Om tuttskav och strategier
No pain- no gain!
Då jag gett mig in i en lek som innebär ansträngningar å det yttersta och som tänjer lite på gränserna så blir det uppenbart att vissa handlingar ger...hur ska jag säga...konsekvenser. Den så fantastiskt konstruerade kroppen skriker lite, eller i alla fall gnisslar lite när man gör något som tydligen inte är helt "normalt". Det skaver här och där. Har ju hållt en lekmannamässig nivå på mitt motionerande och min löpträning. Inser nu att jag kanske måste växla upp och lägga in ett strategiskt moment och förbereda mig lite mer seriöst för att klara av mitt mål att ta mig igenom Stockholm Marathon. (Jobbigt bara att skriva det..)
Googla på skav ska ni se. Verkar som om det är ett känt faktum att man ska tejpa lite här och där inför längre lopp. Vet hur personer i min omgivning lade ner ett antal minuter på att tejpa sina fötter innan han gav sig ut och löptränade. Har ju hört att alla killar och män klagar på skav på bröstvårtorna och att de flesta tejpar över sina bröstvårtor för att överleva längre pass. Låter ganska löjligt, men jag kan absolut förstå den smärta som uppstår efter ett antal timmars friktion. Eftersom jag är kvinna och utrustad med två bröst av lite större karaktär än (de flesta) män, så funderar jag på vad som gäller för kvinnor? Har så klart provat att googla (Vad gjorde vi innan Google???) i ämnet och hittar 99,5% info om hur män gör. Men tjejer och kvinnor- hur gör ni? Tänkte här bidra och blotta mina erfarenheter i ämnet. Efter längre rundor så blir det skavsår mellan tuttarna och under sport-bh:n. Och då har jag ändå bara sprungit hälften av den sträcka som jag har som mål att göra om tre veckor. Funderar och funderar på hur tipsen med att tejpa med kirurgtejp eller liknande, smörja in med vaselin eller om jag kan hitta en bättre sport-bh? Det är sådana tankar som far genom huvudet på mig nu, om ni tycker att jag verkar frånvarande. Jag har gått in i material-stadiet.
Sen är det det här med fötterna. Sen många år tillbaka så knyter jag mina skor med "löparknuten". Den är klockren och jag får aldrig skavsår tack vare det. Undrar i mitt stilla sinne om det räcker för att undvika smärta under fyra mil? Har beslutat mig för att köpa ett par grymma löparstrumpor då flera av mina är utslitna eller "mindre bra". Jag läser om olika tips om hur man bör klippa sina tånaglar, smörja in fötterna kvällen innan eller på morgonen innan. Har då och då lite problem med liktornar och hoppas att dem inte bråkar med mig 1 juni.
Kläderna verkar också vara av betydelse, och visst har jag känt hur det känns när en top skaver under armarna vid längre sträckor. Inte skönt. Får bli ett inköp av "den perfekta topen" alltså. Och springer man i långbyxor, som jag trivs bäst i, eller ska man välja kortare tights? Man vill ju inte svettas i hjäl av värmeslag och absolut inte frysa vid dåligt väder. Keps bör också införskaffas, för att undvika solsting.
Inser och har senaste veckan förstått vad det är jag har gett mig in på. Eller- har jag det egentligen? Har genom livet blivit anklagad för att vara naiv. Och kanske är jag det? Att sätta sig ner den 2 maj och lägga upp ett träningsprogram för ett marathon en månad senare. Är det galenskap? Eller är det bara "my way"? Minns när jag pluggade och skrev en tiopoängsuppsats på en långhelg. Inte heller så som man ska göra det. Men, det gick alldeles utmärkt visade det sig. Givetvis hade jag gjort förberedelser och i huvudet visste jag vad jag skulle skriva om. Sen handlade det bara om att plocka ner det. Och egentligen handlar det om samma sak här. Jag har sprungit och tränat under flera år. Att jag sen har haft det längsta tränings-dippet någonsin och tyvärr lagt på mig några extrakilon mycket just på grund av minskad träning är en annan sak. Men, som jag brukar säga, och är övertygad om så sitter loppet och förmågan till 90% i huvudet. Om jag bestämmer mig för att klara det och lägger upp en fungerande strategi så är det klart att jag kommer att ta mig runt. Utmaningen för mig är helt klart att hålla fast vid en smart strategi och inte rusa i väg. Det var som en uppenbarelse för mig när jag diskuterade loppet med en vän som har både rutin och erfarenhet av marathon och som peppar mig och det blev klart för mig att jag måste tänka om. På mina halvmarathon har jag jagat tid, inte stannat utan hela tiden pressat mig själv. Har greppat en mugg vatten i farten och slängt i mig den i steget. Har aldrig provat på sportdrycker eller något annat, utan har kört au naturel. Att jag nu har vänt tankebanorna och planerar för hur jag skulle kunna lägga upp loppet med längre drickapauser på stående fot, att det är ok att gå en halvmil då och då och att jag måste måste måste se till att hålla ett lågt tempo och absolut inte (!!) springa i backarna utan bestiga Västerbron gåendes, båda gångerna. Ja, det blir ett helt annat scenario liksom. Fokus och mål för mig är helt klart att ta mig igenom och klara loppet. Och, börjar t o m landa i att det är ok om jag inte klarar det. Men, jäklar anåda att jag inte ska ställa mig på startlinjen i alla fall. Gör jag det inte den här gången så gör jag det nog aldrig.
Så, en intensiv löpträning pågår. Jag tillryggalägger, till slut, de där milen som jag behöver. Visst skulle de varit fler och visst skulle jag gjort träningsprogrammet i januari. Men, gillar läget och jobbar på att inte rusa i väg. Provar sportdryck och tuggat på energikakor och överlevde även det. Ska bege mig till sportaffär och inhandla det av nöd tvunget. Brukar anse mig själv ha god strategisk förmåga. Nu gäller det att applicera det på mig själv.
Och efter ansträngning kommer belöning! Är sjukt sugen på ett par gröna högklackade sandaletter från Ecco och googlar och letar ständigt efter dem. Är inte svårare än att beställa dem på nätet, men det är en klar extravagans... Men jag lovar mig själv här och nu att om jag tar mig igenom det här- då ska jag jäklar i den belöna mig med ett par grymma högklackade! Om jag nu kan gå i dem efter det här...
