Allt har sin tid
Min tid är nu. Tydligare än någonsin förstår jag att det är här och nu det händer. Genom reflektion och självrannsakan möter jag varje dag och varje utmaning med en ny tillförsikt. Jag har fått en ny chans och jag har bestämt mig för att göra det bästa och mesta av den. En ny chans och ny förmåga är en ynnest som inte är alla förunnat. Jag har själv ansvaret för att bygga min egen verklighet. Sen händer det alltid saker och förändringar gör att verkligheten kommer att ändras över tid. Men det går inte att skylla på någon annan och det går inte heller att sätta på sig skygglappar och blunda för det som är. Har blivit smärtsamt medveten konsekvenserna av hur det kan gå när någon går genom livet med en slags "stängdhet". Enligt mig är det att inte leva fullt ut. Att undvika och ducka för sanningen, ämnen, situationer och konflikter. Att inte förvänta sig mer. Eller att fastna i ett nät av bitterhet som förminskar världsbilden och möjligheter. Slöseri. Lika tragiskt är det när någon fastnar i det som varit utan att komma vidare. Det finns något positivt med avslut, trots att själva ordet är negativt laddat. Ett avslut öppnar upp för reflektion och en möjlighet att ta lärdom. Jag befinner mig i ett skede där mycket präglas av avslut, men också nystart.
Vår familj har sedan många decennier haft ett sommarhus på Västkusten. Min morfar blev förtjust i en tomt längs med Gullmarsfjorden och bestämde sig raskt för att bygga upp ett hus där familjen skulle kunna tillbringa somrarna på. I den stugan har jag varit i stort sett varje sommar i hela mitt liv. Många minnen med mormor och morfar, med mamma, med syskon och med alla syskonbarn och egna barnen. Långsamma dagar med promenader, plock av blommor, blåbär och svamp, rensning av fiskenät och krabbfiske växlat med dagar fyllda med stora släktsammankomster med en härlig kaos och röra då alla ska samsas kring mat, sovplatser, utflykter och renoveringsprojekt.
Jag minns lata dagar som barn och tonåring då jag lyssnade på Sommarlovsföljetonger på radio liggandes i hammocken med humlor som surrade runtomkring mig samtidigt som en lite salt doft steg upp från fjorden. Varma sommareftermiddagar då vi flockades runt den svartvita TV:n då Borg, McEnroe och Connors gjorde upp i Wimbledon. När "dagens händelse" var när man åkte till Konsum i Brastad och handlade mat med mormor och morfar. Den där lunchen som höll på att aldrig ta slut då mormor hade bestämt sig för att jag och min lillasyster s k u l l e lära oss att äta kalvsylta och inte fick lämna bordet förr. Jag minns också sommardagar då jag som vuxen tillsammans med övriga familjemedlemmar lagt en ganska stor del av tiden på att få fram mat på bordet till ett helt kompani tre gånger om dagen. Hur jag en sommar målade hela huset och ammade sonen i pauserna. Härliga middagar på altanen och lika härliga frukoststunder på trappan.
(Är det inte konstigt hur vuxna minnen ofta cirklar kring mat. När man försöker minnas tillbaka från sin ungdom så kommer jag mer i håg känslor och stämningar.)
I stugan på Västkusten har systersönerna ätit pizza för första gången, ett stort antal fisketurer (men ändå alldeles för få...) med torskpilkning tagit plats, egenkomponerade visor framförts vid födelsedagsuppvaktningar, ett flertal män fallit i sjön vid årlig isättning av brygga, otaliga våfflor gräddats på uteplatsen, oändligt antal potatisar skrapats och enorma mängder fiskar fiskats, rensats och ätits.
Men. Nu är den tiden förbi. Med nya förutsättningar så kommer vi att lämna Gökeplatsen (ja, stället heter så!) med många minnen från flera tidevarv. Tiderna har förändrats. Det är inte som förr på Gökeplatsen. När morfar byggde så var det ett obebyggt område med nybyggaranda. Sen dess har de flesta husen bytt generationer flera gånger. Den största förändringen står nog ändå Norrmännen för. Stuga efter stuga har bytt skepnad från enklare boningshus till vitmålade palats med präktiga stenlagda uppfarter. Minst varannan bil på Västkusten verkar vara Norgeregistrerad och pengarna gör bevisligen avtryck. Allt har sin tid.
Det finns ett uttryck som säger att man ser hur fort tiden går genom att titta på sina barn. Så sant som det är sagt. Utan att jag förstår hur det har gått till har jag en tonåring i huset som med sprucken röst debatterar omkull mig på nolltid. Med fötter som aldrig verkar sluta växa och en omättlig hunger. När barn blir tonåringar krävs det ett nytt förhållningssätt och en ny plan för föräldraskapet. Det gäller att hänga med och anpassa sig efter den nya verklighet som helt plötsligt smugit fram runt hörnet. En värld där gaming är lika verklig som frukostbordet. Skillnaden är att den ena är för oss föräldrar totalt outforskad mark. Men eftersom en förälders främsta roll är att leda våra barn och agera vägvisare så finns det egentligen inte något alternativ än att försöka att sätta sig in i barnens verklighet. Även om den känns främmande och kanske t o m otäck. När vi jämför med den värld som omgav oss när vi var barn och ungdomar så skiljer sig den markant från den som omger våra barn. Det är inte så konstigt att barnen skrattar åt oss när vi gör våra jämförelser. Att det faktiskt har funnits en tid utan mobiltelefoner och Internet då vi hade två kanaler att välja på känns så klart chockerande för våra kids. Lika främmande och annorlunda kan det vara när vi synar den verklighet som omgett våra föräldrar i deras uppväxt. Genom att titta på våra föräldrar så ser vi alltså också hur fort tiden har gått. Vi präglas och bär med oss märkningen livet ut. Både gott och ont. Det är inte så länge sedan som den svenska flaggan var en självklarhet på skolavslutningar, den gamla psalmboken användes, skilsmässor var otänkbara och Europa präglades av efterkrigstid som följdes av det Kalla kriget. Skrivstil var en självklarhet och man kommunicerade via brev.
Det jag vill få sagt är att det vill till att vi anstränger oss och möter upp och bygger upp en bro mellan våra verkligheter. Och framför allt försöker att förstå. Allt har sin tid.
Börjar bli hög tid att avsluta den här bloggen. Klockan är alldeles för mycket. Jobb i morgon. Och en intressant resa till Lund för att studera ytterligare kring Öppen Innovation/Open Innovation. Det hela går ut på att man kan lämna över en frågeställning, ett problem eller ett behov till en process dit man bjuder in aktörer att tänka nytt, komma på nya idéer eller att utveckla vidare. I Lund och på jobbet tänker vi oss att använda metoden i företagsutveckling för att hjälpa verksamheter att komma vidare och möta framtiden bättre rustad. När jag tänker efter så är det väl precis det jag gör med mig själv just nu. Jag ser över min situation och mig själv och funderar på hur jag ska vara så bra rustad för att möta framtiden som möjligt. Sen tar jag hjälp och tar emot input från andra. Och i processen känner jag mig både öppen och innovativ. För det var länge sedan jag insåg att "själv är bäste dräng". Jag tar hjälp av några i min närhet och tar sats mot framtiden. Allt har sin tid. Och min är nu. Så det så.
