jagvågar.blogg.se

Helt från ingenstans så kom den. Smärta och värk i båda vaderna. Har varit skadefri hela året och så börjar det göra ont i vaderna en vecka innan dagen D. Jisses, som jag har vänt och vridit på det här då. Vad var det egentligen som orsakade det här? Var det att jag gick två dagar i mina converse? Eller var det att jag inte stretchade efter det in-stressade (är det därför?) gympasset eller för att jag direkt därefter drog på mig högklackat? Är ju en natur som trivs bättre i höga klackar än i platta skor. Men fick för mig att jag skulle gå i "bekväma" skor och kanske blev det valet avgörande? Eller var det efterdyningar efter måndagskvällens långrunda med 2,5 mil på asfalt som talar till mig? Hur som helst. Ont gör det i alla fall. Och det var bara att glömma den milsrunda jag hade planerat att dra i helgen och jag får nog vara väldigt glad om jag kommer ut på en lätt joggingtur alls i veckan för att mjuka upp lite inför helgen. Har inhandlat stark voltaren, knådar och försöker stretcha...och framför allt gör jag ingenting. Ingenting alls. Har av en nära vän fått låna en TNS-apparat och kommer att behandla mig med den.

 

Har fått förstå från min omgivning att jag börjar bli odrägligt stingslig och nervös. Känns som livet före och livet efter 1 juni. Kan det här inte bara bli gjort någon gång? Och är det så jäkla smart att hålla alla informerade om mina mål och att jag ska göra ett försök? Så många som gör sånt här i det tysta, utan att göra något väsen av sig alls. Varför kan inte jag vara sån? Men, måste erkänna här och nu att jag blir peppad, laddad, pressad och inspirerad av att vara så öppen med min träning och mina mål. Uppskattar hejaropen jag får, behöver dem väl, och tycker det är kul att prata träning med all och en var. För mig funkar pressen att jag får påtalat för mig om jag inte har tränat på ett tag. Bäst under press var det...

 

Förra veckan var en vecka att minnas. Det hände mycket på alla plan. Prestationsmässigt, känslomässigt intensiv och jag fick stor input av ny kunskap, inspiration och väldigt många spännande möten.  Är fylld med en massa intryck och ska nu plocka ner en del av dem och göra något konkret av dem här på hemmaplan. 

 

Funderar över om det är positivt att tycka mycket eller om det är bättre att vara mer bakåtlutad och inte göra så stor affär av saker och ting. Engagerad eller "för mycket"? Är inte det samma egenskap som uppfattas på olika sätt? Det finns alltid två sidor på varje mynt. Det som ena stunden är attraktivt och coolt i mångas ögon ses i nästa som överdrivet och korkat.

 

Funderar också på den frustration jag kan känna när jag inte riktigt får spelrum att åstadkomma det jag vill och ser ett behov av. Att tala för döva öron eller för de som inte vill höra sliter och suger energi och är kanske t o m meningslöst. Ändå håller man i.

 

Går det egentligen att lära om? Att anta en annan attityd och möta sin omgivning mer "laid back"? Jag är tveksam till det. Beteenden är djupt förankrade, i vart fall i den verklighet som man befinner sig i. Därför är inte förändringar av ondo. T o m näsbrännor kan fylla sin funktion. Och visst vore det en tråkigt debatt om ingen vågade säga vad de tycker? Många tycker säkert att "hon bara tycker och tycker.." Den sista veckan har jag fått påtalat för mig att jag är gnällig. Och, javisst, så kan det ju uppfattas inser jag. När jag t ex reagerar på arbetsbördan som läggs på oss föräldrar av fotbollsföreningen så innebär det inte att jag låter bli att göra min andel av jobbet. Men, jag vågar skrika ut en protest om att det är något som inte stämmer. För de som uppfattar mig som gnällig ber jag om ursäkt. De som hör av sig till mig med medhåll och hejarop ger mig ändå en vink om att jag inte är fel ute och att det finns en opinion. När jag tycker till om ledarskap eller brist på sådan så kan det ses som dömande, jag vill i stället se det som ett påtalande och ett uppmärksammande. Försöker tänka självkritiskt och bestämmer mig för att försöka bryta mönstret där jag känner att det behövs. Det är nämligen lätt att hamna i ett invant mönster. Att tycka bara för tyckandets skull. Då en åsikt saknar grund saknar den också verkan. Floskler och enkla poäng kan vem som helst plocka. Att försöka bidra till bruset är mycket svårare. Är överväldigad över de röster som hör av sig och tackar för inspiration som min blogg ger dem. Helt ärligt kan jag tröttna på mig själv. Att jag bara orkar ha åsikter om och tycka till om så mycket, att orka bry sig och engagera sig i allt. Knip käft, ligg lågt och bry dig inte så jäkla mycket!

 

Nyttigt med kritik, även om den oftast svider i början. Men genom att ta till sig kritik växer man har jag hört.