Och motivation är något som jag känner att jag fokuserar på just nu. Och fokus, som jag brukar säga, ger alltid resultat. På vissa områden är jag motiverad till 150% just nu och när det gäller andra saker så brister den något. Och eftersom jag vet att jag är den enda som kan påverka just min motivation så försöker jag boota om och göra omstart. Ctrl-alt-delete.
 
Är på väg ur en kris. Har sista tiden förstått omfattningen på krisen. Börjar känna igen mig själv allt mer. Är glad igen. Inte arg. Äntligen! Fantastiskt att slippa många av de sidor som följt med. Som en vän uttryckte sig: "Den där Johanna får gärna ta långledigt nu."  Hear, hear! Hon får gärna avgå om ni frågar mig. Finns ingen plats för henne längre och hon är inte välkommen. Väck, väck, väck!
 
Men kriser är också fascinerande. Kriser är egentligen det enda som kan påverka oss människor så starkt att vi rubbar på våra attityder, värderingar och drivkrafter. Jag har sett det på nära håll förut hos människor som helt plötsligt inte bryr sig om samma saker längre, som ändrar inriktning och nästan personlighet. Det kan vara både på gott och ont. Men för omgivningen kan det vara svårt att förstå. I bland blir förändringarna bestående och i bland så faller människorna tillbaka i sitt gamla jag när han eller hon mår bättre eller är mer stabil.
 
För ganska många år sedan, när jag och en nära vän drev ett utbildningsföretag tillsammans så körde hon och jag en del utbildningar om det här med beteendestilar. Vi var ackrediterade på verktyg som gav deltagarna en bild över vilken beteendestil de tillhörde, hurdant de uppfattades av omgivningen och hur de genom att vara medvetna om sina starkare och svagare sidor kunde förbättra kommunikationen med sin omgivning. Vi utbildade ledningsgrupper, personalgrupper och även studenter. Våra föreläsningar handlade mycket om värderingar, attityder och våra drivkrafter. Det var alltid spännande att möta dessa grupper och ofta fick vi beskåda "aha-upplevelser" när deltagarna förstod varför de hamnat i vissa situationer, varför kommunikationen med vissa inte fungerade eller varför de trivdes tillsammans med olika personer. Mycket handlar om "sunt förnuft" och många av oss har en medfödd magkänsla som ger oss mycket av den här informationen direkt. Vi söker oss ofta till personer som vi märker att vi mår bra tillsammans med och delar värderingar med. Men alla är inte lika "lyhörda" och jag tror att vi alla i bland hamnar i sällskap eller situationer där vi inte känner oss bekväma. Då kan det vara bra att ha med sig att han eller hon inte är som hon/han är bara för att jävlas. Utan att vi är olika och det helt enkelt handlar om möten och kommunikation emellan människor. Vid flera tillfällen använde vi oss av både analyserna och föreläsningarna i gruppdynamik och teambuilding. Det underlättar att känna sig själv när man ska samarbeta med andra...
(Om någon är nyfiken på verktyget: http://www.ensize.se/ )
 
Varför tar jag upp det här nu då? Förutom att det ger mig många glada minnen att tänka på så känner jag att jag håller på att lära känna mig själv på nytt. Har läst igenom min egna profil och ler, eftersom jag tycker den stämmer in klockrent på hurdan jag är. (Mitt riktiga jag...) Eftersom analysen både är omfattande så tänker jag inte fördjupa mig i den här. Men delar med mig av några av mina framträdande egenskaper som är:
  • Självsäker.
  • Oberoende
  • Principfast
  • Entusiastisk
  • Påverkande
Någon som känner igen mig?
 
... och hur blir som vi är då?
Som mamma till två barn så kämpar jag dagligen med att försöka att förmedla bra budskap, rätt värderingar och val i livet både i stort och smått. Ansvaret som vilar på axlarna är tungt och i bland övermäktigt. För det här med attityder och värderingar är något som vi som föräldrar och närmaste omgivning kan påverka när barnen är små. När barnen under skolåren hamnar i socialiseringsfasen så blir det vänner och andra sociala sammanhang som t ex föreningar som påverkar och färgar av sig. Så ja. Det är väldigt viktigt vad vi skickar med våra barn. Att vi ger en god uppfostran i hur vi är mot varandra, vad som är ok och inte ok, gränser, möjligheter och vår attityd mot världen, människor och hur vi hanterar olika situationer. Därför är det, enligt mig, den svåraste och viktigaste uppgiften av alla. Och därför känns det tungt när man (läs jag...) i bland misslyckas, trots alla goda ambitioner. Trots att vetskapen och förnuftet säger en sak så står man där och skriker på sitt barn eller ger dem fel förutsättningar. Och därför är det så viktigt att stå för det vi gör. Att våga erkänna att man (jag igen...) gör fel och att be om ursäkt. Det är att visa för barnen att alla kan göra fel. Och man lär sig av misstag. Både egna och andras.
 
I perioder i livet då man inte är på topp, eller t o m mår dåligt, så är det svårt att få till det eller att fungera som man vill. Jag känner en stor sorg och en otillräcklighet över många misslyckanden som varit under den jobbiga tid som jag har gått igenom. Är det något som jag lärt mig genom att gå igenom en kris så är det att det påverkar allt, allt, allt hos den som står i krisens centrum. Och dem som står bredvid. För när man inte är i balans så är det inte så enkelt att vara en god förebild och att ha fokus där det behövs. Då behöver man hjälp och en tillåtande och förlåtande omgivning.
 
Jag har tidigare lyft skillnaden på att drabbas av en sjukdom som mer har "en början och ett slut" och att drabbas av en sjukdom som inte försvinner. Ser på flera håll i min omgivning hur många kämpar och stretar samtidigt som de har vetskapen att det här är för resten av livet. Det är en så mycket större bedrift än, som i mitt fall, kämpa under en begränsad tid då man vet att det jobbiga har ett slut. Jag högaktar dessa personer för att de orkar och för att de klarar att på något sätt klara ut även vardagen. Mycket handlar om förhållningssätt och acceptans. "Det handlar inte om hur man har det, utan om hur man tar det..." Låter ju jäkligt enkelt, men jag inser att det innebär ett ständigt jobb med sina känslor för att orka med.
 
