Det händer aldrig mig...
Sätter mig ner och tvekar. Ska jag eller ska jag inte? Men känner att jag kan helt enkelt inte låta bli. Det här blir min absolut viktigaste blogg. Livsviktig. Då och då får jag hälsningar och hurrarop från läsare att de uppskattar att jag vågar vara så personlig när jag skriver. Det är av min mening att annars är det inte mycket värt att skriva. Och kan jag inspirera någon med det jag skriver, så är det bara en bonus.
Den här bloggen känns ändå tung att skriva. Hade hoppats att aldrig behöva skriva den. Men, den har ett viktigt budskap- så därför...
Tre dagar innan jag sprang Stockholm Marathon var jag på ett återbesök på sjukhuset. Jag hade gått på den återkommande mammografiundersökningen och de var inte riktigt nöjda med bilderna. På plats där fick jag träffa en läkare som talade om att de har hittat "mikrokalk" i mitt ena bröst. Jag gick därifrån med skakiga ben och en kallelse till en biopsi. Positiv som jag är så intalade jag mig att det är bra att kontrollera och att det inte behöver betyda något. Så jag beslöt mig för att springa i Stockholm. Och jag beslöt mig för att köra på som vanligt och såg inget annat alternativ.
Efter ytterligare undersökningar så gick jag till sjukhuset med förhoppningar att lämna det här kapitlet bakom mig. Fick i stället besked att de hittat vad de kallar ett "förstadie" till bröstcancer. Men, va f-n... vad är det som händer? Världen rasar och jag prioriterar raskt om i mitt liv. Drar mig undan och försöker samla på mig energi att gå den tuffaste kampen i mitt liv.
Med det här blogginlägget vill jag inte vara någon "Drama Queen" och ber inte heller om en massa "tyck synd om mig". Jag är en person som är ärlig och öppen, så varför inte vara det även nu? Jag hoppas genom att vara så här öppen med allt slippa svara på en massa frågor eller möta en massa funderingar om varför jag inte syns, märks eller är med. Nej, jag ska inte springa Halvmarathon i helgen i Kalmar trots att jag varit där och tjatat om ett sådant lopp i stan. Och det stämmer, jag har inte tränat något sen Stockholm Marathon. Och nej, jag kommer inte att vara tillgänglig på jobbet som jag trodde under delar av sommaren. Och kanske upplever ni mig tråkigt att jag inte med här och där... Så det ena skälet till den här bloggen är av rent egoistisk karaktär. Det andra skälet är så mycket större!
Jag vet att det i min omgivning finns kvinnor som slarvar med att gå på sin mammografi. Gör inte det! Jag har inte känt någon förändring, och gör det fortfarande inte. När det gäller sådana här saker är tiden avgörande. Att upptäcka sånt här i tid är en livsviktig faktor. Jag har inte heller varit duktig på att undersöka mina bröst regelbundet, trots att man vet att man borde... nu hade det inte hjälpt i mitt fall, men det kan ju vara så man upptäcker något. Att inte ta sin hälsa på allvar och dra nytta av de möjligheter som vi får till kontroller och undersökningar är dumt. Rent av idiotiskt. Så, lova mig att ni inte är så dumma!
Jag vet att mina prognoser är goda. Det här är bara ett förstadie som de upptäckt tidigt. Jag tänker mig att vara frisk efter min operation om ett par veckor.Bara så ni vet. Är väl omhändertagen av vården och har ett stort nätverk med vänner utanför min familj. Jag försvinner ett litet tag, men kommer snart tillbaka!
Till slut.. inte en massa tyck-synd-om-mig. Var som vanligt och Carpe diem! I dag skiner solen och jag har barnen hos mig. Det här ska bli en bra dag! Och det är fredag och det betyder helg och avkoppling med nära och kära.
Visst är det underligt hur saker och ting ändrar betydelse i ett ögonblick. Och jag som aldrig köpt något "Rosa band"...
