jagvågar.blogg.se

Jag har aldrig blivit uppvaktad på Alla Hjärtans Dag. Nej, inte en gång faktiskt. Däremot har jag köpt kort, presenter, blommor, lagat överraskningsmiddagar, arrangerat skattjakt för barnen och både köpt, och till och med bakat vaniljhjärtan. Tillhör du de där som får blommor levererade till jobbet från kärleken? Eller som blir utbjuden på middag för en têtê-a-têtê? Jo, för det är inte bara i filmer som jag sett det hända. Minns alldeles speciellt när jag gick på High School i USA som 16-åring. När skolexpeditionen körde ett announcement i högtalaren över hela skolan: "Bobbey Greve har blommor att hämta i expeditionen." Och Bobbey var inte ensam.

 

Jag är den första att skriva under på att Alla Hjärtans Dag är ett enda stort kommersiellt jippo. Jag fattar det. Men ändå... Och det är klart att det är ännu bättre- och framför allt- ännu mer genuint om uppskattningen kommer vilken annan dag som helst på året. Man kan tycka vad man vill om påtvingade traditioner. Men en jul som den som just passerat, utan julklappar tycker jag saknar något. Det roligaste med julen är att köpa och förbereda julklappar. Att lägga ner sin själ på att hitta något för just den personen. Men, helt ärligt, så är det också en härlig känsla att få. Det betyder ju att någon annan bryr sig tillräckligt mycket för att vilja anstränga sig för just dig. Det betyder mer än själva gåvan.

 

Egentligen handlar det om hyfs och uppfostran, kan jag tycka. En klapp på axeln, ett värmande ord eller en innerlig kram. Ett samtal betyder att någon bryr sig. Det är så enkelt egentligen. Jag är en känslomänniska. Och jag älskar beröm och komplimanger. Jag har i förhållanden jag varit i t o m varit så frank att jag desperat uttryckt: "det är ju så enkelt att göra mig nöjd... säg något uppskattande. Hitta på något, ljug. Det funkar ändå..." Jag ler för mig själv när jag tänker tillbaka på det. Och även om mina barn har tyckt (eller i alla fall gett uttryck för...) att jag har varit tramsig och t o m jobbig med mina ansträngningar att fira dagar som Alla Hjärtans Dag, Mors Dag eller andra påhittade högtider så verkar det ändå ha gett effekt. Min upp över öronen förälskade son har förberett i god tid en superromantisk gåva till sin kärlek. Ingen är mer nöjd än jag. Barn gör som föräldrar gör. Och i det här fallet tar jag åt mig hela äran.

 

Vi är alla människor i ett stort ekorrhjul och ekosystem. Ju bättre vi kommunicerar och möter varandra, desto bättre blir världen. Att möta någon med ett leende är bästa vapnet i en konflikt. Att bjuda på sig själv och anstränga sig ger tusenfalt igen. Det är jag helt övertygad om. Fundera lite utanför dig själv och sätt dig in i vad din omgivning behöver och skulle uppskatta. Det är inte helt säkert, nej inte ens troligt, att det är samma som dina behov. I bland ser jag människor som har extra svårt för det här. Att förmå att lyfta blicken utanför sitt egna ego. De här inredningssakerna tycker jag om, så dem köper jag till xx i present. För någon är det viktigt med ordning och reda och då utgår hen från att alla uppskattar och mår bra av struktur. För så  enkelt är det faktiskt inte. Livet kräver att man anstränger sig. Och när man gör det, så märks det och ger positiva effekter. Alla dagar i veckan. Att inte bli uppskattad för det man gör, kan eller försöker göra kan släcka vilken låga som helst. I samhället. I arbetslivet. I vänskapskretsen. I familjen. I relationen. Här har vi alla ett ansvar tänker jag.

 

I helgen var det dags för den årliga Guldfesten. Hela idén med den festen är att visa uppskattning för de där som anstränger sig, gör det lilla extra och som kämpar. En väldigt bra idé. Särskilt i en månad som februari, där man helst av allt vill ligga under täcket och gömma sig. Det var många värdiga vinnare som fick ta emot hyllningar för deras prestationer. Stort grattis till dem! Heja er!

 

Guldfesten gjorde mig uppmärksam på ett par saker. Först och främst blir jag överväldigad över alla glädjeyttringar jag får av så många människor. Människor som ärligt bryr sig om hur jag mår. Men samtidigt är det väldigt ansträngande att hela tiden få frågan hur jag mår. Även om jag absolut förstår och hade ställt samma fråga. Jag mår bra. Är friskare än någonsin fysiskt. Har faktiskt varit frisk länge. Jag får så många känslosamma kommentarer, berättelser och glädjeyttringar. Här talar vi uppskattning! Jag fick mig en stor egoboost i helgen på det sättet. Många, många berättar hur de följt mig och uppskattar hur jag varit öppen med min sjukdomstid. Tack alla härliga människor för den kärlek ni visar mig. Nu skulle jag vilja gå vidare. Något som jag kan känna skräck för är att "fastna" i facket som "hon som var sjuk..." Jag är framför allt Johanna. En kvinna, en person som finns här. Mer levande än någonsin. En människa med samma glädjeämnen och bekymmer som alla ni andra. Försöker också få i hop mitt livspussel. En visdom från resan jag nu vill lägga bakom mig är i alla fall. Det är inte i håret som lyckan sitter. Livet är betydligt mer komplicerat än så. Jag har hår i dag. Men har tappat bort flera andra pusselbitar som jag söker efter. Men jag är faktiskt en jäkel på att lägga pussel. Trots att det är så tålamodsprövande. Men, jag tycker ju om utmaningar. Det är bara att bygga vidare.