jagvågar.blogg.se

Ett varningens finger. Jag är inte på bra humör. Och jag är så jävla trött på allt som påverkar och bryter ner mitt liv just nu. Så, välj själv. Låt bli att läsa, så hörs vi en annan dag när jag är på bättre humör?

 

Lyssnade i morse till en intervju med Regina Lund från Nyhetsmorgon i helgen. Fick tipset från en väninna som tyckte att hon kände igen min situation i det som Regina beskrev. Även hon är mitt uppe i en cellgiftsbehandling på grund av bröstcancer. Och, som jag kände igen mig. Hon satte orden på några riktigt tunga känslor. Bl a beskrev hon att vara inne i en cellgiftsbehandling som att vara "under belägring". Och precis så känns det ju. Jag är belägrad och är fråntagen makten att göra det jag vill och brukar kunna. Har inget att säga till om utan är som drivved. För en person som jag som är van att ha kontrollen över mitt liv och med kraft ta mig an situationer och livet så är det nedbrytande. (Intervjun är ganska lång, men delar med mig av länken för den som vill...)

 

 

Många frågar mig hur jag mår. Vad ska jag säga. Jag har tydligen en hyfsad smärttröskel och illamåendetröskel. Jag kan räkna gångerna i livet som jag har kräkts, har inte varit åksjuk och har aldrig mått så bra som jag gjorde när jag var gravid båda gångerna. Det är jag särskilt glad för nu, eftersom jag förstår att det troligen hade varit ännu värre i dag annars... hur det nu är möjligt?

 

Jag har tagit mig igenom den andra av sex cellgiftsbehandlingar. Och jag lever. Men den här gången har behandlingen slitit mer mentalt på mig än förra gången. Jag letar och letar och hittar inte mig själv i allt det här. Å ena sidan visste jag den här gången vad jag mötte och att jag förmodligen kommer ut på andra sidan av tunneln. Men å andra sidan så kostade det på mentalt att utsätta sig igen. Och då också ha blivit varse om flera av effekterna av gifterna de sprutar in i mig. Jag kan inte vänja mig vid att se mig i spegeln. Jag saknar mitt hår något så oerhört. Och jag är som värsta Dr Jekyll and Mr Hyde. Jag byter skepnad som en orm ömsar skinn. Ena stunden går jag med kal hjässa inomhus. Men när jag ska gå ut- ska jag då gå ut i mössa eller kräver tillfället peruk? Och för de som varit illamående så kanske ni kan tänka er hur det känns att ha en peruk som "sitter åt" (inte mycket, men tillräckligt...) kring huvudet. När man ändå är känslig för beröring..

 

Lika lite som jag har accepterat hur jag ser ut så har barnen det. Jag mottogs inte med stora famnen då jag hälsade på barnen avskalad. Svårt att beskriva hur det kändes. Det är klart att de kommer vänja sig. De också. Vi har liksom inget val. Är tacksam för alla som "tvingar" mig att möta dagen och situationer som vanligt och som inte tillåter mig att sjunka ner allt för djupt. TACK!

 

Längtar ett par dagar fram i tiden då jag räknar med att må bra igen. Och som jag längtar till slutet av januari... Jag läste på en gammal blogg jag där jag skrev att "jag inte ville någon annan stans utan ville stanna upp och vara där jag var där och då". Well, things changes...

 

Fantastiskt att se vilken explosion av "rosa" produkter som alla säljer den här månaden. Bland mina favoriter finns rosa silvertejp och rosa salladsblandning. Känns ändå rätt fantastiskt att alla går samman och lägger sitt strå till stacken. Och självklart köpte jag i helgen ett par nya skinnhandskar till ett "rosa-bandet-pris"... We are all the winners...

 

Nähä, nu får det vara slutältat för den här stunden. Har faktiskt ett födelsedagsbarn och tillika en av mina bästa vänner på väg ut till mig. Jag räknar kallt med en stor energidos som fyller på mig igen. Så självisk är jag... Och om några dagar är jag på banan igen. Var så säker- Undan eller omkull!