jagvågar.blogg.se

En sång som fastnat i mitt huvud är Mauro Scoccos "En sång till alla dem..." En fantastisk text och hyllning till alla människor som är ensamma. Den här bloggen är till alla dem som kämpar.

 

Livet är för så många människor en kamp. En ständig kamp som ofta utkämpas i det tysta. Låt mig förklara. Inte för att jag har svaren, men jag har många tankar kring det här som behöver luftas. Har de sista åren aktiverat mig i jämställdhetsarbetet och försöker att på något litet sätt bidra till en jämställd värld. För ju äldre jag blir så blir det allt tydligare att vi har en väldigt lång väg kvar till ett samhälle och en värld där alla har samma möjligheter.

 

Mina tankar är rätt enkelspåriga- och skulle kunna tolkas rätt av som väldigt långt i från jämställda. För jag tänker vinkla det från en kvinnas perspektiv, eftersom det är det som jag känner till bäst. Och än så länge så är det trots allt fler kvinnor som drabbas av det ojämställda i samhället och inte tvärtom, även om det absolut inte är hela bilden. Finns många män och för den delen personer med olika ursprung, sexualitet eller andra åsikter som drabbas av orättvisor. Men, i den här bloggen kommer jag att lyfta fram kvinnans perspektiv, eller rent av mitt.

 

Varje morgon under vinterhalvåret så möts jag av en granne, en kvinna som har bilen stående i närheten av min. Vi skrapar våra rutor. Det jag reflekterar över är att hon, till skillnad från mig, har ett mindre barn som hon först placerar i bilen. Jag följer hennes kamp då hon försöker att skrapa fram bilen samtidigt som hon ska hålla sitt barn nöjt inne i bilen. "Vänta lite bara. Mamma ska bara skrapa rutorna innan jag kommer in till dig..." Ja, vi är många som känner igen oss i den situationen. Men min reflektion är denna: Om en pappa hade gjort samma sak så är jag ganska övertygad om att han hade satt barnet i bilen och sedan skrapat bilen utan att bekymra sig så mycket för att barnet var nöjt i bilen. Nu får alla män ursäkta mig, jag menar inte på något sätt att ni är okänsliga. Utan jag är mer ute efter att visa hur vi kvinnor genom vår osäkerhet förmedlar en känsla av otillräcklighet till barnet i stolen så att han/hon blir osäker och också förväntar sig konststycket att föräldern är både inne i bilen och gör jobbet utanför. Vi förmedlar en känsla till barnen och sätter själva koreografin för vår scen. Tro mig, jag är själv en mamma som till och från har stimmat medan barnen lyfter skillnaden att deras pappa "bara gör". 

 

 

Allt fler studier och undersökningar visar på tragiska siffror att unga kvinnor mellan 20-30 år springer in i väggen av utmattning. En övertro på sig själv? Eller handlar det inte helt enkelt om alltför högt ställda krav på sig själv? En generalisering som jag tror det ligger en hel del i är kvinnor inte söker sig till jobb som de inte är säkra på att de klarar av. Män söker det jobb de vill ha. Jag brukar tjata om inställning med mina barn. Och här tror jag att vi kvinnor själva sätter krokben för oss själva. Inte sjutton har männen högre kunskap och därmed klarar fler eller de tjänster som utlyses. Nej, men de har ett självförtroende som många kvinnor saknar. Det är där som arbetet måste börja. Är lyckligt lottad att ha ett barn av "varje sort". Jag märker redan en stor skillnad i självförtroendet. Alltför många unga tjejer är alltför medvetna om omgivningen. Vad de förväntar sig, vad de kräver och hur man ska vara. Funderar mycket på hur jag ska kunna bidra till att förmedla ett självförtroende till dottern.

 

Har jobbat tillsammans med många kollegor i olika sammanhang. Det är lärorikt att jobba tillsammans med olika personer. Man växer genom att dela kunskap med varandra och nå mål tillsammans. Men, tyvärr, måste jag nog tillstå att det är så mycket lättare att jobba tillsammans med män än med kvinnor. Ja, ursäkta mig, alla kvinnliga tidigare och nuvarande kollegor, men jag tycker faktiskt det. Under en kort period under 90-talet jobbade jag på en arbetsplats med enbart kvinnor. Jag lovade mig själv att aldrig mer utsätta mig för det. Varje dag (!) var det tjafs och konflikter mellan några och samtal med chefen för att reda ut dessa. Har däremot goda erfarenheter att jobba i sammanhang där det varit överhängande män. Där är det mer rakt på sak och betydligt mindre tjafs. Ännu värre är att jag i flera olika sammanhang har stött på det som jag tror är kvinnor i arbetslivets största hot. Nämligen vi själva. Inte bara en gång utan flera så har jag setts som ett hot för den egna karriären, positionen eller varande. Och då ä jag en person som är totalt prestigelös och aldrig har haft en dold agenda eller varit ute efter någon eller någon position. Jag har vid flera tillfällen fått tala klarspråk med andra kvinnliga kollegor och chefer och tala om att jag inte är ute efter deras jobb eller arbetsuppgifter. Jag är, och har alltid varit, ute efter att få vara med och bidra. Inget annat. Som sagt, genom att dela kunskap så växer den. I samtliga fall då jag har upplevts som ett hot så har jag känt en begränsning i att jag inte heller kunnat leverera maximalt. Med andra ord så förlorar arbetsgivaren direkt på en sådan kamp eller upplevd konkurrenssituation. Och jag har väldigt svårt att tänka mig att männen håller på på motsvarande sätt. I stället ger man plats till varandra. Kanske, och till och med troligen, så klarar man det eftersom man har ett gott självförtroende och därför ser sin plats och roll som självklar och därmed inte behöver känna en kollega som ett hot.

