jagvågar.blogg.se

I går såg jag något vackert. Jag tittade ut från mitt vardagsrumsfönster. Utanför går det en cykelväg där det dagligen passerar rätt många människor. Många som springer, en del som cyklar och en hel del som promenerar. Jag har t o m en granne som brukar gå med barnvagn och hund läsandes en bok. På riktigt så går han så ofta. Men i går var det så att jag hajade till när jag tittade ut genom fönstret i det härliga vårvädret. Det var ett äldre par som hade stannat upp. Det såg ut som om de var ute på en utflykt. Han hade en mindre ryggsäck på sin rygg och jag såg framför mig hur de hade med sig kaffetermos och fika. De hade stannat upp och stod vända mot varandra och pratade. Han tog sin hand och strök henne varligt på kinden med en genuin känsla. Jag blev alldeles varm i kroppen av att se dem.

 

De flesta av oss är sökare och jagar genom livet. Men något sade mig att de här två var precis där de ville vara. Just här och just då.

 

Det har varit tyst från mig en tid. Har temporärt tappat orden. Och när jag inte vet vad jag ska skriva så känns det urvattnat och onödigt att ens lägga tiden på att blogga. Och jag är rätt övertygad om att det vore bortkastad tid både för mig och er som faktiskt (!) läser min blogg. Så därför har jag låtit bli. Är det kanske så att allt inte ryms på en gång? Jag har så fullt med tankar och processer i mitt huvud och i min själ att jag kanske inte orkar att kanalisera ut en del av dem? Jag vet inte. Men jag vet att jag är ute på en lång resa, och en ganska strävsam sådan. Hoppas kunna angöra och förtöja i hamn snart och guppa vidare mer stillsamt efter att stormarna bedarrat. Lite som Robert Broberg sjunger i sin Båtlåt:

 

Det var en båt som sa till en annan;
"va du va stilig Vi borde borda  varann,
Gjorda för varann och köla lite grann,
Som bara båtar  kan"
Badda bam bam bam bam
Badda bam bam bam

Andra båten  sa;
"klart att jag vill va
Med och kryssa
Kyssa din stiliga för,
I  en stillsam slör,
Vi varann förför
Som bara båtar gör"
Badda  bam

Våren är här och det är så jävla skönt att jag var tvungen att ta till en svordom. Sommartid och nya tider. Har aldrig längtat så efter ljus och nya möjligheter tidigare i mitt liv. Snart ett år sedan som allt började. Säger som jag sagt så många gånger förut... tur att att man inte vet vad man har framför sig. Och framtiden bär aldrig några garantier. Men framtiden bär med sig möjligheter att plocka. Vi bygger själva vår framtid, utifrån de förutsättningar som vi ges. Så enkelt är det. Vi väljer själva om vi vill vara här eller inte. Låter så jäkla enkelt, men det är långt i från enkelt. För förutsättningarna kan ändras och vad händer om du är den ende som vill vara där? Känns det lika bra då? Eller innebär det ändrade förutsättningar i sin tur? Som jag brukar säga till mina vänner: "Vem fan har sagt att det ska vara enkelt?" När jag skriver det här så är jag smärtsamt medveten om att jag känner personer som kämpar i uppförsbacke just nu. Människor som lever med barn som är sjuka varpå deras liv blivit upp-och-nervänt. Där varje dag är en osäkerhet. Då är det fan inte lätt välja var man vill vara... Förstår jag väl, och jag hoppas att jag inte missförstås för att vara naiv och blåögd. Men faktum kvarstår, att det hjälper till att befinna sig i en kris, sjukdom eller katastrof om man i ursprungsläget befinner sig där man vill vara. I en period i mitt liv var jag ute på hal is och inte där jag borde varit. En tanke som återkom i mitt huvud var faktiskt "Vad händer om jag blir sjuk?" Med facit i hand så förstärker det min övertygelse att välja att vara där vi vill vara.

Träffade en vän för lite sedan och vi pratade om det här med ensamhet och tvåsamhet. Hon är en fantastisk människa som lever i ensamhet just nu. Och obs obs! Ensamhet behöver inte betyda att man känner sig ensam! Hon har varit i flera tvåsamheter och vi pratade om det här att det känns allmänt vedertaget att alla söker någon att leva med. Om man känner sig ensam i en tvåsamhet så kan ensamheten vara att föredra kom vi fram till. I vår diskussion konstaterade vi att just det där att dela allt med någon, att faktiskt kunna lägga huvudet i den andres knä och bli omhändertagen eller bli klappad på kinden är det saker som gör att man strävar efter en tvåsamhet. Annars kan det vara rätt bekvämt att leva själv. Mindre att ta hänsyn till och frihet att göra som man vill. Och ändå så ger vi oss i kast med att försöka att lyckas i relationer. Och vet ni. Jag tycker att det är värt det. Varje minut och timme. Att få en relation att lyckas i med- och motgångar kräver hårt jobb och framför allt vilja. Men samtidigt är det det som är så jävla underbart med kärlek. Det brinner till. Inte slätstruket och intetsägande, utan berörande och t o m jobbigt i bland. Med mitt resonnemang innebär det att de flesta av oss faktiskt kämpar för vår tillvaro. De som söker tvåsamhet och de som lever i tvåsamhet. Och kanske är det så det är? Är det därför som vi blir så lyckliga och förväntansfulla när vi ser dem där fantastiska äldre paren som är så rädda om varandra? Är det kanske en insikt som kommer med åldern? I så fall kanske det inte är så farligt att bli gammal ändå? I så fall vill jag vara där jag är nu. Och sen.

 

Känner hur jag är fylld med energi igen. En fantastisk känsla som jag har längtat efter. Jag far runt som en Duracellkanin och gör allt på en gång. Är härligt att må bra igen. En gång till. Det är härligt att må bra igen. Jag ber till högre makter att få fortsätta att må bra.  Och att få ta mig igenom den här stormens nålsöga och lägga till. Jag är frisk. Jag väljer att vara glad. Jag väljer kärlek. Vad väljer du?