jagvågar.blogg.se

I dag är en sån där dag då kylan biter i så där extra kallt. Var ute en kort sväng på området och gick genast tillbaka in. Det är sådana dagar som kräver särskild motivation att ta sig ut. Och motivation är något som jag känner att jag fokuserar på just nu. Och fokus, som jag brukar säga, ger alltid resultat. På vissa områden är jag motiverad till 150% just nu och när det gäller andra saker så brister den något. Och eftersom jag vet att jag är den enda som kan påverka just min motivation så försöker jag boota om och göra omstart. Ctrl-alt-delete.

 

Är på väg ur en kris. Har sista tiden förstått omfattningen på krisen. Börjar känna igen mig själv allt mer. Är glad igen. Inte arg. Äntligen! Fantastiskt att slippa många av de sidor som följt med. Som en vän uttryckte sig: "Den där Johanna får gärna ta långledigt nu."  Hear, hear! Hon får gärna avgå om ni frågar mig. Finns ingen plats för henne längre och hon är inte välkommen. Väck, väck, väck!

 

Men kriser är också fascinerande. Kriser är egentligen det enda som kan påverka oss människor så starkt att vi rubbar på våra attityder, värderingar och drivkrafter. Jag har sett det på nära håll förut hos människor som helt plötsligt inte bryr sig om samma saker längre, som ändrar inriktning och nästan personlighet. Det kan vara både på gott och ont. Men för omgivningen kan det vara svårt att förstå. I bland blir förändringarna bestående och i bland så faller människorna tillbaka i sitt gamla jag när han eller hon mår bättre eller är mer stabil.

 

För ganska många år sedan, när jag och en nära vän drev ett utbildningsföretag tillsammans så körde hon och jag en del utbildningar om det här med beteendestilar. Vi var ackrediterade på verktyg som gav deltagarna en bild över vilken beteendestil de tillhörde, hurdant de uppfattades av omgivningen och hur de genom att vara medvetna om sina starkare och svagare sidor kunde förbättra kommunikationen med sin omgivning. Vi utbildade ledningsgrupper, personalgrupper och även studenter. Våra föreläsningar handlade mycket om värderingar, attityder och våra drivkrafter. Det var alltid spännande att möta dessa grupper och ofta fick vi beskåda "aha-upplevelser" när deltagarna förstod varför de hamnat i vissa situationer, varför kommunikationen med vissa inte fungerade eller varför de trivdes tillsammans med olika personer. Mycket handlar om "sunt förnuft" och många av oss har en medfödd magkänsla som ger oss mycket av den här informationen direkt. Vi söker oss ofta till personer som vi märker att vi mår bra tillsammans med och delar värderingar med. Men alla är inte lika "lyhörda" och jag tror att vi alla i bland hamnar i sällskap eller situationer där vi inte känner oss bekväma. Då kan det vara bra att ha med sig att han eller hon inte är som hon/han är bara för att jävlas. Utan att vi är olika och det helt enkelt handlar om möten och kommunikation emellan människor. Vid flera tillfällen använde vi oss av både analyserna och föreläsningarna i gruppdynamik och teambuilding. Det underlättar att känna sig själv när man ska samarbeta med andra...

(Om någon är nyfiken på verktyget: http://www.ensize.se/ )

 

Varför tar jag upp det här nu då? Förutom att det ger mig många glada minnen att tänka på så känner jag att jag håller på att lära känna mig själv på nytt. Har läst igenom min egna profil och ler, eftersom jag tycker den stämmer in klockrent på hurdan jag är. (Mitt riktiga jag...) Eftersom analysen både är omfattande så tänker jag inte fördjupa mig i den här. Men delar med mig av några av mina framträdande egenskaper som är:

Någon som känner igen mig?