Så min förhoppning och uppmaning till alla kvinnor är att försöka att tänka bort intriger, dolda agendor och se kollegor som hot. Använd dig i stället av alla krafter som själva kan få dig att växa! Ser du en kollega som är kompetent, eller har en vilja att bidra- nyttja det! Jag är helt säker på att en annan gynnsam effekt av ett sådant agerande är att du vinner än mer respekt av kollegor och chefer. För under ytan är den bästa ledaren den som lyckas få sina medarbetare att växa. Och jag, och säkert fler med mig, är trött på att behöva kämpa. Är det inte bättre att lägga energin på jobbet som ska göras?

 

Jag har och har haft flera väninnor i min närhet som balanserar på gränsen mellan att stå upp och hålla i hop och att rasa i hop i en hög och springa rätt in i väggen. Flera väninnor som tvekar på sin komptens och att de verkligen klarar sitt jobb. Väninnor som lever under en ständig press, flera har sjukdomar som förvärras av stress och kamp. Vet inte alls (!)  men det känns som att det är fler kvinnor än män som lider av sjukdomar med värk?  Den här bloggen är till er. Jag ser er och känner med er. Jag önskar er nya förutsättningar och chanser att resa er upp och få njuta av resan som kallas livet.

 

Vi är många som särskilt i dessa juletider lider av att ha splittrade familjesituationer och få i hop både logistik och ekonomi. Jag, och många, många fler med mig, och då tror jag övervägande kvinnor, betalar ett högt pris i rena kostnader varje månad för att inte leva i en tvåsamhet. Nu är jag säker på att många höjer ett ögonbryn eller två, men jag tror faktiskt att vi är fler kvinnor som har en knivigare situation än män efter separationer. Där kommer löneskillnader in, men också många kvinnor som "ger med sig" lättare och går ur den gamla relationen som förlorare ekonomiskt. Pengar är inte allt. Men de är rätt viktiga i ett samhälle som ställer höga krav på prestanda. Maslows behovstrappas lägsta steg trygghet  innefattar i dag också wifi och en hel rad tekniska utrustningar och hög prestanda överallt. Lägg till det separerade föräldrars dåliga samvete som också ska kompensera materiellt. Ja, kampen är i gång. En julönskning från mig är att så många separerade och skilda föräldrar som möjligt finner julefrid både om det är en "barnjul" eller en "barnfri jul". Glöm inte bort er själva och att den viktigaste gåvan ni kan ge till era barn är er själva. Många av oss börjar "få rutin" på sånt här, men en särskild omtanke skickar jag till alla de som för första gången hamnat i den här situationen. Det är jobbigt. Men det går...

 

 

Har vänner i min närhet som kämpar med sjuka barn. Här finner jag inga ord för vad jag känner. Jag skänker er många tankar ständigt och jämt, men lite extra så här i juletider. Jag förstår. Men ändå inte. Ni är hjältar som står upp och kämpar som ni gör. Glöm inte bort att ge er själva stunder att fylla på så att ni orkar. Den kampen ni för kräver uthållighet. Med tanke på det är jag förundrad och bestört över att flera av mina väninnor då får kämpa för att deras barns fäder ska ta sitt ansvar både genom närvaro och åtaganden. Hur man kan välja bort sitt eller sina barn är för mig en gåta. Den största förloraren är förstås den förälder som gör ett så felaktigt val. Barns kärlek förtjänar man. Och barn är ingen självklarhet. Vet flera som erfar det på det allra djupaste sätt ofrivilligt. Är säker på att julen är en utmaning på flera sätt för er. Kärlek och omtanke till er!

 

Barnen brukar skratta åt mig för att jag är så gråtmild. Men jag är det. Jag gråter ofta och tycker till och med om att bli berörd. Just nu gråter jag till Elgigantens reklam "säg det med en grej". Den där filmen där sonen ger sin cancersjuka- och därmed skalliga- mamma en hårtork i julklapp. De sätter fingret på något fint. Hoppet och tron på att det blir bättre. Jag blir berörd och minns.

 

Har just klarat av decemberpärsen med ungdomarnas födelsedagar och ser fram emot en jul med nya traditioner. Vår första jul tillsammans! Det känns bra då jag inte har barnen den här julen. Det här blir nog bra det här också.

 

Var rädda om varandra i juletiderna- och låt 2017 bli ett år då vi behöver kämpa lite mindre. Låt oss hjälpas åt i stället!

 

Kram