About time...
Allt handlar om tid. Det blir allt tydligare. Vi snurrar på och timglasets sand rinner ut. Alla har för lite tid och alla är så bokade, så bokade. Frågan är vem som vinner i slutänden?
Kalendrarna styr vad som händer på dagarna. Har ett jobb som ständigt fyllls på med spännande, intressanta, viktiga och utvecklande möten. Det i sig är ju ett gott tecken. Aktivitet och energi flödar! Utveckling, utveckling! Men... det här med att vara så bokad att man inte får någon tid över till ställtid, övrig tid, återhämtning eller att göra det där som också ligger inom ens ansvar. Det är inte lätt. Tvärtom om. Men, på sikt tror jag nödvändigt. För visst är det väl galet att kalendrarna redan nu är fullbokade fram till sommaren och inte lämnar något utrymme för eventualiteter? Förr hade vi industrisemester. Då "dog" Sverige under fyra veckor. Sen kom en våg som ifrågasatte det som sa att "inte kan vi väl stänga ner Sverige under flera veckor". Nu börjar jag känna en tendens till att tjänstesamhället är så pressat att i realiteten är tjänstesamhället stängt fram till i augusti från och med maj. (Klart jag inser att det är en sanning med modifikation...)
För jag tror inte någonstans att det är den som är mest bokad som är mest eftertraktad på sikt. Kanske t o m tvärtom. Återkommer till det där svåra fenomenet att kunna säga nej. FInns det en skillnad här mellan manligt och kvinnligt? I bland ställs jag i situationer där jag kan fråga mig själv: "hade en man ställt upp på det här?"... jag är långt i från en feminist, men tyvärr är frågan befogad i bland. Så jag skickar härmed ut en utmaning för alla- Våga vägra boka! Våga i stället att stanna upp. Kanske kan det ge resultat på ett annat sätt?
Tiden för mitt livs största utmaning närmar sig. 2,5 vecka kvar till Stockholm Marathon. Fick det påtalat för mig, och javisst, så är det nog, jag börjar bli lagom spattig, nervös och jäkligt pressad. Även här handlar det om tid. För lite tid att förbereda mig. (Jag vet... har haft tid på mig, men nu är tiden väldigt långt gången...) Och alltför lång tid som jag inser att det här kommer att behöva pågå. Och min största utmaning av alla- att strunta i tiden och fokusera på genomförandet i stället. Det är väl hög tid att få det här gjort, va?
Tiden med barnen går alltför fort. Veckorna rusar förbi och jag hinner inte med allt jag borde. Mycket som ska hinnas mellan jobb/skola och sänggång... och då är det väldigt. Ja, jag förtydligar, väldigt frustrerande när barnen anser att det är ok att lägga oändligt mycket tid framför datorn och spelande. Och hur mycket tid är egentligen ok? Det här med att sätta gränser är ju skitsvårt ju! När vi växte upp fanns inget som ens liknar dagens utbud på onlinespel. Herre Gud, vi är uppvuxna med Manne, Vilse i Pannkakan, TV-tablå på två kanaler som hade barnprogram högst en halvtimme vid 18-tiden. Om man någon gång var hemma på dagen fanns det ett utbud på UR (Utbildningsradion). Det var program på engelska och teckenspråksprogram. Dagens barn och ungdomar hade inte varit imponerade. De är uppkopplade ständigt med Skype, chat via Kik och annat och spelar med personer från hela världen. De delar Spotifylistor och lär sig saker på Youtube. Inget är naturligare än att sitta med ett par hörlurar på sig, chatta med kompisarna, spela strategispel och lyssna på musik samtidigt. Föräldrar göre sig icke besvär med att påtala hur länge de suttit och allt de borde göra... Mottar gärna tips här! På tal om tid, så påstår min son att jag är född på stenåldern. Dementerar det stenhårt.
Timing är och har alltid varit viktigt för mig. I bland kommer man in i ett flow och allt bara flyter på. I bland, som nu, så får man jobba lite hårdare för att få det att snurra runt. Vad det är som påverkar det här är jag inte säker på. Säkert betyder balans och inställning en hel del. Jobbar ständigt på det här med balansen, och att hitta den både inom mig själv och i min vardag. Herre Gud, vem gör inte det?
Läste en bra blogg i dag som bl a handlade om det eviga tugget om universitetets placering. Fräscht och kritiskt! Diggar när man vågar säga vad man tycker och stå för det man tycker. Alltför få gör det. För om man säger vad man tycker så kan det ju vara så att mottagaren är av en annan mening. Och då blir det jobbigt. Eller? Även här tror jag att mycket handlar om att våga säga nej. Att våga sätta ner foten. Och likaså hos motparten, att våga visa det mod som krävs att ge upp sin ståndpunkt. Att lägga sig ner och erkänna sig besegrad. Att även känna sig nöjd att "jag gjorde vad jag kunde i alla fall". För motsatsen, att kämpa på in absurdum blir närmast löjeväckande och ger faktiskt raka motsatta effekten...
Nä, nu är det dags att våga säga nej. Att våga släppa efter och ge upp. Att lyssna in och sen gå vidare. Kanske är klockan för en förändring slagen nu?
