jagvågar.blogg.se

Ett fönster. Så brukar jag beskriva det när jag blir tillfrågad om hur jag mår och hur det går. Just nu, i dag, mår jag bra. Men nedräkningen inför nästa onsdag har börjat. För länge sen. Oron för den nya cellgifts-cocktailen och min första antikroppsbehandling. Konstigt vad fort man vänjer sig. Till och med när det gäller hemska saker. Men, precis som förut så har jag inget val utan kan bara överlämna mig i goda händer och hålla mina tummar hårt. Jag borde ha vant mig.

 

Just hemkommen från en hel arbetsdag. Härligt att få hälsa på i mitt vanliga liv då och då. Och så härligt att faktiskt känna att jag gör nytta under mina korta nedslag. Det skulle ha kunnat vara så att jag känt att jag mer hälsar på och får lite social träning. Men jag känner hur jag hur snabbt som helst tar på mig saker och hoppar in "under processens gång" i saker. En fantastisk och välbehövlig känsla av att vara behövd infinner sig lite grann. Det blir en kort sejour på jobbet den här vändan. Helt slut både själsligt och kroppsligt så tog vi timeout från alla måsten och bara drog så långt bort vi bara kunde. Det blev Köpenhamn. Jo, med reseförbud x 2 så kom vi inte längre. Men vi gjorde det mesta av det och njöt av att faktiskt kunna lämna allt vad sjukdom heter bakom oss. Helt ärligt så tänkte jag inte på alla jobbiga behandlingar eller illamående. Visst blev jag påmind då jag rent praktiskt ställdes inför vissa...vad ska vi kalla dem... val. I min lätta helgpackning hade jag slängt med mig ombyteskläder, bekväma promenadskor, lösbröst och peruken. De två senare tog en jäkla plats med kartonger och kändes mer än obekväma. Och jag log för mig själv hur jag bytte skepnad på hotellet. Ute på stan och på våra utflykter gick jag klädd i mössa (det är bekvämast, så enkelt är det) och inne på hotellet i matsalen hade jag peruk. I samband med lite piff inför en l i t e n utgång på en av kvällarna så åkte håret fram igen. Ja, ni fattar själva. Jag kommer aldrig mer att klaga över att jag inte vet vad jag ska ha på mig för kläder. Eller, nu ljög jag. För det gör jag hela tiden nu. För att inte motionera sedan den 1 juni, medicinering och konstant småätande för att hålla illamåendet schack sätter sina spår. Fy fan vad det är lätt att tappa sugen när man går upp en storlek och ingenting sitter som det ska. Inget kul alls. Och det spelar ingen roll att jag försöker tänka och förmedlar till mina vänner att "Det tar jag sen. Det finns viktigare saker nu." Visst är det så. Men att trivas med sig själv är viktigt även under den största av kriser. Bara så ni vet.

 

Egentligen ska vi passa oss för att sätta etikett på vad som är viktigt eller inte. Det är ett högst individuellt val. Vi har ingen aning om vad som ligger till grund för eller vilka förutsättningar som råder hos var och en. Även om vi kan luras att tänka att vi vet hur saker och ting ligger till. När vi sätter oss på höga hästar och dömer andra är vi snett ute. Jag har tidigare i mitt liv hållit föreläsningar om värderingar och attityder och det är ett ämne som jag lätt skulle kunna fastna i. Kontentan är att de flesta av oss gärna vill tro att vi inte har några förutfattade meningar om saker och ting eller personer. Men när vi skrapar lite under ytan så brukar både det ena och andra komma fram. Jag kan gå till mig själv som ett lysande exempel. Vi pratade mycket i Köpenhamn. Det blir gärna så när man får tid tillsammans. Det är fantastiskt att ha en samtalspartner på samma våglängd att stöta sig med. Utmananade, men fantastiskt. I alla fall så var det här med fördomar ett av ämnena som vi återkom till. På en av våra utflykter så ville min pojkvän besöka Christiania. Mest för att han var nyfiken. Vi promenerade runt i olika kvarter och kom så till Christiania. Men eftersom jag är sjukt rädd för knark och vad det gör med människor så kände jag mig rädd och osäker. Och ja, jag räknar hasch och gräs som knark. Egentligen är jag rädd för alla beroenden, oavsett vad det handlar om. Men att gå in på ett område med en väldigt liberal drogpolicy som jag absolut inte tycker om eller förstår fick mig att känna det som jag var tittade på apor på ett zoo. Kändes som jag inkräktade på deras livsstil och inte hade där att göra. Kände också att jag var rädd för att möta någon därinne som var påverkad. Rädd för att jag inte vet vad de skulle ta sig till. Troligen ingenting alls eftersom de flesta där förmodligen är mer fredliga än många. Men, jag fegade ur och tvingade oss att vända och lämna området. På väg därifrån förstod jag att vi kommit in bakvägen och att de små öde stigar längs med vattnet inte var "huvudstråket". Det kan förklara känslan av att klampa omkring på någons tomt då vi passerade på stigen utanför enstaka hus. Så det är klart att jag, i det här fallet, har fördomar om knark och om människorna som bor i Christiania. Jag erkänner. Jag erkänner också att jag är en riktig fegis. Den här gamla morsan skäms inte över att erkänna det.

 

Köpenhamn gav önskad effekt och en respit och ett andhål. Vi hann med kultur, restaurangliv, shopping och avslutade med en fantastisk naturupplevelse vid ett besök på Mön. Kan varmt rekommendera det senare. Vackert och fascinerande! Köpenhamn är inte långt borta. Men erbjuder ändå mycket som är annorlunda. Granne till nobla hotell ligger sexshowsetablissemang. Alla butiker på Ströget stängde vid kl 18. Tydligen räcker det där. Handlade en flaska bubbel i närköpet. Bekvämt. Tiggare och musikanter i vart och vartannat gatuhörn. Särskilt en utmärkte sig. Han stod och blåste i en blockflöjt så där som ett litet barn gör. Stötvis och salivrikt. Skillnaden med honom var att han hade flöjten felvänd. Ett tragiskt livsöde bland många. Ger lite perspektiv på tillvaron. Välbehövligt och välkommet med ett miljöombyte var det i alla fall. Annorlunda kan vara bra. Riktigt bra.

 

Lite jobb och en barnhelg emellan mig och nästa omgång. Det känns som om det går fort mellan varven nu. Påminn mig om det när jag befinner mig i nästa dvala är ni snälla. Har i alla fall sett över planeringen fram till nyår. Jäklar. Inget är sig likt. Jag känner mig beredd. På tal om planering så tänker jag mig i alla fall att gå på Guldfest i februari. Jäklar om den här skiten skulle stoppa mig. Skulle inte tro det.

 

PS. I brist på vatten så blir det vin till maten. Annorlunda. Och bra.