jagvågar.blogg.se

Det var ett tag sedan jag bloggade. Har funderat mycket över det. Min tystnad kommer sig inte av att jag mår dåligt, utan av eftertanke. Från att tidigare i livet blivit anklagad för att vara naiv, och javisst också vara "guilty as charged" så märker jag hur jag blir alltmer betänksam och medveten. Finns det ett pris för att jag delar med mig av min historia? Kan jag göra på något annat sätt?

 

Jag har alltid varit den som "vågat" säga vad jag tycker, lyfta frågor och inte rygga undan. Minns en tydlig episod på gymnasiet t ex. Klassen hade musik och läraren bävar en ren och skär katastrof. Hon borde nog inte ha fått utövat yrket, så illa var det. Hennes nerver satt på utsidan och klassen var i upplösning. Jag blev på något sätt talesman och den diplomat som klassen skickade fram för att medla. Med följden att jag blev inkallad till ett personligt möte med läraren och min klassföreståndare. Under en timmes tid så blev jag utskälld och anklagad för diverse göromål och fick upptryckt i mig vilken dålig människa jag var. Efter att hon fått leva av sig blev det en vända till rektorn. "Jasså, var det dig hon valde i år..." Låt mig säga att rektorn var väldigt behjälplig med att byta mitt tillval musik till  bild. Vad jag vill säga med den här lilla anekdoten är att jag alltid tagit på mig att säga det som (i alla fall jag tycker...) behöver sägas. Den gången fick jag betala priset. Jag drog mig igenom bildlektionerna och överlevde det med. Det här har inte blivit till något trauma jag bär med mig. Men jag har alltid fått höra att jag "väl kan säga this and that". Och många gånger har jag gjort det. 

 

Jag har på min blogg alltid varit väldigt öppen och ärlig. Har delat med mig av min syn på saker och ting. Inte alltid tagit ställning, egen väckt frågor. Jag gjorde ett medvetet val att vara väldigt öppen med när jag blev sjuk och har velat dela med mig av mina erfarenheter och upplevelser genom den här resan. Det har jag gjort för att jag själv har stått som et stort frågetecken inför mycket av det som händer. Vi har lagt oss till med en vana och ett beteende att kunna googla oss till information om allt möjligt och omöjligt. Jag har resonerat så att mina berättelser kan hjälpa andra. Och jag har fått bekräftat och fått mycket tack och uppskattning för min öppenhet. Så syftet är uppnått på det sättet. Är helt överväldigad över tackbrev, förtroenden, flera välgörare och all kärlek och förståelse jag mött. Jag ångrar det inte en minut. Jag är sån här. Den här resan har gett mig en hel del bra saker också. 

 

Då och då har jag känt att jag blivit alltför förknippad med bröstcancer och sjukdom och det är det sista jag vill. Får jag här och nu påminna alla om att jag är FRISKFÖRKLARAD sen i september. Allt sjukt är borttaget och behandlingen jag gått igenom och är i slutfasen av är helt och hållet en förebyggande behandling och en säkerhetsåtgärd. Att sen behandlingarna jag tagit är den värsta pärs jag någonsin varit med om är något helt annat. Som att ta sig an en stor utmaning, nå ett träningsmål eller utmana sig själv.

 

Därför känns det jobbigt när jag märker att delar av min omgivning bara ser sjukdom när de tänker på mig. Jag räknas inte med, får inte möjlighet eller är uträknad på förhand. Mycket av ansvaret för min situation ligger hos mig, självklart. Och jag tycker att jag är så öppen och tydlig att jag borde slippa att känna att min öppenhet kostar mig delaktighet och möjligheter. Jag är medveten om att min ärlighet och öppenhet kan upplevas hotfull och skrämmande. Och verkligheten är skrämmande i bland. Många, alltför många, drabbas av sjukdom. Vis av egen erfarenhet kommer jag inte att räkna ut en enda av dem. Som jag kommer att möta. Låt dem sätta sina egna begränsningar och mål. Jag ber alla och envar att inte se varken mig eller alla andra som drabbas av liknande på det sätt som vi förtjänar. Vi fanns innan. Och det är egentligen inte så mycket annorlunda från en föräldraledighet. När man äter hemma med småbarn blir man uppsugen av den situationen under en tid och att man inte kan delta överallt som innan. Men de flesta småbarnsföräldrar kommer tillbaka till både socialt umgänge, jobb och delaktighet efter en tids frånvaro.

 

Känns skönt att lägga en tung period bakom mig. Jag ser inga begränsningar för vad jag kan göra i framtiden. Fokus här på bloggen kommer att förflyttas från berättelser från behandlingar till andra upplevelser och reflektioner. Ingen aning av oss vet vad framtiden bär med sig. Det är en del av  charmen med livet. Jag är frisk. Jag är här och jag är att räkna med. Jag tänker ge mig själv chansen. hoppas att jag får den av er också. I'm ready. Are you?