Funderingar i midsommartider
För trettio år sedan gick jag ut högstadiet. Minns ännu hur stora och förståndiga som vi tyckte oss att vara. Vi kände oss oövervinnerliga och hade svaret på det mesta. Låt mig kort konstatera att ja, hm. Det har hänt en hel del sedan dess. I dagarna påminns jag genom sonen som befinner sig på sommarlov mellan högstadiet och gymnasiet. Det betyder långa nätter med kompisar och grupptryck och att prova gränser. Jo tack. Det är ganska slitsamt att vara tonårsförälder. Det vet alla som varit tonåringar och alla som haft tonårsbarn. För även om inte sonen tycks tro mig när jag säger att "jag förstår" så har jag faktiskt också varit tonåring. Det kanske är därför som jag är så orolig? Och ja, jag ligger vaken tills han kommer hem. Hönsmamma maybe. Men det är av kärlek.
Fotbollsfebern kring EM vill inte riktigt infinna sig. Jo, som mest den matchen då jag tillsammans med sonen och hans fotbollskompisar i TV-soffan och kollade på en av Sveriges matcher. Såg till min förvåning när jag borstade tänderna senare på kvällen att jag haft tröjan på mig ut- och in hela kvällen. Suck. Ungefär som häromdagen när jag upptäckte att ena byxbenet var uppkavlat och inte det andra när jag gick omkring. På golfbanan häromdagen fick jag återigen vända min tröja ut- och in i ett buskage. Märkte tvättrådslappen av en slump då jag skulle putta och den fladdrade i vägen. Dessa tecken tillsammans med ett absolut behov att ha glasögon med mig var jag än går och ett mer eller mindre konstant frågande "Va?" gör att jag börjat fundera sista veckorna på hur gammal jag är egentligen och om jag borde vara orolig. Men min slutledning är nog ändå att jag som de flesta andra helt enkelt längtar efter semester. Men pinsam är jag allt. Precis som tonårsdottern så många gånger fastlagt. Fotboll och semester kan jag sätta likamedstecken mellan i år. Första semesterveckan kommer att tillbringas i Göteborg då dottern ska spela Gothia Cup. Tror att fotbollsfebern kommer att infinna sig då. Ser fram emot en rolig, gärna skön och härligt vecka med gänget. Och framgångar så klart.
Ett år har snart passerat på mitt "nya" jobb. Det har varit ett roligt, spännande och intensivt år. Någon klok person i min omgivning tyckte inte alls att det var konstigt att jag känner mig trött. Att byta miljö och få nya arbetsuppgifter och nya kollegor och sammanhang tar på krafterna. Hon har förstås rätt. Men som alltid så blir jag så engagerad och går upp i det jag gör så att jag inte reflekterar så mycket över just såna detaljer. Men, med semestern i antågande så känns det rätt bra. Jag har ytterligare några veckor kvar att avsluta det jag påbörjat och förbereda inför en intensiv och spännande höst. Precis som vanligt så gäller Kay Pollacks gamla käpphäst. "Det hänger inte på hur man har det. Det hänger på hur man tar det." Det här första året har lärt mig oerhört mycket. Nya verksamheter, en helt ny omgivning tillsammans med förutsättningar och chanser att både utveckla och utmana mig själv. Jag minns när jag för 10-15 år sedan var skräckslagen för att föreläsa och hela tiden undrade när de skulle komma på mig att jag inte kunde något. De sista åren har jag utmanat mig själv och älskar numera att föreläsa, moderera och leda både övningar, workshops i olika sammanhang. Det är genom utmaningar som man växer.
Vid sidan av tonåringar och jobb så tillbringas väldigt mycket tid på golfbanan. Är så ofantligt lycklig över att både kunna och få spela golf. Och det säger jag trots att höjningarna av mitt handicap har avlöst varandra. Men att få komma ut, känna på bra slag, naturupplevelser och träffa en massa härliga människor. What's not to like? Tycker ju om att utmana mig själv och i golfen så finns det alltid nya utmaningar att hitta. Det är väl just det som gör golfen så spännande. Att få alla moment att stämma känns i bland som en utopi. Mina förebilder är damerna 80+ som deltar i damtävlingarna som ingenting. Sån vill jag också bli! Och när jag drar runt på min golfvagn och scorar poäng så kommer mina ungdomar att vara tonårsföräldrar och i sin tur tjata och oroa sig. Undrar jag om vilket betyg jag kommer att få från mina ättlingar när de ser tillbaka på den här tiden. Den som lever får se.
