Ärrad. För livet.
Livet går vidare. En gång till. Livet går vidare. Det är det som är det konstigaste med allt det här. Ingenting stannar upp och väntar på mig. Det är fortfarande mjölk som ska handlas, relationer som ska vårdas, fotbollscuper som ska spelas och veckor som ska planeras. Men... hur sjutton går jag vidare? Har tappat min förmåga. Har fullt upp att leta efter mig själv. För första gången i mitt liv så kan jag inte själv. Tackar alla goda och högre makter att jag inte är själv att gå genom det här. För varje litet steg jag tar och för varje dag som går så har jag en hand att hålla i. Och många fler att sträcka mig efter.
Trodde jag var förberedd. Så fel jag hade. Gjorde som jag gör med allt annat i livet. Sätter upp mål, fokuserar och gör. Kom till sjukhuset laddad till tårna. "Nu gör jag det här!" Den första dagen på sjukhuset var både jag och mitt sällskap ganska säkra på att min nästa blogg skulle handla om förbättringspotential kring logistik, bemötande och rutiner. Det var rätt skönt att kanalisera min oro i frustration, ilska och förvåning över hur en dag och resurser slösades bort. Dag ett slutade med att vi checkade ut oss själva och åkte hem för en bättre uppladdning inför operationsdagen. Och den här bloggen handlar inte om förändringsarbete... För jag orkar faktiskt inte fokusera på något annat än mig själv just nu. Har fullt upp med att hitta tillbaka till mitt starka och vanliga jag. Saknar mig själv. Människor i min omgivning uppmanar mig att ta det lugnt. Att ha tålamod. De har nog rätt.
Frågan som i alla fall jag då och då har ställt mig när jag sett människor gå igenom kriser eller förluster är "Hur sjutton klarar man sånt?" Ja, jag var inte förberedd när allvaret kom i kapp. När varje ögonblick av lycka också innebär en ångest. Jag vill här citera min fina vän Jessica Bergsjö, som jag tycker uttryckte det så fint på min facebookstatus häromdagen. Hon brukar sätta ord på känslor, och den här gången beskriver hon det tillstånd som jag befinner mig i just nu.
"Här ska levas, fullt ut. Därför att det inte finns något alternativ alls. Du behövs här med din glädje och envishet.
Och alla vi andra kan påminna oss själva om att värdesätta livet här och nu. Det är därför döden finns, för att vi ska värdesätta och leva livet. Allt som är oändligt slösar vi med och det tappar lätt sitt värde. Det som är begränsat blir värdefullt och intensivt. Så ser jag på det.
Heja dig Johanna!"
Och alla vi andra kan påminna oss själva om att värdesätta livet här och nu. Det är därför döden finns, för att vi ska värdesätta och leva livet. Allt som är oändligt slösar vi med och det tappar lätt sitt värde. Det som är begränsat blir värdefullt och intensivt. Så ser jag på det.
Heja dig Johanna!"
Tar en dag i taget. Fokuserar på en sak i taget. Reflekterar och bearbetar. Fick lämna sjukhuset mindre än ett dygn efter operationen. Stympad och bara utrustad med lite plåster och Alvedon som smärtlindring. Bara det är jävligt konstigt. Skiten gör knappt ont. Jag går som Frankensteins monster, både vad gäller hållning och tempo. Det stretar och drar och jag är livrädd för att krocka med någon eller något och behöver hjälp att både knyta skorna, bära och köra bil. Men det går bättre och bättre för varje dag. Och min största skräck innan- att titta mig i spegeln- är övervunnen. När jag tittade mig i spegeln på toaletten när jag var på sjukhuset så blev jag helt ärligt förvånad när jag såg att jag såg likadan ut som innan. Mitt ansikte såg likadant ut. Flera har påtalat för mig att personlighet och utstrålning inte sitter i tuttarna. Jag hoppas att de har rätt. Att tycka om sig själv är viktigt. Förutom att leva med vetskap om livets faror så tror jag att det blir den största utmaningen.
Att vara sjukskriven innebär, förutom sjukdomen och allt vad det innebär, också en utmaning att klara sig ekonomiskt. Kan inte låta bli att bli bitter när jag inser att alla skattepengar, alla försäkringar, alla avgifter till fackförbund och alla skyddsnät som finns inte ger något som helst skydd vid sjukdom. Räkningarna tar inte heller hänsyn till de nya förutsättningarna. Inser absolut att jag inte är ensam om den här situationen. Väldigt många går sjukskrivna i dagens samhälle. Men... är det här verkligen ok? Om jag hade förlorat mitt jobb hade jag fått ut ersättning från mitt fackförbunds försäkring. Om jag hade blivit överfallen hade försäkringsbolaget trätt in. Nu blev jag sjuk. "You're on your own..." Jag är övertygad om att leva under ökad ekonomisk press inte hjälper någon att bli frisk fortare. Någon liknande försäkrings-modell som fackförbunden har när man förlorar jobbet, under kortare sjukdomsperioder eller för en övergångsperiod så man hinner anpassa sig efter de nya förutsättningarna?
Började ju med att visa på brister i mitt möte med vården första dagen. Som vanligt så handlar det om en ledningsfråga och att ge personal och kunder bra förutsättningar att jobba i. Jag måste absolut få lyfta den fantastiska personal, det bemötande och den respekt som jag fick möta på de olika avdelningarna. De såg mig, vägledde mig och höll mig i handen hela vägen. Jag har fått lära mig att vi är väldigt duktiga när det gäller Bröstcancer i Kalmar. Jag blev opererad av en av Sveriges främsta kirurger som också har ägnat de sista tjugo åren till att forska kring och jobba med just den här sjukdomen. Jag kände mig trygg i hennes händer och hennes beslut. Och förundras och gläds åt att hon verkligen tagit sig tiden att se mig, möta mig och ge mig den bästa möjliga vård som finns. Hon och hennes kollegor erbjuder både kunskap, empati och hjärta. Jag kände mig lyckligt lottad trots att jag stod där med en nitlott.
Vet inte vart dagarna går eller tiden försvinner. I dag är det en vecka sedan jag opererades. Vägen tillbaka har börjat. Hittills har allt gått så bra som det kunnat. Jag hoppas att det ska få fortsätta så. I slutet av veckan kommer barnen till mig igen. Mina glädje- och kärleksspridare. Mina nära och kära kommer att vara lediga och ha tid att vara tillsammans med mig. Det är något att glädjas över.
Jag är inte bara ledsen, sargad och orolig. Jag är också glad. Gladare än någonsin att finnas till. Ärrad. Men i livet.
