Dina bröst är som svalor som häckar...
Jag tycker om skarvar. När två helt olika världar/verkligheter möts. Eller när situationer uppstår till följd av krockar eller sammanträffanden. Jag är i slutfasen av min behandling då jag genomgår strålning varje dag på sjukhuset. Varje morgon åker jag in till sjukhuset, parkerar bilen och går igenom en av oändligt många och långa sjukhuskorridorer. Väl där blir jag mottagen av två sköterskor som tar hand om mig. Lite rullande band över det känns det som ur patientens perspektiv. Jag får ta av mig på överkroppen och lägga mig på en brits som höjs upp och ställs in så jag hamnar på exakt rätt ställe. Jag har stora riktmärken på bröstkorgen som ser till att strålningen hamnar exakt där den ska. själva behandlingen tar bara några få minuter och då ligger man själv i rummet. Uppsikt sköts från ett annat rum. Jag brukar alltid blunda. Dels för att jag inte vill se. Men också för att passa på att ta en mikropaus i vardagen. Oftast så spelas musik i bakgrunden och jag har hört både rock, country och schlager. En blandad kavalkad för att passa en blandad skara patienter kan tänkas. Häromdagen så skrattade jag i alla fall för mig själv... När jag ligger där hör jag "Dina bröst är som svalor som häckar..." Det hjälper att ha humor i alla situationer. Och där och då kändes låtvalet dråpligt.
Den här bloggen kommer till mitt i natten. Då jag borde sova gott. Inte vet jag om det är åldern, men det här med att sova hela nätterna känns som en ynnest mer och mer. Särskilt då jag är lite uppe i varv så har jag för ovana att vakna och ligga och vrida mig. Häromdagen pratade vi om just det här vid fikabordet på jobbet. Jag tyckte en kvinna i samlingen hade hittat ett bra förhållningssätt när hon sa att "hon bestämt sig för att inte göra någon stor grej av det". Precis som med allt annat så väljer man själv hur man förhåller sig. Och jag har faktiskt slutat att jaga upp mig så för sömnlösa nätter eller sömnlösa stunder. Det hjälper ju inte. Tvärtom. Men trött blir man ju...
Jag har fått lite kommentarer på min sista blogg. Inte så mycket på innehållet, som verkligen inte var något unikt, utan mer var en känsla av att jag var tvungen att få ur mig uppmaningen av att vara rädda om varandra. Nej, kommentarerna har mer gällt att bloggen var så kort. Oroliga ögonbryn har höjts och funderingar kring hur jag mår har kommit. Fantastiskt att så många följer mig och bryr sig. Min respons är: Jag mår bra. Bättre än på länge. Men det har varit några jobbiga veckor. Helt ärligt så ställer kriser saker och ting på sin ända. I alla fall för mig så uppstår behov av att göra livsavgörande förändringar. Tror att det är en högst naturlig följd på en kris. Men både krisen, uppvaknandet och arbetet tar på krafterna. Det tillsammans med en vardag där man förväntas leverera på alla plan kostar så klart på. Jag har turen att ha en förstående omgivning runt omkring mig. Och jag är övertygad om att vi alla är vinnare av det som kommer ur den här krisen. Kanske t o m att det är en mening med allt som har hänt? Tanken är svindlande. Jag jobbar vidare. Men om någon tycker att jag är undandragen så är det helt riktigt. Men det är ett privilegium jag har upptäckt med livet. Att sätta sig själv först och tillåta sig att försvinna i sig själv i bland.
Att orka. På ett bra sätt. Ja, det kräver att man sätter gränser för sig själv. Det tror jag att de flesta av oss jobbar med. Heja, heja! Jag ser och känner igen mig i många i min omgivning. Vi är många som vill mycket och som räcker till mer än vi borde. Levererar på alla plan och njuter av det. Så länge det känns bra och vi får uppskattning för det vi gör är det ett framgångsrecept. Men när det blir till måsten och vi känner att resultatet och vi själva inte längre bidrar utan suger. Då är det dags att ifrågasätta sig själv och sina val. Jag har alltid sett mig som väldigt prestigelös. Och det tror jag är en egenskap som hjälper till när jag måste sålla eller göra val. Jag rensar nu upp och tackar nej. Lägger fokus där jag behöver lägga det. Fokus ger resultat- det är gammal käpphäst. Jag har sakta men säkert klivit av de styrelseuppdrag jag haft under åren. Tackade nyligen nej till ett styrelseuppdrag i ett bolag. Det var svårt att säga nej eftersom uppdraget var spännande, utmanande och lockande. Och jag kände mig så klart utvald och smickrad av förfrågan. Jag tror att här har vi nöten i duktighetsfällan. Redan sedan lagen på gymnastiklektionerna skulle göras upp så ville man bli vald. "Välj mig, välj mig!" När vi blir sedda, uppmärksammade och valda så är det som om djävulen far i oss högpresterande människor. Vi vill så gärna bekräfta för den som valt oss att valet han/hon gjorde var HELT rätt! Vi kör på som duracellkaniner och alla är nöjda. Men när batteriet till slut börjar tröttna och skutten blir färre eller lägre så har leveransförmågan minskat och skutten kommer till bara då man får en liten putt. Då är det dags att antingen ladda eller byta batteriet eller inse faktumet att man är slut som kanin. Vad jag vill säga med det här är egentligen att det är ett, enligt mig, ett fullt normalt beteende att anta utmaningar och gå in med liv och lust i saker. Men också att vi måste lära oss att inse att vi har begränsat med batterikraft och att det gäller att hushålla med sin energi. Nu tänker jag slänga in en brinnande fackla här... Så här när den internationella kvinnodagen närmar sig... Är det så att vi kvinnor är bättre på att ta på oss alldeles för mycket och för många utmaningar och mycket sämre på gränsdragningar? Jag tror faktiskt det. En uppmaning till alla fröken Duktig jag känner... stanna upp! Är det här långsiktigt hållbart? Får DU ut vad du vill av ditt engagemang? Jag brukar tänka så här i bland (förlåt, nu svär jag i kyrkan!): "Skulle en man ställt upp på det här?" Hemskt ressonnemang, jag vet. Men det håller dessvärre oftast och hjälper mig då och då att hålla huvudet högt.
Jag har lärt mig massor av saker genom att sitta i styrelser i en rad föreningar. Stänger inte alls dörren för det för all framtid. Men just nu behöver jag lägga fokus på saker som är viktigare för mig. Jag hoppas på nya förfrågningar så klart. Välj mig, välj mig!
Har en känsla av att det här med åldern också spelar in i vårt förhållningssätt. Erkänner att jag har lättare för de senare åren att acceptera att jag inte kan vara med överallt och faktiskt acceptera det. Bättre att välja sina strider och verkligen kämpa för det man brinner för.
Börjar faktiskt känna att tröttheten gör sig påmind. Skönt. Då ska jag passa på att sova en stund till. Date med strålmaskinen i morgon bitti igen. Och...for the record. Jag har aldrig förstått den där textraden om "bröst som svalor som häckar"... Känner mig mer stympad, ärrad och börjar bli riktigt bränd och flammig. Men faktiskt mer hel än på länge.