Sen är jag övertygad om att livet självt påverkar hurdana vi blir. Att barn, ungdomar och vuxna drabbas av livet färgar ju absolut av sig och påverkar vilka människor vi blir. Familjeförhållanden, sjukdomar, krig, våld, kärlek och erfarenheter är ju det som är livet. Därför tänker jag att även onda ting kan föra något gott med sig när det kommer till att forma en människas värderingar. Sanningen att man inte kan skydda sina barn från allt stämmer. Livet måste få göra ont i bland. Annars är det inget liv.
 
Tid för reflektion
Har du koll på hurdan du är? Och hur du uppfattas av din omgivning? Antingen svarar du ja på den frågan med en bra magkänsla. Gör du det inte så kan det vara läge att ta en stund för reflektion. För ansvaret ligger hos dig själv. Som tur är så är vi alla olika. I bland under de föreläsningar och utbildningar som vi höll så kom frågan upp om vilka egenskaper som är bra eller dåliga. I ett samhälle där det gäller att visa framfötterna och tempot är högt så kan man i bland få uppfattningen att det är mer gynnsamt eller positivt att vara drivande, extrovert och snabb. Men tänk er själva in i hur det skulle se ut om alla var det??? Tack och lov så finns det många som står för ett mer analyserande förhållningssätt, ett lugnare tempo och mer genomtänkta lösningar. Vi behövs alla för att få det här samhället att fungera. Det kan också vara bra att komma i håg när du ryker i hop med grannen, vännen eller kollegan.
 
Att stanna upp och reflektera är något som jag med åren lärt mig är en nödvändighet för att må bra. Det är så lätt att fastna i ekorrhjulet och springa fortare, fortare och tappa kontrollen över det som är viktigt, trots att du i stunden känner att du verkligen har full kontroll. Livet är ingen tävling. Allt är förgängligt. Easy come, easy go. Visa dig själv den hänsyn och respekt som du förtjänar och stanna upp i bland. Kram!
 
 
 
 
Kommentarer (0)

I dag är början på resten av ditt liv

Publicerad 2014-01-09 10:05:24 i Allmänt,

När det kommer till vissa saker är vi människor verkligen flockdjur. Så här efter nyår och nyårslöften är säkert gymmen överfulla med trinda kroppar som flåsar på löpbanden. Jag vet ju inte. Jag själv är ju inte där. Men... snart så... Men visst är det nästan komiskt hur vi rör oss i flock. Vår generation är känd för att vara så självständig och individuella val känns självklara. Ändå är vi inte mer komplicerade än så. Nytt år. Nya möjligheter. Work it, work it! Det är inte fråga om diet. Bara vilken.
 
Själv känner jag ett större behov än någonsin att stänga ner och göra bokslut och öppna upp ett nytt blad att fylla med upplevelser, känslor och lycka. Det här med att gå igenom en kris har fått en helt ny dimension för mig under det gångna året. Och jag har även fått insikt i att det inte bara är den direkt drabbade som dras med i skiten, utan att den närmsta omgivningen får vackert buga och ta emot. Och ta emot.
 
Jag tänker inte älta mer det som har varit. Som sagt- se framåt var det. Men vill gärna lista Ögonblick jag minns från 2013. Dessa ögonblick och även situationer (ni vet sådana där det händer något, när världar krockar, möten sker eller det känns extra mycket...)  Dessa ögonblick kommer jag vårda ömt, ta med mig och förhoppningsvis är det bl a dem som kommer få mig att växa. Många är så klart tunga. Men många är också fyllda av glädje, lycka och kärlek. De ögonblick då vänner och familj gjort det där lilla extra och verkligen ställt upp, hört av sig eller delat med sig är alldeles för många att lista här.
 
  • Nyårsafton 2012-2013. Den första nyårsafton på länge, länge som jag kände att jag var där jag ville vara.
  • En härlig vårhelg i Göteborg med kärleken. Lyx, mys och "club-upplevelse".
  • När jag gick i mål på Stockholm Marathon 1 juni. Världsmästarkänsla!
  • Besöket på sjukhuset då jag och min kärlek fick beskedet att jag behövde operation. Framför allt när vi satte oss i bilen och allt rasade... och jag insåg att jag var tvungen att åka hem till barnen och berätta.
  • När jag och ett par fantastiska väninnor anordnade en oförglömlig Sommarfest på Ekerum.
  • Min systers 50-årsdag då hela släkten var samlad och hade en fantastisk dag tillsammans.
  • Sista helgen innan operationen då min kärlek tog mig med ut i skärgården. Klippor, öppet hav, skärgård, sol, värme, tältning och campingliv. När har livet varit bättre?
  • När vi på klipporna i solen en varm dag i juli nåddes av beskedet att Lennart gått ur tiden.
  • Dotterns glädje när hon spelade Bullerby Cup.
  • Härligt varma sommarkvällar på uteplatsen i Oskarshamn.
  • Beskedet att Lindex nappat på min utmaning och att lilla jag faktiskt gjort skillnad.
  • När håret föll hos perukfrisören.
  • 11 september. Första cellgiftsbehandlingen. Say no more.
  • Bottenfyllda sjukhusvistelser vid perioder av infektionskänslighet.
  • En välbehövlig och fantastisk get-away och paus i Köpenhamn i november.
  • Första julen med nya familjen.
  • 27 december. Sista cellgiftsbehandlingen. "Min" sköterska Susanne applåderade för mig när jag anlände i korridoren.
New beginnings
Som så många andra så kryper det i kroppen av att "start fresh". Mina garderober svämmar över och min klädkammare är mitt hems största katastrofområde just nu. Inspireras av artiklar i tidningar och reportage och paneler i tv-sofforna. "Så här sorterar och rensar du!" Tydligen ska man inte nöja sig med att ta lite på ytan, utan man ska tömma hela klädkammaren och börja om... jisses. Inser att det är ett större projekt än en förmiddag. Men vet att det behövs. I går kväll när jag borstade tänderna tittade jag på tröjan jag hade tagit på mig då jag blev lite frusen på kvällen. Den tog jag från garderoben med "slit-och-släng- inte så fina men duger hemma". Det var en munkjacka från min tid på WM-data (!). Den fick vi i samband med att företaget firade 30 år. Det var enligt trycket på tröjan 1999. Hm. Det innebar att tröjan i sig själv firar 15 år i år. Tror inte jag har använt den på minst ett par år. Men. Det är ju inget fel på den. Den är hel och ren och ganska go fortfarande. Men jag inser att jag har ett problem när jag har så gamla kläder som jag använder så sällan vid sidan av allt jag inhandlat sen dess. Då blir det fullt. Så dagens projekt är att fylla minst två svarta sopsäckar med kläder och åka i väg med. Minst! Och det vore bara en bra början. Jag får helt enkelt nöja mig med att krypa in i kläder av nyare årsmodell, även en kväll hemmavid.
 
