Provocerad
Ett sånt där blogginlägg som jag tvekar lite till om jag ska skriva. Men, jag startade bloggen en gång för att just våga säga det jag tycker- så varför tvekar jag? Jo, jag ska skriva om något som jag är ganska säker på att jag delar med många andra. Något som man inte gärna pratar om därför att det är en jobbig känsla och nästan inte rumsren. För lite sen fick jag av en kompis hjälp att sätta ord på min känsla. Provocerad.
Vad du kan åstadkomma beror mycket på vilja och din inställning. Men väldigt mycket också på de förutsättningar som du ges. Är det så att alla får samma möjligheter att komma fram? Eller finns det gräddfiler? Vi talar mycket om jämställdhet och lika villkor. Men, hur är det egentligen i praktiken? Enligt min mening så har vi långt kvar till ett rättvist och jämställt samhälle. Tror definitivt att vissa utvalda glider igenom och kommer undan med ett halvdant jobb, eller t o m misslyckanden, medan vissa får betala ett högt pris för misstag eller när leverans inte "räcker till" och försvinner ut bakvägen. Har sett flera exempel på när "marionetter" blivit både tillsatta och bortplockade. Det är ett spel som pågår. Ryggdunk och hålla varandra om ryggen. Har med åren blivit mindre naiv och mer klarsynt. På gott och ont. Men sånt här blir jag riktigt provocerad av!
Upplever du tillit och att du har det mandat du behöver för att göra ditt jobb eller får du kämpa för att bli lyssnad på eller hitta en mottagare av ditt arbete? Ett modernt ledarskap tror på medarbetarna och litar på att de vill vara med och bidra och att de har rätt kompetens. Ett omodernt ledarskap är vagt och/eller kontrollerande. Det senare innebär att man inte får ut maximal utdelning av sina medarbetare och inte heller är hållbart i längden. Sånt slöseri provocerar mig.
Klyftorna i samhället växer. Som så många andra blir jag provocerad av att se hur många människor med svåra utmaningar och tuffa förutsättningar helt öppet lever i fattigdom och utan frihet att göra sina val. När jag bodde i Frankrike en period på 90-talet minns jag tiggarna som kantade gatorna. Något som vi tidigare var helt förskonade från. I dag kommer ingen av oss undan. Oavsett huruvida de är organiserade eller sitter där av eget val så är det inte ett värdigt liv att leva. Jag blir beklämd. Vilsen. Och provocerad.
Har den senare tiden haft mina dubier kring hur olika förutsättningar spelar roll även på en i-lands-nivå. Tycker att det blir allt tydligare. Troligen eftersom jag har nått den åldern då många i min omgivning har nått så långt i karriären och har de tuffaste småbarnsåren bakom sig och har det helt enkelt gott ställt. I stället läggs fokus på mer ytliga saker och behov byts mot lust och lyx. Det är väl inget konstigt, utan tvärtom helt enligt plan och norm. Vackra hem, fina bilar, resor världen över och skönhetsbehandlingar är vardag. Men. Inte för alla. Vi är ändå rätt många som lever i en annan verklighet där begränsningarna känns allt tydligare ju mer omgivningen "vräker på". Här blir klyftorna också tydligare. Som ensamstående förälder så har jag tillsammans med många andra på sin höjd "en budget i balans". Pengarna är inne och vänder på kontot och sparande är för många en utopi och för en del en ynnest. Att det är olika tycker jag känns helt naturligt och det handlar om att vi alla ges olika förutsättningar.
Och jag erkänner. Visst kan jag vara avundsjuk i bland. På att kunna göra resor och uppleva världen. På att kunna ge mina barn det där som jag tycker tillhör en "minsta-nivå" utan vidare. På att kunna spara och buffra för framtiden. Men mer än att jag blir avundssjuk så blir jag provocerad över att vårt fokus verkar ha förflyttats till att konkurrera om att ha det största, finaste, senaste, mesta och resa till det mest exotiska resemålet. Måste det vara det som premieras? Blir vi så påverkade av alla Hollywoodfruar att vi anammar deras vanor och leverne precis som vi förfasar oss över hur tonåringarna tar över kändisarna i tabloiderna. Det är klart att de flesta av oss suktar efter lyx och flärd, men det som jag upplever som en tävlan tar jag gärna avstånd i från. Snälla, kan vi umgås utan att skryta och jämföra oss och våra senaste inköp? Jag varken vill eller kan hänga på i takt med alla vad gäller fina give-aways eller presenter när vi är bortbjudna. Och det handlar inte om att jag är snål. Utan tror jag om en kombination av arv och förutsättningar.
I morgon går jag till ett jobb där jag får utvecklas och bidra. Sen kommer jag hem till ett varmt hem och äter lagad mat tillsammans med mina friska barn. Det är inte alla förunnat. Jag är uppriktigt glad för alla som har pengar i överflöd eller tillräckligt för att uppfylla några av de drömmar som ni har. Det handlar inte om det. Att vara missunnsam ligger inte för mig. Tvärtom. Vad jag önskar är att vi alla minns att vi alla har olika förutsättningar och att vi bör vara ödmjuka för den verkligheten.
Jag är otroligt lyckligt lottad som har ett hem och en vardag som erbjuder mig och min familj trygghet, vi är friska och jag har både familj och vänner som är för mig ovärderliga. Rik.
