Inspiration
Att göra skillnad. Att betyda något. För någon. Att genom att vara och finnas till bidra till att någon mår bättre. Det är en av livets starkaste drivkrafter för de flesta tror jag. Om vi tänker efter så har vi alla dessa energibärare, inspiratörer och förebilder runt omkring oss. Alla syns inte i så tydligt och står i frontlinjen. Många smyger med vid sidan om och gör inte så mycket väsen av sig, utan bara finns där. Heja alla inspiratörer!
I livets berg- och dalbana så kommer människor och går. Våra möten med människor är en del av livet. Vissa möten passerar nästan omärkta. En del sätter djupa spår och lämnar avtryck i vårt inre. Det är precis så som vi själva också påverkar de vi möter. Vi får alla chansen att göra ett bra intryck och sätta avtryck. I bland gör vi det och i bland gör vi det inte. Och sen är det ju så att man omöjligtvis kan tycka om alla människor, det vore konstigt. Men, att ta varje möte på allvar och att möta alla människor med respekt kan vara början på fantastiska möten och upplevelser. Att våga ge av sig själv innebär att man också får så mycket mer tillbaka.
Där jag befinner mig nu, mitt i en karusell där livets allvar knackat mig på ryggen, kommer så klart en massa tankar på kring hur jag lever mitt liv. Ungefär som en sån där vanlig 40-årskris där man stannar upp och utvärderar. Är jag nöjd så här? När sjukdom adderas märker jag hur många blir skärrade, och en del blir till och med rädda. En del backar undan och drar sig tillbaka medan de flesta med empati stöttar och drar lärdom. Det har sagts förut, men jag säger det igen. I kriser och motgångar märker man vilka som verkligen finns där. Känner mig verkligen lyckligt lottad över att ha så många runtomkring mig som hejar på. Resten klarar jag mig utan.
Det har varit en händelserik (läs: jävla) sommar. Minst sagt. Men trots alla prövningar så är jag lyckligare och starkare än någonsin. Sorg betyder inte att det inte finns någon plats för lycka. Jag tror tvärtom att lyckan känns ännu mer och ännu starkare.
I förra veckan tog vår familj avsked av en familjemedlem. Vår älskade Lennart lämnade oss efter en lång tids kamp och sjukdom. Mitt i sorgen är vi tacksamma för alla åren vi fick dela med honom. Han kämpade i över 20 år mot sin sjukdom Parkinson. Hela tiden med min mamma vid sin sida. I nöd och lust (nej- i lust och nöd..) levde de lyckliga tillsammans i ungefär 30 år. Saknaden efter honom är stor, men hans avtryck bär vi alla med oss. Lennart var en sån där person som gärna bidrog och hjälpte andra. Han tvekade aldrig att ställa upp och förväntade sig aldrig något stort erkännande för sina insatser, trots att han förtjänade det. Lennart var en stor kunskapskälla och omvärldsbevakare för mig och jag kommer att sakna honom också som bollplank. Jag rör mig i ditt farvatten Lennart, och jag ska försöka att hålla kursen då jag navigerar mig fram.
Min respekt för hur Lennart tacklade och levde med sin sjukdom växer nu när jag själv blivit sjuk. Bröstcancer går ofta att stoppa och bota. Parkinson är en sjukdom som forskare och läkare ännu inte funnit bot mot. Min farfar dog i diabetes i början av 1920-talet, innan insulinet fanns. Det är faktiskt inte så länge sen... Jag inser och uppskattar mer än någonsin vikten av kampen och forskningen kring de sjukdomar som finns. Blev därför varm om hjärtat när en vän häromdagen uppmanade sina vänner på Facebook att skänka en slant till forskning hellre än att följa uppmaningen att sätta ett hjärta på sin status för att visa att man stöttar kampen mot Bröstcancer. Jag säger inte att något av det är fel. Men, så rätt hon hade. Det är inte svårt att bidra. Egentligen är det väl ett svårare beslut att ställa sig vid sidan av och inte stötta? Jag tror. Nej, fel... jag vet att jag har bidragit till att flera personer i min närhet har tänkt efter och uppskattar sin hälsa efter att jag har delat med mig av min historia och verklighet. Jag tror att många blivit omskakade och vet att min blogg gjort direkt nytta då vänner bokat in sig för undersökningar. Jag är överväldigad över den feedback jag har fått från er som läser över hur berörda ni har blivit. Förvånad, och varm om hjärtat stärker både skrivandet och ert stöd mig.
Jag hör till dem som alltid gillar när hösten börjar närma sig. Luften blir friskare och en tid för uppstart och nya utmaningar står för dörren. Kan riktigt längta efter att få krypa in med tända ljus och klä på mig stickade tröjor, jeans och boots. Sån har jag alltid varit. Och så även i år. Märker på mig själv hur jag får mer och mer energi tillbaka. Börjar bli lite rastlös av att lösa korsord och sudoko, läsa böcker, plocka hemma och kolla facebook... Orkar allt oftare svara på mail och sms och svarar oftare när telefonen ringer. Från att ha varit "på" 24-7 så var det jäkligt skönt att dra sig undan. Har inte läst ett jobbmail och har inte heller lyssnat av några meddelanden. Har bekvämt lämnat mina arbetsuppgifter åt sidan och har full tillit att det som behövts görs har gjorts av mina kompetenta kollegor. Har aldrig kunna släppa kontrollen så helt och hållet. Det har varit riktigt skönt och välbehövligt.
Försöker mig på en nystart och laddar batterierna. Har gett 5:2-dieten ett försök och fastade första dagen i måndags och i morgon är det dags igen. De som känner mig känner till mina blodsockerdippar och undrar nog hur det här ska gå? Men, när forskning visar att det är ett väldigt bra sätt att både gå ner i vikt, men framför allt är gynnsamt och förebyggande mot både cancer och diabetes så är det värt ett försök. Man tror t o m att en cellgiftsbehandling kan få bättre effekt om man period-fastar. Dieter och bantning har aldrig varit något för mig. Är för mycket av en livsnjutare för det. Att få leva "som vanligt" fem dagar i veckan känns därför bra.
Ser fram emot en helg med hjältar in action. Ska besöka Mini-Triathlon och Ironman. Att möta dessa hjältar förra året när jag volontärjobbade hjälpte mig att anmäla mig till Stockholm Marathon. Kan de, så borde väl ändå jag kunna? De inspirerade mig och fick mig att pusha mig lite till. Ser fram emot härliga möten och upplevelser dagarna som kommer. Heja alla ni som jag känner som utmanar er själva i veckan! Jag tycker att ni är coola! Inspire me!
I morgon är en viktig dag för mig. Återbesök på sjukhuset och besked om jag behöver någon mer behandling. I mitt huvud är jag färdig med det här nu. Men får ont i magen av nervositet inför morgondagen. Har gått till alla sjukhusbesök med gott mod och positivt tänkande och fått några käftsmällar. Men... nu räcker det väl?