Tror jag har skrivit om det här med garderober och system tidigare. Många förespråkar att "byta ut" innehållet vid årstidsskiften. Ha sommarkläder framme halva året och vinterkläder halva. Men ärligt. Hur fungerar det? Jag förvarar mina kläder i just klädkammaren. Året om. Har inget extra förråd någonstans. Jo, ett förråd på bostadsområdet. Men det är katastrofområde nr 2. Tydligen ska man schemalägga även en rensning där under året enligt experterna. Hm. Är det någon som behöver en extra barnbilstol, en matta eller kanske behöver någon stor blomkruka? Call me!
 
Det är alltid en skön känsla av att slänga ut julgranen och plocka ner tomtarna. Ljusare och luftigt. Städa ur och släppa in ljus och vänta på våren. Likt hemmet så känner jag också en vilja att komma i gång själv. Behöver det mer än någonsin. För ett halvår sedan sprang jag Marathon. I dag flämtar jag när jag går mellan hemmet och bilen. Nu lägger jag upp en plan för att komma tillbaka i form. En träningsplan som skiljer sig lite från tidigare.  Men med lika tydliga mål. Och viktigare mål. Och jag är motiverad. Saknar min kropp. Håret börjar anas som kort kort stubb. Fortare fortare säger jag. Men inte heller här kan jag påverka.
 
Nya chanser
Jag hoppas på nya utmaningar och chanser under det kommande året. Behöver dem och är redo att ta mig an dem. Jag har lärt mig mycket av det gångna året, på många plan. Jag hoppas att jag fått med mig en ödmjukhet för livet, kärleken och människor och kan lägga det på min plussida. För det behövs. Jag har slitit duktigt på både mina närmaste och mig själv. Har fått rådet av många att "vara snäll mot mig själv". Jag hade tänkt att  mottot för 2014 får bli "Var snäll!" Men vid närmare eftertanke och lite googlande och läsande av artiklar m m så fick jag klart för mig att snälla flickor och karriär/jobb inte går hand i hand. Kanske en modifiering av behövs? Ska fila på det och återkommer! Jag hittade (nätet är fantastiskt!) en krönika som Jennifer Österlin, världsmästare, europamästare och svensk mästare i thaiboxning skrivit.
Läs hennes krönika i helhet:
http://www.fightermag.se/2013/12/21/kronika-behandla-dig-sjalv-du-behandlar-andra/
 
Hon skriver bl a:
 
"Hur kommer det sig att man, även jag, ibland tänker saker om sig själv, som man aldrig någonsin skulle tänka om – än mindre säga till, sin bästa vän?

Varför är vi inte alla mot oss själva så som vi är mot vår bästa vän?  En bästa vän är man sig själv med, och är ärlig och respektfull mot. Låt dig själv få samma förlåtelse och överseende som du ger till andra. Samma chans, och möjligheter."

"Jag klappar min älskades kind och säger ”du är fantastisk”, och idag ska jag nog ta och göra det med mig själv… Helt utan anledning. Det tycker jag att du ska göra med. För det är precis så som det är. Jag har rätt att vara precis lika fantastiskt som vem som helst. Även i mina egna ögon."

 

Nähä hörrni. Nu måste jag ta tag i den här dagen. Klädkammaren var det va? Kram!

 

PS... tack och tips!
Måste passa på att ge en otrolig eloge och ett stort hjärta till personalen på Cytostatikamottagningen på sjukhuset i Kalmar. Fantastiskt stöd och mer än en hand att hålla i. TACK!

Team Olmed i Kalmar säljer numera både underkläder och badkläder för oss med bröstprotes. Jag vill gärna tipsa er som har vänner som kan ha nytta av det utbudet. Spread the Word! Jag fick förmånen att vara med på ett hörn och hjälpa till. Roligt!
 
Kommentarer (1)

Har allt ett pris?

Publicerad 2014-01-03 16:57:00 i Allmänt,

Det var ett tag sedan jag bloggade. Har funderat mycket över det. Min tystnad kommer sig inte av att jag mår dåligt, utan av eftertanke. Från att tidigare i livet blivit anklagad för att vara naiv, och javisst också vara "guilty as charged" så märker jag hur jag blir alltmer betänksam och medveten. Finns det ett pris för att jag delar med mig av min historia? Kan jag göra på något annat sätt?
 
Jag har alltid varit den som "vågat" säga vad jag tycker, lyfta frågor och inte rygga undan. Minns en tydlig episod på gymnasiet t ex. Klassen hade musik och läraren bävar en ren och skär katastrof. Hon borde nog inte ha fått utövat yrket, så illa var det. Hennes nerver satt på utsidan och klassen var i upplösning. Jag blev på något sätt talesman och den diplomat som klassen skickade fram för att medla. Med följden att jag blev inkallad till ett personligt möte med läraren och min klassföreståndare. Under en timmes tid så blev jag utskälld och anklagad för diverse göromål och fick upptryckt i mig vilken dålig människa jag var. Efter att hon fått leva av sig blev det en vända till rektorn. "Jasså, var det dig hon valde i år..." Låt mig säga att rektorn var väldigt behjälplig med att byta mitt tillval musik till  bild. Vad jag vill säga med den här lilla anekdoten är att jag alltid tagit på mig att säga det som (i alla fall jag tycker...) behöver sägas. Den gången fick jag betala priset. Jag drog mig igenom bildlektionerna och överlevde det med. Det här har inte blivit till något trauma jag bär med mig. Men jag har alltid fått höra att jag "väl kan säga this and that". Och många gånger har jag gjort det. 
 
Jag har på min blogg alltid varit väldigt öppen och ärlig. Har delat med mig av min syn på saker och ting. Inte alltid tagit ställning, egen väckt frågor. Jag gjorde ett medvetet val att vara väldigt öppen med när jag blev sjuk och har velat dela med mig av mina erfarenheter och upplevelser genom den här resan. Det har jag gjort för att jag själv har stått som et stort frågetecken inför mycket av det som händer. Vi har lagt oss till med en vana och ett beteende att kunna googla oss till information om allt möjligt och omöjligt. Jag har resonerat så att mina berättelser kan hjälpa andra. Och jag har fått bekräftat och fått mycket tack och uppskattning för min öppenhet. Så syftet är uppnått på det sättet. Är helt överväldigad över tackbrev, förtroenden, flera välgörare och all kärlek och förståelse jag mött. Jag ångrar det inte en minut. Jag är sån här. Den här resan har gett mig en hel del bra saker också. 
 
