jagvågar.blogg.se

Här kommer den nakna sanningen om hur det kan vara att genomgå cellgiftsbehandling. funderade på om jag verkligen skulle återge den. Men bestämde mig för att återge verkligheten. Jag hade själv inte en aning utan min bild kom från fragment från filmer med cancersjuka personer. Välj själv om du vill läsa vidare.

 

Förra onsdagen fick jag min fjärde cellgiftsbehandling. En ny sort. Självklart var jag orolig inför hur jag skulle ta emot den. Utan löften hade jag ändå fått förhoppningar att den här sorten inte skulle ge lika mycket biverkningar. Well... 

Kortisonproppade inför och efter enligt instruktion. Förvarnades att jag kunde känna av en trötthet då kortisonet slutade värka. Förstod att värk i kroppen och influensasyntom var vanliga. Jag fick mitt gift på onsdagen. På torsdag och fredag förvånades jag över hur pigg jag var. Kände mig som en duracellkanin och väntade på smällen. Den kom vid 14-tiden på lördagen. Slog till som en blixt och jag lade mig ner och ynkade i hop. Från energi till sängläge på ett ögonblick. 

 

Förutom cellgifterna så fick jag den här gången sprutor som jag själv skulle injicera med något som skulle stimulera nybildande av vita blodkroppar. Eftersom jag är maniskt sprutsjuk lade jag direkt undan villfarelsen att jag själv skulle kunna sköta det. Jag styrde upp och tog hjälp av min vårdcentral och vi letade runt i omgivningen efter frivilliga som skulle kunna tänkas sticka nålen i mig. Jag förvånas gång på gång över vilket ansvar för egenvård som gäller i dag. Min kärlek klev fram och gjorde det jag inte klarade av och gav mig spruta i hemmet Efter att ha iakttagit hur andra gjorde. Allt han gör för mig... Det är kärlek.

 

Blev slö, apatisk och nere eftersom dagarna gick. För första gången under hela den här resan kände jag av en hopplöshet. Det här sliter. På många sätt. "Det är då som det stora vemodet rullar in..."  Med facit i hand så gick min kropp i botten av giftet. I tisdags eftermiddag tog jag mig stapplande in till min vårdcentral för att få min spruta. Ryggen värkte alltmer. Jag tänkte mest att det nog var en kombination av biverkningar i form av ledvärk som var vanliga symtom tillsammans med värk i ryggen av att ha legat i sängen och soffan för mycket. Väl tillbaka från min lilla tur hamnade jag i helvetet. Hittar inget annat ord för att beskriva det. Värken jag upplevde var det absolut värsta jag känt. Att föda barn var en piece of cake. Kontaktade sjukhuset och uppmanades att söka till akuten. Tack vare min mamma som agerade ambulans blev jag sen mottagen på akutmottagningen. Fördelen med att gå på cellgiftet är att man är en "högprioriterad" patient. Kom in direkt och blev väl omhändertagen. Värken avtog men det visade sig att jag hade feber. Sen dess har jag tagit ett otal prover och fått antibiotika, kortison, dropp, Alvedon intravenöst. Pillertrillar och undersöks frenetiskt. Mina värden var för låga och jag klassas som infektionskänslig. Det innebär enkelrum och room service. Får promenera i korridoren, annars är jag förpassad till mitt rum. Det spritas och särskilda restriktioner gäller. Ingen tar i mig utan handskar. Får ha besök på rummet av friska personer, men kroppskontakt är förbjuden. 

 

Jag har fått ännu mer sprutor för att stimulera bildandet av vita blodkroppar. Och det visade sig att värken jag fått kom från bl a just dem. Det värker i benmärgen när blodkropparna bildas. Gissa om jag är sugen på att fortsätta ta sprutorna? Och gissa om jag är ångestfylld inför nästa behandling och skräckslagen att samma symtom ska uppstå. Det här är ingen dans på rosor mina vänner. Långt i från. 

 

Återhämtningen har börjat. Mina värden blir bättre. Nu sitter jag på mitt rum och väntar på läkarnas rond. Ska jag få åka hem eller inte? Jag är manisk med min omgivning när det gäller renlighet och sjukdomar. Behöver jag berätta att förkylning och magsjuka har funnits i omgivningen? Flytet lyser med sin frånvaro... Bara lite tur vore bra. Tycker nog att vi har gjort oss förtjänta av det? Barnen ska komma till helgen och min bror var på gång till helgen. Min kärlek fyller år och gissa om jag hade sett fram emot att få fira honom ordentligt? Han är så värd det. I stället fortsätter frågetecken att omringa oss. Vi tar inget för givet längre. Tvärtom. 

 

Jag längtar med hela min kropp tillbaka till den där levnadsglada, positiva, hyfsat vältränade och energiska personen som jag såg i spegeln för inte alltför länge sen. Det är en stor skillnad att se en flintskallig, överviktig, kortisonsvullen och bitter kvinna i spegeln. Längtar efter att dra med fingrarna genom håret och sen dra i väg på något upptåg. Bombarderas med förebilder och andra som genomgått samma resa och är ute på andra sidan. Det är bra. Det hjälper faktiskt. Det sunda förnuftet och förståndet behöver den hjälpen. Tänker ofta på att det är mindre än ett halvår sen som jag sprang ett marathonlopp... Det här börjar kännas alltmer som att göra en IronMan. Som de som ligger i hårdträning för sådana utmaningar så sliter jag hårt på min omgivning. Jag hoppas att snart bli snäll och som vanligt igen. Eller förresten. Jag blir aldrig densamme. Men vill komma ut på andra sidan som en bättre människa. Nu laddar jag för att kunna hålla tempot uppe i behandlingen så jag inte tappar fart. Jag är ivrig. Det mina vänner ser jag som ett tecken på att jag är på väg tillbaka. Kram från min sal på lasarettet!