När bitterheten tar över
Har tillbringat veckan med att städa, rensa, adventspynta, rensa bland papper och göra en massa måsten. Både jag och mina vänner undrar vem den där kvinnan är??? Jag skulle ha jobbat i veckan, men efter diskussion med mina vänner på sjukhuset så stannade jag hemma den här veckan för att ladda energi inför nästa veckas drabbning. Det har gått så där. Har laddat energi så pass att jag har haft en bra vecka med barnen hos mig. Lugn och ro och flyt i läxläsning och hormoner. Har varit ganska social i veckan och träffat flera vänner, vilket var ett tag sedan jag orkade. Pep och uppmuntran fortsätter att påminna mig om hur lyckligt lottad jag är med vänner och personer i massor som bryr sig om och tänker på mig. Tack, tack, tack och tack!
Vad är det då som gör att jag ändå sjunker ner i diket och tappar lust, energi och ork? Min teori är att det helt enkelt är så att den här resan sliter alltmer för varje gång jag frestar kroppen med gifter. Den här veckan har jag mått fysiskt bra, men inte lyckats att förmå mig att njuta av just det utan i stället byggt upp en ångest inför nästa dust. Det är långt i från mitt vanliga jag. Både jag och min omgivning letar febrilt efter mitt gamla jag. Att vara bitter, arg och sur och missunnsam är varken attraktivt eller trevligt vare sig för mig eller mina nära. Logiken, som finns där inne, når inte riktigt fram med sitt budskap. För det är orättvist och det är för djäkligt. Och när oturen slår till runtomkring och omständigheter bråkar med en, då är det lätt att falla ner i diket, hur goda intentioner man än har. Är så tacksam för vänners erbjudande om "heta linjer" dit jag kan få ringa och skälla, gnälla, gråta, bråka och ha mig. Kan nog vara en bra idé att fördela mina gracer...
Jag har nog aldrig längtat så efter en fredag som jag gjort den här veckan. Det kan min omgivning intyga. Det blir en helg i Oskarshamn tillsammans med min kärlek. Efter mer eller mindre två veckors karantän och sjukdom så behöver jag fylla på med kärlek, närhet och trygghet. Likt Maslow visar på att vi alla har ett grundläggande behov av trygghet så har jag fått lära mig att personer som drabbas av cancer (säkert även flera sjukdomar?) ofta har skräcken av att vara ensam gemensamt och trygghet och omhändertagande bidrar till att man mår så mycket bättre. Det stämmer när det gäller mig i alla fall.
Sviterna fortsätter att smyga sig på. Har färre ögonfransar än förut och börjar misstänka, men förnekar, att ögonbrynen börjar bli lite glesare. Har problem med mina slemhinnor i hela kroppen. Men märker att kroppen de sista dagarna faktiskt ändå mår riktigt bra. Magen börjar hämta sig och jag äter ingen medicin alls för tillfället. Förutom den mot svampen i munnen som dök upp för ett par veckor sen förstås. För första gången sen förra behandlingen så börjar jag faktiskt kunna känna att något smakar gott. DET är fantastiskt. Så gissa om jag tänker ta mig både ett, två och kanske tre glas vin? Har höga förväntningar på en helg med livskvalitet och guldkant. För det är vi värda.
Har blivit påmind om via den här bloggen att det är fler än jag som är drabbade. Flera har hört av sig, kommenterat och berättat om sin situation. Jag förstår att jag är lyckligt lottad som är på väg mot slutet av den här jäkla processen. Känner igen det jag får berättat för mig. Både moment och ångesten. Om jag kan ge ett enda uns av hopp eller medmänsklighet till dem så betyder det jättemycket för mig. Skönt att man inte är ensam, samtidigt som det är för djäkligt att vi är så många. En tudelad känsla, om ni förstår. Tror att man i en sån här kris behöver någon att relatera till. Vi behöver alla någon som bryr sig om oss.
Häromkvällen strök min dotter mig på armen, lite så där tröstande. Hennes hjärta är så stort och hon har en förmåga att se när jag behöver just det där lilla. Jag tänker i bland med sorg på att mina barn också måste gå igenom allt det här. Men försöker vila i vissheten att de kommer att bli ännu starkare och fantastiska individer som förstår att uppskatta livet. Då orkar jag lite till.
Trevlig helg alla, för det tänker jag ha! Kram!