Då och då har jag känt att jag blivit alltför förknippad med bröstcancer och sjukdom och det är det sista jag vill. Får jag här och nu påminna alla om att jag är FRISKFÖRKLARAD sen i september. Allt sjukt är borttaget och behandlingen jag gått igenom och är i slutfasen av är helt och hållet en förebyggande behandling och en säkerhetsåtgärd. Att sen behandlingarna jag tagit är den värsta pärs jag någonsin varit med om är något helt annat. Som att ta sig an en stor utmaning, nå ett träningsmål eller utmana sig själv.
 
Därför känns det jobbigt när jag märker att delar av min omgivning bara ser sjukdom när de tänker på mig. Jag räknas inte med, får inte möjlighet eller är uträknad på förhand. Mycket av ansvaret för min situation ligger hos mig, självklart. Och jag tycker att jag är så öppen och tydlig att jag borde slippa att känna att min öppenhet kostar mig delaktighet och möjligheter. Jag är medveten om att min ärlighet och öppenhet kan upplevas hotfull och skrämmande. Och verkligheten är skrämmande i bland. Många, alltför många, drabbas av sjukdom. Vis av egen erfarenhet kommer jag inte att räkna ut en enda av dem. Som jag kommer att möta. Låt dem sätta sina egna begränsningar och mål. Jag ber alla och envar att inte se varken mig eller alla andra som drabbas av liknande på det sätt som vi förtjänar. Vi fanns innan. Och det är egentligen inte så mycket annorlunda från en föräldraledighet. När man äter hemma med småbarn blir man uppsugen av den situationen under en tid och att man inte kan delta överallt som innan. Men de flesta småbarnsföräldrar kommer tillbaka till både socialt umgänge, jobb och delaktighet efter en tids frånvaro.
 
Känns skönt att lägga en tung period bakom mig. Jag ser inga begränsningar för vad jag kan göra i framtiden. Fokus här på bloggen kommer att förflyttas från berättelser från behandlingar till andra upplevelser och reflektioner. Ingen aning av oss vet vad framtiden bär med sig. Det är en del av  charmen med livet. Jag är frisk. Jag är här och jag är att räkna med. Jag tänker ge mig själv chansen. hoppas att jag får den av er också. I'm ready. Are you?
Kommentarer (2)

All I want for Christmas...

Publicerad 2013-12-10 15:44:09 i Allmänt,

Tycker ni att det är kallt? Utan ett hår på kroppen är det riktigt kallt. Sätter mig framför datorn i mössa, raggsockor och en kofta. Är van vid att vara frusen i vanliga fall. Men värmen försvinner ur kroppen utan sin isolering. Värme ja. Barnens läxor ställer allt högre krav på kunskap. Just värme var gårdagskvällens ämne. Tur att jag har hjälp. Även här.
 
Funderar mycket på mycket. Blir lätt så när man har mycket tid. Har mer eller mindre legat i sängen sen i onsdags. Vet inte hur en del av timmarna försvinner förbi. Men det gör dem. Tiden går tveklöst förbi med stora steg. Och som jag hejar på i bakgrunden. Fortare, fortare, fortare! De senaste två dagarna har jag blivit "broifierad" av serien Bron. Har inte följt den tidigare. Men åtta avsnitt på två dagar och sista två i kväll... det finns i alla fall en del ljuspunkter på att vara sjukskriven. Fantastisk serie med otroligt bra skådespeleri. Mycket tid var det. Jo, i söndags klev jag inte ur sängen. Måndagens utflykt blev till områdets soprum. I dag är jag nöjd med att ha klarat av att handla själv i affären. Det tog på krafterna. Men att slippa be om hjälp en enda dag...
 
It's Christmas time...
Mycket fokus ligger på julen som står bakom hörnet. Massor av ideal att leva upp till. Är minst sagt mätt på alla bilder på facebook på perfekta lussekatter, pepparkakshus, pyssel och tingeling. Men vänta nu. Så kan jag ju inte säga. Jag är ju en stor vän av julen. Älskar att ta fram adventsljusstakarna och få lite mys i mörkret. Och en jul utan julgran är ingen jul. Så jag tar tillbaka det där jag skrev nyss. Lite grann. För det är lite jobbigt att se allt mys när vardagen går ut på att klara dagen och få den att passera. Men lita på att jag kommer att ta igen och göra mig medskyldig om några dagar. Ska bara få skiten ur kroppen och komma tillbaka lite först. Den här julen känns ännu heligare än någonsin. Blir första julen då barnen är med mig och första julen tillsammans med nya släkten. Och första julen tillsammans med delar av min släkt på många många år. Den här julen belongs to us...så ni vet. Blir livrädd när jag tänker på vilken press jag sätter på mig själv. Många osäkerhetsfaktorer kvarstår och med alla förväntningar som kan gå omkull så känns det. Och det är bra. För känslan är just det jag vill komma till.
 
Känslan av julefrid. Vad är det egentligen? Är det att checka av lista efter lista på måsten? Att ha flest godissorter och den godaste julskinkan i ett perfekt pyntat hem? Eller är det att ta vara på tillfället att få vara tillsammans med nära och kära. Kan sträcka mig så långt att jag tycker att julklapparna mest förstör. Visst är det kul att ge saker. Men bara om det känns otvunget och bra. Inte om man i sista stund rev med sig den där nödlösningen eller tog den där klappen trots att den var alldeles för dyr egentligen. Jag ber er alla att stanna upp en stund i vardagen och tänka efter hur ni vill ha det under helgen. Och sen våga stå för det och njuta!
 
Det finns lysande exempel på kampanjer och välgörenhet så här års. Kul när kreativiteten gör att julefriden sprids. Vi kan lämna mat till Stadsmissionen på ett köpcentrum i stan. Minst två hotell samlar i hop paket till barn som annars troligen blir utan. Restauranger erbjuder julmat till ensamma. Det är vad det handlar om. Att hjälpa till och att bry sig om andra. Kommer ni i håg att jag tidigare i år utmanade er att göra något snällt för någon i er omgivning. Om ni inte har gjort det ännu, eller om ni minns hur bra ni mådde av att göra något för någon så passa på att göra det igen. För det här är en ångestfylld tid för många, många.
 