 

Som mamma till två barn så kämpar jag dagligen med att försöka att förmedla bra budskap, rätt värderingar och val i livet både i stort och smått. Ansvaret som vilar på axlarna är tungt och i bland övermäktigt. För det här med attityder och värderingar är något som vi som föräldrar och närmaste omgivning kan påverka när barnen är små. När barnen under skolåren hamnar i socialiseringsfasen så blir det vänner och andra sociala sammanhang som t ex föreningar som påverkar och färgar av sig. Så ja. Det är väldigt viktigt vad vi skickar med våra barn. Att vi ger en god uppfostran i hur vi är mot varandra, vad som är ok och inte ok, gränser, möjligheter och vår attityd mot världen, människor och hur vi hanterar olika situationer. Därför är det, enligt mig, den svåraste och viktigaste uppgiften av alla. Och därför känns det tungt när man (läs jag...) i bland misslyckas, trots alla goda ambitioner. Trots att vetskapen och förnuftet säger en sak så står man där och skriker på sitt barn eller ger dem fel förutsättningar. Och därför är det så viktigt att stå för det vi gör. Att våga erkänna att man (jag igen...) gör fel och att be om ursäkt. Det är att visa för barnen att alla kan göra fel. Och man lär sig av misstag. Både egna och andras.

 

I perioder i livet då man inte är på topp, eller t o m mår dåligt, så är det svårt att få till det eller att fungera som man vill. Jag känner en stor sorg och en otillräcklighet över många misslyckanden som varit under den jobbiga tid som jag har gått igenom. Är det något som jag lärt mig genom att gå igenom en kris så är det att det påverkar allt, allt, allt hos den som står i krisens centrum. Och dem som står bredvid. För när man inte är i balans så är det inte så enkelt att vara en god förebild och att ha fokus där det behövs. Då behöver man hjälp och en tillåtande och förlåtande omgivning.

 

Jag har tidigare lyft skillnaden på att drabbas av en sjukdom som mer har "en början och ett slut" och att drabbas av en sjukdom som inte försvinner. Ser på flera håll i min omgivning hur många kämpar och stretar samtidigt som de har vetskapen att det här är för resten av livet. Det är en så mycket större bedrift än, som i mitt fall, kämpa under en begränsad tid då man vet att det jobbiga har ett slut. Jag högaktar dessa personer för att de orkar och för att de klarar att på något sätt klara ut även vardagen. Mycket handlar om förhållningssätt och acceptans. "Det handlar inte om hur man har det, utan om hur man tar det..." Låter ju jäkligt enkelt, men jag inser att det innebär ett ständigt jobb med sina känslor för att orka med.

 

Sen är jag övertygad om att livet självt påverkar hurdana vi blir. Att barn, ungdomar och vuxna drabbas av livet färgar ju absolut av sig och påverkar vilka människor vi blir. Familjeförhållanden, sjukdomar, krig, våld, kärlek och erfarenheter är ju det som är livet. Därför tänker jag att även onda ting kan föra något gott med sig när det kommer till att forma en människas värderingar. Sanningen att man inte kan skydda sina barn från allt stämmer. Livet måste få göra ont i bland. Annars är det inget liv.

 

Har du koll på hurdan du är? Och hur du uppfattas av din omgivning? Antingen svarar du ja på den frågan med en bra magkänsla. Gör du det inte så kan det vara läge att ta en stund för reflektion. För ansvaret ligger hos dig själv. Som tur är så är vi alla olika. I bland under de föreläsningar och utbildningar som vi höll så kom frågan upp om vilka egenskaper som är bra eller dåliga. I ett samhälle där det gäller att visa framfötterna och tempot är högt så kan man i bland få uppfattningen att det är mer gynnsamt eller positivt att vara drivande, extrovert och snabb. Men tänk er själva in i hur det skulle se ut om alla var det??? Tack och lov så finns det många som står för ett mer analyserande förhållningssätt, ett lugnare tempo och mer genomtänkta lösningar. Vi behövs alla för att få det här samhället att fungera. Det kan också vara bra att komma i håg när du ryker i hop med grannen, vännen eller kollegan.

 

Att stanna upp och reflektera är något som jag med åren lärt mig är en nödvändighet för att må bra. Det är så lätt att fastna i ekorrhjulet och springa fortare, fortare och tappa kontrollen över det som är viktigt, trots att du i stunden känner att du verkligen har full kontroll. Livet är ingen tävling. Allt är förgängligt. Easy come, easy go. Visa dig själv den hänsyn och respekt som du förtjänar och stanna upp i bland. Kram!