Ett silikonbröst om året
Det är vad man har rätt till som "kund" till Landstinget. Så här första gången får man faktiskt två. Det var en ytterst udda upplevelse att kliva in i förrådet och välja och prova ut en silikontutte. Gick därifrån med två nya kompisar och en hel "goodie-bag" med skötselanvisningar och underhållsmedel. Inte alls så glamoröst som det verkar på tv. Men det är klart...då är det skönhetsoperationer där båda boobsen fått sig ett önskat lyft. Har funderat en hel del på det här med proteser. För vems skull är det vi har dem? Märker hur jag själv väljer olika alternativ för varje dag, beroende på lust och bekvämlighet. Jag tycker med bestämdhet att det är upp till mig själv hur jag vill göra. Mitt val ska styras av hur jag själv vill ha det. Inte för att tillfredsställa omgivningen. Så klart är det många frågor som poppar upp i huvudet om vardagen och hur det kommer att bli i vissa situationer. En sak som jag stör mig på och funderar ganska mycket över är det faktum att jag ALDRIG har sett någon bröstopererad kvinna i något omklädningsrum, i någon offentlig dusch, bastu eller simhall. Jag kan tycka att simhallen är en plats där man ändå får ha respekt för att man riskerar att bli uttittad och kan t o m tycka att det kan vara onödigt att "utsätta" besökarna för något som kan kännas "obekvämt" för dem. Men, är absolut inte säker på min ställning här. Men så många gånger som jag har duschat efter träningspass på gym eller på liknande platser och aldrig har råkat på någon som visar upp sig med ett eller inget bröst. Hur är det möjligt? Var nionde kvinna drabbas av bröstcancer, och jag vet med bestämdhet om flera som har drabbats. Är det så att dessa kvinnor "gömmer sig" och väljer att åka hem och duscha i stället? Om det är så så är det fruktansvärt. Jag hoppas att jag kommer att vara starkare än så.
Min "shoppingtur" i det där förrådet på sjukhuset kom direkt efter mitt möte med min läkare. Det gick inte alls som jag ville. Ytterligare ett bakslag och en käftsmäll. Det var tydligen inte nog. Hon konsulterade mig och förordade att jag ska genomgå cellgiftsbehandling och även ta antikroppar. Jävlar. Satan. Nu blev jag rädd på riktigt. Försökte lyssna och ta in vad hon sa. Och eftersom jag har turen och förmånen att ha en av världens främsta på bröstcancer som läkare så svarade jag henne självklart att jag absolut litar på henne och vill ta emot det hon föreslår. Även om det känns för djävligt. Jag vet att det här egentligen inte har förändrat min sjukdom, utan att det handlar om en behandlingsform och kan t o m sträcka mig till att känna mig glad att de gör allt vad de kan för att jag ska vara bra. Men... jag är skiträdd för behandlingen och de effekter den har. Skiträdd.
Jag var så laddad inför mitt sjukhusbesök. Som alla andra gånger jag gått dit. Trodde verkligen att den här mardrömmen skulle vara över. Den bitterhet och ilska som jag känner då och då vet inga gränser. På väg från sjukhuset såg jag en av stans A-lagare. Och även om man inte får tänka så så gjorde jag det... "varför drabbas jag och blir sjuk... det finns personer som super och knarkar och missköter sig och ändå lever vidare..." Jag skäms över min reaktion, men vill ändå stå för den. Jag är den första att känna empati med alla som har det svårt i samhället och brukar försöka hjälpa till där jag kan. Men i en så stark motvind som jag befann mig i då så slant ändå tanken ut... Där ser man hur överlevnadsinstinkten och självbevarelsedriften finns där i ryggmärgen.
Så klart att jag kommer att anta den här utmaningen och ta emot behandlingen och kämpa vidare. Och så klart så kommer jag att klara det här. Har inget annat val helt enkelt. Har ju faktiskt ingen aning om hur den här behandlingen kommer att påverka mig. Väntar på kallelse och vet inte när skiten ska börja. Har förstått att reaktionerna ser väldigt annorlunda ut hos olika personer. Kanske jag inte behöver må så illa? Kanske, kanske så slipper jag att tappa håret? Just håret var det som barnen reagerade mest över och ett förbud att hämta i skolan utfärdades på stört. Och jag förstår precis och känner igen min reaktion. För även om håret, precis som jag sa till barnen, växer ut igen så är håravfallet något som är så konkret och påtagligt som visar på sjukdom på riktigt. Det är många nya situationer att möta och tackla i det här. Det är nog tur att vi inte vet vad vi har framför oss.
Det är säkert någon som funderar och tänker: "Varför är hon så öppen med allt det här?" Svaret är enkelt. Jag blir rädd när jag tänker på att det runtomkring oss finns många som gömmer sig, lever i förnekelse eller inte vågar möta livet på riktigt. Fan. Kunde det hända mig så kan det hända dig.
Jag tänker försöka att flytta fokus till allt det där som fanns innan allt det här hände. Vill engagera mig och vara med och bidra. Tror att vägen tillbaka till mitt gamla jag går genom att återvända till vardagen och livet även om vägen kan vara både gropig och kurvig. Jag saknar mig själv så in i bomben. Inte bara mitt ena bröst, utan min styrka och positiva inställning. Försöker hitta tillbaka. Men på resan får min omgivning ta stryk, och det gör ont att veta. Jag har lite motigt att tycka om mig själv just nu. Men jobbar på det. Och en sak vet jag. Jag vill möta människor runtomkring mig som jag är och inte gå omkring och låtsas. Möt mig som jag är. Med eller utan silikon.