Har två decemberbarn. Födelsedagarna ska klaras av innan julen kommer i det här hemmet. Dottern fyller i dag och sonen i nästa vecka. Önskelistorna har varit klara länge. Tänkte ge mig på att lämna min önskelista här. Den ser något annorlunda ut än barnens på ytan. Men om jag skulle gnugga på ytan på vad som är viktigt för dem så är jag ganska säker på att våra skulle likna varandras mer än vad man skulle kunna tro.
 
Barnens hetaste önskemål:
  1. Pengar
  2. Pengar
  3. RP ("pengar att spela för online")

    Jovisst har de även några materiella önskemål också och de vill nog gärna öppna några riktiga paket också?
  4. Speltangentbord, mobilskal mm mm
Min lista skulle kunna börja som barnens...
 
  1. Pengar
  2. Pengar

Men tack vare en fantastisk tjej på löneavdelningen på kommunen så kommer jag att få ut min semester i pengar innan jul så att jag kan betala mina räkningar den här månaden. Henne kan jag likna med Jultomten. Dags för semester, tydligen! 

Här kommer min önskelista!

  1. Att få må bra. Att vara frisk.
  2. Att mina nära och kära får vara friska och lyckliga.
  3. Att få vara tillsammans med mina nära och kära. Att lösa livspusslet och att få njuta av livet tillsammans. Lugn och ro i varvat med händelser och action.
  4. Att vara meningsfull, betyda något för personer i min omgivning och möjligheten att få bidra. "Meningen med livet".
  5. Att barnen får tillgång till en bra skola där de stimuleras och motiveras till kunskap och lär för livet i stället för att lära sig "för systemet".
  6. Know-how om hur man förbereder barnen för livet. Och tålamodet och förmågan att göra jobbet.
  7. Ett 2014 fyllt med upplevelser.
  8. Min smak! Längtar efter att mat och dryck ska smaka gott igen. Smaken är en underskattad egenskap. Nu smakar allt skit. Och då menar jag allt. (Åh, vilka middagar jag drömmer om!)
  9. Att mitt hår växer ut fort, fort, fort.
  10. Att få fortsätta att göra saker som jag tycker om och som får mig att må bra.
Tycker ni att det blev för mycket? Hm. Kanske att jag tagit i lite i överkant? Fundera en stund över hur din lista ser ut! Sen kan du ju kommunicera den till din omgivning eller så räcker det med att dra den med dig själv. Sannolikheten att du blir nöjd med resultatet ökar i alla fall.
 
Så en stor Jul-hälsning till alla er som springer mellan glöggtillställningar, adventsfikan, julfester och julmarknader! Se till att få den jul ni vill ha. Det kan bli er julklapp till er själva. Med eller utan röda snören.
 
Ho ho ho!
 
 
 

 

Kommentarer (3)

När bitterheten tar över

Publicerad 2013-11-29 15:08:57 i Allmänt,

Har tillbringat veckan med att städa, rensa, adventspynta, rensa bland papper och göra en massa måsten. Både jag och mina vänner undrar vem den där kvinnan är???  Jag skulle ha jobbat i veckan, men efter diskussion med mina vänner på sjukhuset så stannade jag hemma den här veckan för att ladda energi inför nästa veckas drabbning. Det har gått så där. Har laddat energi så pass att jag har haft en bra vecka med barnen hos mig. Lugn och ro och flyt i läxläsning och hormoner. Har varit ganska social i veckan och träffat flera vänner, vilket var ett tag sedan jag orkade. Pep och uppmuntran fortsätter att påminna mig om hur lyckligt lottad jag är med vänner och personer i massor som bryr sig om och tänker på mig. Tack, tack, tack och tack!
 
Vad är det då som gör att jag ändå sjunker ner i diket och tappar lust, energi och ork? Min teori är att det helt enkelt är så att den här resan sliter alltmer för varje gång jag frestar kroppen med gifter. Den här veckan har jag mått fysiskt bra, men inte lyckats att förmå mig att njuta av just det utan i stället byggt upp en ångest inför nästa dust. Det är långt i från mitt vanliga jag. Både jag och min omgivning letar febrilt efter mitt gamla jag. Att vara bitter, arg och sur och missunnsam är varken attraktivt eller trevligt vare sig för mig eller mina nära. Logiken, som finns där inne, når inte riktigt fram med sitt budskap. För det är orättvist och det är för djäkligt. Och när oturen slår till runtomkring och omständigheter bråkar med en, då är det lätt att falla ner i diket, hur goda intentioner man än har. Är så tacksam för vänners erbjudande om "heta linjer" dit jag kan få ringa och skälla, gnälla, gråta, bråka och ha mig. Kan nog vara en bra idé att fördela mina gracer...
 
Jag har nog aldrig längtat så efter en fredag som jag gjort den här veckan. Det kan min omgivning intyga. Det blir en helg i Oskarshamn tillsammans med min kärlek. Efter mer eller mindre två veckors karantän och sjukdom så behöver jag fylla på med kärlek, närhet och trygghet. Likt Maslow visar på att vi alla har ett grundläggande behov av trygghet så har jag fått lära mig att personer som drabbas av cancer (säkert även flera sjukdomar?) ofta har skräcken av att vara ensam gemensamt och trygghet och omhändertagande bidrar till att man mår så mycket bättre. Det stämmer när det gäller mig i alla fall.
 
Sviterna fortsätter att smyga sig på. Har färre ögonfransar än förut och börjar misstänka, men förnekar, att ögonbrynen börjar bli lite glesare. Har problem med mina slemhinnor i hela kroppen. Men märker att kroppen de sista dagarna faktiskt ändå mår riktigt bra. Magen börjar hämta sig och jag äter ingen medicin alls för tillfället. Förutom den mot svampen i munnen som dök upp för ett par veckor sen förstås. För första gången sen förra behandlingen så börjar jag faktiskt kunna känna att något smakar gott. DET är fantastiskt. Så gissa om jag tänker ta mig både ett, två och kanske tre glas vin? Har höga förväntningar på en helg med livskvalitet och guldkant. För det är vi värda.
 
