Hur får alla i hop allt? Live your Dream och allt det där...
Livet är alldeles för kort för att inte leva det fullt ut och att vara där man vill vara. Det tror jag att de flesta av oss skriver under på. Men really? När man, som t ex jag, hamnar blir sjuk och blir utsatt för existentiella hot så ställs allt på sin spets. Mycket vill ha mer. För eftersom vi alla får ett (!) liv så gäller det att värdera det rätt, göra rätt prioriteringar och val. För det är så där som alla så käckt brukar säga... Att när man ligger på din dödsbädd så vill man inte se tillbaka på sitt liv och ångra allt man inte gjorde. Men hur gör man?
Ju mer jag tänker på det så handlar det inte om "att man gör det" utan om "hur man gör det". Låt mig förklara.
I dagarna har det handlat en hel del om flyktingströmmarna från länder som Syrien. Finns en hel del att säga om hela den situationen, men det lämnar jag därhän i det här sammanhanget. Det jag tycker är intressant (om jag får lov att uttrycka mig så i sammanhanget...) är när människor tar steg i livet som är avgörande för sin framtid. I deras fall så handlar det om ett enormt mod att våga bryta upp från sitt hemland och ge sig av mot okända marker. I deras situation handlar mycket om att överleva, komma undan rädsla och hot och om livets vara eller inte vara. Tanken att sätta sig på en överfull båt, kanske med sina barn, och inte kunna simma... Ja, den är svindlande. Men tänk tillbaka till alla utvandrare från t ex Sverige under 1800-talet som bröt upp från hemlandet och oftast lämnade någon del av sin familj och sin hembygd för att uppnå något mer. Få ut mer av livet. Realisera sin dröm. Tänker på en sån kvinna som Fredrika Bremer som bröt mot alla mönster och normer i den tiden hon levde och som kvinna krossade Atlanten och reste för att se, lära och upptäcka mer. Hon följdes med med många oblida ögon för att hon följde sin dröm och sitt hjärta. Men...hon gjorde det.
I dag i Sverige är vi väldigt orörliga. Det finns statistik som visar att vi flyttar mindre än många andra. Vi föds, växer upp och lever ofta i samma stad hela livet. En del lämnar hemstaden för ett tag och pluggar och kanske jobbar några år. Men många återvänder till sin hemstad när man skaffar familj. Vi brukar kalla dem hemvändare. Vår region är beroende av dessa. Men vänta nu lite...om man återvänder till sin hemstad är man har skaffat familj så innebär det ju ganska ofta att en i förhållandet i n t e återvänder till sin hembygd.
Vi jagar på genom livet och vill mycket. I grund och botten tror jag inte att det är något nytt. Svenskar är konstaterat kända för att sätta sig själva och vårt egna självförverkligande högt.
The World Value Survey Cultural Map 2005-2008
(Vill du läsa mer? http://www.worldvaluessurvey.org/wvs/articles/folder_published/article_base_54)
Och det är väl inte så konstigt? Vi har länge levt i en trygg och ohotad värld där vi tillåts resa oss över Maslows behovstrappa. Vi vill upptäcka och vara med om saker och ingenting är omöjligt! Härligt med möjlighetsseende! Men vad gör vi då när vardagen och de förutsättningar som den bjuder inte tillåter oss att jaga i väg efter det där drömjobbet? Visst vore det borde fräckt och otroligt givande att volontärjobba i något utvecklingsland? Och jobbar du i ett större företag så kanske du erbjuds möjligheter till utomlandstjänstgöring? Men när allt fler av oss lever i en "modern familjesituation" där vi har barn som bor växelvis och ex och ex:s nya att ta hänsyn till? När vi har fördelat om fokus i familjelivet att handla om barnens fritidsaktiviteter som inte kan eller bör rubbas. Hur gör man då?
I en tid där många är arbetssökande och fördelningen över utbud och efterfrågan inte alltid är i balans så kräver samhället av många att de ska vara flyttbara och kunna bryta upp. Dessa personer har ju också personer runtomkring sig som också ska "få ihop sina liv". Tänker på en nära vän som fått jobb i Norrköping och har sin kärlek i Skåne. Nämnde jag att hon bor och har en dotter i Kalmar? Och hon får det att fungera.
Vad jag vill komma fram till är att alla situationer vi ställs inför har sitt pris. Otäckt? Javisst. Men så är det. Tror att det handlar om att acceptera det och att våga tänka i nya banor?
Låt mig ta mig själv som ett exempel. Som 15-åring så flyttade jag och min 12-åriga syster med vår mamma till Kalmar. Vi lämnade vår hemstad Nyköping och vår pappa bakom oss. Under flera år så pendlade vi varannan helg till pappa och våra "gamla" kompisar. Vi bröt då upp från skola, vänner, fotbollslag och en välkänd miljö och fick börja om i en ny stad att bygga upp samma infrastruktur där. Och det gick faktiskt. Tror ni att jag var nöjd med min mammas beslut att flytta 40 mil med hennes nya kärlek? I efterhand så är jag dock nöjd med resultatet och kan t o m tillåta mig att erkänna att jag har lärt mig otroligt mycket på att börja om. Jag kan fullt ut acceptera att mamma tog ett beslut som förändrade våra liv drastiskt. Jag kan förstå att det krävdes för att få i hop vårt nya liv. Och jämför man med att utvandra till andra sidan Atlanten i en tid med mer begränsade förutsättningar att resa så var ju avståndet mellan Nyköping och Kalmar ingenting...
