jagvågar.blogg.se

Tillbaka i vardagen igen efter en känlosam helg. Jäklar- jag klarade det!!! Har pratat om att springa ett Marathon under flera år. Till slut tröttnade både jag- och min omgivning- på det och jag anmälde mig. Eftersom träningsmotivationen tröt, nacken värkte och allergin satte hinder i vägen så var det tungt ett tag i början på våren. Kastade in handduken mentalt. Men... envis som jag är så kunde jag inte riktigt släcka ner den glöd som pyrde försiktigt. Men eftersom jag inte är totalt dum i huvudet så lade jag i slutet av april ned allt vad marathon hette. Tills 1 maj kom. Nu eller aldrig. Och när min motiovationskälla och "PT" kom förbi på jobbet och gav mig den där pushen över stupet så var satsningen ett faktum. Med stöd, push och pep från nära och kära så gjorde jag ett försök. När jag insåg att jag faktiskt kunde gå, inte behövde springa så fort utan göra ett helt annat lopp så förstod jag att även jag skulle kunna ta mig runt. För två veckor sedan sprang jag 2,5 mil på hemmaplan. Det var en mental seger och gav mig styrka och insikt att det här "kan nog gå". Hade aldrig sprungit så långt tidigare och kände att jag inte var helt slut. Gav mig in i träsket och stängde in mig i bubblan. Och tro mig. Det är många i min omgivning som har väntat på "tiden efter"... sorry för insnöandet och tjatet, men jag var tvungen. Tack till er som stöttat och trott på mig. Jag lovar att försöka att släppa det här nu...efter den här bloggen...

 

I fredags morse tog så åkte vi då upp med bilen mot Stockholm. Med stöttande pojkvän och mamma i baksätet och en mottagningskommitté á la grande av storasyster med familj som innebar pastaparty och övertagande av familjens master bedroom så fick jag de bästa av förutsättningarna. Efter att ha kolhydratladdat och druckit hela fredagen så slocknade jag tidigt och sov som en stock till min förvåning. Med nio timmars sömn (!) och en bra frukost i magen hade jag inget att skylla på. Vädret verkade optimalt, även om man pratade om regn under eftermiddagen. I efterhand har jag läst och förstått att vädret var långt i från optimalt med otroligt hög luftfuktighet som tog knäcken på många. Sjukvårdarna hade mer än vanligt att göra och runt 1000 löpare klev av banan.

 

Väl på Östermalms IP så gick jag in i en bubbla. Det var dags. Bara att köra på. Starten gick mycket lättare än jag trodde. Det var trångt. Men inte så hysteriskt som jag fått det berättat för mig. Hade support hela vägen mot start och det kändes tryggt att ha en hand att hålla i.

 

 

 

I efterhand är jag mest av altl nöjd med att jag följde min strategi. Jag genomförde loppet på det sätt som jag hade föresatt mig. Jag rusade inte i väg i starten. Jag gick i alla backar, stannade vid varenda vätskekontroll och drack, åt av allt som bjöds mig. Tänkte att det måste finnas en anledning till att de serverar banan just här, eller saltgurka (fy f-n så äckligt!!) eller buljongsoppa. Tryckte i mig medhavd energi-gel och fyllde på, fyllde på och fyllde på. Sista milen gjorde ont i hela benen. Sprang till 95 %, men tillät mig att gå när det behövdes. Det var otroligt svårt att sätta fart och springa igen på så stumma ben när man hade gått. Orken fanns där, men det gjorde ont. Känslan när man passerat Västerbron för andra gången och passerar Stadshuset för andra gången och speakern säger att "nu har ni bara sex kilometer kvar till mål" gav en ordentlig push mentalt. Sen sprang jag... Fick stöd och hejarop och till och med en co-runner vid Karlaplan av älskade bror! Han peppade mig och tyckte att jag såg stark ut. Med två km kvar så var det precis vad jag behövde höra. Och när Stadion kom upp i synfältet fick jag gåshud. Och när jag kom in på stadion rös jag av välbehag. Kände mig som OS-vinnare minst och spurtade varvet runt. Var den kraften kom i från vet jag inte. Möttes av pojkvännen och storasyster på läktaren, fick min medalj och tog emot det värmande plasttäcket som delades ut. Med stapplande steg tog jag mig sen nerför de ökända trapporna på Östermalms IP och hämtade ut korv, öl och kläder. Fyll på, fyll på! Är övertygad om att jag klarade loppet och återhämtningen på ett så bra sätt som jag faktiskt gjorde tack vare att jag åt och drack konstant.

 

 

Västerbron var inte värst. Långt i från. Det var Djurgården. Så jäkla tråkigt att spriga längs Gärdet. Inget att titta på, ingen publik och med ca 2 mil passerat så började det göra ont. Började närma lite kramp och fick dra ner på tempot. Många, många krampade längs med vägen ut från Djurgården. Märktes att ett par mil klarar alla, sen börjar det kännas. Det fina fina regn som föll i början var gudomligt. När himlen öppnade sig halvvägs så var det "mindre kul". Men förutom att man fick skutta lite mellan vattenpölarna så gjorde det inte så mycket.

 

Sammanfattar loppet som en stor framgång. Jag utmanade mig själv och klarade mitt mål. Att jag sedan kunde springa om "5-minuters-markörerna" på slutet och komma in på en tid under fem timmar var bara en bonus. Inte alls viktig för dagen. Var så jäkla nöjd att ta mig runt. Är så tacksam för allt stöd och pep från alla håll, supporten jag fick i helgen var förstklassig! Till och med min mamma som varit skeptisk från början var där och uttalade sig på vägen hem att "Det var roligt att ha varit där och varit med en gång..." Tur för henne att jag anmälde mig då...

 

Min son gjorde klart för mig i förra veckan att han inte förstod varför man anmäler sig till ett lopp för att spriga så långt, betala 1000 kr om man inte tänker vinna. Dottern är mest intresserad av det faktum att man får en medalj. För mig handlade om att utmana mig själv och att vinna en mental seger. Ett par dagar innan jag sprang fick jag ett besked som höll på att kasta omkull mig och omintetgöra mitt lopp. Man ska aldrig ta något för givet. Att vi finns och mår bra är en ögonblicksbild och ett nuläge. Det kan ändras på ett ögonblick. Bestämde mig för att fokusera på nuet och att springa det här för att jag vill och för att jag kan det nu.

 

På hemvägen bjöd jag och min mamma pojkvännen på en nostalgitripp i min gamla hemstad Nyköping. Efter ett besök på min gamla gata och vid pappas grav (han hade tyckt om att jag sprungit marathon!) så har han fått berättat för sig var jag gick på kyrkans barntimmar, var jag spelade flöjt, vilken sten som gett mig den bula jag ännu har i pannan. Jag provklättrade "bergen" och mina fötter kom i håg stegen och skrevorna, jag var bara "något stelare" efter lördagen.

 

 

Skönt att komma hem igen. Blev firad med tre-rätters på Ernesto i går kväll. Ett fantastiskt bra sätt att avsluta en laddad helg på. Blir stelare och stelare i kroppen och funderar på hur min mötestäta dag ska förlöpa. Kanske ståendes?