Har blivit påmind om via den här bloggen att det är fler än jag som är drabbade. Flera har hört av sig, kommenterat och berättat om sin situation. Jag förstår att jag är lyckligt lottad som är på väg mot slutet av den här jäkla processen. Känner igen det jag får berättat för mig. Både moment och ångesten. Om jag kan ge ett enda uns av hopp eller medmänsklighet till dem så betyder det jättemycket för mig. Skönt att man inte är ensam, samtidigt som det är för djäkligt att vi är så många. En tudelad känsla, om ni förstår. Tror att man i en sån här kris behöver någon att relatera till. Vi behöver alla någon som bryr sig om oss.
 
Häromkvällen strök min dotter mig på armen, lite så där tröstande. Hennes hjärta är så stort och hon har en förmåga att se när jag behöver just det där lilla. Jag tänker i bland med sorg på att mina barn också måste gå igenom allt det här. Men försöker vila i vissheten att de kommer att bli ännu starkare och fantastiska individer som förstår att uppskatta livet. Då orkar jag lite till.
 
Trevlig helg alla, för det tänker jag ha! Kram!
Kommentarer (1)

Från en sal på lasarettet...

Publicerad 2013-11-21 09:59:54 i Allmänt,

Här kommer den nakna sanningen om hur det kan vara att genomgå cellgiftsbehandling. funderade på om jag verkligen skulle återge den. Men bestämde mig för att återge verkligheten. Jag hade själv inte en aning utan min bild kom från fragment från filmer med cancersjuka personer. Välj själv om du vill läsa vidare.
 
Förra onsdagen fick jag min fjärde cellgiftsbehandling. En ny sort. Självklart var jag orolig inför hur jag skulle ta emot den. Utan löften hade jag ändå fått förhoppningar att den här sorten inte skulle ge lika mycket biverkningar. Well... 
Kortisonproppade inför och efter enligt instruktion. Förvarnades att jag kunde känna av en trötthet då kortisonet slutade värka. Förstod att värk i kroppen och influensasyntom var vanliga. Jag fick mitt gift på onsdagen. På torsdag och fredag förvånades jag över hur pigg jag var. Kände mig som en duracellkanin och väntade på smällen. Den kom vid 14-tiden på lördagen. Slog till som en blixt och jag lade mig ner och ynkade i hop. Från energi till sängläge på ett ögonblick. 
 
Förutom cellgifterna så fick jag den här gången sprutor som jag själv skulle injicera med något som skulle stimulera nybildande av vita blodkroppar. Eftersom jag är maniskt sprutsjuk lade jag direkt undan villfarelsen att jag själv skulle kunna sköta det. Jag styrde upp och tog hjälp av min vårdcentral och vi letade runt i omgivningen efter frivilliga som skulle kunna tänkas sticka nålen i mig. Jag förvånas gång på gång över vilket ansvar för egenvård som gäller i dag. Min kärlek klev fram och gjorde det jag inte klarade av och gav mig spruta i hemmet Efter att ha iakttagit hur andra gjorde. Allt han gör för mig... Det är kärlek.
 
Blev slö, apatisk och nere eftersom dagarna gick. För första gången under hela den här resan kände jag av en hopplöshet. Det här sliter. På många sätt. "Det är då som det stora vemodet rullar in..."  Med facit i hand så gick min kropp i botten av giftet. I tisdags eftermiddag tog jag mig stapplande in till min vårdcentral för att få min spruta. Ryggen värkte alltmer. Jag tänkte mest att det nog var en kombination av biverkningar i form av ledvärk som var vanliga symtom tillsammans med värk i ryggen av att ha legat i sängen och soffan för mycket. Väl tillbaka från min lilla tur hamnade jag i helvetet. Hittar inget annat ord för att beskriva det. Värken jag upplevde var det absolut värsta jag känt. Att föda barn var en piece of cake. Kontaktade sjukhuset och uppmanades att söka till akuten. Tack vare min mamma som agerade ambulans blev jag sen mottagen på akutmottagningen. Fördelen med att gå på cellgiftet är att man är en "högprioriterad" patient. Kom in direkt och blev väl omhändertagen. Värken avtog men det visade sig att jag hade feber. Sen dess har jag tagit ett otal prover och fått antibiotika, kortison, dropp, Alvedon intravenöst. Pillertrillar och undersöks frenetiskt. Mina värden var för låga och jag klassas som infektionskänslig. Det innebär enkelrum och room service. Får promenera i korridoren, annars är jag förpassad till mitt rum. Det spritas och särskilda restriktioner gäller. Ingen tar i mig utan handskar. Får ha besök på rummet av friska personer, men kroppskontakt är förbjuden. 
 
Jag har fått ännu mer sprutor för att stimulera bildandet av vita blodkroppar. Och det visade sig att värken jag fått kom från bl a just dem. Det värker i benmärgen när blodkropparna bildas. Gissa om jag är sugen på att fortsätta ta sprutorna? Och gissa om jag är ångestfylld inför nästa behandling och skräckslagen att samma symtom ska uppstå. Det här är ingen dans på rosor mina vänner. Långt i från. 
 
Återhämtningen har börjat. Mina värden blir bättre. Nu sitter jag på mitt rum och väntar på läkarnas rond. Ska jag få åka hem eller inte? Jag är manisk med min omgivning när det gäller renlighet och sjukdomar. Behöver jag berätta att förkylning och magsjuka har funnits i omgivningen? Flytet lyser med sin frånvaro... Bara lite tur vore bra. Tycker nog att vi har gjort oss förtjänta av det? Barnen ska komma till helgen och min bror var på gång till helgen. Min kärlek fyller år och gissa om jag hade sett fram emot att få fira honom ordentligt? Han är så värd det. I stället fortsätter frågetecken att omringa oss. Vi tar inget för givet längre. Tvärtom. 
 
