Inte ensam
Ensam är inte stark. Jag är omringad av kärlek, familj och vänner som en ringmur när sjukdomen attackerar. Var tredje vecka så öppnar jag ändå upp porten och släpper in fienderna. Är långt i från krigslist, men att öppna upp för något som man vet att man mår dåligt av tar på krafterna. Psykiskt. Närmar mig med stormsteg nästa behandling nu på onsdag. Ännu en period då jag har fått må bra och känt mig nästan, nästan som vanligt går mot sitt slut. Skulle nästan kunna likna mig vid en manodepressiv som är på väg ur den maniska perioden... Tänk dig själv. Att ha ett exakt begränsat antal dagar på sig. Då blir det lätt att man vill passa på att göra -allt! Tycker att jag och vi är duktiga på att njuta av livet så gott vi kan och har det riktigt, riktigt bra. Bara att jag senast i helgen har sagt till min pojkvän att "Åh, vad vi har det bra!" mitt i alltihop. Jag blir själv förundrad.
På en föregående blogg fick jag en kommentar från en tjej i Oskarshamn som stod inför sin första cellgiftsbehandling. Hon hade läst om mig i tidningen och hittat till min blogg. Hon tackade mig för att jag är så öppen med allt. Tydligen så fann hon tröst i att läsa min berättelse. Om du läser det här Anna så ska du veta att mina tankar har funnits med dig många gånger i veckan som passerat. En vecka då jag har mått bra, men då du har genomgått det där hemska och jobbiga. Jag har i tanken hållit dig i handen. Jag känner dig inte och vet inte vem du är. Men, jäklar om vi inte tillsammans kan kämpa oss igenom det här. Det där att i bland på olika sätt påminnas om att jag inte är ensam om att gå igenom det här. Det är på ett sätt en tröst. Samtidigt riktigt nedslående. Så många människor som är sjuka. Det är lika orättvist för dem som det är för mig.
I går kväll såg jag ett program på TV där Christine Meltzer berättade öppet om året som gått då hon fått besked om att hon hade bröstcancer, hennes operation och behandling. Hon satt där i sin peruk och hon var märkbart tagen. Kände igen flera saker hon sade. Lättnad och ångest om vartannat. I en enda röra och ett stort kaos. Hennes behandling avslutades veckan innan midsommar berättade hon. Veckan efter midsommar så fick jag mitt besked. Tänker också en hel del på den intervju med Regina Lund, som jag tidigare skrivit om. Några saker som hon tog upp har etsat sig fast i mitt huvud. Bl a så uppmanade hon alla arbetsgivare att inte vara rädda för att anställa personer som går eller har gått igenom det här. Hon uttryckte det som att vi som har gjort det är ännu starkare, ännu mer dedikerade och brinner ändå mer. Hon kallade oss för "drömarbetskraft". Jag håller verkligen med henne. Man blir stark av att gå genom kriser. Tveklöst.
Gemensamt för dessa båda kändisar som nu trätt fram med sina berättelser är att det länge höll allt hemligt. Så klart att jag förstår att vi alla gör våra val och hanterar situationer på olika sätt. Och de som redan är i rampljuset kommer inte lika lätt undan. Men, jag är övertygad om att öppenhet i en sån här situation är något som hjälper både oss som drabbade, vår omgivning och många, många andra. Deras berättelser, om än att de kom sent, har hjälpt mig med att få perspektiv. Och jag har förstått på feedback jag har fått att jag har hjälpt flera genom min öppenhet genom det här. Och någonstans hoppas jag, även om det här låter makabert... att nästa i min närhet som drabbas är lika öppen så att jag får chansen att ge tillbaka. Visst känns det hemskt att tänka så. Men faktum är att risken är överhängande att jag kommer att få uppleva det här i mitt liv, som närstående eller lite på avstånd.
Besökte mitt "vanliga" liv förra veckan då jag jobbade halvtid. Det var bra att få komma tillbaka och till 95% positivt. De övriga 5% är att jag nu måste fasa ut mig själv igen. Hade en bra vecka med mina barn i vardagslunk där det mesta handlade om att hitta vinterkläder till dem... känns väl igen från många kan jag tro. Vänta ett tag, förresten... en bra vecka. Ungarna var förkylda om vartannat och jag slängdes av tvivel hur jag skulle hantera situationen. Och ja, jag är förkyld, men bara lite. I helgen som varit har jag försökt att hämta kraft och må bra. Vi har tillbringat helgen i Oskarshamn, som växer för varje ny pärla som jag får se. Har blandat nöjen, avkoppling med att arbeta undan och rensa. Också terapeutiskt. Känner hur jag långsamt närmar mig ångest och räknar ner mot onsdagen. I dag varvar jag jobbmöten med provtagning av värden. Jag som älskar spontanitet och tar dagen som den kommer. Jag som har svårt att förstå alla som tar ut olyckor i förskott och ser problem som "kanske finns runt hörnet"... oroar mig sjukt mycket för hur jag kanske kommer att må, var jag ska vara då, hur det ska gå med barnen som den här gången kommer att vara hos mig tätt på en behandling, hur ska vi få ihop logistiken och vem gör vad. Puh. Tar på krafterna att oroa sig. Värst är nog ändå att jag inte känner igen mig själv. Sån här är inte jag. Ändå är det högprioriterat hos mig känner jag att ordna upp allt i förväg (!) och bygga upp en borg av trygghet. När jag väl släppt in fienden så tänker jag nämligen stänga porten och bekämpa fienden inom mig. Nya oplanerade ingrepp accepteras icke. Där ber jag (!) min omgivning om hjälp. Även om det är jobbigt. Jag behöver er här och nu. Jag är inte ensam.
