Den här gången utmanar jag DIG! Och det handlar om kärlek.
"Spegel, spegel på väggen där. Säg vem som vackrast i världen är!" Ja det är inte utan att det gör lite ont när jag möter min spegelbild. Nu fanns ju inte alternativet kvar. Håret föll av mig. Och fort gick det, precis som peruk-frisörskan berättat att det skulle gå till. Började i slutet av förra veckan och i helgen så lossnade stråna ymnigt vid beröring. En obehaglig och konstig känsla. Undvek att röra vid det så mycket som möjligt. Känslan av att tvätta håret och att föna det sista gången och veta att det är just sista gången. Har försökt att avdramatisera det både för mig själv och min omgivning. Vi visste alla att det skulle ske. Ändå infann sig en stor klump i magen en halvtimme innan min tid hos frisören. För jo, jag gick faktiskt till min peruk-frisör för att raka av det. Ville bespara mig själv och mina närmaste den pärsen. Hon hade gjort det förr och jag kände att jag behövde hennes stöd i det här. Hon snurrade runt min stol så att jag slapp se när håret föll. Jag kände hur det rasade ner på axlarna och på golvet. Det var en ganska dramatisk upplevelse. Jag blundade när hon snurrade runt mig så att jag fick spegeln framför mig igen. Jag kisade upp ögonen och fick se... en helt annan syn än vad jag var van vid. Hon sa att mitt huvud har en fin form och att jag skulle vara glad över det. Hon liknade mig vid Sinead O'Connor. Just då ville jag inte alls vara lik henne. Men, jag var glad att jag tagit beslutet att göra det hos henne. Hon hjälpte mig, liksom hon hjälpt många tidigare, igenom en jobbig stund. Hon tog på mig min peruk och sparkade sedan ut mig i verkligheten med intygande att det inte syns att det är en peruk.
Och visst. Det är inget fel på peruken. Och visst är jag glad att jag har en fin huvudform. Men.. vart tog jag vägen? Vem är hon som jag ser i spegeln? Jag åkte hem till min väntande pojkvän. När jag öppnade dörren kände jag att det här var nästan lika jobbigt som att raka av det. Att möta honom när jag inte längre var jag. Som väntat så var han fantastisk med det här, som med allt annat i den här röran. Trots att jag inte längre hade något hår och bara har stubb eller peruk att välja på så åkte vi in till stan och hade en jättemysig kväll tillsammans. Nyttigt att ge sig ut direkt i stället för att gömma sig hemma. Nu har jag en resa att göra. För kärleken börjar hos oss själva. Vi måste tycka om oss själva för att kunna tycka om andra.
I dag är jag på väg till min nästa cellgiftsbehandling. Man skulle kunna tro att jag skulle börja vänja mig med att möta det otäcka och obehagliga vid det här laget. Men det finns en försvarsmekanism i vår ryggmärg som duckar för och backar när farorna hägrar. Men, jag ska ta min mamma i handen och ta mig an nr 2. Sen är det "bara" fyra kvar....
Senaste veckan har gått i "passa-på-stil". Bäst att passa på att gå den där promenaden nu när jag har ork och tempo. Bäst att äta god mat och ta det där glaset vin. Bäst att fika. Bäst att passa på att handla det där till ungarna nu. Bäst att... Ja, ni förstår själva. För jag vet att när jag kommer hem i eftermiddag så är det en annan Johanna igen. Inte konstigt att man förlorar sig själv i bland i allt det här.
Men, trots att jag har bråttom (mer än vanligt!) att hinna med allt innan jag ska till sjukhuset om ett par timmar så vill jag skriva den här bloggen. För jag har en ny utmaning! Och nej... den här gången handlar det inte om underkläder och inte heller om bröstcancer. Det finns andra sidor hos både mig och livet, även om det i bland inte känns så. Nej, jag har en utmaning TILL DIG! Jag har flera gånger beskrivit den kärlek jag möter bland vänner och bekanta i min process. Så många som har klivit fram. Så många som har gjort det där lilla extra. Fast de inte har behövt. Och det är det här jag vill utmana dig i. För jag har "haft turen" (ja- faktiskt) att drabbas av en sjukdom som många känner till och många har en relation till. Men, mitt i bland oss så finns det många som mår dåligt och som precis som jag behöver en hand att hålla i, det där samtalet eller lite extra omtanke. Jäklar om jag kunde dela med mig av lite av den kärlek som omhuldar mig till personer som jag vet behöver den.
Tyck att jag är jobbig. Månaden för Rosa Bandet har just startat och insamlingen till Världens Barn pågår. Jag hoppas så klart att du är med och bidrar här efter förmåga. Men, det finns saker att göra i din vardag som inte kostar något mer än en sekund av ditt liv. Så- här följer min utmaning!
Se dig omkring i din omgivning och närhet. Finns det någon som du inte har pratat med på länge eller någon som du faktiskt tycker dig märka är lite ensam eller låg? Eller finns det någon som du tycker om, men det faktiskt var länge sedan du visade den personen just det? Skicka lite kärlek genom att ge någon en kram helt oväntat, kontakta någon och erbjud dig att göra något för någon. Det behöver inte vara något konstigt alls. I många hälsningar jag har fått så har jag blivit erbjuden hjälp att städa, tvätta fönster, handla, sällskap... Var kreativ- och skriv sen gärna på min blogg om vad du gjort och hur det mottogs. Utelämna namn om du vill, men visst vore det väl häftigt om vi kunde överträffa varandra i kärlek?
För det är kärlek jag möttes med när jag öppnade dörren och kom hem i nyrakat huvud och en peruk och möts av ett leende och en kram. Om min pojkvän kan tycka att jag är vacker med både ärr och flint så måste nog jag försöka att se det han ser. Och det är kärlek jag möts av i alla sms och hälsningar, hejarop och omtankar från både väntade och oväntade håll. Kan jag genom den här utmaningen få någon att må lite extra bra en sekund i livet så är väl det kärlek det också. Pass it on...