Jag längtar med hela min kropp tillbaka till den där levnadsglada, positiva, hyfsat vältränade och energiska personen som jag såg i spegeln för inte alltför länge sen. Det är en stor skillnad att se en flintskallig, överviktig, kortisonsvullen och bitter kvinna i spegeln. Längtar efter att dra med fingrarna genom håret och sen dra i väg på något upptåg. Bombarderas med förebilder och andra som genomgått samma resa och är ute på andra sidan. Det är bra. Det hjälper faktiskt. Det sunda förnuftet och förståndet behöver den hjälpen. Tänker ofta på att det är mindre än ett halvår sen som jag sprang ett marathonlopp... Det här börjar kännas alltmer som att göra en IronMan. Som de som ligger i hårdträning för sådana utmaningar så sliter jag hårt på min omgivning. Jag hoppas att snart bli snäll och som vanligt igen. Eller förresten. Jag blir aldrig densamme. Men vill komma ut på andra sidan som en bättre människa. Nu laddar jag för att kunna hålla tempot uppe i behandlingen så jag inte tappar fart. Jag är ivrig. Det mina vänner ser jag som ett tecken på att jag är på väg tillbaka. Kram från min sal på lasarettet! 
Kommentarer (10)

It’s a man’s world

Publicerad 2013-11-13 19:52:00 i Allmänt,

Den här bloggen skrev jag i morse innan jag begav mig till sjukhuset. Men på grund av min kraschade router befann jag mig i ett tillstånd utan bredband och wifi. Inte riktigt lika ställd inför faktumet som barnen. Men tillräckligt. Har under dagen hämtat en ny router och installerat. Back on-line again.

Tyvärr är dagens tema ännu aktuellt. Och det är skönt att ha den här bloggen att skriva i. Här är jag tillåten att "ta ut svängarna" och delge mina synpunkter. Alla behöver inte hålla med. Det här med att man inte alltid tycker samma eller behöver komma överens är något som jag försöker förmedla till mina barn. Vi har alla rätt till att vara olika och att tycka olika. Lite av kärnvärdet i dagens blogg, faktiskt. Here we go!

Först av allt. Jag är inte någon feminist som står och skriker mig hes för jämställdhet och att det alltid ska vara lika många av olika kön och bakgrund i alla sammanhang. Tillhör dem som anser att alla har rätt att räknas med. Sen ska ett urval och möjligheter ges till den som är bäst lämpad.

Efter den årliga fotbollsgalan på TV i veckan så handlar mycket om att Fotbollsförbundet uppmärksammade Anders Svenssons rekordmånga landskamper med en bil som gåva. Bara där sätter jag ut ett frågetecken? Tacktal och visa på tacksamhet.. men det finns väl många som gjort och gör bragder. Man ger sig in på en farlig väg anser jag. Inte bara svårt att göra en sån miss och fadäs som det blev, utan rent hopplöst. Alltid skulle någon annan också fått rampljus? Jag ställer mig gärna bakom och vill både fira och hylla alla hjältar, bragder eller enastående insatser. Längst fram i ledet! Heja heja!

Nu blev det en könsfråga av det här. Jag undrar hur det firande av Therese Sjögran som Fotbollsförbundet menade att de redan tänkt sig kommer att se ut. ”Vi vill på det här sättet uppmärksamma….” Känslan kommer att bli konstig om ni frågar mig. Lite som jag brukar säga till mina barn. Det är så mycket mindre roligt att ge er något som ni vill ha eller önskar om ni tjatar till er det. Glädjen förminskas eller rent av försvinner om det blir till en beställning. Vi får väl se hur den här historian slutar...

Genom mina yrkesverksamma år har jag stött på skillnader, kvoteringar och smått otroliga situationer som har med gamla förlegade attityder, diskriminering eller orättvisa mot, i de flesta fallen, det kvinnliga könet .Jag tänkte dela med mig av några exempel. Tyvärr är de alla sanna.

Jag arbetade under tio år i en väldigt mansdominerad IT-bransch. Inte sällan fick jag känna av att pressen var högre på mig att prestera mer och bättre än manliga kollegor. När jag besökte företag, IT-chefer och tekniker var en vanlig målgrupp, så testade man mig och utgick från att jag fattade noll och nada. Som jag sa så är jag ingen feminist utan jag tog det med ro och levererade i stället. Jag erkänner att jag då och då använde mig av ”kvinnlig fägring” då det knep. Med charm och ödmjukhet kunde man styra sig undan situationer där man behövde mer tid. Men jag är övertygad om att även män i vissa av dessa situationer hade använt en mer manlig list. Sådant spel tycker jag är tillåtet. För vi är annorlunda och det uppskattar jag, och tror jag, de flesta. Minns särskilt en kundresa som vi gjorde till världens största IT-mässa, Cebit i Hannover. Det var jag och en tjej till och ett femtiotal män. Då blev fördelningen väldigt tydlig. På många sätt. För något år sedan fick jag en fråga att sitta med i en panel… eftersom vi hade ”ont om kvinnor” i programmet. Självklart avböjde jag. Inte för att jag inte hade tillfört med min kunskap i panelen, utan för hur frågan var formulerad.

Fick i går i flödet på sociala medier på  Radio Kalmar facebooksida reda på att en kvinna hade undersökt och bloggade om fakta att vi kvinnor rent lönemässigt fått in vår årslön i måndags:

"Från och med igår och resten av året ut jobbar alla kvinnor gratis, det har en LO-bloggare räknat ut. Siffrorna baseras på löneskillnaden mellan män och kvinnor som SCB tagit fram."

Så mycket skiljer det alltså mellan mäns och kvinnors löner. Och det anno 2013. Man tror inte att det är sant. Har själv råkat ut för ”orättvis bedömning” i lönesättning baserat på kön och blev lika förvånad då som nu. Hur tänker man som arbetsgivare?

Lågt. Riktigt lågt
För en tid sedan var jag på ett företagsbesök tillsammans med en man i äldre medelåldern. Den chef på en större verksamhet i regionen som vi besökte var i samma ålder. Vid ett tillfälle på mötet så bad min medbesökare om ett strömurtag. Den dialog som följde här fick mig att tappa fattningen. Låt mig återge den i korta drag. Strömuttaget var ganska lågt beläget och satt ”lite trixigt till” varför chefen ursäktade sig lite och berättade att ”han brukade be en kollega om hjälp. Särskilt om den kollegan han syftade till, den yngre kvinnliga receptionisten, hade kjol på sig den dagen.” Jag blev stum. (Det händer inte ofta.) Efteråt skrattade männen lite så där ”män emellan”. Jag tyckte det var rent oförskämt mot mig. Hur tänkte de att jag skulle ta emot, reagera eller svara på en sådan dialog? I efterhand ångrade jag mig att jag inte hämtat mig fortare och frågat dem hur de menade. Jag var glad när mötet var över och tar med mig händelsen som en bekräftelse på att det finns många, många mansgrisar där ute.

