jagvågar.blogg.se

Tror vi alla vill väl. Men man räcker inte till. Det är säkert fler än jag som går omkring med dåliga samveten. Man skulle vilja ha en tätare och bätre kontakt med många, många. Men vad gör man när man är socialt utmattad? När man inte ens orkar lyfta luren eller skicka det där meddelandet? Känner ett allt starkare behov av att stänga av. Att fly undan. Och tillåter mig det. Men förstår på omgivningen då och då att de rynkar på ögonbrynen och tycker att jag borde ditt och borde datt. Vet att min mamma brukade säga till mig när jag bodde i USA ett år att "no news is good news". Och det är sant. Men- är det ok? Det är frågan. Är det ok att "försvinna lite" när allt är under kontroll? För visst, när man tänker efter så är man betydlgt mer kontaktbenägen när man är lite i kris... och då känns det lättare (t o m ofrånkomligt) att lyfta luren eller ta den där kontakten.

 

Allas våra förutsättningar förändras. Det är kanske det som gör det än svårare? Om åtminstone något vore konstant så visste man lättare vad man har att förhålla sig till. Men, så klart fungerar det inte så. Vi drabbas alla av sjukdomar, ålderdom, problem på jobbet, kärleksbekymmer, tonårskrisproblem på hemmaplan, uppsägning, pluggberg, övertid eller varför inte lyckorus, fritid och trevliga sociala träffar. Och det är faktiskt omöjligt att hålla alla puckar i gång samtidigt. Är man på det ena stället så borde man vara både på det andra eller det tredje. Jag känner att jag börjat få distans nog att acceptera det och försöker att inte bli stressad av det. Men det är ändå stressande när man märker att man inte längre är en del av, ingår i eller driver i vissa sammanhang. Då är det tur att de personer som verkligen betyder något finns där. Oavsett.

 

Så, en kollektiv ursäkt till alla som tycker att jag är osynlig kommer här! En gör så gott en kan!

 

Efter flera veckors surfande på nätet och letande efter semesterboende i Barcelonatrakten har vi nu hittat vår pärla! (...tror vi...) Vi tar med oss kidsen, tar flyget från Kalmar med det där omdiskuterade flygbolaget och flyr undan verkligheten på riktigt. Så om någon vill mig något i slutet av september så får ni åka till Barcelona. Jag tänker paraplydrinkar, cava, tapas och sol, sol och återigen sol. Av alla härliga bilder på huset så är det här min målbild. Här ska jag ligga och glo ut och bara vara. Efter utomlandssemestertorka på 3,5 år så har jag förtjänat det här. Även fast jag vet att det inte är en självklarhet att kunna åka på utomlandssemester eller att det kan tyckas förnäpet av mig att se det som en självklarhet att guldkant i vardagen är var och ens rättighet. Så det så!