Det blir inte alltid som man tänkt sig
Nej. Ofta så tycker man att man har planerat för allt, stakat ut vägen och sitter tryggt bakom ratten. Men så händer det någonting som får en att tappa riktning och styrfart. Ett farthinder, en rondell eller t o m rött ljus. Med tiden så lär man sig att hantera mot- och medgångar som dyker upp från ingenstans. Och det är väl tur. Tur att det faktiskt verkar som om människan kan hantera nästan vad som helst. I bland slås jag av just det. Människor som mister någon i sin närhet, råkar ut för olyckshändelser eller sjukdomar. Ändå står dessa människor upp, på ett sätt ännu starkare än innan. Fascinerande. Inte bara människokroppen är ett underverk, utan hjärnans kapacitet, vilja, mod, ork, lust och tankar är i allra högsta grad ett mirakel.
I helgen som varit har jag gråtit flera gånger. Både av lycka och av sorg. Blivit berörd av just såna växlingar och effekterna av hur det inte blir som man tänkt sig. Jag har bevittnat stor kärlek och uppoffringar. För störst av allt är kärleken. I nöd och lust. Livet känns. Och det är ju det som på ett sätt är tjusningen med livet. Att det faktiskt skiftar och blir både nedförslut och uppförsbackar och inte bara långa raksträckor och motorvägar.Och även om det känns otroligt så är det faktiskt bara att... köra på. Hade en gång en chef som hade ett uttryck hon använde sig av "Våga vägra backspegel!" Det ligger lite i det. Det som ligger i nuet och framför oss kan vi påverka. Det som har hänt har hänt och det kan vi inte göra så mycket åt. Mer än att konstatera, reflektera, göra bot och gå vidare klokare.
Just att göra fel är ju aktuellt i dagens press och sociala media. Ja, att göra fel är väldigt lätt. Och vi gör alla fel. Som mamma brukar jag försöka förmedla till mina barn att man alltid bör be om ursäkt när man gjort något fel, även om det känns jobbigt. För att inte be om ursäkt, trots att man vet att man är fel ute mår man inte bra av. I stället blir det en oro och en klump i magen som växer. En annan sak jag brukar säga till mina barn är att humor är jätteviktigt. Det är en krydda i livet och jag är riktigt glad att mina barn, enligt mig, har en härlig humor. I bland behöver de dock vägledning. Gränsen är skör mellan elakheter, sarkasm och fyndighet. Brukar säga att det är ok att ha kul med någon, men att det aldrig någonsin är ok att ha kul på någon annans bekostnad.
Inledde en härlig helg med att spela golf för första gången på tolv år. På tal om att det inte blir som man tänkt sig. Att jag alltid har tyckt att golf är roligt och när jag för tolv år sedan lade bort klubborna när jag blev mamma var jag övertygad om att jag kommer att komma tillbaka till golfen någon gång. Men, inför varje slag, efter uppställning och tanke för hur slaget skulle slås och riktningen var klar...så blev det ganska ofta inte alls som jag tänkt mig. Men det är väl som livet i övrigt, att man får öva och öva och inte ge upp.
Inte heller blev det som jag tänkt mig med löpningen i helgen. När åskan dånade och blixtarna ven utanför fönstret så kändes det helt rätt att i stället ta en lång och god lunch med ett glas vin till maten. Har fått prioritera om i helgen och låtit livet komma före. Föräldrar, umgänge, trädgårdsbestyr och födelsedagsfirande kom i vägen. Då träningen sköts upp från helgen till i kväll var det förstås förkastligt och helt galet att jag i natt inte sovit mycket alls, gick upp i ottan och är på plats på jobbet i gryningen. Men, i bland kan vi inte styra över verkligheten. På jobbet tidigt alltså. Och i eftermiddag ska jag springa den där löprundan.
En intensiv vecka framför mig. På resande fot hela barnfria veckan. Ska förkovra mig i det jag tycker är det i särklass viktigaste för den här regionen, Place Management. Här brinner jag och vill. Avrundar veckan med Innovationsriksdagen tillsammans med kollegor från hela landet. Minns tillbaka till för ett par år sedan, då vi arrangerade den första Innovationsriksdagen. Enormt mycket jobb- men vilka härliga minnen! Så, veckan kommer att gå fort. Det gör den alltid. Jobbet engagerar, och är en stor del av livet. Brinner och engagerar mig och vill. Oftast på gott, men i bland kostar det på. I bland funderar jag på varför man försöker så mycket. Är det bättre att sätta sig i passagerarstolen och bara åka med? Vore det ens möjligt för någon som mig?
En sak har jag i alla fall klart för mig. Störst av allt är kärleken. For better or for worse...
