jagvågar.blogg.se

Har sovit mig igenom den sista veckan. På riktigt. Har aldrig varit tröttare i hela mitt liv. Är van att ha energi på morgonen och dra i gång med projekt eller bocka av måsten. Sen senaste cellgiftsbehandlingen i onsdags har jag gått i dvala. Har klarat av illamåendet ok. Fick en ny medicin mot illamåendet den här gången som skulle vara och varit lite snällare mot magen. Tacksam att jag hade riggat upp med en säkerhetsmur runtomkring mig då jag för första gången skulle vara nybehandlad då barnen skulle vara hos mig. Utan mitt säkerhetsnät hade det inte gått. När man slocknar vid 21-tiden och sover till 8 och går och lägger sig och vilar vid 9 igen så är man trött. Har legat i soffan och i sängen om vartannat hela dagarna. Övervunnit mig själv då och då och gjort punktinsatser som att bistå vid matlagningen eller bara sitta bredvid i en brassestol och tittat på när kärleken bygger på huset. Mina insatser är långt under standard för vad jag tycker är ok och jag är inte stolt över hur dåligt tålamod jag visat ungarna. Men kan inte göra något åt det. Och min omgivning förstår och accepterar. De är hjältarna i den här historien.

 

Läser på nätet om fatigue som är vanligt förekommande vid både cancer och cellgiftsbehandlingar. Så klart att kroppen jobbar på högvarv för att ta emot och bekämpa allt gift som jag får. Är det namnet på den här tröttheten jag känner? När jag läser på om den nya anti-illamående-medicinens eventuella biverkningar så kan ju tröttheten kanske härstamma från den?

 

Och ärligt talat så spelar det ingen jävla roll. Oavsett anledning så förlorar jag tid. Tid som jag och mina nära aldrig kommer att få igen. Det gäller så klart oss alla. Men jag är van att vara huvudrollsinnehavare i filmen om mitt liv och inte någon jäkla statist som gästspelar då och då. Allt börjar slita mer och mer. Både på mig och min omgivning. Skulle inget hellre än att få ta ledigt från allt det här. Men likt min läkare nu har vägrat mig tillåtelse att resa två gånger så är vi fast där vi är. Begränsningarna gör sig påminda och bitterheten växer. Så sent som i går kväll såg jag det mesta nattsvart. I dag börjar vändningen att komma. Lugnet efter stormen skulle man kunna säga i dubbel bemärkelse. Mitt i stormen Simone kunde jag inte brytt mig mindre om det som hände utanför dörren. Och jag valde bort att följa den stora Cancergalan på TV. Har i dag hört att man slagit rekord i insamlingen. Fantastiskt, bra, härligt! Så viktigt. Men då jag lever mitt i det så orkade jag inte med ännu mer elände. Är säker på att jag valde rätt. Och konstaterar glatt att det här var ett val jag faktiskt kunde göra.

 

Även om jag inte trodde på det häromdagen så kommer vändningen. Det var lite lättare att gå upp i dag och jag har både orkat duscha, städa av i badrummet och klätt på mig innan lunch. Första dagen utan anti-illamående-medicin och jag hoppas snart slippa den metallsmak jag har i munnen. Solen skiner utanför fönstret och jag tänker mig en promenad i blåsten. En höstvind kan vara fantastiskt uppfriskande och tror jag kan vara precis vad jag behöver. Ni kanske känner igen er i hur man vädrar, städar, byter lakan och vill byta ut allt som har med sjukdom att göra efter att man legat förkyld i några dagar. Ut med det sjuka och in med det friska!

 

Känner igen känslan som kryper sig på att "ta igen" och "kompensera" så fort lite ork finns. Men det går förstås inte. Att jag missat dotterns tandläkartid och har noll koll på ungarnas träningstider och att de därmed blir "lidande" känns aldrig ok. Försöker att se saker i ett lite större perspektiv där sånt inte spelar så stor roll. Får väl helt enkelt ringa tandläkaren och krypa till korset. Och det blir fler träningar. Tar tacksamt emot påminnelser om det är något som jag borde komma i håg. Jag gör så gott jag kan. Bättre än så blir det inte. Men de där mailen om att vi nu ska sälja kalendrar för föreningen där vi redan jobbar ideellt just för att slippa allt säljande får ursäkta om de hamnar i skräpkorgen. Här drar jag en gräns. Jag har faktiskt inte tid att lägga på sånt. Lägger inga värderingar om hur andra gör. Men nu och här prioriterar jag.

 

Är glad att oktober äntligen tagit slut och hoppas att november kommer att gå ännu fortare. Är lite orolig för steg 2 i min behandling som kör i gång i mitten av månaden. Nya preparat och nya symtom? Har fått order om att proppa i mig kortison inför nästa omgång och jag gillar inte vad kortison gör med min kropp. Men är också lättad att få ännu ett steg avklarat på väg mot mitt mål. Målet att få ta tillbaka kontrollen över mitt eget liv och med full kraft leva och röja. Kom i håg var du hörde det först. Risken är stor att nästa storm kommer heta Johanna.

 

Halloween närmar sig och jag väntar mig monster som kommer och hälsar på. Erbjöd barnen att låna ut min peruk, men de nappade inte. Inte heller mitt förslag om att jag följer med dem ut flintskallig mottogs särskilt väl. I kväll får jag tillbaka utlånade barn och jag hoppas på några mysiga dagar tillsammans med dem. Inte en dag passerar utan att jag önskar att jag kunde låta dem slippa att vara med om allt det här. I bättre stunder så tänker jag att allt det här kommer att göra dem till ännu bättre människor. Avslutar med att citera min kloka dotters sms från häromkvällen. Det säger egentligen allt.  "Vad bra att behandlingen gick bra, var inte orolig."