I två omgångar har jag bott utomlands. Jag lämnade min familj och en fantastisk kompiskrets och pojkvän då jag som 16- åring drog till USA ett år. Jag ville se och upptäcka. Det året är ett av de bästa i mitt liv och jag kommer sparka på mig själv för att utmana mina barn att göra samma sak. Som 20-åring lämnade jag återigen tryggheten, vänner och en kärlek för att få bo i Frankrike en kort period. Det jag lärde mig mest av allt genom dessa båda perioder var att det gick att uppnå drömmar. Visst var jag tvungen att våga lämna min trygghet och "comfort zone" bakom mig. Det var priset jag fick betala för mina upplevelser. Priset var att börja om på nytt några gånger med nya förutsättningar.
Att skilja sig och att separera är också ett val som har sitt pris många gånger om. Ändå gör så många av oss det. Skilsmässostatistiken visar tydligt att många ställs inför en situation där uppbrott är den lösningen man väljer. Och uppbrott i familjer kräver prioriteringar och val som påverkar hur och var vi bor och vilka förutsättningar vi ger våra barn. Barnen är och kommer alltid att vara ett gemensamt livsprojekt oavsett om man lever tillsammans eller inte. Och oavsett vilka förutsättningar vi än ger våra barn så handlar det om hur vi gör det. Och i såna här glapp och skeenden i livet ställs också saker på sin spets. Nya förutsättningar råder och frågan är hur vi möter dem. Och...hur vi får i hop dem. Även här tvingas vi prioritera och göra val. Men jag vill påstå att det är viktigt att inte blanda i hop dessa prioriteringar och val med "att välja bort". När jag växte upp så var det mer än norm i "skiljda familjer" att barnen bodde hos en förälder och tillbringade varannan helg hos den andra föräldern. Inte berodde det på att den ena föräldern älskade barnet/barnen mindre? Var på vägen som det ändrades till att som normen är i dag att barnen bor växelvis hos båda föräldrarna vet jag inte, men det går säkert att hitta statistik på det. Egentligen förstår jag inte varför en norm behövs här? Har sett många kreativa lösningar på hur familjer får i hop det med boende. Genom att trixa med helger och lov hittar man en lösning som i alla fall fungerar som situationen kräver. Fram för mer pragmatism och mindre höjda ögonbryn här.
Frågan är väl egentligen om man kan få allt? Den där sonen som utvandrade till Amerikat och lämnade far, mor och farföräldrar bakom sig och fick chansen till ett nytt liv "over there". Jag hoppas att några av alla flyktingar finner ett värdigt liv och lycka då de många gånger har betalat ett högre pris än vad vi kan förstå. Fredrika Bremer gick emot sin far och många kritiker men banade samtidigt vägen för många kvinnor när hon visade att även kvinnor kan och får. Jag och många med mig påminns om priset vi betalar för att kliva utanför "kärnfamiljstanken" vid varje månadsslut då räkningarna ska betalas.
Jag funderar på de "begränsningar" som många av oss lever under i och med rådande "moderna familjesituationer". Då tänker jag på hur krångligt (omöjligt?) det vore att nappa på det där jobberbjudandet i södra Sverige eller att våga flytta till en ny stad. När det är flera inblandade så ska hänsyn tas till många olika faktorer. Herre Gud, var det så här komplicerat på Karl-Oskars tid? Nej just det...han var ju antingen singel och drog vind för våg eller så tog han med sig fru och barn på färden. Inte levde han i en vardag då han var tvungen att ta hänsyn till att barnens växelvisa boende hos sin mamma och hennes karriärmöjligheter eller familjeband? Karl-Oskar och hans likasinnade visade på stort mod. Så klart att han fick betala ett pris för att följa sitt hjärta och sin dröm. Säkert kom någon i kläm. Men jag är rätt övertygad om att han på sin dödsbädd inte ångrade att han vågade. Han gav järnet i det liv han hade fått. Vi lever i en upplyst tid då det finns bot på många sjukdomar, många av oss har tillgång till en välfärd och behöver inte somna oroliga för om det kommer en morgondag eller inte. Vi lägger mycket kraft och resurser på att må bra och att uppnå våra mål och drömmar. Ändå tror jag att många av oss lever under en väldig press att göra det som förväntas av oss. "Så där kan man väl inte göra?" Joho då, det kan man visst det! I bland krävs det faktiskt att vi gör val och gör avkall på vissa saker. Det handlar då inte längre om att man gör det... utan hur man gör det. Annars är det nog faktiskt svårt för oss att få i hop det...
Jag vill mycket. Har alltid gjort det. Har svårt att acceptera begränsningar. Och det är precis som man alltid fått det beskrivit för sig. I såna här livskriser som allvarliga sjukdomar reflekterar man över var man är, hur man hamnat här och hur vi själva har makten att skriva vår framtid. Och jag är så ärligt mer rädd att ligga där en dag och ångra val jag inte gjort mer än att ångra val som jag faktiskt gjort. Carpe diem var det väl?!
