jagvågar.blogg.se

Det var faktiskt det jag gjorde. Inget märkvärdigt med det. Men om jag reflekterar över vad som hänt efter det att jag skickade brevet så tycker jag att händelseförloppet speglar hur samhället ser ut i dag. I dag är allt mer eller mindre transperant. Så gott som alla företag och organisationer har som minst en hemsida där man informerar om verksamheten, mål och bjuder in till kontakt. De allra flesta är också aktiva i sociala medier via bl a Facebook, Twitter och Instagram. Som kund/konsument har du möjlighet att hitta information och även föra en dialog med företaget på ett enkelt sätt. I dag är det en självklarhet. Det är verkligen inte länge sen som vi som konsumenter såg personalen i de fysiska butikerna som de kontaktytor som var tillgängliga för oss. Är man missnöjd som kund i dag så har man makten och möjligheten att lägga ut dräpande kritik på deras sociala medier utan vidare. Skillnaden är att i dag sker mycket av feedbacken helt öppet för alla direkt. Det ställer så klart nya och enorma krav på företag och organisationer.

 

I min förra blogg så publicerade jag det brev som jag skickade till Lindex och Amelia med en utmaning att tillgängliggöra ett bättre bh- och badklädessortiment för alla med bröstprotes. Jag gjorde det här, likt jag gör så mycket annat. Jag talar om vad jag tycker och har jag förslag på förbättringar så delar jag gärna med mig av dem. Sen är det upp till mottagaren att välja att lyssna och ta till sig eller lyssna och förkasta. Men det är ett sätt för mig att inte hålla på att älta saker eller klaga. Gör- och gå vidare!

 

Nu verkar det inte som om jag kan gå vidare från det här riktigt än. För oj, vilken respons jag fick på brevet. Jag var nog inte riktigt medveten om vad jag satte i gång... För den som undrar (?) så har jag inga ambitioner att byta bransch och gå in i underklädesbranschen... Att mitt brev kunde tydas som affärsutveckling speglar väl bara mitt sätt att fungera, inget annat. Min grundsyn att se möjligheter i det mesta tillsammans med en stark drivkraft för rättvisa spelade också in. Till dags datum har jag haft nästan 1000 läsare på min senaste blogg! Otroligt. Det är tack vare alla er som hjälpt mig att sprida den på sociala medier som den når vidare. Redan dagen efter att jag publicerade mitt brev hörde Barometern av sig och ville göra ett reportage om min utmaning. När reportern frågade mig om de "var först" så undrade jag vad hon menade... Sen dess har jag blivit intervjuad i radion ett par gånger och även gjort en TV-intervju för Student-TV på LNU. Tydligen fanns det ett nyhetsvärde i det jag gjort. Det hade jag inte tänkt på...

 

Att sitta i bilen och lyssna på när Lindex presschef blir intervjuad om min utmaning var lite "overkligt". Att sedan höra henne berätta om att de antar min utmaning och genast ser över hur de kan öka tillgänglighet av bh:s och

t o m ska ta fram en kollektion med badkläder för oss med bröstprotes... det är coolt. Riktigt coolt! När jag hade skickat och publicerat brevet så tänkte jag för mig själv flera gånger att "det här kan ju inte vara första gången som det här kommer upp..." Och säkert var det inte det heller. Men när problemet lyfts på ett konstruktivt och direkt sätt och dessutom backas upp av en större massa, tack vare sociala medier, så är det så klart lättare att ta till sig idén. När jag lyssnat färdigt på radion parkerade jag bilen och gick in på E-handelsdagen, som jag är med och arrangerar. Jag var smått euforisk. Tänk- det gick hem! Under förmiddagen så spreds nyheten i publiken om att Lindex har antagit utmaningen. Facebook-statusar och tweets började sprida sig och radiolänken spreds nationellt och över landsgränser. Att det i publiken satt personer från t ex Borås som jobbar med kläddesigners och att via sociala medier nyheten spreds bland mina och andras vänner som jobbar med handels- och e-handelsutveckling nationellt gör det inte mindre. Bara genom att tala om att man antar utmaningen så har Lindex plockat hem bonuspoäng hos många. Marknadsföring när den är som bäst.

 

Vad jag vill förmedla med den här bloggen är att det faktiskt går att påverka. Enkelt. När man känner i magen att något är fel, eller om man stöter på ett problem som man faktiskt har förslag på lösning till så är det alltid värt att göra ett försök. För hur skulle samhället och världen se ut om vi nöjde oss med att konstatera problem eller situationer och aldrig försöka att göra något åt dem. Nu menar jag inte att vi alla ska springa runt och leta problem (au contraire!). Det är det alldeles för många som gör. Men vi ska veta att vi alla har möjligheten att vara med och påverka. Och eftersom du läser det här så är du i alla fall lite bevandrad i sociala medier...

 

Jag är säker på att en del tänker... herre Gud, har hon inget annat att göra än att "kämpa för underkläder"? Så jäkla ytligt... Jo då, ni som känner mig vet att jag brukar opponera mig i andra frågor. För ett par år sedan, t ex så skrev jag ett brev till rektorn på barnens skola, IT-samordnaren på skolan och en klassföreståndare där jag både ifrågasatte frånvaron av "utbildning" i etik på nätet och även föreslog flera organisationer som kunde bidra med att föreläsa i ämnet för både personal och elever. Min poäng var den att eleverna borde få lära sig om hur man bör vara, hur det fungerar, hot och möjligheter med Internet och sociala medier. Inte bara ge eleverna varsin e-postadress. Jag har ännu inte fått något svar från någon! Konstigt, med tanke på krav på oss som jobbar i det offentliga...

 

Ett annat exempel är när sonen berättar om hur det mer eller mindre är praxis att ha mobilen som ett verktyg i skolarbetet. Jag är absolut ingen bakåtsträvare och inser fördelarna med alla verktyg. Men när skolan inte tillhandahåller instrumenten, utan att det blir en "norm" att alla eleverna ska ha smartphones så blir jag rädd. För jag vet att det i varje klass finns barn som inte har någon smartphone eftersom föräldrarna inte har råd att köpa en sådan till dem. Ännu ett exempel på när man inte tänker igenom konsekvenserna fullt ut. När jag tog upp frågan med klassföreståndarna får jag höra att "det är upp till alla lärare att göra som man vill" och att en gemensam policy saknas. Min son kallade mig för trög. Det är säkert så han ser på det. Jag kan tycka att jag i så fall inte är ensam om att vara det...

 

Lindex har hört av sig till mig och bjudit in till dialog. Får se om det leder någonstans. Det är inte det viktigaste. Amelia var ännu snabbare att höra av sig när de fick mitt brev. Jag har haft en mailkonversation med deras chefsredaktör som berättade om att bl a den här frågan, men även frågor som jag känner igen som problem med sjukskrivningsregler, stödsystem och praktiska frågor, som t ex underkläder har tagits upp i tidningen då och då. Deras viktigaste nummer för året kommer ut i nästa vecka och är nummer där Rosa Bandet och kampen mot bröstcancer står i fokus. Tidningen var redan i tryck, som hon uttryckte det. Jag har lovat att köpa kommande nummer och har även tackat för det stora jobb som de gör. Efter att Lindex har nappat så har jag också informerat henne om det. Vi får väl se om de är intresserade av att följa den utmaningen längre fram?

 

Känns lite roligt också att berätta att jag i nästa vecka ska träffa ett företag som jobbar mycket med landstinget här i länet. De tillhandahåller olika former av hjälpmedel och proteser, och var faktiskt i gång redan med att ta in ett sortiment av underkläder för oss med bröstprotes. De vill ha hjälp med lite "smakråd" inför inköpet. Som jag sa till dem när jag fick frågan: "har jag satt i gång det här så får jag väl stå mitt kast..."

 

Annars har jag återigen ganska fullt upp med att orka med. Efter en dryg vecka då jag har mått precis som vanligt (!!!!) så känner jag hur jag mentalt räknar ner inför kommande behandling på onsdag. Cellgiftsbehandling nummer 2 av 6. Försöker se det som en nedräkning så att jag ska orka. Och ja ja.. jag är tacksam för behandlingen!! blir till mitt mantra. Hårstrån lossnar nu så sakteliga från mitt huvud. Upptäckten sänkte ner mig för en stund. Förra helgen träffades "Jojos Babes" på Stensö för första gången för att springa för livet. Mina fantastiska vänner!!! Vad gjorde jag utan er?

 

Glöm nu inte att bidra när oktober och Rosa Bandet sköljer över landet! Köp den dyrare plastpåsen på ICA, köp ett rosa band, En Amelia eller varför inte Lindex snygga armband som är specialdesignat för kampanjen? Ett sånt ska i alla fall jag försöka få tag i. Det finns mängder av sätt som du kan bidra, både som privatperson, men även som företag.

 

 

 

Ska försöka att samla på mig energi i helgen. Känner dessvärre av en förkylning och ska skynda in till bästisens Life-butik för att köpa Propex Express, för att försöka mota Olle i grind. Finns inget utrymme för sjukdomare här! På måndag är det provtagning inför nästa cellgiftsrunda. Och förseningar är inget som jag är vän av. Vill inte skjuta på kommande behandling. Fick av sonen bekräftat i veckan att jag har dåligt tålamod. Klokt- och helt riktigt. Jag mottar nyheten om att det är dags att skrapa rutan med en uns av glädje faktiskt. För det innebär att vintern närmar sig och jag kommer närmare slutet av den här jobbiga processen. Om jag håller planerad behandling så är cellgiftsbehandlingen slut i mitten av januari. Så- välkommen vintern, jag är redo!

 

Trevlig helg alla ni- och glöm inte att påverka och tycka till! Kram!