jagvågar.blogg.se

Summerar dagens shopping med en suck. Herre Gud, det känns som om jag befinner mig så långt från glamour man kan komma? Har inhandlat en protesvänlig bh och en peruk. För samma pengar hade jag kunnat köpa mig ett par bättre jeans och smink? Eller en snygg tröja och ett par höstboots? Problemet är att jag söks av många hjärnspöken just nu. I min värld så slutade världen att snurra den dagen som jag inledde min cellgiftsbehandling. Inte är väl höstens mode ens intressant för mig? Och att sminka sig- varför då? Och inte är det väl så att jag kan äta god mat, njuta eller t o m gå på en bio? Som tur är utmanas jag av min bättre hälft som övertygar mig om att jag visst kan. Skärpning på mig!  I onsdags åkte jag så till sjukhuset och lämnade över mig i deras vård. Dagen inleddes med en snabb operation för att sätta in en s k Port-a-Cath för att bättre kunna ge mig cellgifterna intravenöst. Tog min mamma i handen och gick sen vidare till Cytostatikamottagningen för att underkasta mig en behandling som jag bävat för. Vad skulle hända? Hur skulle jag ta emot det här? Hur skulle jag må? Osäkerheten var det absolut värsta med allt. Jag är van att vilja ha koll och veta vad jag har att tackla. Här var jag långt utanför min "comfort zone.". Det finns mycket att berätta om från själva behandlingen, och om hur det kändes. Men lämnar det hela därhän med att sammanfatta det med skrämmande, obehagligt och syntetiskt. En av sex behandlingar i gång i alla fall.  Har mått mycket, mycket bättre än jag någonsin hade vågat hoppas på. Är nästan uthärdligt. Det största är uppgivenheten över att inte kunna påverka hur jag mår. Längtar efter att må bra- riktigt bra- så att det gör ont i kroppen. Att vara frisk, känna energin i kroppen, att vara riktigt lycklig, glad och inspirerad. Det är ju sånt som de flesta av oss tar för givet när vi har det. Men, som jag längtar efter att få komma tillbaka!  Längtar nästan lika mycket efter att få ge. Att vara beroende av hjälp, stöd och att känna att man suger energi och är till besvär kostar på. I omvänt förhållande så håller jag med om att jag självklart hade varit den som givit om det hade varit så. Men det är riktigt prövande (och nyttigt?) att ta emot så mycket. Under sommaren har det stått tydligt för mig att jag har ett enormt nätverk med familj, kärlek, vänskap och omtanke runtomkring mig. Jag vet att alla inte är så lyckligt lottade som jag här. I min tid av prövning så finns det många, många som kliver fram och visar omtanke, kärlek, uppskattning och genuin välvilja. Det är fantastiskt och ger mig en ännu starkare tro på livet och kärleken! Fantastiska vänner som gör det där som gör så mycket.  Blev tagen på sängen av ett gäng av mina tjejkompisar för nån vecka sen. De hade så klurigt och kreativt sytt i hop gåvor till mig på alla nivåer.  De har bestämt sig för att jag ska springa Nattloppet i augusti nästa år tillsammans med dem. Och tro mig när jag säger att de här är inte tjejer som går i gång på att springa... nej, de gör det för mig och för min skull. En söndag i varje månad så har de bokat in en löparkväll på Stensö. Tillfälle att träffas, umgås, skratta och gå, lunka eller löpa... för livet och för varandra. Fy fan vad ni inspirerar mig tjejer!!!  Dessutom har de fyllt en kalender med roliga saker för mig att se fram emot tillsammans med dem under året som kommer. Allt på mina villkor och utifrån min ork. De nöjde sig inte med detta utan bjuder mig och min kärlek på middag vid valfritt tillfälle... och inte minst viktigt så har de gett pengar till Bröstcancerfonden. Jag är stolt över att ha såna fina vänner! Något för oss alla... Jag vet att det inte bara är jag som mår bra av dessa gåvor, utan att mina vänner mår bra av att kunna göra "något".  Jag funderar mycket över omgivningens reaktioner och sätt att hantera mig och situationen. Jag blir allt mer övertygad om att vi mår bra av att hjälpa till och göra något. Därför sköljs jag över av mail, sms, samtal, gåvor, förslag, besök, blommor och uppoffringar från så många både väntade och oväntade håll. Vart och ett blir all hjälp och kärlek likt ett lager bomull som skyddar mot det hårda och jobbiga. Ni hjälper mig att stå ut och att kämpa. Tack vare flera av er (ni vet vilka ni är...)  så har jag saker och händelser att längta efter och att se fram emot. Jag är överväldigad över kärleken.  Hur är det egentligen? Jag har alltid varit en person som tycker om och drivs av att hjälpa andra. Har försökt bidra både med tid och resurser. Tilltalades av Rotarys mission att göra gott genom olika aktiviteter och donationer. Har alltid varit intresserad av etik i arbetslivet och har en gång påbörjat en uppsats i ämnet: "Doing well by doing good".  Och det som tilltalar mig med kyrka och religion handlar just om att hjälpa andra. Och visst är det väl ok att hjälpa andra och samtidigt må bättre själv- eller kanske rent av gynnas av att hjälpa andra? För visst är våra egon inblandade när vi t ex skänker vinterkläder till Stadsmissionen eller vi betalar in pengar till ett fadderbarn någonstans i världen? Men vad gör det om vi alla mår bra av det?  Jag hoppas att jag kommer att få tillfälle att göra många goda gärningar framöver! Det skulle jag må bra av!