Men... du ser ju ut precis som vanligt ju!!??
Åter på jobbet. Tillbaka till verkligheten och vardagen. Kändes konstigt att gå in i första mötet, slå sig ner vid konferensbordet och delta i verksamheten. Allt var precis som vanligt. Fastän jag inte varit med. Om vi stannar upp där en sekund så är det i sig något att bära med sig. Ingen är oersättlig. Vi kan leva i tron att vi är det. Men så är inte fallet. Efter den första chocken att någon försvinner så faller omgivningen in i att lösa eventuella problem och att fylla det tomrum som uppstått. För sitt egos skull så hoppas vi nog alla att tomrummet ska vara svårt att fylla och att saknaden ska kännas.Men det är work as usual som gäller. (Självklart!)
Jag minns i början av 2000-talet då jag fick lämna min arbetsgivare sen tio år tillbaka på en eftermiddag. Centralt beslut att lägga ner en verksamhet som omfattade ca 100 personer runtom i landet innebar att vi blev visade till dörren med en axelryckning. Samma arbetsgivare som gladeligen hade tagit emot hundratals övertidstimmar, helgarbete utan ersättning. Vi som jobbat länge såg nog mer jobbet som ett kall än ett jobb. Namnet var inpräntat i pannan och när äktenskapet en dag tog slut abrupt förstod jag ingenting. Det jag minns framför allt från den tiden var hur i n g e n lyfte på luren och uttryckte sina känslor eller gjorde något försök att hitta en lösning. Som en av de främsta säljare inom koncernen och Sverige kändes slutet bittert. Det tog mig många år att komma över att bli avpolletterad, men har tagit med mig lärdomen att ingen är oersättlig även om det känns så.
Första dagen på jobbet gick åt till att försöka "komma i fatt" och se vad som händer just nu. Efter att ha stängt av jobbet så totalt som jag gjort så var det en rejäl ombootning som gällde. Det kändes skönt att känna att jag varit efterlängtad och jag blev varmt mottagen. Det kändes också skönt att känna hur hjärncellerna fick börja arbeta igen. Hösten är och har alltid varit en hektisk tid och jag känner att jag har att göra från början. Skönt!
Är förundrad över den kärlek och omtanke som jag möts av. Fick i går fick ta emot ytterligare hälsningar med post och blomsterbud i går. För att inte tala om ett alldeles fantastiskt erbjudande. Oj, vad det känns i hjärtat! Flera jag mött har spontant och förvånat uttryckt "Men du ser ju ut precis som vanligt ju!" Det känns ju bra! Ni som försökte övertala mig och lugna mig inför operationen- ni hade rätt. Personligheten sitter inte i tuttarna. Har ju det mesta av mitt utseende intakt och jag både ler och skrattar fortfarande.
Fortsätter min 5:2-fasta och tror stenhårt på att den kan ge mig positiva hälsoeffekter. Det känns nyttigt och välgörande! Deltog i ett radioprogram i förra veckan då vi diskuterade fastan med en dietist. Hon bekräftade det jag ändå ser som en viktig lärdom jag erhållit, nämligen att "det inte är farligt att vara hungrig". Jag, precis som så många andra, lever i tron att man behöver äta så fort man är lite sugen eller hungrig. Det behöver man inte. Kroppen behöver en viss mängd näring. Men inte alls i den omfattning som vi stoppar i oss. Som så mycket annat sitter det i våra huvuden...
Dagens lunch :)
Jag vill inte alls sätta mig på några höga hästar här. Älskar godis och framför allt god mat. Kan väldigt lite om det här med näringslära och har dålig karaktär. Dietisten påpekade något som jag faktiskt inte tänkt så mycket på, även om det är pinsamt att erkänna det. Att personer med ätstörningar genom all fokus som den här metoden (och andra!) får vatten på sin kvarn att inte äta. Det är jag den sista att vilja bidra till. Har själv varit nära personer med ätstörningar och det är hemskt, absolut avskyvärt. Men de jag möter som är nyfikna på eller som kör enligt 5:2-metoden så verkar det vara just hälsoeffekterna som de är ute efter framför en viktnedgång. Att den sedan gett ett litet resultat på vågen gör inte ont. Men lugn... ännu så länge så ser jag ut "precis som vanligt". Puh.