Och inte sällan så håller männen varandra hårt om ryggen. Jag är en sann nätverkare och tror stenhårt på informella kontakter. Men stöter då och då på situationer där det lyser igenom var beslut och strategier har fattats. Tyvärr så upplever jag då och då att, förutom kampen att göra mig hörd och tagen på allvar, också ibland befinner mig på en arena där männen ser männen. För att de är män. De är på så sätt självkvalificerade. Det finns en stor rädsla för nytt, driv och i vissa fall kvinnor. Det är i alla fall min syn. Och nu vill jag inte att någon som läser det här tar åt sig och undrar vilka situationer som jag åsyftar eller att jag ”kastar skit på någon särskild”. Det är mer ett konstaterande. Tror jag kan få medhåll här från flera. Och precis som jag kände att jag fick prestera hårdare i min karriär som affärsprojektledare och säljare i IT-branschen så känner jag att det fortfarande finns att göra. I det här sammanhanget kan jag inte låta bli att lyfta hur fel det kan bli då kvinnliga chefer försöker spela med på männens arena. Ofta ses de som desperata och tas därför inte på allvar. Jag har mött många kvinnliga chefer och ledare i olika sammanhang och vidhåller att kvinnor som vågar vara sig själva lyckas bättre än de som försöker anpassa sig till männens mönster och spel.

Något som gör mig rosenrasande är de gånger som jag möter på personer som bemöter mig på ett förminskande sätt, just för att jag är kvinna. Det kan vara saker de säger, kommentarer som aldrig hade fällts om jag hade varit en man eller rent av ett kroppsspråk. Jag låter det alltid rinna av mig. Men tänker varje gång. ”Jag förtjänar bättre”. Och då har jag förmåga att stå upp för mig själv och dessa situationer uppstår inte så ofta. Tänker med förtvivlan på alla de som inte är lika starka och som blir utsatta, kanske på daglig basis.

Om ledarskap tycker jag..
Jag har utbildat många ledare på olika nivåer och inom olika näringar, drivit förändringsprocesser och satt ihop och drivit flera ledningsgrupper. Har mött ganska många chefer. Som jag sa till någon bara häromdagen så blir jag ofta förvånad över hur många dåliga ledare det finns. Önskar att en del inte blev chefer utan fick fortsätta att göra det som de är bra på och överlämna ledarskapet till de som är bra på det. Ser tyvärr ibland exempel på ledare som, i mina ögon, förminskar sin personal genom att inte våga delegera eller som styr för hårt, inte tillåter tillräckligt med egna initiativ, utan tar till ”lekskole-ledarskap” och daddande. Över könsgränserna gäller det jag tidigare skrivit om. De ledare som lyckas bäst är de som vågar leda andra till framgång och ser utmaningen i att leda teamet mot ett mål. Tycker att det ofta finns alltför mycket hierarki.  Hierakrin är ofta förödande och förlegad. Förstår att den behövs till viss del, men med ett moderniserat synsätt och en mer tillåtande syn. Sen finns det gott om ledare i samhället som har mer ”psykopatiska personlighetsdrag” eller rent av är psykopater. Deras oförmåga att kunna stänga ute känslor och en stark förmåga att prestera passar många uppgifter, men ger negativa avtryck för de som står i deras väg. Ja, det finns mycket att säga om ledarskap. Lämnar det därhän. Avrundar det ämnet med en rolig detalj i tidigare nämnt fotbollssammanhang som jag vill lyfta fram så här när vi är inne på ledare. Det är att de är kul att se hur Zlatan mognat och blir allt mer en ledare, inte bara på planen utan även utanför planen. Han lyfter fram U17-laget och Therese Sjögran i sociala medier. Viktiga ställningstaganden som visar på en mognad.

Man, inte minst jag, kan ju fundera på att jag skriver den här bloggen en dag som denna, då jag har så mycket att lägga min kraft på och fokusera mig på. Men den här bloggen kändes så angelägen att skriva.

Tidigare i dag kom min mamma och hämtade mig. Jag tog henne i handen och åkte till sjukhuset för omgång nr 4 av 6. Den här gången för en ny sorts cellgiftsbehandling. Har under ett par dagar proppat i mig kortison i förebyggande syfte. Kan vara därför jag känner mig som en duracellkanin? Psykiskt blir den här resan värre och värre. Brakar långt ner i diket vissa dagar och klarar vissa bättre. Det har varit skönt att vara inne och jobba lite emellan. Jag blir ännu förundrad över alla som ringer, skickar meddelande, kramar och presenter. Inte bara från väntade håll, utan från människor som förbluffar mig. Jag känner av er kärlek och sympati och säger här och nu att utan er hade det här varit ännu tuffare. Ber kollektivt om ursäkt att jag inte alltid ringer tillbaka eller svarar. I bland orkar jag bara inte. Det är inget personligt med det! Det finns personer i min familj och närhet som också förtjänar tack, klapp på axeln, uppmuntran och guldmedaljer. De är hjältar som bär mig fram. TACK!!!

Har gjort avslut med arbetsuppgifter för den här gången. Har haft tvättstugan, bäddat rent i sängar, tvättat toaletter, fixat vinterkläder till ungarna och ska beställa tid för byte till vinterdäck. Känner mig som en björn som är på väg mot vinteride. Planering av november och december på hemmaplan avklarad. Det här är en ny verklighet. Tankar på tiden som följer efter allt det här snurrar i huvudet ständigt. Hur vill jag ha det? Planer, drömmar, strategier blandas med kravet att ta en dag i sänder och lägga kraften i den här utmaningen nu. Men jag vill mycket. Och jag kommer att jobba stenhårt för att få göra det jag vill och få det jag förtjänar. Och då pratar jag inte om någon bil för genomförda bragder. Utan att bli tagen för den jag är och det jag kan.

Over and out för den här gången från en relativt pigg en... eller är det fortfarande kortisonet som talar? Bra. Då kan jag skylla allt på det.

 

Kommentarer (1)

Om

Min profilbild

En kvinna mitt i livet. I mina bästa år. Galnare och mer nyfiken på livet än någonsin. Har ett spännande och innehållsrikt liv, enligt mig själv. Är till och från nöjd med var jag befinner mig och nöjd med de val jag gjort och vill samtidigt ha ut mer av livet. Jobbar med utveckling. Av företag, näringsliv och region. Vid sidan av det är jag varannan-vecka-mamma och försöker få i hop pusslande med skola, läxor, fotbollsträningar och kompisar. Har två underbara barn som gör livet så mycket rikare. De gör de mig hel. Min familj och mina vänner fyller upp en stor del av mitt liv.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela