jagvågar.blogg.se

Vem är den här bittra, tråkiga och tjuriga kvinnan? Har svårt att förlika mig med henne. Gnällig, tjatig och kort stubin. Ser problem i stället för möjligheter. Skäller på sina närmaste och famlar sig fram med ursäkter för sig själv och sin inställning.

 

Det är lite väl mycket nu. När jag verkligen tänker efter och tillsammans med mina allra närmaste pratar om allt så förstår jag i och för sig att det inte är så konstigt att jag inte är i balans. I dag är det tre veckor sedan jag opererades. Tre oändligt fyllda veckor. Fyllda av rädsla, ångest, oro, glädje, samvaro och sorg. Tillsammans med de som betyder något. Klimax nåddes för en dryg vecka sedan då jag tillbringade veckan i Oskarshamn. Dottern spelade fotbollscup i Vimmerby och sov tillsammans med fotbollsvänner över torsdag-söndag. Som vanligt hade vi beslutat oss för att åka upp över dagarna. Att pendla till Vimmerby från Oskarshamn är dessutom lite närmare än från Kalmar, så det såg jag inte som något bekymmer. Så drabbades vår familj av en stor sorg. Min "plast-pappa" drabbades av stroke och gick sedermera bort vid sin vistelse på Västkusten. Min mamma och mina systrar åkte under några dagar kors och tvärs över landet. Själv var jag fast där jag var. Dödsbudet nådde min dotter som befann sig i Vimmerby. Dottern var förtvivlad. Jag lovade henne att åka upp i ottan till henne för att finnas med henne. En halvtimme efter det samtalet så blev sonen akutsjuk och kräktes tills han svimmade i mina armar. Mina armar som inte fick bära...

Om jag någon gång har velat dela mig i två så var det då. Jag kunde inte dela på mig. Hjälpen kom från exakt det håll som jag förväntade mig. Ränderna går aldrig ur på en zebra.

 

Dagen därpå tillbringade jag med att försöka få liv i en sargad son. Framåt kvällen stegrade min smärta i mitt opererade bröst och det var svullet och rodnade. Vid kontakt med sjukvårdsupplysningen så uppmanade man mig att ta mig till närmsta akutmottagning. När man bor i Oskarshamn innebär det en resa på 8 mil. Jag fick lämna en halvpigg son bakom mig och bad en stilla bön att han skulle fortsätta att må bra. Satte mig bakom ratten mitt i natten och körde mig själv till akuten. Fick sällskap av min evigt stöttande storasyster på en akutmottagning som svällde över av "leftovers" från festivalen i Emmaboda... Det var ingen fara med mig, men jag behövde det lugn som den kirurgläkare gav mig efter en kontroll. Stapplade hem till Lindsdal vid fyratiden på morgonen och slängde mig i sängen några timmar innan jag tog bilen upp mot Oskarshamn och sedan vidare till Vimmerby.

 

Kanske är det inte konstigt att jag är lite utmattad? Kanske är det t o m normalt att reaktionerna på allt smyger sig fram när lugn och ro infinner sig i sällskap av de närmaste på Västkusten i mammans sommarhus? Stor sorg av en familjemedlem med allt vad det innebär. Sorg på grund av min sjukdom. Ledsen kan jag köpa. Men när det tar sig uttryck i ilska blir det så mycket jobbigare. Kämpar vidare och är tacksam för den hjälp och kärlek jag får.

 

Väl hemma igen bestämmer jag mig för att fokusera på mig själv, bygga upp mig både fysiskt och psykiskt igen. Jag behöver sätta mål!? Träning har alltid fungerat som en ventil. Efter att ha sluppit "häfklamrarna" som höll i hop mig har jag blivit så mycket rörligare. Kan numera sträcka på mig på ett annat sätt är mer och mer självständig. Häromdagen var jag (tydligen...) och handlade själv för första gången sen operationen. Insåg det faktumet då jag skulle transportera varorna till bilen och från bilen... ooops.

 

Har satt upp en målsättning att promenera och röra mig allt mer. För första gången på länge slog jag i dag på RunKeeper. Kanske kan det få i gång mig,  tänker jag? Promenerar i en raskare takt, funderar och lyssnar på musik som jag tycker om. När jag gick i kapp och passerade ett par kände jag en känsla av tillfredsställelse. Ok, de hade barnvagn och hund. Men ändå. Halvvägs ute på rundan händer det något. Något av ett "break-through"? Känner hur jag går från offer till att bli förbannad. Riktigt jävla förbannad. Nu jävlar får det vara nog. Funderingar på att snart, snart kanske komma i gång och springa igen? Tänk vilken seger det vore att återigen ställa mig på startlinjen till ett Marathon?!? Funderar även på andra målsättningar. Jag känner då och då en frustration över att inte få använda min kapacitet fullt ut. Att jag inte utnyttjas på bästa sätt. Att jag har mer att ge. Jag upplever en rädsla från olika håll för att jag är så ärlig och rättfram. Jag säger det som jag är. Lägger fram förslag som jag står för och är tydlig med vad jag vill. Jag bestämmer mig under min promenad för att vara väldigt noga med var jag lägger min energi. Tänker inte slösa bort en minut till av mitt liv. Jag kommer att kräva mer. Av mig själv och av min omgivning. Jag kommer också att ge mer. Och jag kommer att fortsätta att ta emot mer.

 

Resan tillbaka har börjat. En nära vän sa till mig att det ändå är ok att vara bitter. Så ok. Jag är bitter för att just jag blev sjuk! Jag är bitter över att min ekonomi raseras på grund av att jag drabbas av en sjukdom. Jag är bitter över att när jag för första gången på flera år har lyckats få i hop pengar till en utlandssemester så försvinner pengarna på räkningar. Jag är bitter på att jag inte kan bada mer i år. Att jag kommer att vara på en solsemester i Spanien med ett bröst. Att jag inte har kunnat delta i Kalmars Halv-Marathon, Kalmarmilen eller Nattloppet. Att jag inte kommer att kunna jobba som volontär i IronMan-tältet i år. Jag är bitter för att jag inte kunde åka karuseller med ungarna på Liseberg i förra veckan då jag kom dit för första gången på sex år. Och jag är bitter för att jag är bitter...