Om att komma tillbaka
Sitter i kafeterian på sjukhuset med en kaffe. Mellan två besök på sjukhuset. Är trött, riktigt trött på det här stället. Känner till korridorerna och husen alldeles för bra. Längtar tillbaka till en tid då jag också var vilse i den här miljön. Tiden före och tiden efter.
Har fått en ny morgonrutin den här månaden. Befinner mig på onkologiska kliniken varje morgon för att få mig en stråldos. Fantastiskt hur de kan räkna ut var och hur mycket de ska stråla och effekten som de har. Eftersom sannolikheten trots allt är ganska stor att du någon gång kommer att hamna här där jag befinner mig så vill jag lugna er genom att säga att strålningen inte alls känns. Det gör inte ont på något sätt. Önskar att jag var lite mer "teknikfrälst"så att jag gick i gång på high-tech-faktorn, men jag tycker mest att det känns obehagligt att ligga på en brits som hissas upp, laserstrålar som ställs in och utrustning som cirkulerar runt min kropp.vill inte vara här. Men ändå vill jag inte hellre vara på något annat ställe. I dag är det Världscancerdagen. Osäker på om det ska firas eller om det är en dag för eftertanke eller? Kunde läsa i dagens Barometer på debattsidan om de köer som finns inom cancervården. Frågan är het och återkommer i debatter, artiklar och i sociala medier. Och visst är det för jäkligt att behöva vänta i det utsatta läge som man befinner sig i när man fått diagnosen cancer. För tid är en avgörande faktor för utfallet. Det vet alla. Jag hoppas att beslutsfattare tar sitt ansvar och bekämpar köer och hittar på lösningar som gör situationen bättre här. Känner mig riktigt riktigt lyckligt lottad över det bemötande och det professionella system jag mötts av här i landstinget som bröstcancerpatient. (Jag är ännu inte till freds med att det är det jag är....) Kan du göra något eller bidra? Gör det!
Är i vardagen igen. Som jag sa till någon så är det fantastiskt att få vara det. Ändå kämpar jag på med att få i hop pusslet med jobb, ungarnas aktiviteter, mat, handling och läxor. Jobbar fr o m den här veckan halvtid. Är jättesvårt att hålla nere tempot och sätta gränser. Är faktiskt bra på att i n t e svara i telefon näR jag inte jobbar. Något har jag lärt mig. Sen är det en konst att parera allt med alla dessa sjukhusbesök. Men det är denna månaden. Sen slipper jag denna morgonrutinen. och som sagt, jag är tacksam.
Svårt att komma tillbaka på alla plan. Eller så ställer jag höga krav? Vill vara tillbaka i matchen fullt ut på jobbet, privat och socialt. Så kanske det inte funkar?
Kroppen är också på väg tillbaka. Håret kommer mer och mer men inte lika fort som jag hade önskat. Men ger ändå en positiv boost. När alla har problem med vilken klänning man ska ha på Guldfesten till helgen så ligger mitt problem på ett lite "högre" plan. Tack vare en fantastisk väninna, och tillika date på festen, så har det problemet minimerats. Hon är en fantastisk kvinna och hon är min skyddsängel. Jag har ingen aning om hur jag kommer se ut på lördag. Men det lär vi märka, både jag och ni... Och vet ni?! Ni får ta mig som jag är. Som jag sa till min dottet när hon betraktade mig i morse när jag sminkade mig. "Det är tur att skönheten sitter på insidan, eller hur?" Ser fram emot ett festligt spektakel med glim och glam!
Nu är det dags för nästa besök. Får lämna min plats på vilken faktiskt solen strålar in. Förstod att januari månad har varit ovanligt grå. Jo tack, har lagt märke till det. Men nu vänder det. Nu är det, ursäkta ordvalet, Strålande tider!
